Vi är tillbaka i Sverige! O det var längesedan sist. Lämnade i september 2024 när vi flög till Cartagena i Colombia där Vilja låg då. Mycket har hänt sedan dess. Vi har seglat i Panama på Karibien-sidan, gått genom Panama-kanalen och gett oss ut på världens största hav – Stilla havet. Det är större än hela jordens landmassa tillsammans. Våra vänner Marie och Niklas kom till oss och vi seglade, via Galapagosöarna, ända till Marquesas i Franska Polynesien. Längsta sträckan på öppet hav var 29 dygn. Tror vi såg totalt 6 båtar, nästan alla på långt håll, på den månaden. Det blev ca ett halvår i Franska Polynesien och Marie o Niklas lämnade oss efter att ha varit med i nästan 3 månader. Vår segling fortsatte västerut o vi korsade datumlinjen. Samoa, Tonga och Wallis & Futuna var nästa länder vi ankom till. Därifråm var planen att segla norrut o sedan fortsätta under orkansäsongen västerut mot Indonesien. Men…det blev inte så. Problem med båten fick oss att segla söderut i stället – till Fiji där vi hoppades kunna lösa problemen på en vecka. Det blev inte så heller. Visst, vi seglade till Fiji men det fanns mycket mer problem än vi önskade. Och tiden rann ut för att det skulle vara tryggt att lämna Fiji. Orkansäsong är inte att leka med. Så resultatet blev att vi fick skjuta upp vår fortsatta resa ett helt år o stanna hela orkansäsongen i Fiji. Jan har trivits otroligt bra medan jag inte har gjort det. Människorna är helt underbara o landet är otroligt vackert. Men pga orkansäsongen har vi tillbringat i stort sett all tid i marinan. Där är det hett, mycket hett utan någon bris som svalkar, inget att göra o det går inte att bada. Ett liv som definitivt inte passar mig. De få gånger vi kunnat lämna marinan har däremot varit fantastiska. Öarna är vackra och människorna så öppna, vänliga o tillmötesgående. Men 90% av tiden har varit i marinan. För att slippa att bara fördriva tiden åkte vi till Bali. Jan stannade 2 veckor o jag en månad. Och efter det blev det 2 månader i Thailand för mig.
We’re back in Sweden! It’s been a long time. We left in September 2024, flying to Cartagena, Colombia, where Vilja was docked at the time. A lot has happened since then. We sailed the Caribbean side of Panama, transited the Panama Canal, and ventured out onto the world’s largest ocean, the Pacific. It is larger than all the Earth’s landmasses combined. Our friends Marie and Niklas joined us, and we sailed, via the Galápagos Islands, all the way to the Marquesas in French Polynesia. The longest open-ocean stretch took 29 days. I think we saw a total of six boats, almost all from a distance, during that month. We spent about six months in French Polynesia; Marie and Niklas left after sailing with us for nearly three months. We continued sailing west and crossed the International Date Line. Samoa, Tonga, and Wallis & Futuna were the next places we visited. From there, the plan was to sail north and then continue west toward Indonesia during the hurricane season. But… that’s not how things turned out. Boat trouble forced us to sail south instead, to Fiji, where we hoped to resolve the issues within a week. That didn’t happen either. Sure, we sailed to Fiji, but we encountered far more problems than we had hoped for. And time was running out to leave Fiji safely; hurricane season is nothing to mess with. Consequently, we had to postpone the rest of our journey by a full year and stay in Fiji for the entire hurricane season. Jan has really enjoyed it, whereas I haven’t. The people are absolutely wonderful, and the country is incredibly beautiful. However, because of the hurricane season, we’ve spent virtually all our time in the marina. It’s hot there, sweltering, with no cooling breeze, nothing to do, and no chance to go swimming. It’s a lifestyle that definitely doesn’t suit me. On the other hand, the few times we were able to leave the marina were fantastic. The islands are beautiful, and the people are so open, friendly, and welcoming. But 90% of the time was spent in the marina. To avoid just killing time, we went to Bali. Jan stayed for two weeks, and I stayed for a month. After that, I spent two months in Thailand.
Men nu, efter nästan två år, är vi i Sverige. Vår bostad här är framför allt min båt, Kailani, där jag bott helårsvis sedan 2020. Båten är från 1977 och ganska enkel. Under våren har det pratats mycket om ett giftigt ämne som heter tbt som fanns i bottenfärger och primer fram till 1989. Det pratas om att detta kommer förbjudad helt och att båtar med tbt inte kommer få lov att sjösättas. Vi vet inte om det finns på Kailani men sannolikheten är stor på en såpass gammal båt. Eftersom vi inte vet när och hur länge vi är i Sverige nästa gång bestämmer vi oss för att skrapa ner all färg under vattenlinjen till grunden.
But now, after nearly two years, we are in Sweden. Our home here is primarily my boat, Kailani, where I have lived year-round since 2020. The boat dates back to 1977 and is quite basic. This spring, there has been a lot of talk about a toxic substance called TBT, which was used in antifouling paints and primers until 1989. There is talk of a total ban and that boats containing TBT will not be permitted to be launched. We do not know if Kailani has it, but the likelihood is high for a boat of that age. Since we do not know when or for how long we will be in Sweden next, we decide to scrape all the paint below the waterline right down to the bare hull.
Ett jobb vi hoppas skall ta ca 4 dagar. Eftersom det är giftig färg får vi inte lov att skrapa där båten står utan vi får plats i verkstaden på Fantasi marina där Kailani ligger – under Skaftöbron. I verkstaden får vi inte bo i båten så vi tar in på Örtorps vandrarhem som bara ligger 5 minuter bort med bilen.
It is a job we hope will take about four days. Since the paint is toxic, we aren’t allowed to scrape the hull where the boat is currently docked; instead, we’ve been given space in the workshop at Fantasi Marina, where Kailani is moored, beneath the Skaftö Bridge. We aren’t permitted to sleep on board while in the workshop, so we are staying at Örtorp Hostel, just a five-minute drive away.
Vi, eller snarare Jan, börjar pensla på färgborttagningsmedel o sedan skrapa. Det sitter stenhårt. Första lagret lossnar lite med mycket slit o manuell kraft. Men att komma igenom alla lager färg känns omöjligt. Men, cm för cm går det framåt. Burkarna med färgborttagningsmedel går åt som smör i solsken. Jan skrapar och jag åker till butiker och handlar mer. När lagret i Uddevalla tar slut får jag köra till Trollhättan. Vi provar medel både från Biltema o Seasea. Biltemas verkar fungera bäst. Och det säger jag även om jag inte är Biltema-fantast. Jobbet är tungt, väldigt tungt och det känns nästan hopplöst. Vad har vi gett oss in på? Jan klampar runt i avskrapad färg som är klibbig o sätter sig fast i stövlar o kläder. Hans byxor blir i baken till sist som ett pansar av inkletad färg. Han kämpar på med gasmask över ansiktet och allt mer smärtande muskler i båda armarna
We, or rather Jan, start by brushing on paint remover and then scraping. It is stuck fast. The first layer comes off a little with a great deal of effort and manual labor. Getting through all the layers of paint feels impossible. Yet, inch by inch, we make progress. The cans of paint remover are disappearing at an alarming rate. Jan scrapes while I drive to the shops to buy more. When the stock in Uddevalla runs out, I have to drive to Trollhättan. We try products from both Biltema and Seasea; Biltema’s seems to work best. And I say that even though I’m not exactly a Biltema fan. The work is grueling, truly grueling, and it feels almost hopeless. What have we gotten ourselves into? Jan tramps around in the scraped-off paint, which is sticky and clings to his boots and clothes. Eventually, the seat of his trousers becomes like a suit of armor, caked in layers of paint. He soldiers on, wearing a gas mask and battling increasingly painful muscles in both arms.
Sakta men säkert går det framåt o vi börjar se ett ljus i tunnelen. De fyra dagarna har nu blivit fjorton. Fakturan från vandrarhemmet tickar på. Liksom alla andra nödvändiga saker vi behöver för att slipa ner ordentligt. Järnkölen är rostig så den måste också slipas ner och penslas på med rostskyddsfärg. Slutligen känner vi oss nöjda. Nu är det dags att börja måla med light-primer. Jag köper otaliga burkar i olika färger så vi kan se var vi målat. Fem lager behövs. Och ca 12 timmars torktid däremellan. Men detta jobbet känns kul. Att bygga upp i stället för att slipa ner är mycket roligare. Grundarbetet är både tråkigt och tidskrävande. Men skälvklart otroligt viktigt. Efter sexton dygn är vi klara o nu är det endast bottenfärg som skall på. Vi kommer till verkstaden 07 på morgonen och börjar måla. Sjösättning är bokad nästa dag. Oj vad vi längtar! Någon timma efter vi målat klart får vi besked om att sjösättning blir NU!
Slowly but surely, we’re making progress and starting to see a light at the end of the tunnel. The original four days have now turned into fourteen. The bill from the boatyard keeps mounting. As do the costs for all the other essentials we need for the heavy sanding work. The iron keel is rusty, so it also needs to be sanded down and coated with anti-rust paint. Finally, we’re satisfied with the result. Now it’s time to start applying the light primer. I buy countless cans in different colors so we can see where we’ve painted. Five coats are required, with about 12 hours of drying time between each. But this part of the job feels fun; building things up is much more enjoyable than sanding them down. The preparatory work is both tedious and time-consuming though, of course, incredibly important. After sixteen days, we’re finished, and all that’s left is the antifouling paint. We arrive at the yard at 7 a.m. and start painting. The launch is scheduled for the next day, we can hardly wait! An hour or so after we finish painting, we get word that the launch is happening, right now!
Och så blir det. De hämtar ut Kailani från verkstaden o kör henne bort till sjösättningsplatsen. Hon lyfts upp o vi målar bottenfärg där stöttorna suttit. O vips så ligger hon i vattnet. Inget vatten läcker in, motorn startar snällt o Kailani flyttas raskt till sin hemmaplats på D18.
And so it happens. They bring Kailani out of the workshop and drive her over to the launch site. She is lifted up, and we apply antifouling paint to the spots where the supports had been. And just like that, she’s in the water. No water leaks in, the engine starts smoothly, and Kailani is quickly moved to her home berth at D18.
Förutom allt skrapande under vattenlinjen har jag tvättat, polishat o vaxat hela båten. Vi har också varit tvungna att köpa 3 nya förbrukningsbatterier. Har haft de gamla i 10 år så de har ju fungerat över förväntan. Tyvärr blev det även nytt startbatteri. Köpte nytt för 2 år sedan men det har inte klarat 2 vintrar på land. Det är skillnad på Biltema o dyra märkesbatterier kan jag konstatera. Denna våren har varit extremt dyr. Kostnader för att skrspa botten o måla upp igen ligger på över 30.000 kronor, inklusive vandrarhem 16 nätter. Men då har jag inte fått fakturan för verkstaden ännu. Nya batterier, ny köksutrustning, ny bäddmadrass o lakan ovanpå det.
In addition to all the scraping below the waterline, I’ve washed, polished, and waxed the entire boat. We also had to buy three new house batteries; the old ones lasted ten years, so they certainly performed better than expected. Unfortunately, I also had to get a new starter battery. I bought a new one just two years ago, but it didn’t survive two winters in storage ashore. I’ve realized there really is a difference between Biltema and expensive name-brand batteries. This spring has been extremely expensive. The costs for scraping the hull and repainting it come to over 30,000 kronor, including 16 nights at a hostel, and that’s not even counting the bill from the boatyard yet. On top of that, there were the new batteries, new galley equipment, and a new mattress topper and sheets.
En annan sak vi kämpat med men fortfarande inte riktigt tagit tag i är vårt lager. Där har det varit musinvasion. Överallt finns muslortar o muskiss. Jag har fått slänga all mat – o då är det mat i konserver, glasburkar o plastförpackningar. Några tetrapack också, vilka de ätit sig igenom. I stort sett alla mina skor har blivit förstörda och dynor, täcken, madrasser o annat i tyg är förstört eller nerkletat i muslortar o muskiss. Det kommer bli ett jättejobb att ta tag i det ordentligt. Mitt förråd är fullt från golv till tak med flyttlådor o möbler innerst o allt som har med båten att göra ytterst. Jag sålde ju ett hus för 6 år sedan o har allt jag äger o har i lagret. Även Jan har sålt ett hus men har inte sparat på lika mycket möbler o husgeråd som jag gjort. Nu köper jag stora plastlådor där kläder, täcken, kuddar o allt annar i tyg skall förvaras. Även mat kommer vara uteslutande i plastlådor. Vi hinner inte leta upp ett billigt förråd att byta till denna sommar. Jag börjar strax jobba o kommer jobba mycket ända fram till mitten av augusti.
Another issue we’ve struggled with, but still haven’t really tackled, is our storage unit. It’s been overrun by mice; there are droppings and urine everywhere. I’ve had to throw out all the food, including items in cans, glass jars, and plastic packaging. There were even Tetra Paks that they’d chewed right through. Virtually all my shoes have been ruined, and cushions, duvets, mattresses, and other fabric items are either destroyed or covered in mouse droppings and urine. Sorting it all out properly is going to be a massive job. My storage unit is packed floor-to-ceiling: furniture and moving boxes at the back, and everything related to the boat at the front. I sold a house six years ago, so everything I own is in there. Jan sold a house too, but he didn’t keep as much furniture and household gear as I did. Now, I’m buying large plastic bins to store clothes, duvets, pillows, and other fabric items. All food will be kept exclusively in plastic bins as well. We won’t have time to find a cheaper storage unit to switch to this summer; I’m starting work soon and will be working heavily right through to mid-August.
Men nu väntar en härlig sommar I Sverige och dess höjdpunkt – Tobias och Sandras bröllop!
But now, a wonderful summer awaits in Sweden, along with its highlight—Tobias and Sandra’s wedding!
