Det var underbart att ligga på svaj i vår vackra ankringsvik utanför Valle Gran Rey i några dagar. Somna, vaggandes av vågorna, till kluckandet mot skrovet och vågornas brus mot stranden som musik. Underbart väder med sol och ca 24 grader. Lugn och ro, utan en massa fix med båten eller en storstad med trafik o massa människor. Och med fantastiska solnedgångar rakt ner i Atlanten.
Första dagen och kvällen var magisk. Först en jolletur in till byn där vi promenerade omkring och sedan satte oss på en servering. På kvällen återkom skådespelet med otroliga färger på himmel, hav och höga berg. Tror aldrig jag tröttnar på det. Hoppas inte det i alla fall. Och varje kväll skiljer sig dessutom från den föregående. Nu njuter jag! Sol, värme, ligger på svaj och dessutom en liten by inom räckhåll.
Vi tog sedan jollen in till den lilla byn varje dag. Handlade lite o strosade runt. Forutom en middag pa restaurang lagade vi resten ombord. Jag gjorde en våffelsmet en dag och spillde ut hela smeten över spisen. Gissa om jag blev irriterad…men våfflorna blev goda En annan kväll grillade vi bläckfisk, såååå gott! Lite tid för sol uppe på däck blev det också
Vi hyrde bil dagen innan vi lämnade. Det är en fantastiskt vacker ö med höga berg (strax under 1500 meter som högst) o djupa raviner, ökenlika berg, magnifika klippformationer o frodig grönska. La Gomera är med andra ord en naturens juvel. Många åker hit för att vandra och det förstår jag. Nationalparken La Garanjonay är en del av Unescos världskulturarv
Vi åkte inom ett par byar o städer bl a huvudstaden San Sebastian. Vi var också i en mindre Etnografisk park där vi fick se några av de frukter som odlas på ön. Mango, papaya o avocado bl a. Där var också en utställning om lite av La Gomeras historia. Bl a visselspråket som tidigare användes för att kommunicera. Parken kunde kanske varit lite mer välskött men ändå värd ett besök
Igår förmiddag lämnade vi vår vik. Seglingen började med svaga sydliga o sydvästliga vindar. Jag kunde njuta uppe på däck i solskenet. Vi hade dessutom turen att få se 2 grindvalar och en flock snabbsimmande små delfiner.
Vi visste inte då vilken lång o jobbig segling vi hade framför oss. Innan kvällen hade vi haft vindar från absolut alla vindriktningar. Dessutom allt från stiltje till närmare kuling. Variationen kom ofta på bara några sekunder. Det är ett fenomen här mellan de olika Kanarieöarna. Framåt skymningen hade vi inte kommit längre än till sydsidan av Teneriffa. Vi hade då vinden mot oss och insåg att det skulle bli en ganska sömnlös natt med kryss i mörkret, tidvis i upp mot 16 sekundmeter. Vi vilade i skift mellan slagen och pressade Vilja sa högt vi kunde mot vinden for att komma norrut mellan Teneriffa och Gran Canaria. Vid gryningen, efter ca 12 timmars kryss, kändes det som att vi inte hade kommit nästan någon vart alls. Vinden vände dessutom så vi trycktes söderut igen. När det kändes som vi inte skulle komma fram på flera dygn startade vi motorn ett tag för att ta oss en bit norrut. Det hjälpte. Vi kunde åter stänga av motorn och segla mot norra Gran Canaria och Las Palmas. Vi kom fram ca 20.30 efter 35 timmar, delvis med hjälp av motorn, ganska trötta men nöjda. Sista 10 timmarna var ändå behagliga i dagsljus, sol o lagom vind.
Fotnot; Nordostpassaden dominerar inom hela Kanarieöarna. Mellan öarna finns de så kallade accelerationzonerna som kan uppnå kulingstyrka. Dessa kan komma mycket plötsligt, inom loppet av några sekunder, och ha en hastighet av 15 m/s. När den kraftiga nordostpassaden pressas samman mellan de höga öarna accelereras vindhastigheten. Detta sker inom speciella områden runt kusterna och kallas för vindtunnlar. Vindhastigheten kan öka från 7-10 m/s till 15 m/s på ett avstånd av 200 meter. De skapas av de mycket höga bergen på öarna och är starkast mellan Gran Canaria och Teneriffa. Där vi seglade. Havet runt öarna är fullt av vindstilla platser (den så kallade vindskuggan), men också platser där vinden är starkare än i omgivningen. (Accelerationszonerna)
Några fler ord om accelerationszoner: När luft förflyttar sig över öppet hav stöter den inte mot något motstånd och blir till en ganska stadig, överallt lika stark vind. Så är det norr om Canarieöarna där vinden oftast blåser från norr. Sedan stöter den här luften på en ö med ett högt berg på eller en brant hög kust. Då måste luften ta sig runt detta hinder. För att det inte skall bli ”luft-kö” så kör luften som måste ta sig runt ön fortare än den som bara kör rakt fram. Det kallar man en accelerationszon. Sådana finns naturligtvis väster och öster om mer eller mindre alla Kanarieöar och dom kan ställa till det för den oförberedda seglaren. Kommer man sedan bakom ön i lä så är vinden helt borta. Förändringen i vindstyrka går väldigt snabbt och i värsta fall kan vindstyrkan femdubblas på en kort sträcka. Så det är ingen riktigt avslappnad segling här nere…. (Text av Katharina Prenzlau Johansson)
Levermittliv 