Äntligen! Idag är det dags! Efter nästan 11 månader i Fiji är vi nu på väg för att betala vår sista faktura och sedan gå till immigration och checka ut. Det känns jättekonstigt. Och både ledsamt och spännande. De senaste dagarna har många i personalen stoppat oss när de sett oss, kommit förbi vår båt och velat prata. De har hört att vi bokat utklarering och är ledsna för att vi skall lämna dem.
Finally! The day has come! After nearly 11 months in Fiji, we are now on our way to pay our final bill and then head to immigration to check out. It feels really strange—and both sad and exciting. Over the past few days, many staff members have stopped us when they saw us, or dropped by our boat, wanting to chat. They’ve heard that we’ve booked our clearance and are sad that we’re leaving them.
Betalningen går bra o vi går bort till immigration. Vi har tid bokad klockan 10 men hoppas de kommer tidigare så vi kommer iväg i god tid. Men vi väntar och väntar. Till sist, när klockan nästan är 11.30 dyker de upp. Allt går smidigt och vi får papper och pass stämplade. Nu skall vi tillbaka till Vilja och släppa loss.
The payment goes smoothly, and we head over to immigration. We have an appointment for 10:00 but are hoping they’ll arrive early so we can get going in good time. But we wait and wait. Finally, just before 11:30, they show up. Everything goes smoothly, and we get our papers and passports stamped. Now we’re heading back to Vilja to cast off.
Fast först blir det ett vackert avsked. Personalen från hela Vuda marina möter upp på bryggan, hänger en blomsterkrans på båten och sjunger sedan vackert för oss att de kommer sakna oss. De har även en banderoll där det sstår ”Sota Tale – we will miss you”. Sången är otroligt vacker och tårarna rinner ner för våra kinder. Vilket fantastiskt avslut på nästan ett år i Fiji och på Vuda marina. Sedan blir det en massa vinkande och lyckönskningar när vi väl ger oss iväg strax efter 12.00.
But first, there is a beautiful farewell. Staff from all over Vuda Marina gather on the dock, hang a flower garland on the boat, and then sing a beautiful song to tell us they will miss us. They even have a banner reading ”Sota Tale – we will miss you.” The singing is incredibly beautiful, and tears stream down our cheeks. What a fantastic conclusion to nearly a year in Fiji and at Vuda Marina. Then comes a lot of waving and well-wishes as we finally set off just after noon.
Tidigare på morgonen har Jan upptäckt ett problem med solcellpanelerna. De laddar inte batterierna och utan dem får vi svårt att klara elförsörjningen ombord. Eller rättare sagt så blir det omöjligt med full frys, två kylar, starlink och autopilot som allihop drar mycket. Jan går ner i båten och börjar mäta och röja för fullt. Utan att hitta felet. Igår fungerade det men inte nu. Förtvivlan. Vad gör vi? Måste vi vända redan efter 30 minuter? Jag föreslår att han ringer Bartek, en polsk jättetrevlig man, som är väldigt duktig på el o har hjälpt oss en hel del. Han svarar snabbt och går sakta o systematiskt igenom alla tänkbara scenarior. Efter över en timma hittar Jan o Bartek, tillsammans, en brytare som slagits av. En automatsäkring som troligen slog av natt till idag. Vilken lättnad! Nu kan vi fortsätta. Vi har ca sju timmar till nordsidan av ön Waya, som vi skall gå norr om. Och sedan ytterligare över tre timmar innan vi kommer utanför revet som går långt utanför hela västsidan av ön Viti Levu där vi varit.
Earlier that morning, Jan discovered a problem with the solar panels. They weren’t charging the batteries, and without them, we would struggle to maintain our onboard power supply—or rather, it would be impossible, given the high power draw from the full freezer, two fridges, Starlink, and autopilot. Jan went below deck and began testing circuits and clearing space in a frenzy of activity, yet couldn’t find the fault. It had worked yesterday, but not now. Despair set in. What were we to do? Would we have to turn back after just 30 minutes? I suggested he call Bartek—a very friendly Polish man who is an electrical expert and has helped us a great deal. He answered quickly and walked us slowly and systematically through every possible scenario. After more than an hour, Jan and Bartek—working together—found a switch that had been flipped off: a circuit breaker that had likely tripped sometime during the night. What a relief! Now we could continue. We had about seven hours to reach the northern side of Waya Island—which we planned to pass to the north—and then another three-plus hours to clear the reef that extends far out from the entire western coast of Viti Levu, where we had been staying.
Nu har mörkret fallit sedan någon timma tillbaka. Vi har passerat Waya och är på väg ut mot revöppningen där vi skall ändra kurs från NV till NNO. Det är stjärnklart och månen lyser upp det svarta havet så det glittrar i vågorna och det vita skummet som kommer varje gång en våg bryter eller runt Vilja som plöjer genom havet. En stjärna lyser starkare, klarare och med en lite gulare nyans än alla andra. Rakt söderut från oss. Sirius- Hundstjärnan. En stjärna som historiskt har använts av polynesiska navigatörer som en viktig ledstjärna.
Darkness fell an hour or so ago. We have passed Waya and are heading toward the reef opening, where we will change course from northwest to north-northeast. It is a starry night, and the moon illuminates the black sea, making the waves sparkle—as well as the white foam that appears whenever a wave breaks or swirls around Vilja as she ploughs through the water. One star shines brighter, more clearly, and with a slightly more yellow hue than all the others. It lies directly south of us: Sirius—the Dog Star. A star that has historically served as a vital guiding light for Polynesian navigators.
Jan vilar ögonen här uppe i sittbrunnen medans jag sitter på vakt. Vi vaggas nästan till söms men eftersom vi inte varit ute och seglat på nästan ett år så är kroppen och framför allt öronen på helspänn för varje ljud och nyans vi hör. Det kommer troligen ta några dagar innan vi är helt inne i seglande igen. Fast jag känner ändå att kroppen redan, efter åtta timmar, har börjat anpassa sig efter rörelserna och Viljas gungande.
Jan is resting up here in the cockpit while I keep watch. We are being lulled almost to sleep, yet—having not been out sailing for nearly a year—our bodies, and especially our ears, are on high alert for every sound and nuance. It will likely take a few days before we fully settle back into the rhythm of sailing. Even so, I can feel that my body has already begun to adjust to the movements and the rocking of Vilja after just eight hours.
Det kommer nog bli lite kyligt under natten. Vi har känt det redan i hamnen där det knappt blåser, att så fort solen går ner ändras temperaturen och vi har haft långbyxor på oss. Nu är vi ute på havet och det blåser ganska friskt, vindar som letar sig in i sittbrunnen och även in under sprayhooden där vi annars oftast sitter i lä. Fast nu har vi vinden in i sidan. Tyvärr kommer vi få den rakt emot oss om vi gör ett slag för att styra upp mot Tuvalu. Troligen får vi lägga oss på en lite västligare riktning för att ta hänsyn till vinden. Enda problemet med det är att vi kommer ha en ström från Ö mot V som kommer föra oss sidledes ännu längre västerut och i så fall missar vi Tuvalu och den lilla atollen med huvudstaden Funafuti. Tur då att seglingen kommer ta runt fem dygn så vi har möjlighet att kompensera framöver o gå betydligt mer mot öst.
It’s likely going to get a bit chilly overnight. We’ve already noticed this in the harbor—where the wind is barely blowing—that the temperature drops as soon as the sun goes down, and we’ve been wearing long trousers. Now we’re out at sea and the wind is quite brisk; gusts are finding their way into the cockpit and even under the sprayhood, where we usually sit sheltered from the wind. Right now, however, the wind is hitting us on the beam. Unfortunately, it will be blowing straight at us if we tack to head toward Tuvalu. We’ll likely have to steer a slightly more westerly course to account for the wind. The only problem with that is an east-to-west current that will push us sideways even further west; if that happens, we’ll miss Tuvalu and the small atoll containing the capital, Funafuti. Fortunately, the voyage will take around five days, so we’ll have the chance to compensate later on and steer significantly more toward the east.
Sitter här i mörkret, klockan är nästan 01.30. Akter om oss kommer ett stort tankfartyg som strax är ifatt oss på i stort sett samma kurs. Tänker på den hemska olyckan utanför Tjörn i somras. Därför ropar jag upp Anthas på vhf:en. Vill vara säker på att de sett oss och höra om vi kan hålla vår kurs. Vi pressar relativt nära vinden o har svårt för att ändra kurs. Plus att Anthas är upphinnande. Jag får snabbt svar. De har koll på oss, säger att de tänker köra om på vår babords sida och att vi kan fortsätta vår kurs. Skönt. Så nu kan jag sitta o titta på ljusen från det stora fartyget när de strax passerar oss.
I’m sitting here in the dark; it’s almost 1:30 AM. A large tanker is approaching from astern, soon to overtake us while following much the same course. I’m thinking about that terrible accident off Tjörn last summer. That’s why I’m calling Anthas on the VHF. I want to make sure they’ve seen us and find out if we can hold our course. We’re sailing relatively close to the wind, so changing course is difficult for us. Plus, Anthas is the one overtaking. I get a quick reply. They have us in sight and say they intend to pass on our port side, so we can maintain our course. A relief. So now I can sit and watch the lights of the large ship as it’s about to pass us.
Seglingen flyter på bra. Just nu har vi slör, vinden in snett akterifrån, och gör mellan sex och sju knop. Solen skiner och det fläktar härligt i sittbrunnen. Vi har fiskelinan ute och hoppas på napp. Jag längtar nästan ihjäl mig efter att få äta fisk. Vi har inte vågat köpa fisk i Fiji pga risken för nervsjukdomen ciguaterra, som kan finns i alla revfiskar och även rovfiskarna som äter revfiskarna. Jag är inte fullt lika orolig som Jan men har inte haft lust att laga till olika middagar till oss. Nu är vi ute på öppet hav och här hoppas vi främst på tonfisk men även en mahimahi hade varit perfekt. Frysen är iofs stoppfull av lamm- och kycklingkött så om vi får napp kommer det bli fisk till frukost, lunch o middag 😄
The sailing is going smoothly. Right now, we’re on a broad reach, with the wind coming from off the quarter,making between six and seven knots. The sun is shining, and there’s a lovely breeze in the cockpit. We have a fishing line out and are hoping for a bite; I’m absolutely dying to eat fish. We didn’t dare buy fish in Fiji due to the risk of ciguatera, a neurological illness found in reef fish and the predatory fish that feed on them. I’m not quite as worried as Jan, but I haven’t felt like cooking separate meals for us. Now we’re out on the open ocean; we’re mainly hoping for tuna, though a mahi-mahi would be perfect, too. The freezer is packed full of lamb and chicken, so if we do get a bite, it’ll be fish for breakfast, lunch, and dinner! 😄
Det är fridfullt att sitta här ute och färdas framåt av vinden. Inget motorljud utan endast segel som fladdrar lite och havet som slår mot Vilja och vågornas brus. Överallt runt oss är det blått, vitt och grått. Himmel, hav och moln.
It is peaceful sitting out here, moving forward on the wind. There is no engine noise, only the sails fluttering slightly, the sea lapping against Vilja, and the sound of the waves. All around us, there is blue, white, and gray: sky, sea, and clouds.
Vaknar upp till en gråmulen dag. Det blåser runt 10 -12 m/s och vi bara susar fram. Ofta upp emot åtta knop. Havet är ganska vilt med stora vågor så det är svårt att röra sig i båten. Men vi känner oss trygga. Vi har fortfarande slör med vinden snett in i aktern och det är nog favoritseglingen, för mig i alla fall. Fortsätter vi i denna farten är vi framme redan i morgon eftermiddag men vinden skall avta längre norrut när vi närmar oss Tuvalu. Eftersom vi skall in i en atoll behöver vi också komma fram i dagsljus och helst i slackvatten. När havet vänder från lågvatten till högvatten eller från högvatten till lågvatten. Då är strömmen som minst. Dessutom behöver vi bra sikt inne i atollen så vi kan hålla utkik efter boomies – ”korallberg” som plötsligt sticker upp från djupare vatten till strax under vattenytan eller ovanför. Vi har ju erfarenhet från Tuamotus i Franska Polynesien av atoller där vi var inne i många.
We wake up to a grey, overcast day. The wind is blowing at around 10–12 m/s, and we are really flying along—often reaching speeds of up to eight knots. The sea is quite rough, with large waves making it difficult to move around inside the boat, yet we feel safe. We still have the wind coming in over the quarter—a broad reach—which is probably my favorite point of sail. If we keep up this pace, we’ll arrive as early as tomorrow afternoon, though the wind is expected to die down further north as we approach Tuvalu. Since we need to enter an atoll, we also need to arrive during daylight hours and, ideally, at slack water, the moment when the tide turns from low to high or high to low and the current is at its weakest. Furthermore, we need good visibility inside the atoll to keep a lookout for ”bommies”, coral heads that rise abruptly from deep water to just below or even above the surface. We do have experience with atolls from our time in the Tuamotus (French Polynesia), where we navigated into quite a few of them.
Lycka!!! Ett tjugotal trubbnosade, troligen Pilotvalar, leker runt Vilja! De har varit här länge nu o simmar både framför, bakom o på båda sidor om oss. Helt nära båten. Första gången vi har valar lekande runt båten. Varje gång vi möter delfiner och nu valar är lika stor glädje och det verkar som de tycker det är jättekul att leka runt båten och visa upp sig för oss.
Pure joy! About twenty blunt-nosed whales, likely pilot whales, are playing around Vilja! They’ve been here for a long time now, swimming in front of, behind, and on both sides of us, right next to the boat. It’s the first time we’ve had whales playing around the boat like this. Every encounter with dolphins, and now whales, brings such joy; it seems like they have a blast playing around the boat and showing off for us.
Lite spänning i det annars ganska lugna livet där tiden passerar revy med öde hav o himmel. Sedan några timmar har vi en kinesisk fiskeflotta på vår styrbords sida. Vi ser som mest sju båtar samtidigt på radarn men det är endast de som är närmast oss. Troligen kan de vara dubbelt så många. Vi vet att de har enormt långa nät och trålar så vi vill inte hamna för nära dem o framförallt inte få dem även på vår babords sida. Vi har ändrat vår kurs ca 20° babord för att vara säkra på att hålla oss undan. Nu när mörkret fallit ser vi lanternor eller troligen arbetsljus, på en av dem. De andra är väl längre bort eller är inte upplysta. De flesta är små båtar, bara ca åtta meter långa och tre meter breda, alltså en del mindre än min Kailani. Men en av båtarna är betydligt större. Det är väl där all fisk lossas för att sedan köras till Kina eller något annat land de har avtal med. Inne i hamnen på Samoa låg det en massa kinesiska fiskebåtar.
A bit of excitement in an otherwise rather quiet life, where time drifts by against a backdrop of empty sea and sky. For the past few hours, we’ve had a Chinese fishing fleet off our starboard side. We can see up to seven boats at a time on the radar, but those are just the ones closest to us; there could easily be twice that many. We know they use incredibly long nets and trawls, so we don’t want to get too close and we certainly don’t want to end up with them on our port side as well. We’ve altered our course about 20 degrees to port to ensure we stay clear. Now that darkness has fallen, we can see navigation lights, or more likely, work lights, on one of them; the others are probably further away or unlit. Most of them are small boats, only about eight meters long and three meters wide, considerably smaller than my Kailani. But one of the boats is significantly larger. That’s likely where all the fish is offloaded before being transported to China or another country with which they have an agreement. There were plenty of Chinese fishing boats in the harbor in Samoa.
Mitt pass, från 19.00 till 02.00 blir omväxlande. Först kinesiska fiskeflottan, efter det en ordentlig squall, bra vind i seglen med upp mot nio knops fart, åskoväder, regn och strax före jag skall gå av passet tar vinden slut. Det är väntat men det blir obekvämt i båten. Sjön är fortare grov efter all vind vi haft och båten rullar väldigt från sida till sida. Det är svårt att röra sig inne i båten och näst intill omöjligt att dra ner byxorna för att gå på toaletten. Vi tar ner seglen och startar motorn. Målet är ju att komma fram tisdag morgon och resten av sträckan till Funafuti är ett stiltjebälte som verkar ligga fast lång tid framöver.
My watch, from 7:00 PM to 2:00 AM, is a mixed bag. First, the Chinese fishing fleet; then a fierce squall with good wind, speeds reaching up to nine knots, followed by thunderstorms and rain; and finally, just before I’m due to go off watch, the wind dies completely. It was expected, but it makes for an uncomfortable ride. The sea remains rough after all the wind we’ve had, and the boat is rolling heavily from side to side. Moving around inside the cabin is difficult, and pulling down one’s trousers to use the head is nearly impossible. We take down the sails and start the engine; after all, the goal is to arrive on Tuesday morning, and the remaining stretch to Funafuti lies within a belt of calm that looks set to persist for quite some time.
Framme i Tuvalu och i Funafuti-atollen. Ca 08.30 idag går vi in genom passet. Ingen ström, inget kokande vatten utan helt lugn o stilla. Vi tar oss fram o ankrar där fyra andra segelbåtar redan ligger ankrade. Screesaver känner vi sedan Fiji men det andra är nya för oss. Vi ropar flera gånger på vhf:en utan att få svar. Till sist svarar de men det hörs bara brus och inte vad de säger. Så vi tar jollen in. De vet att vi är här men vill komma ut till båten o sköta inklareringen. Så vi åker allihop ut till Vilja o fyller i några papper och svarar på lite frågor. Så nu är vi välkomna i landet med stämplade pass och Tuvalus flagga är hissad. Nytt land att upptäcka!
We have arrived in Tuvalu and the Funafuti Atoll. We entered through the pass around 8:30 this morning. There was no current and no rough water—everything was completely calm and still. We made our way in and anchored near four other sailboats. We know Screesaver from our time in Fiji, but the others are new to us. We called out several times on the VHF radio without getting a reply. Eventually, they did answer, but there was only static, we couldn’t make out what they were saying. So, we took the dinghy ashore. They knew we were there but wanted to come out to the boat to handle the clearance process. We all headed out to Vilja, filled out some paperwork, and answered a few questions. Now we are officially welcomed into the country with stamped passports, and the Tuvaluan flag is flying. A new country to explore!
