Etikettarkiv: lubaantun

Nu började vårt äventyr inåt land i Belize. Ett litet och tämligen outforskat land dit turismen precis börjat leta sig in. Landet blev självständigt så sent som 1981 och huvudstaden, Belmopan, är en av världens nyaste och minsta. Namnet är bildat av Bel som i Belize och floden Mopan.

Now our inland adventure in Belize began. A small and fairly unexplored country where tourism has just started to find its way. The country became independent as late as 1981 and the capital, Belmopan, is one of the world’s newest and smallest. The name is formed from Bel as in Belize and the Mopan River.

Vi hyrde bil i fyra dagar och körde först söderut mot ”The deep south”.  Längst ner i sydvästra hörnet av Belize med närhet till Guatemala.  Här är största delen av befolkningen Maya och de lever fortfarande ett traditionsrikt maya-liv. Men, som tur är, utan att offra barn till gudarna. Vi kom aldrig in i någon by för att kunna titta närmre på hur de lever men såg många av de traditionella enkla husen av trä med någon form av bast- eller palmbladstak på, längs med vägarna. Efter att ha kört på en lång, lerig och ojämn väg kom vi fram till Mayaruinen Lubaantun som betyder ”the place of the fallen stones”. Det byggdes upp i perioden 730 – 860 e.Kr.  Här, liksom hela vår resa längst i söder var vi de enda turisterna. Unik känsla att vara ensamma på en mayaruin. Ruinen var inte restaurerad på samma sätt som många andra ruiner utan det var mer stenblock i högar, delvis restaurerat. Denna arkeologiska plats är känd för att vara konstruerad på ett ovanligt sätt för denna tidsepok. Vi fick en bild av hur det hade sett ut innan byn övergavs för drygt ett tusen år sedan.

We rented a car for four days and first drove south towards ”The deep south”. At the bottom of the southwest corner of Belize with proximity to Guatemala. Here, most of the population is Mayan and they still live a traditional Mayan life. But, luckily, without sacrificing children to the gods. We never got into any villages to get a closer look at how they live but saw many of the traditional simple wooden houses with some kind of bast or palm leaf roof on them, along the roads. After driving on a long, muddy and uneven road, we arrived at the Mayaruinen Lubaantun which means ”the place of the fallen stones”. It was built in the period 730 – 860 AD. Here, like our entire trip further south, we were the only tourists. Unique feeling to be alone on a Mayan ruin. The ruin was not restored in the same way as many other ruins but it was more stone blocks in piles, partially restored. This archaeological site is known for being constructed in an unusual way for this era. We got a picture of what it had looked like before the village was abandoned just over a thousand years ago.

Vi tog oss vidare med bilen och hittade en väldigt enkel restaurang där vi kunde äta lunch. Ris, bönor och kyckling. Ris och bönor, ofta med kyckling, är den traditionella maten, vid sidan av burritos, tortilla och tacos, som äts över hela Centralamerika. Vi betalade ca hundratjugo kronor för mat för tre personer inkl dryck. Billigt och bra. Belize är annars mycket dyrare än alla grannländer här omkring.

We went further by car and found a very simple restaurant where we could have lunch. Rice, beans and chicken. Rice and beans, often with chicken, are the traditional food, along with burritos, tortillas and tacos, eaten throughout Central America. We paid about one hundred and twenty kroner for food for three people including drinks. Cheap and good. Belize is otherwise much more expensive than all the neighboring countries around here.

När vi sett det vi ansåg att vi hann i södra Belize åkte vi mot nordvästra delen av landet. Vårt mål var San Ignacio som är centrum för norra delens alla sevärdheter. Vägen dit gick delvis på den vackra vägen med det poetiska namnet ”Hummingbird highway”. Här slingrade sig vägen mellan fruktodlingar, grönska och vid foten av bergskedjan Maya mountains.

When we had seen what we thought we had in southern Belize, we headed towards the northwestern part of the country. Our destination was San Ignacio, which is the center of all the attractions in the north. The way there was partly on the beautiful road with the poetic name ”Hummingbird highway”. Here the road wound between orchards, greenery and at the foot of the Maya mountains.

I San Ignacio bodde vi på ett enkelt men rent guesthouse. Men även där det är rent finns det kackerlackor o en kväll kröp det runt en stor kackerlacka i min säng. Den gömde sig sedan under sängen och vi såg den inte mer.

In San Ignacio we stayed at a simple but clean guesthouse. But even where it’s clean there are cockroaches, and one evening a large cockroach crawled around in my bed. It then hid under the bed and we never saw it again.

Nästa  dag tog vi bilen till en ”bilfärja” som skulle ta oss över Mopan river till Mayaruinen Xunantunich. Färjan var ett äventyr i sig själv. Det var plats till fyra bilar åt gången och endast föraren fick sitta i bilen. Vi andra fick gå upp på färjan och stå längst fram. Kabelfärjan drivs manuellt av en man som vevar på en vev och det är linor på var sida av färjan. En upplevelse att få vara med om.

The next  day we took the car to a ”car ferry” that would take us across the Mopan river to the Xunantunich Mayan ruins. The ferry was an adventure in itself. There was room for four cars at a time and only the driver was allowed to sit in the car. The rest of us had to get on the ferry and stand at the front. The cable ferry is operated manually by a man cranking a crank and there are ropes on each side of the ferry. An experience to be a part of.

Väl över på andra sidan åkte vi till mayaruinen Xunantunich. Här var det ett flertal restaurerade tempel vilka vi fick lov att klättra upp på. Det var brant och svettigt. Utan några som helst skyddsanordningar. Väl uppe på den högsta byggnaden, El Castillo, var det en fantastisk utsikt 360 grader runtom. Detta tempel skall vara den näst högst belägna byggnaden i hela Belize. Det är endast ett annat Mayatempel i närheten som är högre. Det var lite skrämmande att stå där högst upp och vi höll i oss ordentligt i stenblocken för att inte tappa balansen. Det är fascinerande att föreställa sig hur livet kunde ha varit på dessa arkeologiska platser när de var bebodda.

Once on the other side, we went to the Mayan ruins of Xunantunich. Here there were several restored temples which we were allowed to climb. It was steep and sweaty. Without any protective devices whatsoever. Once up on the tallest building, El Castillo, there was a fantastic 360 degree view all around. This temple is supposed to be the second highest building in all of Belize. There is only one other nearby Mayan temple that is taller. It was a little scary to stand there at the top and we held on tightly to the boulders so as not to lose our balance. It is fascinating to imagine what life might have been like at these archaeological sites when they were inhabited.

På kvällen åt vi middag på en gatuservering som var otroligt populär bland lokalbefolkningen. Jättegoda små tacos med starka såser till. Det blev tidig sänggång då vi skulle upp på spännande heldagsturer nästa dag.

In the evening we had dinner at a street restaurant that was incredibly popular with the locals. Great little tacos with strong sauces. It was an early bedtime as we were going on exciting full-day tours the next day.

Jag, Kristin, åkte över gränsen till Guatemala för att se den stora och mäktiga Mayaruinen Tikal.

På vägen dit råkade vi ut för en bilolycka, en annan bil körde in i sidan på vår minibuss. Som tur var skadades ingen och bilen gick att köra vidare.

I, Kristin, went over the border to Guatemala to see the great and mighty Mayan ruins of Tikal.

On the way there we had a car accident, another car ran into the side of our minibus. Fortunately, no one was injured and the car was able to drive on.

Tikal, som är en gammal Maya stad, är verkligen en imponerande plats där flera av templen , pyramider, ”Grand plaza” och ceremoniella platser är restaurerade så man får en inblick i hur det sett ut när Tikal beboddes. Det är en av de största arkeologiska platserna från Mayaperioden. Området har varit bebott ända sedan ca 700 f.Kr. Senare blev Tikal ett viktigt kulturellt och ceremoniellt centrum under mayaperioden. Det var verkligen fascinerande och imponerande att gå runt bland alla tempel och arkeologiska lämningar och att gå klättra upp till toppen av flera av dem. Det högsta templet hade tvåhundra trappsteg i trä upp och utsikten var fantastisk! Fyra timmar där räckte inte för att se hela det fantastiska området men vi hann se höjdpunkterna. Mayakulturen är fascinerande men det finns inte möjlighet att berätta om den här. Det var också kul att få se lite av gatulivet i Guatemala på vägen dit och tillbaka.

Tikal, which is an ancient Mayan city, is truly an impressive place where several of the temples, pyramids, ”Grand plaza” and ceremonial sites have been restored so you get an insight into what it looked like when Tikal was inhabited. It is one of the largest archaeological sites from the Mayan period. The area has been inhabited since about 700 BC. Later, Tikal became an important cultural and ceremonial center during the Mayan period. It was really fascinating and impressive to walk around among all the temples and archaeological remains and to climb to the top of several of them. The highest temple had two hundred wooden steps up and the view was amazing! Four hours there was not enough to see the whole amazing area but we managed to see the highlights. The Mayan culture is fascinating but there is no way to tell about it here. It was also fun to see a bit of street life in Guatemala on the way there and back.

Samma dag gjorde Jan och Johanna en heldagsutflykt till det enorma grottområdet Actun Tunichil Muknal, oftast kallat ATM. Det var en krävande och strapatsrik vandring dit. När bussen stannade fick man en hjälm, pannlampa och flytväst. Mobiler och kameror fick lämnas i bussen.Tre gånger gick vandringen till grottan genom vatten varav vattnet gick upp till halsen den ena gången. För att komma in i grottan fick man simma på tre meter djupt vatten via en timglasformad ingång in till grottan. Grottsystemet var enormt – totalt fem kilometer in. Det var stundtals rum stora som i en katedral och stundtals fick man krypa genom trånga öppningar. Även inne i grottan fick man stundtals vada och simma. Vid ett tillfälle var passet så smalt i vattnet så man fick hasa sig fram på rumpan med endadt halsen genom den smalaste och vassa öppningen. Från taket och från marken var det otroliga och vackra formationer av stalsktiter, metall och kalksten. Grottan hade används till bl a offerceremonier och det fanns flera skelett från Mayatiden framgrävda. Detta var en äventyrlig och oförglömlig upplevelse mycket tack vare en fantastisk och historiebetättande guide. Alla foton är från resebyrån.

On the same day, Jan and Johanna made a full-day excursion to the huge cave area of Actun Tunichil Muknal, usually called ATM. It was a demanding and strenuous trek there. When the bus stopped, you were given a helmet, headlamp and life jacket. Mobile phones and cameras had to be left in the bus. Three times the hike to the cave went through water, of which the water was up to the neck on one occasion. To enter the cave, one had to swim in three meters of deep water via an hourglass-shaped entrance to the cave. The cave system was huge – a total of five kilometers in. Sometimes the rooms were as big as in a cathedral and sometimes you had to crawl through narrow openings. Even inside the cave, you sometimes had to wade and swim. At one point the pass was so narrow in the water that you had to rush forward on your butt with only your neck through the narrowest and sharpest opening. From the roof and from the ground there were incredible and beautiful formations of stalsktite, metal and limestone. The cave had been used for, among other things, sacrificial ceremonies and there were several skeletons from the Mayan period unearthed. This was an adventurous and unforgettable experience thanks to a fantastic and fascinating guide. All photos are from the travelagency.

På kvällen gick vi till gaturestsurangen och åt en god middag igen. Lika billigt som kvällen innan.

In the evening we went to the street restaurant and had a good dinner again. As cheap as the night before.

Nästa dag var det dags för Johanna att åka hem. Vi körde henne till flygplatsen i Belize City via huvudstaden Belmopan. Där vi stannade på den stora och färgstarka marknaden för att köpa grönsaker och äta lunch. När vi lämnat Johanna körde vi in i Belize city men vi upplevde att det inte var så mycket att se där utan körde tillbaka till Placencia i stället.

The next day it was time for Johanna to go home. We drove her to the airport in Belize City via the capital, Belmopan. Where we stopped at the large and colorful market to buy vegetables and have lunch. When we left Johanna we drove into Belize city but we felt that there was not much to see there and drove back to Placencia instead.

Dagen därpå gick vi till polisstationen för att anmäla att vi förlorat vår hobbydrönare dagen då vi åkte iväg på vår rundresa. Vi upptäckte det under tiden som vi var på biluthyrningsfirman och åkte då direkt tillbaka till där vi blev upphämtade en timma tidigare. Drönaren var inte där så sanningen blev den stulen när vi väntade på bilen som skulle plocka upp oss eller så glömde vi den och någon hann ta den den timme vi var borta. Hur som helst så anmälde vi det till polisen sex dagar senare men vi kunde inte få ut en rapport förrän om ca två veckor så vi trodde vi förlorat den utan att kunna få ersättning från försäkringsbolaget. Men nästa dag tog polisen kontakt med oss och sa att de hittat drönaren. Vi gick dit och hämtade upp den och var både väldigt glada och imponerade av Belize polis.

The next day we went to the police station to report that we lost our hobby drone the day we left on our tour. We discovered it while we were at the car rental company and then went straight back to where we were picked up an hour earlier. The drone wasn’t there so the truth was it was stolen while we were waiting for the car to pick us up or we forgot it and someone managed to take it the hour we were gone. Anyway, we reported the 4 to the police six days later but we couldn’t get a report out until about two weeks so we thought we lost it without being able to get compensation from the insurance company. But the next day the police contacted us and said they found the drone. We went there and picked it up and were both very happy and impressed with the Belize police.

Nu har vi ca tio dagar kvar i Bglize och förhoppningsvis kommer vi ut till fler vackra Cays där vi kan bada och snorkla.

Now we have about ten days left in Bglize and hopefully we will get out to more beautiful Cays where we can swim and snorkel.