Atlanten – Levermittliv

Bonaire – one of the ABC-Islands

Bonaire, en underbar ö, är B:et i öarna som är kända under namnet ABC. De andra två är Aruba och Curaçau. Tre små öar som utgör Nederländska Antillerna men har stort självstyre och med egna flaggor. Alla pratar fyra olika språk här; det lokala språket Papiamento, holländska, engelska och spanska. Bonaire är i storlek ungefär som halva Halland och har en befolkning mindre än Laholm. Så allt är verkligen litet

Bonaire is the B of the islands known by the name ABC. The other two are Aruba and Curaçau. Three small islands that make up the Netherlands Antilles but have great autonomy and with their own flags. Everyone speaks four different languages here; the local language Papiamento, Dutch, English and Spanish. Bonaire is about half the size of Halland and has a smaller population than Laholm. So everything is really smallBonaire is the B of the islands known by the name ABC. The other two are Aruba and Curaçau. Three small islands that make up the Netherlands Antilles but have great autonomy and with their own flags. Everyone speaks four different languages here; the local language Papiamento, Dutch, English and Spanish. Bonaire is about half the size of Halland and has a smaller population than Laholm. So everything is really small

De flesta känner nog inte till ön alls. Utom dykarna. Bonaire är ett riktigt paradis att dyka i med sitt enormt klara vatten och dykställen vart helst på ön. Det är bara att sätta på sig dykutrustningen och bokstavligt talat promenera rätt ut i vattnet så har man fantastiska dykplatser framför sig. Eller så slänger man sig i vattnet, där båten ligger på boj utanför huvudstaden Kralendijk, och har ett akvarium alldeles under båten. Tyvärr har ingen av oss dykarcertifikat så vi har inte kunnat ta del av skönheten under havet annat än med snorkel.

Most people probably don’t know the island at all. Except the divers. Bonaire is a true diving paradise with its hugely clear water and dive sites anywhere on the island. It’s just a matter of putting on the diving equipment and literally walking right into the water, and you have fantastic dive sites in front of you. Or you throw yourself into the water, where the boat is moored outside the capital Kralendijk, and has an aquarium right under the boat. Unfortunately, none of us has a diving certificate so we have not been able to take part in the beauty under the sea other than with a snorkel.

Huvudstaden är liten och lätt att promenera runt i. Vi har gått längs med boulevarden som går ut med strandlinjen, in bland alla färgglada hus, tittat på streetart på husväggarna, hallowen-pyntade hus och besökt mysiga barer. Här är lugn och stilla och väldigt lite trafik. Utom stundtals då det är några motorcyklar och bilar som varvar sina motorer högt och för ett oväntat oväsen på den annars så lugna ön.

The capital is small and easy to walk around in. We have walked along the boulevard that goes out with the shoreline, into all the colorful houses, looked at street art on the house walls, Halloween-decorated houses and visited cozy bars. Here it is calm and quiet and very little traffic. Except occasionally when there are some motorbikes and cars revving their engines loudly and making an unexpected noise on the otherwise quiet island.

The beloved Flamingoes painted by artists on houses

We were here during Halloween and a lot of houses were decorated

Drinking Corona in a bar by the waterside

A lonely catamarans sailing during sunset

Vi har också hyrt bil en dag för att åka runt på ön. Förutom huvudstaden finns det en till by lite längre norrut, men där var det inte så mycket att se. Ett stopp för att köpa dricka o lite frukost blev det i den enda affären i byn.

We have also rented a car for a day to drive around the island. Besides the capital, there is one other village a little further north, but there wasn’t much to see there. A stop to buy a drink and some breakfast was made in the only shop in the village.

Our car on the northeast side of the Island

Naturen på ön är ganska karg. Den största grönskan består av kaktusar som växer överallt. Förutom kaktusar finns det lite vegetation, men den yviga grönskan med regnskogarna och palmerna vi vant oss vid i Östra Karibien finns inte här. Vägarna är smala och ganska dåliga men trafiken är så liten så det går bra att köra mitt i vägen. Vi har nog aldrig sett så många ödlor som här på Bonaire. De sprang i mängder ute på vägen och när vi stannade till prasslar det för fullt bland vegetationen. Många av ödlorna hade riktigt vackra färger och en del var relativt stora. Troligen var det Leguaner. På norra delen av ön körde vi igenom ett naturreservat där det var mängder av flamingos som riktigt lyste med sin starka rosa färg. Flamingos fanns även söderut men vi kom inte så nära dem där. Flamingos är nästan som en nationalsymbol här och t o m flygplatsen heter Flamingos och är målad i rosa.

Nature on the island is quite barren. The main greenery consists of cacti that grow everywhere. Apart from cacti, there is some vegetation, but the rainforests and palm trees we are used to in the Eastern Caribbean are not here. The roads are narrow and quite bad, but the traffic is so light that it is fine to drive in the middle of the road. We have probably never seen so many lizards as here on Bonaire. They ran in large numbers out on the road and when we stopped there was a full rustle among the vegetation. Many of the lizards had really beautiful colors and some were relatively large. Maybe it was Iguanas. On the northern part of the island, we drove through a nature reserve where there were lots of flamingos that really shone with their strong pink color. Flamingos were also to the south but we didn’t get that close to them there. Flamingos is almost like a national anthem here and even the airport is called Flamingoes and is painted pink.

Some of all cactus – they also use them as a fence around their houses

One of thousends of lizards. This one might be a leguan

Åsnor strövar fritt på ön och när vi stannade bredvid en kom den nyfiket fram till bilrutan för att hälsa på oss och kanske den hoppades få något att äta. Det finns ett åsne naturreservat också med mängder av åsnor som strövar runt. Men vi valde att inte köra in i den

Donkeys roam freely on the island and when we stopped next to one it curiously came up to the car window to greet us and maybe it was hoping to get something to eat. There is a donkey nature reserve too with lots of donkeys roaming around. But we chose not to drive into it

This donkey went all the way up to our window to say hello and probably ask for food

One attraktion. It says 1000 steps but it was actually only 80

På södra delen av ön ser man stora högar av salt. Salt har producerats här sedan lång tid tillbaka och Bonaire har en mörk historia från tiden då saltet började produceras. På den tiden bodde endast slavar och fångar med övervakare på ön. Slavarna slet hårt med saltproduktionen och de bodde i små låga stenstugor. Några av dessa är väl bevarade. Dörren in är mycket låg, endast runt sjuttio till åttio centimeter hög. Dörren vetter mot havet och på motsatt sida finns ett litet fönster. Ståhöjd existerar inte. Det måste ha varit hemskt för slavarna att bo i dessa små stugor. Även om vi idag kan se att de åtminstone hade en fantastisk havsutsikt.

On the southern part of the island you see large piles of salt. Salt has been produced here for a long time and Bonaire has a dark history dating back to when salt began to be produced. At that time, only slaves and prisoners with overseers lived on the island. The slaves toiled hard with the salt production and they lived in small, low stone huts. Some of these are well preserved. The entrance door is very low, only around seventy to eighty centimeters high. The door faces the sea and on the opposite side is a small window. Standing height does not exist. It must have been horrible for the slaves to live in these small cabins. Although today we can see that at least they had a great sea view.

Some palmtrees but not many. Here you can walk out from the beach with your scubatanks and start diving

Here is a lot of salt produced from the clean saltwater

Nice view but they probably didn’t have time to think about that

Vi körde vidare till sydostsidan av Bonaire. Där möttes vi av sandstränder och ett vindsurfingparadis. Med mängder av färgstarka restauranger och surfskolor ända ut i vattenbrynet. Det var på en söndag och platsen var full av bilar och människor som valt att spendera en dag vid havet.

We drove on to the southeast side of Bonaire. There we were greeted by sandy beaches and a windsurfing paradise. With lots of colorful restaurants and surf schools all the way to the water’s edge. It was on a Sunday and the place was full of cars and people who chose to spend a day by the sea.

An old surfvan with three surfboards on the roof

Restaurants and surfschools all the way to the waterline

Windsurfingboards waiting for someone who wants to surf

Vår plan var att stanna två nätter på Bonaire och sedan segla vidare. Nu har det gått en vecka och vi är fortfarande kvar. Dels har väderfönstret inte varit vad vi önskar och dels har vi haft många funderingar kring hur vi önskar fortsätta vår segling. Tankarna har pendlat mellan att segla till Santa Marta i Colombia, norrut mot Jamaica eller nordost mot Guadeloupe. Valen är många men vi behöver sätta oss in i vindar och strömmar och fara för pirater till alla de destinationer vi önskar åka till. Planen nu är att segla till Curaçau så fort åskskurarna som varit i ett par dagar avtar. Under tiden får vi dricka av vårat vin som vi inte får ta med oss till Curaçau 🙂

Our plan was to stay two nights on Bonaire and then sail on. Now a week has passed and we are still there. Partly the weather window has not been what we wish and partly we have had many thoughts about how we wish to continue our sailing. Thoughts have fluctuated between sailing to Santa Marta in Colombia, north towards Jamaica or northeast towards Guadeloupe. The choices are many but we need to familiarize ourselves with the winds and currents and danger of pirates to all the destinations we wish to go to. The plan now is to sail to Curaçau as soon as the thunderstorms that have been there for a couple of days subside. In the meantime we get to drink our wine which we are not allowed to take with us to Curaçau 🙂

Lovely days at the sea

Söndag klockan 09.45, lokal tid, lättade vi äntligen ankar efter exakt fyra veckor på Grenada med extrem värme, mycket jobb och, senaste veckorna, även en del badande o socialt umgänge. Vilken härlig känsla det var att zick-zacka sig ut mellan alla båtar och veta att vi nu är på väg ut på nya äventyr!

Sunday at 09.45, local time, we finally lifted anchor after exactly four weeks in Grenada with extreme heat, a lot of work and, in recent weeks, also some swimming and socializing. What a wonderful feeling it was to zig-zag out between all the boats and know that we are now on our way out on new adventures!

On our way

Strax utanför Prickley bay får vi syn på två stora Leatherback sköldpaddor som simmade i maklig takt i vattenytan innan de dök ner i vattnet igen. Samtidigt var det en flock med Fregattfåglar som segelflög en bit ovanför oss, spanande efter byte. Att komma så nära naturen och alla de djur som lever i havet, på land och i luften är alltid lika fascinerade.

Just outside Prickley bay, we see two large Leatherback turtles that were swimming at a leisurely pace in the surface of the water before diving back into the water. At the same time, there was a flock of Frigatebirds gliding a bit above us, scouting for prey. Getting so close to nature and all the animals that live in the sea, on land and in the air are always just as fascinating.

Vi hissade våra segel och lämnade ett lite molnigt Grenada. Därefter satte vi kurs rakt västerut mot Bonaire. En av öarna i den grupp öar som kallas ABC. Inte så konstigt eftersom de heter Aruba, Bonaire och Curacau. För många är de mer kända som Nederländska Antillerna. Vinden var, åtminstone i början, fem till sex meter i sekunden och kom från Sydost vilket har gav oss en mycket behaglig slör i ca fem knop.

We hoisted our sails and left a slightly cloudy Grenada. We then set course due west towards Bonaire. One of the islands in the group of islands known as ABC. Not so strange because they are called Aruba, Bonaire and Curacau. To many, they are better known as the Netherlands Antilles. The wind was, at least in the beginning, five to six meters per second and came from the Southeast, which gave us a very pleasant veil at about five knots.

Väderprognosen säger att vi, under de tre till fem dagar seglingen kommer ta, både kan hamna i stiltjebälten och i åskskurar. Förhoppningsvis klarar vi oss undan åtminstone åskskurarna. När vi tittar söderut ser det väldigt mörkt ut på himmelen och tittar vi i våra väderappar så har vi ett stort åskområde för om oss som vi troligen missar om vi håller igen lite på farten.

The weather forecast says that, during the three to five days the sailing will take, we can both end up in calm belts and in thunderstorms. Hopefully we can avoid the thunderstorms at least. When we look south it looks very dark in the sky and if we look in our weather apps we have a large area of thunderstorms around us which we will probably miss if we slow down a bit.

On the radar you can see the thunderstorms very good. They look like ”Islands”. We are the black boat and the yellow and blue are thunderstorms or heavy rain

Några timmar senare inser vi att vi inte behövt oroa oss för att farten varit för hög i alla fall. Vinden avtog nästan helt och vi gled fram i ca 1 knop i flera timmar. Till sist fick vi starta motorn eftersom de svaga vindarna skulle fortsätta i minst ett och ett halvt dygn framöver. Det känns alltid tråkigt att förstöra lugnet och att endast höra ljudet från vind o segel, knarrandet från teakdurken och skvalp mot båten, med att starta motorn och höra den brumma. Men vi behöver komma framåt då vi hoppas hinna se lite av ABC och eventuellt Colombia innan vi seglar norrut om några veckor.

A few hours later we realize that we didn’t have to worry about the speed being too high anyway. The wind died down almost completely and we glided along at about 1 knot for several hours. Finally we had to start the engine as the light winds would continue for at least a day and a half to come. It always feels sad to destroy the peace and to only hear the sound of wind and sails, the creak of the teak colander and the splash against the boat, starting the engine and hearing it hum. But we need to get ahead as we hope to see a bit of ABC and possibly Colombia before we sail north in a few weeks.

Första natten på vakt känns helt magisk. Luften bjuder på drygt trettio grader och med svag bris känns det oerhört behagligt. Det är en obeskrivlig frihetskänsla att sitta i mörkret på en liten båt ute på öppet hav. Månen, som är halv denna natt, skiner ovanför oss och det glittrar i havet. En del stjärnor ser vi också men molntäcket skymmer de flesta. Det kommer med all säkerhet åtskilliga fler nätter, och många kommer troligen ge oss en Vintergata vi sent kommer glömma.

The first night on duty feels absolutely magical. The air is around thirty degrees and with a light breeze it feels extremely pleasant. It is an indescribable feeling of freedom to sit in the dark on a small boat out on the open sea. The moon, which is half this night, shines above us and the sea sparkles. We also see some stars, but the cloud cover obscures most of them. There are certainly many more nights to come, and many will likely give us a Milky Way we won’t soon forget.

During the night we have lifejacket and a lifeline hooked from the lifejacket to a hook on the boat

Lite spänning bjuder den tidiga natten på också. Tack vare att vi har systemet AIS kan vi se alla andra båtar som är uppkopplade och de kan se oss. Ett lastfartyg närmade sig oss med full fart snett akterifrån. Det såg ut som de skulle gå akter om oss men när det bara var en kvart kvar till vi skulle vara riktigt nära varandra anropade jag dem på VHF för att få bekräftat att de sett oss. De svarade på första anrop och säkerställde att de såg oss och att vi kunde hålla kvar vår kurs. Alltid skönt att få det bekräftat i mörkret. Vilja är endast en lite myra jämfört med ett fraktfartyg med en längd på etthundrasjuttioen meter o tjugotvå meter bred. Det var en stor koloss som passerade väldigt nära akter om oss strax efter anropet. Även i mörkret kunde jag se hela båten med blotta ögat.

The early night offers some excitement as well. Thanks to having the AIS system, we can see all other boats that are connected and they can see us. A cargo ship approached us at full speed obliquely from astern. It looked like they were going after us but when there was only a quarter of an hour left until we would be really close together I called them on the VHF to confirm that they had seen us. They answered the first call and made sure they saw us and that we could stay on course. Always nice to have it confirmed in the dark. Vilja is only a small ant compared to a freighter with a length of one hundred and seventy-one meters and a width of twenty-two meters. There was a large colossus that passed very close astern of us shortly after the call. Even in the dark I could see the whole boat with the naked eye.

This is how it looked on the AIS. We are the black boat.

Not good on photo, but you can see the lanterns of the ship that was close to us

Dagen började med att vi äntligen kunna stänga av motorn runt 07.45 på morgonen. Det blåste då runt tre till fyra meter i sekunden och vi seglade i ca tre knop. Med lite långsammare fart åkte vi inte ifrån vinden utan fick lite bris på oss. Vilket var ljuvligt! Vi insåg, efter några timmar, beräknande och planerande, att vi skulle komma fram till Bonaire mitt i natten nästa natt, om vi fortsatte med denna behagliga segling så vi beslöt oss för att starta motorn igen och hoppas på att vinden någon gång skulle komma. I kvällningen är det fortfarande endast mycket svaga vindar. Eftersom det blåst så lite har dagen varit enormt varm och svettig. Det har inte funnits någon plats på båten där vi sluppit att svetten droppar från hela kroppen. På eftermiddagen beslöt vi oss för att det var dags för en dusch. Bli av med allt svett och smuts och få känna sig fräsch, åtminstone några minuter. Det var en av de ljuvligaste duschar någonsin! Att få vatten över hela kroppen, tvåla in sig och rensa kroppen in i varje por med en skrubb var obeskrivligt skönt! Tänk att en så naturlig sak, som vi verkligen tar för givet, kan vara så underbar!

The day started with finally being able to turn off the engine around 07.45 in the morning. The wind was then around three to four meters per second and we sailed at about three knots. With a slightly slower speed, we did not ride away from the wind, but got a little breeze on us. Which was lovely! We realized, after a few hours, calculating and planning, that if we continued this pleasant sailing we would arrive at Bonaire in the middle of the night the next night so we decided to start the engine again and hope that the wind would come sometime. In the evening there are still only very weak winds. Because there was so little wind, the day was extremely hot and sweaty. There has been no place on the boat where we have escaped the sweat dripping from the whole body. In the afternoon we decided it was time for a shower. Get rid of all the sweat and dirt and feel fresh, at least for a few minutes. It was one of the loveliest showers ever! Getting water all over your body, soaping yourself up and cleaning your body into every pore with a scrub was indescribably nice! Think that such a natural thing, which we really take for granted, can be so wonderful!

We have been fishing every day – still no Mahi Mahi

Andra dagen har varit riktigt varm. Vinden var, som väntat, i princip obefintlig. Den lilla vind, som trots allt fanns, kom akterifrån så den körde vi ifrån, kan man säga. Det har varit slöa timmar i sittbrunnen. Det är så meditativt att sitta och titta ut över det oändliga havet mot horisonten. Färgerna skiftar i oräkneliga nyanser av blått och grått under dagen. Beroende på moln och hur solen står. Personligen har jag en förkärlek till det silver-, kristall- och guldglittrande havet strax innan solnedgången. En stund innan det övergår i solnedgångens alla färgstarka nyanser av gult, orange, rött, rosa, cerice och lila. Vilket självklart alltid är ett fantastiskt skådespel

The second day has been really hot. The wind was, as expected, basically non-existent. The small wind, which was there after all, came from the stern so we ran away from it, you could say. It has been lazy hours in the cockpit. It is so meditative to sit and look out over the endless sea towards the horizon. The colors shift in countless shades of blue and gray during the day. Depending on clouds and how the sun is. Personally, I have a fondness for the silver, crystal and gold glittering sea just before sunset. A moment before it turns into all the colorful shades of yellow, orange, red, pink, cerise and purple of the sunset. Which of course is always a fantastic spectacle

Vi hade turen att få se några riktigt stora delfiner hoppa helt upp ur havet en bit från båten. Vi satt med förväntan och hoppades att de skulle komma närmre Vilja och leka med båten. Men tyvärr var de inte intresserade av oss denna gång utan hoppade och simmade bort ifrån oss i stället.

We were lucky enough to see some really big dolphins jumping completely out of the sea a short distance from the boat. We sat with anticipation and hoped that they would come closer to Vilja and play with the boat. But unfortunately they weren’t interested in us this time and jumped and swam away from us instead.

Solnedgången dag två var magisk. Kanske inte så färgstark men det stora brinnande klotet gled sakta ner mot horisonten på en nästintill molnfri himmel. Men strax innan den gick ner var det som att den la sig o vilade i en mjuk bädd, ett smalt molntäcke som såg ut som bomull. Därefter gled den ner under molnen och försvann sakta ner bakom horisonten. En enastående upplevelse som ger ro in i själen.

The sunset on day two was magical. Perhaps not so colorful, but the great burning orb slid slowly down towards the horizon in an almost cloudless sky. But just before it went down, it was as if it lay down and rested in a soft bed, a thin blanket of clouds that looked like cotton. Then it slipped below the clouds and slowly disappeared behind the horizon. A unique experience that brings peace to the soul.

Tredje dagen lider mot sitt slut. Middagen, fisktacos på Barracuda, är avnjuten, disken diskad och nattvakterna har precis börjat. Jag har vakt från 19.00 till ca 01.30. Där tar Jan vid och är uppe resten av natten. Detta vaktsystem fungerar bra för oss. Jan har bra sömn och somnar ganska lätt. Han sover i den lite svalare sittbrunnen i stället för inne i båten. Jag har valt att sova i akterkabinen som är den svalaste platsen inne i båten.

The third day is drawing to a close. Dinner, fish tacos at Barracuda, is enjoyed, the dishes are washed and the night shifts have just begun. I am on duty from 19.00 to about 01.30. There, Jan takes over and stays up the rest of the night. This guard system works well for us. Jan sleeps well and falls asleep quite easily. He sleeps in the slightly cooler cockpit instead of inside the boat. I have chosen to sleep in the aft cabin, which is the coolest place inside the boat.

Nu väntat en natt då vinden förhoppningsvis kommer tillbaka så det blir lite mer segling innan ankomsten till Bonaire

Och vinden kom…runt elva på kvällen steg vinden till över fyra meter pr sekund. Båda seglen släpptes ut för fullt och vi kunde stänga av motorn. Åh, vilken lättnad! Vi fick i stort sett lika bra fart med segel som med motor. Och det är ju segla vi vill och älskar. Om några timmar ankommer vi Bonaire.

And the wind came…around eleven in the evening the wind rose to over four meters per second. Both sails were let out fully and we were able to turn off the engine. Oh, what a relief! We got pretty much as good speed with sail as with engine. And it is sailing that we want and love. In a few hours we will arrive in Bonaire.

Bonaire’s guest flag is hoisted up the mast

Celebrating that we have reached Bonaire

Finally in water

Ååhhh så underbart det är att Vilja ligger i vattnet! Vi har legat i i tio dagar nu och njuter av brisen o att kunna doppa oss i det turkosblå vattnet så ofta vi vill. Trots dryga trettio grader är det alltid svalkande och uppfriskande. På dagen är det hett i luften även om det är molnigt o då är trettio grader svalt. På kvällen, framförallt vid solnedgången är det helt ljuvligt att slänga sig i havet och njuta

Ohhhh how wonderful it is that Vilja is in the water! We have been in for ten days now and are enjoying the breeze and being able to dip in the turquoise blue water as often as we want. Despite about thirty degrees, it is always cooling and refreshing. During the day it is hot in the air even if it is cloudy and then thirty degrees is cool. In the evening, especially at sunset, it is absolutely lovely to throw yourself into the sea and enjoy

Vi jobbar på för fullt med att iordningställa Vilja. Det blir tyvärr ofta två steg fram och ett tillbaka. Watermakern krånglar så vi får hämta vatten från land i stora dunkar med jollen. Invertern la av när vi skulle köra en fläkt på kvällen för att kunna sova, en ventil till gasspisen funkar inte så vi har haft en högst tillfällig lösning för att kunna laga mat, låsanordningar till luckor för diverse skåp har gått sönder o Starlinken funkar tyvärr inte mm mm. Men…Seglen har i alla fall kommit på plats och riggexperter har varit uppe i masten och kontrollerat att allt ser bra ut. Vilket det gjorde. Stående riggen byttes för ca två år sedan och de som var här nu konstaterade att det såg nytt och fräscht ut.

We are working hard to get Vilja ready. Unfortunately, it is often two steps forward and one back. The watermaker is in trouble so we have to fetch water from shore in large cans with the dinghy. The inverter stopped when we were going to run a fan in the evening to be able to sleep, a valve for the gas stove does not work so we have had a very temporary solution to be able to cook, locking devices for doors for various cupboards have broken o Starlink unfortunately does not work etc. etc. But…At least the sails are up and rigging experts have been up the mast checking that everything looks good. Which it did. The standing rig was changed about two years ago and those who were here now noted that it looked new and fresh.

Our high temporarely solution to get gas on the stove

Four big tanks full of water on the dinghydock

Now we will get one hundred liters of water in the watertank onboard

The rigexpert is now high up in the mast

Vi fortsätter också vårt sorterande i diverse stuvutrymmen. Det finns mycket saker ombord på Vilja, väldigt mycket…..Igår tömde vi ett stuvfack och gjorde oss av med en massa saker. En befrielse tycker jag som sitter o skriver nu. Lite jobbigare för kapten Jan. En del av det placerade vi i en väska från Biltema med saker som vi tänkte andra kunde ha användning för. Kapten Sophie på La Marinera hade en julafton igår kväll när hon öppnade säcken vi gjort oss av med 😀

We also continue our sorting in various storage areas. There is a lot of stuff on board Vilja, a lot…..Yesterday we emptied a stowage compartment and got rid of a lot of stuff. I find it a liberation to sit and write now. Captain Jan does a little more work. We placed part of it in a bag from Biltema with things that we thought others could use. Captain Sophie at La Marinera had a Christmas Eve last night when she opened the sack we got rid of 😀

Idag är det fix med watermakern som står högst på todo-list. Jan har tillbringat många timmar nere i ett ”hål”. Ungefär så som vår gast Niklas nästan bodde i samma hål, både från Gran Canaria till Kap Verde o över Atlanten. Förhoppningen är självklart att det skall funka så vi kan ”göra” vårt eget vatten till att både dricka, tvätta kläder i, duscha av oss, matlagning och allt annat vi är vana att använda sötvatten till.

Today it’s time to fix the watermaker, which is at the top of the todo list. Jan has spent many hours down in a ”hole”. Much like our guest Niklas almost lived in the same hole, both from Gran Canaria to Cape Verde and across the Atlantic. The hope is of course that it will work so that we can ”make” our own water for drinking, washing clothes, showering, cooking and everything else we are used to using fresh water for

Vi har inte hela tiden jobbat i båten utan har bl a tagit oss in till fiskmarknaden och grönsaksmarknaden i Saint George och handlat. Samt varit sociala med andra seglare här i Prickley bay. Det är en blandning av otroligt många nationaliteter som bor i sina båtar här. Samlingsplats är ofta baren / restaurangen inne i viken. Där är det olika evenemang som bingo, halva priset på pizza, happy hour, billiga friterade kycklingvingar mm mm. I en veckas tid har vi umgåtts med Sophie Söderling på La Marinera och för någon dag sedan kom hennes gast Frida från Åland. Paul på Moonshadow träffar vi ofta och även ett flertal andra långliggare.

We haven’t been working in the boat all the time, but have, among other things, gone into the fish market and the vegetable market in Saint George and shopped. As well as being social with other sailors here in Prickley bay. It is a mixture of an incredible number of nationalities who live in their boats here. The meeting place is often the bar / restaurant inside the bay. There are various events such as bingo, half price pizza, happy hour, cheap fried chicken wings, etc. For a week we have spent time with Sophie Söderling at La Marinera and a few days ago her guest Frida arrived from Åland. We often meet Paul at Moonshadow and also a number of other long-term residents.

Jan, Rodney and Sophie with happy hour beer

Barracuda, tuna and Sailfish on the fishmarket

A cold beer is lovely in the heat daytime at the market

Very hot lokal peppersauce and of course nutmeg

A lot of lokal Spices from Grenada – ”Island of spices”

Sophie and me on the way to restaurant One Love

Vår förhoppning är ju att få i ordning Vilja och att sticka västerut mot Bonaire så fort som möjligt. Självklart måste väder- och vindprognoser stämma. Just nu är det ett område med starka vindar som närmar sig Östra Karibien så vi måste troligen vänta. Det skall bli kul att komma vidare och, efter Nederländska Antillerna, se något annat än Karibiens stränder och palmer. Även om det i sig är närmast ett paradis

Our hope is to get Vilja in order and to head west towards Bonaire as soon as possible. Of course, weather and wind forecasts must be correct. At the moment there are some strong wind heading towards Eastern Caribbean so we might need to wait. It will be fun to move on and see something else than Caribbean beaches and palm trees. Although it is a paradise in itself

Weatherforecast showing storm out on the Atlantic

Yesterday we made a bananacake on the Omnia

Relaxing time with snorkel, sun, swimming…and one or two lobster….!

Sedan sist har vi verkligen gått in för att koppla av, njuta och bara vara. Helt underbart! Vi har enbart rört oss korta sträckor med S/Y Vilja och i stället legat stilla så länge vi har känt för det. Vi är i paradiset! Turkosblått vatten i flera nyanser, kritvita sandstränder, vajande palmer, vänliga leenden och den hjälpsamma lokalbefolkningen, kall öl hos Rastaman’s, färgglada hus och båtar med allsköns underfundiga namn, solnedgångar med otroliga färgskiftningar från silver och guld till brandgult, rosa, lila, djupt rött och allt däremellan, snorkling och simning med sköldpaddor och rockor och sist men inte minst hummermiddagar. Allt man bara kan drömma om!

Since last time we have really gone in to relax, enjoy and just be. Absolutely wonderful! We have only moved short distances with S/Y Vilja and instead lay still for as long as we felt like it. We are in paradise! Multi-hued turquoise water, chalky white sandy beaches, swaying palm trees, friendly smiles and helpful locals, cold beer at Rasta Robert’s, colorful houses and boats with all sorts of quirky names, sunsets with incredible color shifts from silver and gold to fiery yellow, pink, purple, deep red and everything in between, snorkeling and swimming with turtles and rays and last but not least lobster dinners. Everything you can only dream of!

The shell is called Lambi here and is very popular to eat

White sand, palmtrees and blue water – paradise

Om vi tar det från början så seglade vi iväg på förmiddagen från Mustique mot Mayreau. Vi hade fiskelinan ute och strax innan Mayreau rasslade det till. Napp! Vi rullade in och rullade in men fisken spjärnade emot. Efter ett tag gick det lättare och vi såg fisken i vattenbrynet den sista biten. En tonfisk, såg det ut som. Och det var det…men gissa om vår förvåning när vi bara fick upp en tredjedels fisk… Under fiskens kamp mot fiskelinen har den blivit anfallen av en betydligt större fisk. En haj kanske? Den var ganska rakt avbiten så det var en stor fisk som ville dela tonfisken med oss. Vår första tonfisk på hela resan, lite snopet var det. Men det blev fyra tjocka skivor som räcker till två middagar för oss på det som var kvar av tonfisken. Lättgrillad med en massa vitlök och smält smör. Mums!

If we take it from the beginning, we sailed away in the morning from Mustique towards Mayreau. We had the fishing line out and just before Mayreau rattled it. Pacifier! We reeled in and reeled in but the fish braced against. After a while it got easier and we saw the fish at the water’s edge the last bit. A tuna, it looked like. And that was it… but guess our surprise when we only caught a third of the fish… During the fish’s struggle against the fishing line, it was attacked by a much larger fish. A shark perhaps? The cut was quite straight so it was a big fish that wanted to share the tuna with us. Our first tuna of the whole trip, it was a bit snotty. But there were four thick slices, enough for two dinners for us, on what was left of the tuna. Lightly grilled with lots of garlic and melted butter. Yum!

One third of a tuna left for us …I’m glad it was the tuna and not one of us that the big fish (shark?) ate

Väl framme vid den lilla ön Mayreau la vi till för ankar på den sydligaste viken, Saline bay. En lugn vik och by med ett flertal, i dagsläget, mest stängda barer och restauranger. Det har ju blivit lågsäsong här och på många platser, utom de mest turistiga, märks det tydligt. Ön är den minsta till ytan i Grenadinerna, bara 2×4 km och har endast ca 270 ⁰invånare. Det finns bara en enda väg på ön. Elektricitet kom hit så sent som 2002. Vi tog en promenad först på den vackra, stora och orörda stranden för att sedan ta oss upp för den otroligt branta och långa vägen i den lilla byn. Från toppen var det fantastisk utsikt mot Tobago Cayes dit vi skulle komma några dagar senare. På tillbakavägen stannade vi till och tog varsin öl hos Rasta Man. Han har haft serveringen i över trettio år och har byggt allt själv. Mest av drivved och spillmaterial Det började med en liten servering som idag ringlar sig runt i flera snirkliga rum, gångar och våningar. Högst upp var det utsikt över havet.

Once at the small island of Mayreau, we anchored in the southernmost bay, Saline bay. A quiet bay and village with several, currently most closed bars and restaurants. It has become low season here and in many places, except the most touristy, it is clearly noticeable. The island is the smallest by surface in the Grenadines, only 2×4 km and has only about 270 inhabitants. There is only one road on the island.We took a walk first on the beautiful and large unspoilt beach and then took us up the incredibly steep and long road in the small village. From the top there was a fantastic view towards the Tobago Cayes where we would arrive a few days later. On the way back we stopped and each had a beer at Rastaman’s He has owned the restaurant for over thirty years and has built everything himself. Mostly from driftwood and waste material. It started with a small bar that today coils around in several winding rooms, corridors and floors. At the top there was a view of the sea.

The beautiful beach in Saline bay, Mayreau

Only we and some local people who enjoyed the shade and the children enjoyed the clear and warm water

Rastaman’s bar. On the top of the entrance is a small sailboat

Efter ett par dagar i Saline bay tog vi den ca femton minuter långa turen till viken längst i norr på Mayreau, Salt Whistle bay. En liten vik som är ett givet stopp för oräkneliga katamaraner och då framförallt hyrkatamaraner med kapten. Nästan alla registrerade på Martinique och därmed hade fransk flagga. Här var det trångt om utrymmet och båtarna snurrade runt åt olika håll i den nyckfulla vinden. En stor hyrkatamaran med fransk kapten hamnade väldigt nära oss. Kaptenen var inte helt nöjd och förstod även vår oro men det fanns inte så mycket plats för dem att flytta sig till. Som plåster på såret fick vi två flaskor gott franskt vin av kaptenen 🙂

After a couple of days in Salima, we took the approximately fifteen ⁹9minute trip to the bay in the far north of Mayreau, Salt Whistle bay. A small bay that is a given stop for countless catamarans and above all rentalcatamarans with a captain. Almost all registered in Martinique and thus had the French flag. Here the space was tight and the boats spun around in different directions in the capricious wind. A large rental catamaran with a French captain ended up very close to us. The captain was not entirely happy and also understood our concern but there was not much room for them to move to. As a plaster on the wound, we were given two bottles of good French wine by the captain 🙂

Two really good bottles of french wine we got as a ”plaster” from the captain who anchored too close to us

A lot of catamarans this day who enjoyed the colours of dawn…crowded

A palmtree in the middle of a suncoloured cloud

Många väljer att äta bbq lobster inne på en av serveringarna här men vi avstod och åt i stället vår mat ombord på Vilja. De dagar vi låg här njöt vi av en massa bad i ovanligt lugnt vatten och otroliga solnedgångar. Sådan avkoppling!

Many choose to eat bbq lobster inside one of the servings here, but we refrained and instead ate our dinnrs onboard at Vilja. The days we were here we enjoyed a lot of swimming in unusually calm water and incredible sunsets. Such relaxation!

Colorful sarongs for sale hanging between the palmtrees

The only time so far with this calm water since we arrived to carribean

It’s not always sun….a quiet heavy downpours suddenly showed up

But…not long time after the sunset started

Beautiful colours with the sun glowing towards the palmtrees a
nd the dark sky behind them

Two people sitting on sup-boards in the beautiful colours

Nästa stopp var också väldigt nära, ca en halvtimma. Tobago Cays – en plats alla pratar om och nämner som en av höjdpunkterna i denna del av Karibien. Det är fem obebodda riktigt små öar som omges av ett stort hästskoformat rev från nästan alla håll utom nordost. Vi åkte hit med höga förväntningar och undrade om de skulle infrias. Vilket det gjorde! En boatboy hänvisade oss till en mooringboj där vi skulle ligga i minst två nätter. Rakt väster om oss fanns bara det stora revet som bromsade nordostpassaden från Afrika som fortfarande blåser med 7 – 12 sekundmeter. De sista dagarna har vinden iofs stundtals dragit in från ost och sydost.

The next stop was also very close, about half an hour. Tobago Cays – a place everyone talks about and mentions as one of the highlights of this part of the Caribbean. There are five unhabited really small islands that are surrounded by a large horseshoe shaped reef from almost every direction except the northeast. We went here with high expectations and wondered if they would be met. And they did! A boatboy directed us to a mooring buoy where we would stay for at least two nights. Directly to the west of us there was only the large reef which slowed down the northeast trade wind from Africa which is still blowing at 7 – 12 meters per second. In the last few days, the wind has sometimes moved in from the east and south-east.

Efter ankomst och den sedvanliga hoppilandaren satte vi oss i jollen för att utforska området. Med oss hade vi badkläder och snorkelutrustning. Vi gick iland på en kritvit sandstrand där det var ett avspärrat område för snorkling. Det kan verkligen behövas då många båtar, både jollar och enorma katamaraner, kör väldigt fort mellan de båtar som redan lagt sig på svaj. Farligt eftersom många snorklar runt sin båt och lätt kan bli påkörda. Vi fortsatte jolleturen utan att ha snorklat, ut på det fascinerade turkosblå vattnet och sedan in i ett sund mellan två små öar. Här satte vi på oss snorkelutrustningarna och gav oss ut. Det var första av ett flertal gånger som vi snorklade och simmade tillsammans med sköldpaddor och rockor. Vilken upplevelse! Vi åkte tillbaka till båten lyckliga och glada.

After arrival and the customary hop-on hop-off, we got into the dinghy to explore the area. We had swimwear and snorkel gear with us. We went ashore on a chalky white sandy beach where there was a restricted area for snorkeling. It can really be needed as many boats, both dinghies and huge catamarans, drive very fast between the boats that have already laid down. Dangerous because many people snorkel around their boat and can easily get hit. We continued the dinghy trip without snorkeling, out on the mesmerizing turquoise water and then into a strait between two small islands. Here we put on the snorkel equipment and set out. It was the first of several times that we snorkeled and swam together with turtles and rays. What an experience! We went back to the boat happy and excited.

The dinghy and Jan in the middle of absolutely stunning turquoise water

It’s amazing to be so close to the turtles. And they don’t care at all that we were there

Efter denna första snorkling var vi ute minst två gånger om dagen och snorklade. Dessa gånger blev det i snorkelområdet ute vid den kritvita stranden. Så urhäftigt att vara bara några centimeter från sköldpaddorna som inte brydde sig ett dugg om oss. De största var nog runt sjuttio centimeter i diameter medan de mindre var runt trettiofem centimeter. De dyker ner till botten där de livnär sig av ett sjögräs som växer där. Efter ett tag simmar de upp för att hämta luft för att sedan dyka ner igen. I detta naturreservat känner de sig trygga och det är regulationer hur vi, besökare, får röra oss.

After this first snorkel we were out at least twice a day snorkelling. These times it was in the snorkel area out by the chalk-white beach. So awesome to be inches away from the turtles who didn’t give a damn about us. The largest were probably around seventy centimeters in diameter, while the smaller ones were around thirty-five centimeters. They dive down to the bottom where they feed on a seaweed that grows there. After a while they swim up to get air and then dive back down. In this nature reserve, they feel safe and there are regulations on how we, visitors, are allowed to move.

A white strip of sand in the turquoise water. Here is the snorkellingarea

I have just started to snorkel. It works good thanks to the snorkellingmask

One of a whole lot of turtles just beside us

To take a film and photos underwater with our new gopro is exciting

Andra kvällen beslöt vi oss äntligen för att äta grillad languster på stranden! Säsongen är till sista april och nu var det bara två dagar kvar. Visst var det dyrt och visst känns det lite som en turistfälla men oj vad vi njöt! Boatboyen ”Free Willy” hämtade oss strax innan solnedgång och vi njöt var vår rompunch i solnedgången. Strax därefter serverades vi var sin stor langusterhalva tillsammans med en uppsjö av tillbehör. Gissa om vi kände oss lyxiga där vi satt med fötterna i kritvit sand, solnedgång och languster! Vi njöt länge och väl innan vi kördes tillbaka till Vilja igen. Det var t o m så mycket mat så det fick bli en doggey-bag med resterna som blev en god lunch nästa dag.

The second night we finally decided to eat grilled lobster on the beach! The season is until the end of April and now there were only two days left. Sure it was expensive and sure it feels a bit like a tourist trap but oh how we enjoyed it! The boatboy ”Free Willy” picked us up just before sunset and we enjoyed our rum punch in the sunset. Soon after, we were each served a half large lobster together with a plethora of side dishes. Guess if we felt luxurious sitting with our feet in chalky white sand, sunset and lobster! We enjoyed ourselves for a long time before we were driven back to Vilja again. There was even so much food that it had to be a doggy bag with the leftovers, which made a good lunch the next day.

På min födelsedag seglade vi lite norrut till ön Canouan. Där var det en stor härlig vik med glest av båtar så att hitta ankringsplats var lätt. Strax efter ankomst kom en lokal fiskare upp mot oss och frågade om vi önskade köpa fisk eller hummer. Vi funderade en kort stund och beslöt oss för en nästan två kilos languster som han erbjöd sig att koka för oss. En stund senare kom han ut med en fortfarande varm languster som vi tänkte gratinera på kvällen som födelsedagsmiddag. Jag har ätit languster en gång i mitt liv tidigare och nu skulle det bli två på två dagar…tala om lyxliv!

On my birthday we sailed a little north to the island of Canouan. There was a large, lovely bay with few sailboats, so finding an anchorage was easy. Shortly after arriving, a local fisherman came up to us and asked if we wanted to buy fish or lobster. We thought for a while and decided on an almost two kilo lobster which he offered to cook for us. A while later he came out with a still-warm lobster, which we intended to bbq in the evening as a birthday dinner. I have eaten lobster once in my life before and now it would be two in two days…talk about luxury living!

Vi åkte in till byn på Canouan. En riktigt sömnig och tillbakadragen by. Det känns som att Canouan, med ett läge mitt emellan de populära öarna Tobago Cayes i söder och Bequia i norr har svårare för att dra till sig turister. Samtidigt blir det väldigt genuint och autentiskt på en ö som denna.

We went into the village of Canouan. A really sleepy and withdrawn village. It feels like Canouan, with a location midway between the popular islands of Tobago Cayes in the south and Bequia in the north, has a harder time attracting tourists. At the same time, it becomes very genuine and authentic on an island like this.

One of all beautiful flower. But it’s getting pretty dry here now so it’s not as green anymore

På eftermiddagen, efter att ha badat i det tjugoåttagradiga turkosblå havet, njöt vi av ett glas rödvin med salta kex och mögelost framme på däck. Några timmar senare gratinerade vi vår languster, som vi delat i två, på grillen på båten. Vi beslöt att fira båda våra födelsedagar då Jan fyllde år sista mars och blev inte så firad då eftersom vi seglade nästa hela dagen

In the afternoon, after swimming in the twenty-eight degree turquoise sea, we enjoyed a glass of red wine with salty crackers and blue cheese on the front deck. A few hours later, we grilled our lobster, which we split in two, on the grill on the boat. We decided to celebrate both of our birthdays as Jan’s birthday at the end of March and was not so celebrated then because we were sailing the next whole day

Not every year i swim in the sea on my birthday. But it’s easy when it’s 28 degrees

The lobster we bought from a lokal fisherman. He boiled it for us and we put on butter and garlic before bbq in the grill onboard

A 51 meter long andv10 mwter wide sailboat sailing away in the sunset

Efter två nätter här på Canouan kommer vi segla söderut. På söndag måste vi vara tillbaka på Grenada för att jag skall flyga hem och Jan skall fixa en massa med båten samt förbereda den för att lyftas i några månader på Grenada under orkansäsongen. Så nu är det bara att fortsätta njuta den tid som är kvar

After two nights here on Canouan we will sail south. On Sunday we have to be back in Grenada for me to fly home and Jan to fix a lot with the boat and prepare it to be lifted for a few months in Grenada during the hurricane season. So now it’s just a matter of continuing to enjoy the time that’s left.

Nya öar väntar – Martinique, Bequia och Mustique

Efter en fantastisk, vacker och innehållsrik vistelse på Dominica vände vi söderut igen. Från engelskspråkiga Dominica till Franska Martinique. Det var en kort segling till St Pierre där vi checkade in själva på en dator på en servering. Efter att ha lämnat Europa i början av januari kändes det jättekonstigt att vara tillbaka i EU. Här gäller euro, det gick att ringa inrikes på svenska telefonkort och surfen gällde. Mat i affärerna som i Frankrike och med priser som i Europa. Dessutom var franska flaggan hissad på styrbords sida av masten. När man seglar utanför sitt hemland, Sverige för oss, så måste man hissa upp en gästflagga på styrbords sida av masten för att visa att vi gästar landet. Innan vi checkat in skall dessutom en gul flagga som står för bokstaven Q hissas. Den betyder sedan gammalt att vi inte har pest ombord. Numera betyder den att vi vill cleara in.

After a fantastic, beautiful and meaningful stay in Dominica, we turned south again. From English-speaking Dominica to French Martinique. It was a short sail to St Pierre where we checked in ourselves on a computer at a restaurant. After leaving Europe at the beginning of January, it felt very strange to be back in the EU. Euros apply here, it was possible to call domestically on Swedish phone cards and surfing was valid. Food in shops like in France and with prices like in Europe. In addition, the French flag was hoisted on the starboard side of the mast. When you sail outside your home country, Sweden for us, you must raise a guest flag on the starboard side of the mast to show that we are visiting the country. Before we check in, a yellow flag that stands for the letter Q must also be raised. It has long meant that we do not have plague on board. Nowadays it means that we want to clear.

Jan ordnar inklarering och tullpapper för Martinique på en servering i St Pierre. Jan arranges clearance and customs papers for Martinique at a service in St Pierre

St Pierre, som tidigare var huvudorten på Martinique, ligger NV på ön. Byn blev i princip totalt bortsvept i ett vulkanutbrott 1902. Ca trettiotusen människor dog och endast tre personer överlevde varav en flicka och en intagen på fängelse. Den senare åkte senare runt i världen och berättade om händelsen och levde gott på detta. Vulkanen, Mount Pelee, hade flera små utbrott tiden innan men befolkningen kände sig lugna då de trodde att byn var oförstörbar. Människor från trakten runtomkring åkte t o m dit för att skydda sig.

St Pierre, formerly the capital of Martinique, lies NW of the island. The village was basically completely swept away in a volcanic eruption in 1902. About thirty thousand people died and only three people survived, of which one was a girl and one was taken to prison. The latter later went around the world telling about the incident and made a good living from it. The volcano, Mount Pelee, had several small eruptions some time before but the population felt calm as they believed that the village was indestructible. People from the surrounding area even went there to protect themselves.

St Pierre var en lugn liten by men med en tragisk historia. St Pierre was a quiet little village but with a tragic history

Några ruiner finns kvar. Some ruins remain

Vi seglade därifrån vidare förbi huvudstaden Fort-de-France till Le Marin. Ett mecka för båtägare som behöver fixa vad som helst med båten och för att proviantera. På vägen dit ramlade vår livflotte ner i vattnet och vi var oroliga att den skulle blåsas upp. Det har, som tur är, inte hänt ännu men den kommer lämnas in på en marina på Grenada för att kontrolleras och packas om.

Vi stannade två nätter i Le Marin och gjorda vår första stora mathandling sedan vi lämnade Gran Canaria för snart 4 månader sedan. En massa vin köptes också. Här i Karibien är vin väldigt dyrt men på Martinique var det Sydeuropa-priser.

From there we sailed on, past the capital Fort-de-France to Le Marin. A mecca for boat owners who need to fix anything with the boat and to stock up. On the way there, our life raft fell into the water and we were worried it would blow up. Fortunately, that hasn’t happened yet but it will be handed in at a marina in Grenada to be checked and repacked.

We stayed two nights in Le Marin and did our first big grocery shopping since we left Gran Canaria almost 4 months ago. A lot of wine was also bought. Here in the Caribbean wine is very expensive but in Martinique it was Southern European prices.

Gissa om det var gott med rödvin, fetaost och oliver! Guess if it was good with red wine, feta cheese and olives!

Efter Le Marin tog vi oss den korta vägen till St Anne. Båda dessa vikar är hysteriskt fulla av segelbåtar. Troligen ett par tusen totalt som alla ligger för ankare eller vid boj. Det gäller att veta var man ligger när man varit iväg med jollen och skall tillbaka hem igen…

After Le Marin we took the short route to St Anne. Both of these bays are hysterically full of sailboats. Probably a couple of thousand in total, all of which are at anchor or at the buoy. It is important to know where you are when you have been away with the dinghy and are going back home again…

Några av alla tusentals båtar på svaj. Some of the thousands of boats on the move

Ett fartyg som fraktar båtar när ägarna inte vill segla själva. A ship that transports boats when the owners do not want to sail themselves

I St Anne träffade vi Helen och Roberth på båten Ayla. De är ute på en jordenrunt-segling tillsammans med sina tre barn som de hemskolar. Så imponerande och beundransvärt! Vi hade en jättetrevlig vinkväll i sittbrunnen på Vilja med mycket prat och skratt.

In St Anne we met Helen and Roberth on the boat Ayla. They are out on a round-the-world cruise together with their three children who they homeschool. So impressive and admirable! We had a very nice wine evening in the cockpit at Vilja with lots of talk and laughter.

Helen och Roberth ombord på Vilja. Helen and Roberth on board Vilja

Nästa eftermiddag seglade vi iväg söderut. Bequia var nästa mål. En behaglig nattsegling med halvvind och slör. Vi provade ett nytt vaktschema som fungerade väldigt bra. Jag satt uppe från 19.00 fram till ca 02.00 och då tog Jan över fram till morgonen. Det fungerade eftersom Jan har lättare för att sova än vad jag har och på detta sättet hann jag somna i alla fall några timmar.

The next afternoon we sailed south. Bequia was the next target. A pleasant night sailing with half wind and veil. We tried a new watch schedule that worked very well. I sat up from 19.00 until about 02.00 and then Jan took over until the morning. It worked because Jan has an easier time falling asleep than I do and this way I managed to fall asleep for at least a few hours.

På Bequia träffade vi fyra skandinaviska män som seglade varsin båt. Dessutom var det en svensk båt med en kapten som har paying crew ombord. Han lever på detta sätt och seglar fram och tillbaka mellan Europa och Karibien varje år. Besättningen som var med nu skulle segla över Atlanten efter stopp på några öar till.

At Bequia we met four Scandinavian men who each sailed a boat. In addition, it was a Swedish boat with a captain who has paying crew on board. He lives this way, sailing back and forth between Europe and the Caribbean every year. The crew that was on board would now sail across the Atlantic after stopping at a few more islands.

Självklart blev det ett besök på Floating bar också. En liten bar mitt ute bland alla segelbåtar ute i viken. En promenad längs med strandpromenaden och på Princess Margareths trail hann vi också med innan seglingen fortsatte mot sydost.

En ”hoppilandare” när vi ankommit Bequia. A ”hoppilander” when we arrived in Bequia

Of course, there was also a visit to the Floating bar. A small bar in the middle of all the sailboats out in the bay. We also had time for a walk along the promenade and on Princess Margaret’s trail before the sailing continued to the southeast.

On The Floating Bar together with danish Henrik

Vi hälsas välkomna av färgglada skyltar och blommor på Bequia vid dingebryggan

Palmer, turkosblått hav och segelbåtar – vad mer kan man önska sig

Strandpromenaden ringlar sig längs med vattnet utanför restauranger, barer och små hotell

Princess Margaret trail från en strand till en annan

Utsikten var fantastisk över viken med alla segelbåtar

En kväll blev det hembakad pizza på stenhäll i grillen. Åhhh sååå gott!

Det finns de som har riktigt, riktigt stora båtar. Vår Vilja på 43 fot, som är som ett skepp i Bohuslän, är bland de mindre båtarna här i Karibien

Det var en ca två timmars segling till ön Mustique. En privatägd ö med ca 110 extremt lyxiga hus varav många ägs av celebriteter från hela världen. De har alla namn som Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon och Serenissima. Över hälften av husen är byggda av svenska Arne Hasselqvist som kom dit på 1960-talet tillsammans med Prinsessan Margaret. Husen kan hyras veckovis och kostar då mellan 17.000 usd och upp mot 50.000 usd – för en vecka! Alltså bortimot en halv miljon…Då ingår personal och bil men inte mat.

It was about a two-hour sail to the island of Mustique. A privately owned island with about 110 extremely luxurious houses, many of which are owned by celebrities from all over the world. They all have names like Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon and Serenissima. Over half of the houses were built by Swedish Arne Hasselqvist, who came there in the 1960s together with Princess Margaret. The houses can be rented weekly and cost between 17,000 usd and up to 50,000 usd – for a week! So close to half a million… That includes staff and car but not food.

Viloplats i skuggan av ett träd på den lilla stranden

En av flera picknick-bord som husägare kan boka för t ex bbq på stranden. Då dukas de upp med vit duk, kristallglas och vinkylare

Mustique är en lugn och välskött ö med väldigt lite trafik

Utanför legendariska Basil’s bar dit vi gick en onsdagskväll då det var live-musik där

Vi tog en taxitur runtom på ön. Det är enda sättet att kunna sig om på ön som ”yathies”. Celebriteter, kungligheter och andra med mycket god ekonomi skall kunna vara privata och röra sig utan att bli störda. Vi passerade bl a hus ägda av Tommy Hillfiger, Bryan Adams och Mick Jagger. Runt jul, påsk och i augusti kryllar det av celebriteter på ön. Många av dem har picknick bbq på stranden och gör ett eller flera besök på Basil’s bar i hamnen. Den har funnits där i ca femtio år och erbjuder mat, musik och dans. Vi var där tillsammans med Marie och Dietmar på båten Greyhound en kväll och lyssnade på live-musik och dansade. Förutom ” Yachties” var där också vad vi tror var ”rikemansbarn”

We took a taxi ride around the island. It’s the only way to get around on the island as ”yathies”. Celebrities, royalty and others with very good finances should be able to be private and move around without being disturbed. We passed, among other things, houses owned by Tommy Hillfiger, Bryan Adams and Mick Jagger. Around Christmas, Easter and in August, the island is teeming with celebrities. Many of them have a picnic bbq on the beach and make one or more visits to Basil’s bar in the harbour. It has been there for about fifty years and offers food, music and dancing. We were there together with Marie and Dietmar on the Greyhound boat one evening and listened to live music and danced. In addition to ”Yachties” there were also what we believe to be ”rich man’s children”

Kritvit sand och turkosblått hav på Macaroni beach

Ännu ett picknick-bord som förberedde för lunch

På kvällen tänds lampor och palmerna blir färggranna. Snart börjar musiken börjar strömma ut

Vattnet runt Mustique är makalöst rent och klart med en bedårande vacker turkos färg. Runt båten simmade otaliga havssköldpaddor och det var vackra stränder med otroliga rev utanför där vi ägnade flera timmar till att snorkla

En av alla otaliga sköldpaddor som simmade runt båten

Nästan som Tobinson Crusoe på den orörda stranden med vackra rev

Snorkelmasken är på och det är dags att se på alla koraller och färgglada fiskar under vattenytan

Efter tre nätter på Mustique var det dags för en kort tur söderut igen till nästa ö. Där väntar fantastisk snorkling och bad i, troligen, lika turkosblått vatten.

After three nights in Mustique, it was time for a short trip south again to the next island. There awaits fantastic snorkeling and swimming in, probably, equally turquoise blue water.

Waitikubuli – WOW vilken natur!

Dominica! Det måste vara ett av de mest häftiga och vackra land vi varit i. Vi kom hit utan att ha hunnit sätta oss in i så mycket om landet. Men wow vad imponerade vi blev. Naturen – sååå vacker och spektakulär. Och människorna – sååå trevliga, stolta och gästvänliga.

Dominica har fantastisk och spännande natur

Innan Christopher Columbus kom till Dominica kallade lokalbefolkningen ön för Waitikubuli, som betyder ”tall is her body”. Syftande på den kuperade naturen.

Dominica drabbades hårt av orkanen Maria, som var av kategori 5, år 2017. Den räknas som den värsta naturkatastrofen som drabbat Dominica och ett par närliggande öar. Dessutom den dödligaste orkanen i karibien sedan 1998. Det var vindar upp till 250 km/h. Många rester av detta syns fortfarande. Trasiga och övergivna hus, förstörd natur, rostiga bilvrak mm mm…allt tragiska minnen. Hela byar sveptes bort, många människor dog och många flydde efteråt Dominica för att aldrig komma åter. Befolkningen sjönk markant.

En skolbuss som träffades av ett träd under en orkan. Som tur var så var den tom

Men…de som är kvar har kämpat med att bygga upp ön igen. Byar och hus har byggts upp, naturen har börjat återhämta sig och befolkningen är mer stolta än någonsin över sitt vackra land. Och de visar gärna upp och delar gärna med sig av sin natur och sina upplevelser.

Första kvällen när vi kommit till Portsmouth, som ligger nordväst på ön, träffade vi Göteborgsbåtarna Andante och Tindra. Det var en jättetrevlig kväll med prat, skratt och härligt umgänge

Dagen därpå lämnade båda båtarna Portsmouth för nya upplevelser, men Viking-båten Thaleia kom i stället inseglandes. Dessutom fanns redan Viking-båten Greyhound på plats.

Piren i Portsmouth med lokala färgglada fiskebåtar

Med Eva-Lotta o Thomas från Thaleia inne i stan

Tillsammans med Eva-Lotta, Thomas, Marie och Dietmar gjorde vi en utflykt med roddbåt in i Indian river. Ett vackert vattendrag med fantastisk och mångsidig flora och fauna. Träd med ett imponerande rotsystem, iguaner som sov i trädgrenar högt ovanför oss och platser där scener ur Pirates of Caribbean spelades in. För längesedan var Dominica dessutom hem för många pirater.

Rofylld resa med båt som ros för hand i vattendraget Indian river

Denna hydda användes i scener i inspelningen av Pirates of Caribbean

Blev sååå fascinerad av dessa vackra rotsystem

Regnet öste ner på tillbakavägen och vi blev alla genomvåta

Dagen därpå blev det en heldagstur med vandringar in i regnskogar, till vattenfall, i aktiva vulkankratrar (Dominica har 9 aktiva vulkaner), Red rocks med dess grotta och canyon mm. Dessutom blev det en bilresa med vacker utsikt åt alla håll. Vi lärde oss om naturens samspel där växter lever i symbios eller som parasiter. Vi hade också turen att stöta på fågelexperter som hade enorma Swarowskykikare där de hade zoomat in en av två olika sorters papegojor som är endemiska för Dominica. Denna papegoja kallas för ”Jaco”.

Vi mötte två fågelskådare med extra starka kikare. De hade lyckats zooma in en Jaco-papegoja

Här har vi den – Jaco papegojan. En av två papegojor som endast finns på ön Dominica

Naturen är fantastisk! Se på denna elefant av trädgrenar, rötter o mossa

Bad i vattenfallet i Syndicate Nature trail

Atlantkusten på Dominica är otroligt vacker och dramatisk

I vulkanen Morne Aux Diables, där grönskan hade tagit över, kunde vi på ett ställe se OCH lukta svavel som bubblade upp ur vulkanens inre. Det luktade värre än ruttna ägg. Cold Suphriere kallades detta ställe då vattnet som kom upp var kallt trots att det kom mycket rök. På södra Dominica besökte vi också en vulkan där svavel bubblade upp. På detta ställe var det varmt vatten. Den energi som finns inne i vulkanerna kallas Geotermisk energi vilket Dominica, som ett av få länder, har påbörjat att borra efter och utnyttja. Vi såg rök och hörde ljud som lät som jetflygplan där de börjat utnyttja geometriska energin.

Svavel från den aktiva varma vulkanen i söder bubblar upp

Hela utflykten var fantastisk, lärorik och minnesvärd.

Väl tillbaka i båten var det att snabbt byta om för att åka in till bbq på stranden tillsammans med S/Y Thaleia, S/Y Greyhound och många andra båtar. Det var rompunch, grillad fisk och kyckling, musik och dans till långt ut på natten. Ännu en härlig kväll i goda vänners sällskap. Vilken fantastisk dag detta blev!

Dansen är i full gång

Nästa dag seglade vi söderut till Roseau, som är huvudstaden på Dominica. En utsträckt stad med väldigt mycket trafik och väldigt smala trottoarer, där de över huvud taget fanns. Som dessutom, ofta var upptagna av parkerade bilar.

Vi åkte, dagen därpå, på ännu en heldagsutflykt i vacker natur. Första stoppet blev till Middelhams waterfall. En lång promenad i oländig och svårframkomlig natur med stenar, rötter och kraftig stigning. Jan fortsatte hela vägen upp men jag kunde tyvärr inte då jag skadade foten för fem veckor sedan på Tobago. Troligen är det en spricka i ett litet ben på höger fot då jag varit mycket svullen, lila och haft stora smärtor och fortfarande känner av det. Uppsökte dock aldrig läkare

Det är brant stigning och oländig terräng på väg till Midelton waterfalls

Nästa stopp var Titou Gorge som översätts till ”swimming hole” på engelska. Det är nästan som en grotta med smaragdfärgat friskt vatten, höga smala bergformationer och grönska med lite blå himmel som tak. Vi fick på oss flytvästar och simmade in. Längst in var det ett kraftigt vattenfall där, även här, ikoniska scener ur Pirates of Caribbean har spelats in. En riktigt vacker naturupplevelse med enda nackdelen att det var många andra där samtidigt. Just denna dag var det ett stort kryssningsfartyg inne i hamnen.

Vi fick simma in och flytväst var obligatoriskt

Framme vid vattenfallet. Här är scener i Pirates of Caribbean inspelad

Sista stoppet på denna utflykt var Trafalgar waterfalls. Det är två spektakulära vattenfall som kallas ”Mother” and ”Father”. Man kunde klättra den sista biten upp för stenar och bada nedanför ”Father”, i de varma källorna, som var det högsta av de två. Jan gjorde det men tyvärr fick jag avstå även denna klättring. Men naturen runt och från utsiktsplatån var otroligt grön och vacker.

Höga ”Father” till vänster och kraftiga ”Mother” till höger

Grönska o vattenfall – stora delar av Dominica

Härligt bad i varma källor. Den roströda färgen kommer av hög järnhalt.

Vi var uppe på den högsta punkten man kommer till med bil ca 850 meter över havet

Även denna heldag var innehållsrik, storslagen och berikande. Dominica har verkligen levererat.

Vill man uppleva häpnadsväckande vacker natur, vandringar i regnskogar, till Boiling Lake, varma källor eller höga vattenfall, se orörd natur, lära sig om ekosystem och samtidigt ha varmt väder och tropiskt blått hav så är Dominica värt att besöka. Vi är båda glada att vi gjorde om vår resplan och seglade hit upp. Nu väntar långsam segling söderut igen tills vi är tillbaka på Grenada om några veckor.

Grenadinerna och ändrade planer

Vi seglade vidare från Carriacou norrut. Det var en kort sträcka till Union Island som är den sydligaste ön man kan checka in på i landet St Vincent och Grenadinerna. Grenadinerna består av ca 600 öar, alla ganska små, som sträcker sig i ett pärlband mellan Grenada och St Vincent.
Vi ankrade I Chatham bay och Jan begav sig iväg på en promenad för att komma till huvudorten Clifton, för att checka in oss. Det var en vandring på över 6 km enkel väg som startade med en brant backe upp till vägen. Väl uppe lyckades han få skjuts av en bil som stannade. Självklart mot betalning. Incheckningen sedan var inga problem.

Vid solnedgången träffade vi båten Zig Zag med besättning och vi tog en sundowner på en av barerna inne på stranden. Det är alltid lika härligt att sitta vid strandkanten och titta ut över havet och båtarna samtidigt som solen går ner.

Det är vanligt i Karibien med dessa skyltar

Nästa dag gjorde vi ännu en kort segling. Denna gång till paradisön Mayreau. En liten ö med ca 270 invånare som ligger väster om naturreservatet Tobago Keyes. Mayreau har flera vackra vikar och vi valde att börja med viken där hotellet Mayreau Beach Club ligger. Vi åkte in med jollen och blev välkomnade att bada i deras tre pooler och utnyttja solstol och dusch. Där beställde vi var vår tropisk drink och njöt i flera timmar. Vattnet i poolerna var varmt och utsikten bedårande. Verkligen en lyxig dag att njuta av och minnas framöver. Speciellt en grå o blåsig novemberdag

Passionsfrukt mojito och Hurricane – sååå lyxigt och gott

Törstiga fåglar dricker vatten ur poolen

Vår plan var att stanna ganska länge på Mayreau och Tobago Keyes och sedan segla långsamt norröver så långt vi skulle hinna innan vi behövde vända och segla tillbaka till Grenada. Vi pratade lite om planerna och upp kom förslaget att göra helt tvärtom. Sträcksegla norrut till Dominica och sedan ta oss söderut i maklig takt.

Eftersom vi seglade söderut till Trinidad och Tobago direkt efter Atlant-överfarten ligger vi långt efter alla våra båtvänner från Viking Explorer som seglade norrut. Vi kände nu att vi ville träffa åtminstone några av dem.
Sagt och gjort. Nästa dag satte vi segel och visste att vi skulle ha runt två dygns segling framför oss. Dessutom med ganska kraftig vind snett in i fören. Det kändes lite snopet att lämna Mayreau och paradisöarna utan att egentligen ha sett dem. Men de ligger ju kvar när vi seglar ner igen. På vägen var vi tvungna att gå in till Bequia för att checka ut oss eftersom vi skulle lämna landet. Seglingen var tidvis ganska blåsig med upp mot sjutton meter per sekund men vid det här laget har vi erfarit att vi kan lita på S/Y Vilja och vi kände oss trygga. Vi passerade både Canouan och Mustique på långt håll.

Ca 15.00 tog vi en boj på Bequia. Under dagen hade vi beslutat oss för att stanna över natten här och fortsätta segla tidigt nästa dag. Efter hoppilandaren tog vi oss in till Immigration och Customs. Vi fick hjälp omgående men fick till vår förvåning betala ganska mycket pengar för arbetet. När de var klara berättade de att vi hade fått betala för övertid. Detta trots att vi läst att de hade öppet när vi var där.

Bequia är en väldigt populär ö både bland seglare och turister som kommer med flyg. Många väljer att stanna här länge. För oss skulle det bara bli denna enda kväll och natt. Denna gång. Jans födelsedag var det dessutom!

Vi gick en promenad runt i byn och satte oss först på en servering som var full av folk och liv och sedan på en servering längs med strandpromenaden. Efter solnedgången blev det middag i båten. Färsk lättstekt tonfisk med massa smör och vitlök. Sååå gott!

Trädet är målat för att passa in med butiken

Dinghy-dock utanför en av alla serveringar

Födelsedagsbarnet njuter av solnedgången

Morgonen därpå laddade vi för en ca ett och ett halvt dygns segling mot Dominica. Vi skulle passera tre stora öar vilka alla skulle komma att påverka vinden för oss. Även denna segling hade vi vindar på över sjutton sekundmeter i byarna. Första ön vi passerade var St Vincent, vi seglade ganska nära land, och i lä bakom ön stannade vinden ibland plötsligt av helt för att lika plötsligt komma tillbaka igen. Den bytte dessutom riktning åtskilliga gånger. Vad vi fascineras av under segling är det otroligt rena och klarblå havet som känns overkligt men är så svårt att fånga på bild.

Vi försökte få fisk och det nappade två gånger, tyvärr slet fiskarna, som troligen var riktigt stora, med sig dragen

Ett brak hördes och solcellpanelerna i aktern lossade från ett fäste. Vi fick surra fast dem tills vi kom in i en vik

De kommande öarna seglade vi långt väster om men även då stannade vinden av stundtals och vågorna blev mindre. Vi passerade både St Lucia, Martinique och nästan hela Dominica, på vilka vi skymtade de höga bergen från avstånd på Vilja. Mellan dessa öar drog vinden in ordentligt. Vi märkte båda två av att vi tyvärr hade förlorat våra sjöben från Atlant-seglingen. Det var svårt att röra sig i den kraftigt lutande båten och sömnen blev det inte så mycket med. Under nattpassen kom det riktigt kraftiga regnskurar ett par gånger men under sprayhooden kunde vi hålla oss torra. Trots det uppskattar jag nattpassen. Det är skönt och rofyllt att sitta ensam ute i mörkret. Månsken och stjärnhimmel är så vackert att titta på.

Dagen därpå anlände vi till Portsmouth i norra Dominica. En otroligt häftig och vacker ö. Våra upplevelser här kommer i nästa inlägg

Grenada med Prickley bay och vidare till Carriacou

Frangipani eller Tempelblomma – en bedårande vacker blomma med god söt lukt som ofta blommar på bara grenar

Vi kom fram till Grenada och Prickley bay på tisdag morgon, precis som planerat. Natten hade gått bra men att komma fram är ju alltid en skön känsla. Strax akter om där vi la till vid en boj, låg båten Moonshadow med kapten Paul från England. Moonshadow var en av oss båtar i Viking Explorer. Det var verkligen kul att träffas igen och prata segling över några öl i sittbrunnen. Atlantöverfart, erfarenheter, upplevelser och vidare planer var också självklara samtalsämnen.

Nu väntade flera dagar med båtfix som ropade efter oss och därför behövde tas tag i omgående. Båten slits ordentligt när den används hela tiden och både hård vind och stark sol går hårt åt båten.

Så här kan det se ut i sittbrunnen när stuvutrymmen töms pga reparationer

Trots värmen, över trettio grader i skuggan dagtid, så har Jan tagit långa promenader. En dag gick han imponerande femtontusen steg i hettan. Reservdelar skulle köpas och en del på watermakern skulle lämnas in för reparation. Watermakern har krånglat i stort sett sedan Las Palmas även om den reparerats och fungerat tillfälligt. Så vattenransonering har varit en del av vår vardag i många månader. Senaste gångerna vi använt den har den låtit mest som en stenkross och vi har fått stänga av den så inte ännu mer skulle gå sönder. När den nu blev reparerad och åter satt på plats i båten var det som ljuv musik i våra öron när stenkross-ljudet hade bytts ut mot ett svagt regelbundet surrande i stället. Nu kan vi äntligen göra eget vatten igen! Förutom watermakern har även ena toaletten reparerats, storseglet lagats och en del andra saker sytts och fixats….jobben tar aldrig slut

Eftersom det är väldigt varmt här i Karibien, dryga 30 grader i skuggan dagtid, så orkar vi, naturligt nog, inte jobba på så hårt. Nattsömnen påverkas självkkart också av värmen. Jag älskar verkligen värme men att sova utan AC är riktigt riktigt varmt. Speciellt i förpiken där luften, i princip, står helt stilla. En räddning, är att vi nu även har den lilla akterkabinen till förfogande. Där kan vi öppna 2 fönster och få tvärdrag. Underbart! Det ger dessutom flera graders lägre temperatur. ..Underverk för sömnen!

Vår lilla, någorlunda svala, akterkoj med två sovplatser…..och en tvättmaskin som sällan används

Söndag morgon lämnade vi Grenada och Prickley Bay för fortsatt segling norrut mot Carriacou. Det är en betydligt torrare ö som tillhör Grenada men geografiskt ligger i Grenadinerna i Södra små Antillerna. Här bor endast tio tusen invånare och det sägs att dessa är de vänligaste i hela Karibien.

Den väl skyddade Tyrrell bay, där många seglare stannar långa tider

Getter syns överallt, både på stränder och på gator

Vi anlände Tyrrell Bay sent söndag kväll i kolsvart mörker och vindar upp mot tolv sekundmeter. Vi vågade oss inte långt in i viken då det låg många båtar för ankar där, utan vi ankrade längst ut med ficklampa som hjälpmedel för att se så vi inte kom för nära någon annan båt. Seglingen hit gick bra trots kryss i nordostlig vind men den sista biten fick vi ta hjälp av motorn för att inte behöva komma in sent på natten. ”Hoppilandaren”, ett litet glas mörk rom, kändes välförtjänt när Vilja låg tryggt förankrad.

Och dagtid…Några av alla segelbåtar syns ute i viken

När vi vaknade nästa morgon beslöt vi oss för att flytta till viken norrut, utanför huvudorten Hillsborough. Det var en kort resa och väl framme var vi endast 2 båtar i viken. Skönt att slippa ha hundra andra båtar runtomkring oss. Det känns mycket ner autentiskt så. Nu väntade lata dagar på Carriacou med utflykter och besök på små serveringar

Vi tog jollen in till land och Hillsborough visade sig vara en jättesöt lugn liten by med många färgglada charmiga hus och ett flertal serveringar längs med vattnet där mat och rompunch serverades. Precis en sådan plats vi uppskattar.

Stranden i Hillsborough hade flera sittplatser i skuggan

Hus i alla färger. Pastell och klara starka färger är båda delarna populärt. Speciellt i färgkombinationer vi är ovana vid

Lugnt och stilla, helt utan stress, trafik och massa segelbåtar

På gatorna säljs frukt, grönsaker, kläder och allt möjligt krimskrams mm

Snart går solen ner och denna dagen har nått sitt slut

Tyvärr blev det en del svallvågor nästa dag så det blev svårt att ta sig in till byn med jollen. Därför flyttade vi oss tillbaka till Tyrrell bay igen efter någon natt. Härifrån har vi gjort ett flertal utflykter med buss. Bland annat tillbaka till Hillsborough och till Tibeau gravplats på nordöstra sidan av Carriacou. På denna gravplats försvinner gravarna ner i vågorna ut i havet pga sanderosion. Några gravar är fortfarande kvar och vad vi hört så begravs det fortfarande människor här. Det var både tragiskt och väldigt udda men samtidigt också fridfullt vackert på ett konstigt sätt.

En enkel och mysig servering vid stranden

Vi blir serverade med utsikt ut över havet

Var sin kall Carib smakade gott i värmen

Ägaren på serveringen tillverkade små båtmodeller. Carriacou är känt för sitt båtbyggande av stora segelbåtar i gammal tradition

Båtbyggande i Windward, Carriacou (lånad bild)

Tibeau gravplats, där gravarna sakta försvinner ner i havet pga sanderosion

Det är stillssmt sakralt på ett konstigt vis

Har hört sägas att gravplatsen än idag används för att begrava de döda

Vid gravplatsen sitter en man i ett dött träd och fiskar

Första dagen i Hillsborough träffade vi norska Henning och brittiska Debbie som bor i sina båtar här i Carriacou stora delar av året. De har tipsat oss om olika roliga arrangemang. Bl a till Paradise Beach Club där vi målade våra båtnamn på träbitar som sedan hängs upp på serveringen. En jättekul grej och ett minne från oss på Vilja till Carriacou. Fredag kväll var vi på Lambi Queen och ett ställe som heter Fig and Bluggoe där det spelades livemusik. En riktigt trevlig kväll med bra musik och nya bekanta.

Så här nöjda var vi när vi var kkara med vår skylt

Några av alla båtskyltar som målats under åren. Det var kul att leta efter båtnamn vi kände

Vi njöt av varsin Pina Colada vid strandkanten

Promenad på den vita sandstranden med det turkosa vattnet

En förmiddag tog vi jollen en kort resa till mangrovesjön som var i ena änden av Tyrrell Bay. Då hamnar man mitt i, vad som sägs vara, ett av få orörda ekozoner i området. Här växer det en massa ostron på rötterna som numera är förbjudna att plocka. Under orkansäsongen får båtar läggas här korta stunder då de är skyddade från orkanvindarna här inne.

Del av mangroveområdet sett från ovan (lånat foto)

Mangroven växer ute i havsvattnet och har ett otroligt rotsystem även ovan vattnet

Jan körde och för att skydda sig mot soken har zinkpasta smorts in i ansiktet

Här syns några av alla ostron som växer på det invecklade rotsystemet

Båtar får bara ligga i mangroveområdet under en pågående orkan men en del båtar har lämnats där till sitt öde

Vi hade tänkt segla vidare till Petit Martinique, som är landet Grenadas nordligaste ö, men vinden var tyvärr för tillfället både för stark och från fel riktning. Så seglingen fortsatte måndag morgon den korta sträckan till Union Island i stället. Ett nytt land – St Vincent o Grenadinerna. Vilket blir nästa inlägg

Seglingen går vidare

Då var det dags för en lite längre segling igen. Vi sitter ombord på Vilja i solnedgången och lämnar Tobago bakom oss. Den otroligt behagliga segling vi har framför oss mot Grenada där vi räknar med att vara imorgon bitti. Vi har vinden in från nordost, snett akterifrån, så Vilja förs angenämnt fram av både vind, vågor och medström. Det enda som hörs är vågorna som slår mjukt mot stäven och lite kluckande i kölvattnet. Det är nästan så man gungar, som ett litet barn, till sömns. Fast än är det för tidigt att somna. Vi har fiskespöt ute i förhoppning att få en Mahi Mahi innan mörkret faller. Har vi tur så nappar det

Vi är från idag endast två kvar ombord. Jan och jag. Så nattpassen kommer vi sitta ensamma på. Men det blir nog bara behaglig ensamtid en den ljumma vinden där man kan sitta och filosofera och njuta av stjärnhimlen

Den senaste veckan har vi njutit för fullt på Tobago och dess vikar på karibiska sidan av ön. Vi lämnade Scarborough och tog oss till Charlotteville, i Man O War bay, där vi stannade tre nätter. Det var en otroligt charmig och vilsam liten by dit en del båtar väljer att angöra efter en Atlant-segling. Vi la till vid en boj och tog det lugnt innan vi tog oss in till byn. Där stod tullaren och väntade på oss. Han ville se våra papper och vi fick följa med en kort promenad till ett kontor där han stämplade och gav oss skriftligt intyg på bay-hopping. Ett tillstånd som behövs för att få lov att ankra i de olika vackra vikarna på Tobago.

Vi njöt av byn, folkvimlet på kajen, en kall öl (eller fler….) och av att kunna ta jollen in till en pir. Första och enda stället vi haft den möjligheten på Tobago. Och speciellt efter allt svall dagarna innan så kändes det extra skönt och som en enorm och välkommen frihet. Det fanns dessutom vatten på bryggan så både kläder och vi själva fick oss en härlig tvätt.

Det börjar skymma och folk samlas vid enda puben

Charlotteville är en jättemysig och pittoresk by

Fiskelyckan var stor när de drog in ett nät fullt av fiskar

Mörkt turkost vatten och en av de färgglada fiskebåtarna som det finns många av på Tobago

De är svåra att fånga på bild, de små sköldpaddorna som dyker upp runt båten varje dag

Från Man O War bay(Charlotteville) seglade vi en kort bit till den vackra Englishmans bay. En halvmåneformad strand som räknas som kanske Tobagos vackraste. Här fanns ingen pir och vågorna bröt en bra bit ut så vi fick simma in till stranden. I trettiogradigt vatten är ju det inga problem.

En vacker strand med Vilja liggandes i viken

Två nätter blev det där innan vi fortsatte till nästa mål – Castara. Den söta byn, vi varit i tidigare, som klättrar upp på berget från strandkanten och där vår vän Lars bor under vintern. Det blev ännu ett kärt möte och vi var både på bonfire-afton, eldar som tändes på stranden och på lunch hemma hos Lars. Det stora äventyret blev varje gång vi skulle ta jollen in och ut från båten till stranden. Det kändes som det var med livet som insats varje gång och vi fick några rejäla vågor som bröt över jollen så vi blev totalt blöta från topp till tå. Vi lärde oss och åkte in i badkläder, hoppade ur jollen innan den var helt inne vid stranden och simmade sedan både in- och ut till jollen, som vi drog upp på stranden med ett långt rep.

En av de tre eldarna på Castaras ”Bonfire-afton”

Lunch hos Lars och sedan tittade vi på finalen av Mello

Tiden går fort när man har det bra. Igår blev det dags att segla tillbaka till Charlotteville och idag har Linda mönstrat av och vi har lämnat Tobago. Tobago är en ö som verkligen levt upp till förväntningarna och mer därtill. Vänliga och hjälpsamma människor, vackra vikar utan den minsta trängsel, charmiga små byar, knappt några turister o inte fullt lika dyrt som resten av Karibien. Kommer gärna tillbaka hit

Välskött litet hus med strandtomt och havsutsikt

Att sitta mitt under en palm kan vara farligt – både kokosnötter och palmblad kan trilla i huvudet

Om några veckor är det mango-säsong. Skörden ser ut att bli riklig

Älskar alla färgglada fiskebåtar med finurliga namn

Så måste vi självklart tacka Linda som varit med oss sedan vi ankom till Grenada efter Atlant-överfarten. Tyvärr fick du avbryta tidigare än planerat pga ditt knä men du har varit en engagerad och positiv medlem ombord. Du tog dig villigt an att ta både fiskeansvar och ansvar för generator och watermaker. Du har varit otroligt intresserad av att lära dig allt ombord i båten. Och du jobbade dig tappert igenom den hårda seglingen vi hade när vi lämnade Grenada, trots att du aldrig gjort någon längre segling tidigare. Starkt gjort.

I jollen I Scarborough, en morgonöl på J’ouvert på Trinidad, bad i vattenfall och jolletur till St George i Grenada

Linda o Victor vinkar till avsked när de tar in på hotel, skymningssegling mot Trinidad, en öl i Scarborough och Linda o Victor.

Nu är natten här, månen skiner på havet som glittrar magiskt och vi är ensamma ute på det stora havet. Tröttheten smyger sig på och det skall bli skönt att snart få krypa till kojs efter fyra timmars nattvakt för att vakna upp när vi närmar oss Prickley bay på Grenada

Tillbaka till Tobago

Store bay på Tobago dit vi kom när vi lämnat Trinidad

Efter karnevalen stannade vi ett par dagar på Trinidad för att fixa lite med båten. Det finns alltid en massa saker att ta tag i. Nu hade vi t ex upptäckt att det gått en reva i storseglet och en kraftig öljett hade slitits loss. Troligen resultat av den riktigt tuffa seglingen från Grenada till Tobago tidigare. Diesel behövdes också. Vi fick fylla 8 20-litersdunkar i två omgångar och transportera ut till båten o sedan fylla på för hand. Det tog sin lilla tid men billigt var det. Drygt 6 kronor litern

En del segelbåtar i Marinan Chaguaramas på Trinidad är inte så väl omhändertagna…

Vi lämnade Trinidad tidigt fredag morgon och visste att vi hade en jobbig segling med motvind och stark motström. Sträckan i sig var inte så lång men den tog tid…

När man lämnar Trinidad är man väldigt nära Venezuela och i området finns både olje- och gasfält. Vi blev passerade av en jättestor oljerigg som blev transporterad på ett specialkonstruerat fartyg.

Venezuela, som idag räknas till ett av de farligare länderna att segla till. Bl a pga pirater

Den stora oljeriggen passerar nära oss på väg till ett oljefält

Seglingen var svår, speciellt när mörkret kom. Vi hade ca 3 knops sidoström på ena slaget så vi drev kraftigt västerut igen och vi ville ju österut. Dessutom var det mängder av starka lampor, lanternor, strålkastare och blinkande bojar som ingen av dem syntes på våra instrument. Pga den svåra situationen beslutade vi att vara två på varje vakt. När vi under natten märkte att vi inte kom närmre Tobago trots att vi pressade Vilja så högt mot vinden vi kunde samt att det var väldigt stor fartygstrafik så startade vi motorn och hade den på ända tills vi kom fram till Store bay tidigt på morgonen. Där kastade vi ankar och checkade in i Scarborough på Tobago igen. Viken hade riktigt turkosblått vatten och man såg botten tydligt även på 11 meters djup. Precis så exotiskt som vi önskade

På eftermiddagen åkte vi in till stranden och träffade vänner vi mött på Viking Explorer. Ella-Katrin och Jonas från båten Indian Summer. Det var underbart att sitta på en bar aldeles vid havet, ta en öl och sitta och prata.

På Store bay träffade vi Ella-Katrin och Jonas på Bagos bar

Dagen därpå var det fullt program. Först en promenad längs med stranden på förmiddagen.

Runtom i Karibien växer detta giftiga träd ”Marinellaträdet”. Det är ett av världens giftigaste träd och alla delar av trädet kan vara dödligt giftigt, speciellt frukten. Därav sätts skyltar upp på vart och ett av dem

Båten till vänster långt där ute är S/Y Vilja

Stillaliggande båtar ockuperas av diverse sjöfåglar. Även stora pelikaner

På eftermiddagen skulle vi till byn Buccoo bay där det skulle vara det stora evenemanget ”Getrace festival” och även ”krabbrace”. Det var i denna lilla by getracet startade och det har varit en populär sport ända sedan 1925. Getracet startade som den ”fattiga mannens” motsvarighet till hästrace. Getracet var i flera lopp och varje lopp inleddes med nationalsången. TV var t o m där och filmade för en lokal tv-kanal. Varje lopp varade bara i ca 10 sekunder och det syntes att getterna hade varit med tidigare. Mellan heaten var det underhållning av blandad kvalitet…

En av de större getterna. Han blev slagen av en riktigt envis get som först vägrade gå till startbåset

Jonas, Ella-Katrin, Victor,Linda o Jan på getrace

Ett av loppen på getracet

Senare på kvällen väntades evenemanget Sundayschool. Det är en enorm gatufest med hög soca-musik, dans och stor partystämning. En man spelade på steelpan när soca-musiken inte strömmade ut från högtalarna. På gatorna serverades streetfood och människor strömmade hit från stora delar av Tobago för att delta. Gammal som ung.

Även de äldre med käpp var med o dansade

En lång dag kan göra även den bästa trött

Vi var inte tillbaka i båten förrän långt efter midnatt och nästa dag väntade nya äventyr. En rundresa med bil och guiden Dexter skulle ta oss runt på ön. Det blev besök i flera av vikarna och byarna längs med, framförallt, Tobagos karibiska sida, en kort vandring genom regnskog till ett litet vattenfall och en underbar lunch uppe i bergen med mängder av kolibrier som flög runt oss

Det låter verkligen som man måste köra försiktigt med det namnet på viken

Total grönska i utkanten av en regnskog, där vi var

Färgsprakande saronger i Englishmans bay

Lunchbuffen är uppdukad och vi åt med strålande utsikt över skog och hav och med mängder av kolibrier flygande runt oss

Bad I ett litet vattenfall i utkanten av regnskogen

En av alla kolibrier som flög runt oss vid lunchen

Nästa dag mönstrade Victor av. Han och flickvännen Linda skulle bo på hotell i två nätter innan Victor skulle flyga hem.

Det har varit så kul att ha haft dig med ombord, Victor, i två månader. Du var med oss ända från Las Palmas via Cap Verde och Grenada till Trinidad/Tobago. Visst har du varit lite trött på morgonen några gånger men du har verkligen engagerat dig i seglingen, navigeringen och allt tekniskt ombord i båten. Dessutom har du hissats högt upp i masten några gånger för att fixa saker. Något vi andra helst sluppit. Du har bidragit med bland annat gott humör, engagemang, en massa fix med båten, ivrig på att gå fram på däck och jobba och du har inte tackat nej till en fest när det erbjudits. Tack för att du varit med oss på S/Y Vilja

Nyårsafton i Maspalomas på Gran Canaria. En riktigt stor öl på Cap Verde, surfing i Las Palmas och högst upp i masttoppen för fix

Vila i sittbrunnen, återförenad med Linda, alltid villig att gå fram på däck och jobba och de röda shortsen efter att ha korsat Atlanten

De kommande dagarna kom det in otroligt mycket stora vågor som bröt kraftigt mot strandkanten. Detta gjorde att det var omöjligt för oss att ta oss in till land från Vilja. Efter 2 dygn bestämde vi oss för att ta båten runt till huvudorten Scarborough igen eftersom vi behövde komma in till land för att checka ut och Linda skulle komma tillbaka till oss. Väl där la vi till vid en liten boj, hämtade upp Linda som stog på piren och väntade och gick sedan för att handla mat.

Blått i olika nyanser när vi lämnar Store bay för Scarborough

Dagen därpå satte vi med gott humör igång med en massa fix i båten igen. Mitt under arbetets gång kommer en fiskebåt till oss och skriker ” You are drifting” Och, mycket riktigt, vi har drivit iväg en bra bit och är endast knappt 20 meter från en stor pir där båten skulle ha slagits ordentligt om de inte varnat oss. Vi fick verkligen eld i baken, startade motorn, sprang fram på däck för att skära loss flytbojen så inte tampen skulle hamna i propellern och gasade för fullt för att undkomma piren. Pust! Allt gick bra och vi lade oss vid en ny liten boj, som kändes aldeles för klen för S/Y Vilja som väger 16 ton. Arbetet ombord påbörjades igen men strax därefter inser vi att vi driver iväg, ännu en gång. Start av motor igen och vi kunde denna gång släppa tampen från bojen. Nu vågade vi inte lita på någon mer boj utan släppte i ankaret i stället. Mitt under dessa händelser skadade Linda knät så hon fick ta sig in till sjukhuset i Scarborough och vi kunde därmed inte lämna hamnen. Dessutom behövde vi checka ut. Det är lite krångligt i Trinidad/Tobago att vi måste till immigration och tullen för att checka ut varje gång man förflyttar sig. Men gör man som de säger, ler och är trevlig så får vi bra hjälp med det och tullarna är nöjda vad vi än har med på båten så länge det inte är vapen!

Efter dessa strapatser riktar vi in oss på att segla från Scarborough till Karibiska sidan av Tobago igen. Längst bort o i östra änden ligger Charlotteville där nästa inlägg börjar.