avslappning – Sida 7 – Levermittliv

Relaxing time with snorkel, sun, swimming…and one or two lobster….!

Sedan sist har vi verkligen gått in för att koppla av, njuta och bara vara. Helt underbart! Vi har enbart rört oss korta sträckor med S/Y Vilja och i stället legat stilla så länge vi har känt för det. Vi är i paradiset! Turkosblått vatten i flera nyanser, kritvita sandstränder, vajande palmer, vänliga leenden och den hjälpsamma lokalbefolkningen, kall öl hos Rastaman’s, färgglada hus och båtar med allsköns underfundiga namn, solnedgångar med otroliga färgskiftningar från silver och guld till brandgult, rosa, lila, djupt rött och allt däremellan, snorkling och simning med sköldpaddor och rockor och sist men inte minst hummermiddagar. Allt man bara kan drömma om!

Since last time we have really gone in to relax, enjoy and just be. Absolutely wonderful! We have only moved short distances with S/Y Vilja and instead lay still for as long as we felt like it. We are in paradise! Multi-hued turquoise water, chalky white sandy beaches, swaying palm trees, friendly smiles and helpful locals, cold beer at Rasta Robert’s, colorful houses and boats with all sorts of quirky names, sunsets with incredible color shifts from silver and gold to fiery yellow, pink, purple, deep red and everything in between, snorkeling and swimming with turtles and rays and last but not least lobster dinners. Everything you can only dream of!

The shell is called Lambi here and is very popular to eat

White sand, palmtrees and blue water – paradise

Om vi tar det från början så seglade vi iväg på förmiddagen från Mustique mot Mayreau. Vi hade fiskelinan ute och strax innan Mayreau rasslade det till. Napp! Vi rullade in och rullade in men fisken spjärnade emot. Efter ett tag gick det lättare och vi såg fisken i vattenbrynet den sista biten. En tonfisk, såg det ut som. Och det var det…men gissa om vår förvåning när vi bara fick upp en tredjedels fisk… Under fiskens kamp mot fiskelinen har den blivit anfallen av en betydligt större fisk. En haj kanske? Den var ganska rakt avbiten så det var en stor fisk som ville dela tonfisken med oss. Vår första tonfisk på hela resan, lite snopet var det. Men det blev fyra tjocka skivor som räcker till två middagar för oss på det som var kvar av tonfisken. Lättgrillad med en massa vitlök och smält smör. Mums!

If we take it from the beginning, we sailed away in the morning from Mustique towards Mayreau. We had the fishing line out and just before Mayreau rattled it. Pacifier! We reeled in and reeled in but the fish braced against. After a while it got easier and we saw the fish at the water’s edge the last bit. A tuna, it looked like. And that was it… but guess our surprise when we only caught a third of the fish… During the fish’s struggle against the fishing line, it was attacked by a much larger fish. A shark perhaps? The cut was quite straight so it was a big fish that wanted to share the tuna with us. Our first tuna of the whole trip, it was a bit snotty. But there were four thick slices, enough for two dinners for us, on what was left of the tuna. Lightly grilled with lots of garlic and melted butter. Yum!

One third of a tuna left for us …I’m glad it was the tuna and not one of us that the big fish (shark?) ate

Väl framme vid den lilla ön Mayreau la vi till för ankar på den sydligaste viken, Saline bay. En lugn vik och by med ett flertal, i dagsläget, mest stängda barer och restauranger. Det har ju blivit lågsäsong här och på många platser, utom de mest turistiga, märks det tydligt. Ön är den minsta till ytan i Grenadinerna, bara 2×4 km och har endast ca 270 ⁰invånare. Det finns bara en enda väg på ön. Elektricitet kom hit så sent som 2002. Vi tog en promenad först på den vackra, stora och orörda stranden för att sedan ta oss upp för den otroligt branta och långa vägen i den lilla byn. Från toppen var det fantastisk utsikt mot Tobago Cayes dit vi skulle komma några dagar senare. På tillbakavägen stannade vi till och tog varsin öl hos Rasta Man. Han har haft serveringen i över trettio år och har byggt allt själv. Mest av drivved och spillmaterial Det började med en liten servering som idag ringlar sig runt i flera snirkliga rum, gångar och våningar. Högst upp var det utsikt över havet.

Once at the small island of Mayreau, we anchored in the southernmost bay, Saline bay. A quiet bay and village with several, currently most closed bars and restaurants. It has become low season here and in many places, except the most touristy, it is clearly noticeable. The island is the smallest by surface in the Grenadines, only 2×4 km and has only about 270 inhabitants. There is only one road on the island.We took a walk first on the beautiful and large unspoilt beach and then took us up the incredibly steep and long road in the small village. From the top there was a fantastic view towards the Tobago Cayes where we would arrive a few days later. On the way back we stopped and each had a beer at Rastaman’s He has owned the restaurant for over thirty years and has built everything himself. Mostly from driftwood and waste material. It started with a small bar that today coils around in several winding rooms, corridors and floors. At the top there was a view of the sea.

The beautiful beach in Saline bay, Mayreau

Only we and some local people who enjoyed the shade and the children enjoyed the clear and warm water

Rastaman’s bar. On the top of the entrance is a small sailboat

Efter ett par dagar i Saline bay tog vi den ca femton minuter långa turen till viken längst i norr på Mayreau, Salt Whistle bay. En liten vik som är ett givet stopp för oräkneliga katamaraner och då framförallt hyrkatamaraner med kapten. Nästan alla registrerade på Martinique och därmed hade fransk flagga. Här var det trångt om utrymmet och båtarna snurrade runt åt olika håll i den nyckfulla vinden. En stor hyrkatamaran med fransk kapten hamnade väldigt nära oss. Kaptenen var inte helt nöjd och förstod även vår oro men det fanns inte så mycket plats för dem att flytta sig till. Som plåster på såret fick vi två flaskor gott franskt vin av kaptenen 🙂

After a couple of days in Salima, we took the approximately fifteen ⁹9minute trip to the bay in the far north of Mayreau, Salt Whistle bay. A small bay that is a given stop for countless catamarans and above all rentalcatamarans with a captain. Almost all registered in Martinique and thus had the French flag. Here the space was tight and the boats spun around in different directions in the capricious wind. A large rental catamaran with a French captain ended up very close to us. The captain was not entirely happy and also understood our concern but there was not much room for them to move to. As a plaster on the wound, we were given two bottles of good French wine by the captain 🙂

Two really good bottles of french wine we got as a ”plaster” from the captain who anchored too close to us

A lot of catamarans this day who enjoyed the colours of dawn…crowded

A palmtree in the middle of a suncoloured cloud

Många väljer att äta bbq lobster inne på en av serveringarna här men vi avstod och åt i stället vår mat ombord på Vilja. De dagar vi låg här njöt vi av en massa bad i ovanligt lugnt vatten och otroliga solnedgångar. Sådan avkoppling!

Many choose to eat bbq lobster inside one of the servings here, but we refrained and instead ate our dinnrs onboard at Vilja. The days we were here we enjoyed a lot of swimming in unusually calm water and incredible sunsets. Such relaxation!

Colorful sarongs for sale hanging between the palmtrees

The only time so far with this calm water since we arrived to carribean

It’s not always sun….a quiet heavy downpours suddenly showed up

But…not long time after the sunset started

Beautiful colours with the sun glowing towards the palmtrees a
nd the dark sky behind them

Two people sitting on sup-boards in the beautiful colours

Nästa stopp var också väldigt nära, ca en halvtimma. Tobago Cays – en plats alla pratar om och nämner som en av höjdpunkterna i denna del av Karibien. Det är fem obebodda riktigt små öar som omges av ett stort hästskoformat rev från nästan alla håll utom nordost. Vi åkte hit med höga förväntningar och undrade om de skulle infrias. Vilket det gjorde! En boatboy hänvisade oss till en mooringboj där vi skulle ligga i minst två nätter. Rakt väster om oss fanns bara det stora revet som bromsade nordostpassaden från Afrika som fortfarande blåser med 7 – 12 sekundmeter. De sista dagarna har vinden iofs stundtals dragit in från ost och sydost.

The next stop was also very close, about half an hour. Tobago Cays – a place everyone talks about and mentions as one of the highlights of this part of the Caribbean. There are five unhabited really small islands that are surrounded by a large horseshoe shaped reef from almost every direction except the northeast. We went here with high expectations and wondered if they would be met. And they did! A boatboy directed us to a mooring buoy where we would stay for at least two nights. Directly to the west of us there was only the large reef which slowed down the northeast trade wind from Africa which is still blowing at 7 – 12 meters per second. In the last few days, the wind has sometimes moved in from the east and south-east.

Efter ankomst och den sedvanliga hoppilandaren satte vi oss i jollen för att utforska området. Med oss hade vi badkläder och snorkelutrustning. Vi gick iland på en kritvit sandstrand där det var ett avspärrat område för snorkling. Det kan verkligen behövas då många båtar, både jollar och enorma katamaraner, kör väldigt fort mellan de båtar som redan lagt sig på svaj. Farligt eftersom många snorklar runt sin båt och lätt kan bli påkörda. Vi fortsatte jolleturen utan att ha snorklat, ut på det fascinerade turkosblå vattnet och sedan in i ett sund mellan två små öar. Här satte vi på oss snorkelutrustningarna och gav oss ut. Det var första av ett flertal gånger som vi snorklade och simmade tillsammans med sköldpaddor och rockor. Vilken upplevelse! Vi åkte tillbaka till båten lyckliga och glada.

After arrival and the customary hop-on hop-off, we got into the dinghy to explore the area. We had swimwear and snorkel gear with us. We went ashore on a chalky white sandy beach where there was a restricted area for snorkeling. It can really be needed as many boats, both dinghies and huge catamarans, drive very fast between the boats that have already laid down. Dangerous because many people snorkel around their boat and can easily get hit. We continued the dinghy trip without snorkeling, out on the mesmerizing turquoise water and then into a strait between two small islands. Here we put on the snorkel equipment and set out. It was the first of several times that we snorkeled and swam together with turtles and rays. What an experience! We went back to the boat happy and excited.

The dinghy and Jan in the middle of absolutely stunning turquoise water

It’s amazing to be so close to the turtles. And they don’t care at all that we were there

Efter denna första snorkling var vi ute minst två gånger om dagen och snorklade. Dessa gånger blev det i snorkelområdet ute vid den kritvita stranden. Så urhäftigt att vara bara några centimeter från sköldpaddorna som inte brydde sig ett dugg om oss. De största var nog runt sjuttio centimeter i diameter medan de mindre var runt trettiofem centimeter. De dyker ner till botten där de livnär sig av ett sjögräs som växer där. Efter ett tag simmar de upp för att hämta luft för att sedan dyka ner igen. I detta naturreservat känner de sig trygga och det är regulationer hur vi, besökare, får röra oss.

After this first snorkel we were out at least twice a day snorkelling. These times it was in the snorkel area out by the chalk-white beach. So awesome to be inches away from the turtles who didn’t give a damn about us. The largest were probably around seventy centimeters in diameter, while the smaller ones were around thirty-five centimeters. They dive down to the bottom where they feed on a seaweed that grows there. After a while they swim up to get air and then dive back down. In this nature reserve, they feel safe and there are regulations on how we, visitors, are allowed to move.

A white strip of sand in the turquoise water. Here is the snorkellingarea

I have just started to snorkel. It works good thanks to the snorkellingmask

One of a whole lot of turtles just beside us

To take a film and photos underwater with our new gopro is exciting

Andra kvällen beslöt vi oss äntligen för att äta grillad languster på stranden! Säsongen är till sista april och nu var det bara två dagar kvar. Visst var det dyrt och visst känns det lite som en turistfälla men oj vad vi njöt! Boatboyen ”Free Willy” hämtade oss strax innan solnedgång och vi njöt var vår rompunch i solnedgången. Strax därefter serverades vi var sin stor langusterhalva tillsammans med en uppsjö av tillbehör. Gissa om vi kände oss lyxiga där vi satt med fötterna i kritvit sand, solnedgång och languster! Vi njöt länge och väl innan vi kördes tillbaka till Vilja igen. Det var t o m så mycket mat så det fick bli en doggey-bag med resterna som blev en god lunch nästa dag.

The second night we finally decided to eat grilled lobster on the beach! The season is until the end of April and now there were only two days left. Sure it was expensive and sure it feels a bit like a tourist trap but oh how we enjoyed it! The boatboy ”Free Willy” picked us up just before sunset and we enjoyed our rum punch in the sunset. Soon after, we were each served a half large lobster together with a plethora of side dishes. Guess if we felt luxurious sitting with our feet in chalky white sand, sunset and lobster! We enjoyed ourselves for a long time before we were driven back to Vilja again. There was even so much food that it had to be a doggy bag with the leftovers, which made a good lunch the next day.

På min födelsedag seglade vi lite norrut till ön Canouan. Där var det en stor härlig vik med glest av båtar så att hitta ankringsplats var lätt. Strax efter ankomst kom en lokal fiskare upp mot oss och frågade om vi önskade köpa fisk eller hummer. Vi funderade en kort stund och beslöt oss för en nästan två kilos languster som han erbjöd sig att koka för oss. En stund senare kom han ut med en fortfarande varm languster som vi tänkte gratinera på kvällen som födelsedagsmiddag. Jag har ätit languster en gång i mitt liv tidigare och nu skulle det bli två på två dagar…tala om lyxliv!

On my birthday we sailed a little north to the island of Canouan. There was a large, lovely bay with few sailboats, so finding an anchorage was easy. Shortly after arriving, a local fisherman came up to us and asked if we wanted to buy fish or lobster. We thought for a while and decided on an almost two kilo lobster which he offered to cook for us. A while later he came out with a still-warm lobster, which we intended to bbq in the evening as a birthday dinner. I have eaten lobster once in my life before and now it would be two in two days…talk about luxury living!

Vi åkte in till byn på Canouan. En riktigt sömnig och tillbakadragen by. Det känns som att Canouan, med ett läge mitt emellan de populära öarna Tobago Cayes i söder och Bequia i norr har svårare för att dra till sig turister. Samtidigt blir det väldigt genuint och autentiskt på en ö som denna.

We went into the village of Canouan. A really sleepy and withdrawn village. It feels like Canouan, with a location midway between the popular islands of Tobago Cayes in the south and Bequia in the north, has a harder time attracting tourists. At the same time, it becomes very genuine and authentic on an island like this.

One of all beautiful flower. But it’s getting pretty dry here now so it’s not as green anymore

På eftermiddagen, efter att ha badat i det tjugoåttagradiga turkosblå havet, njöt vi av ett glas rödvin med salta kex och mögelost framme på däck. Några timmar senare gratinerade vi vår languster, som vi delat i två, på grillen på båten. Vi beslöt att fira båda våra födelsedagar då Jan fyllde år sista mars och blev inte så firad då eftersom vi seglade nästa hela dagen

In the afternoon, after swimming in the twenty-eight degree turquoise sea, we enjoyed a glass of red wine with salty crackers and blue cheese on the front deck. A few hours later, we grilled our lobster, which we split in two, on the grill on the boat. We decided to celebrate both of our birthdays as Jan’s birthday at the end of March and was not so celebrated then because we were sailing the next whole day

Not every year i swim in the sea on my birthday. But it’s easy when it’s 28 degrees

The lobster we bought from a lokal fisherman. He boiled it for us and we put on butter and garlic before bbq in the grill onboard

A 51 meter long andv10 mwter wide sailboat sailing away in the sunset

Efter två nätter här på Canouan kommer vi segla söderut. På söndag måste vi vara tillbaka på Grenada för att jag skall flyga hem och Jan skall fixa en massa med båten samt förbereda den för att lyftas i några månader på Grenada under orkansäsongen. Så nu är det bara att fortsätta njuta den tid som är kvar

After two nights here on Canouan we will sail south. On Sunday we have to be back in Grenada for me to fly home and Jan to fix a lot with the boat and prepare it to be lifted for a few months in Grenada during the hurricane season. So now it’s just a matter of continuing to enjoy the time that’s left.

Nya öar väntar – Martinique, Bequia och Mustique

Efter en fantastisk, vacker och innehållsrik vistelse på Dominica vände vi söderut igen. Från engelskspråkiga Dominica till Franska Martinique. Det var en kort segling till St Pierre där vi checkade in själva på en dator på en servering. Efter att ha lämnat Europa i början av januari kändes det jättekonstigt att vara tillbaka i EU. Här gäller euro, det gick att ringa inrikes på svenska telefonkort och surfen gällde. Mat i affärerna som i Frankrike och med priser som i Europa. Dessutom var franska flaggan hissad på styrbords sida av masten. När man seglar utanför sitt hemland, Sverige för oss, så måste man hissa upp en gästflagga på styrbords sida av masten för att visa att vi gästar landet. Innan vi checkat in skall dessutom en gul flagga som står för bokstaven Q hissas. Den betyder sedan gammalt att vi inte har pest ombord. Numera betyder den att vi vill cleara in.

After a fantastic, beautiful and meaningful stay in Dominica, we turned south again. From English-speaking Dominica to French Martinique. It was a short sail to St Pierre where we checked in ourselves on a computer at a restaurant. After leaving Europe at the beginning of January, it felt very strange to be back in the EU. Euros apply here, it was possible to call domestically on Swedish phone cards and surfing was valid. Food in shops like in France and with prices like in Europe. In addition, the French flag was hoisted on the starboard side of the mast. When you sail outside your home country, Sweden for us, you must raise a guest flag on the starboard side of the mast to show that we are visiting the country. Before we check in, a yellow flag that stands for the letter Q must also be raised. It has long meant that we do not have plague on board. Nowadays it means that we want to clear.

Jan ordnar inklarering och tullpapper för Martinique på en servering i St Pierre. Jan arranges clearance and customs papers for Martinique at a service in St Pierre

St Pierre, som tidigare var huvudorten på Martinique, ligger NV på ön. Byn blev i princip totalt bortsvept i ett vulkanutbrott 1902. Ca trettiotusen människor dog och endast tre personer överlevde varav en flicka och en intagen på fängelse. Den senare åkte senare runt i världen och berättade om händelsen och levde gott på detta. Vulkanen, Mount Pelee, hade flera små utbrott tiden innan men befolkningen kände sig lugna då de trodde att byn var oförstörbar. Människor från trakten runtomkring åkte t o m dit för att skydda sig.

St Pierre, formerly the capital of Martinique, lies NW of the island. The village was basically completely swept away in a volcanic eruption in 1902. About thirty thousand people died and only three people survived, of which one was a girl and one was taken to prison. The latter later went around the world telling about the incident and made a good living from it. The volcano, Mount Pelee, had several small eruptions some time before but the population felt calm as they believed that the village was indestructible. People from the surrounding area even went there to protect themselves.

St Pierre var en lugn liten by men med en tragisk historia. St Pierre was a quiet little village but with a tragic history

Några ruiner finns kvar. Some ruins remain

Vi seglade därifrån vidare förbi huvudstaden Fort-de-France till Le Marin. Ett mecka för båtägare som behöver fixa vad som helst med båten och för att proviantera. På vägen dit ramlade vår livflotte ner i vattnet och vi var oroliga att den skulle blåsas upp. Det har, som tur är, inte hänt ännu men den kommer lämnas in på en marina på Grenada för att kontrolleras och packas om.

Vi stannade två nätter i Le Marin och gjorda vår första stora mathandling sedan vi lämnade Gran Canaria för snart 4 månader sedan. En massa vin köptes också. Här i Karibien är vin väldigt dyrt men på Martinique var det Sydeuropa-priser.

From there we sailed on, past the capital Fort-de-France to Le Marin. A mecca for boat owners who need to fix anything with the boat and to stock up. On the way there, our life raft fell into the water and we were worried it would blow up. Fortunately, that hasn’t happened yet but it will be handed in at a marina in Grenada to be checked and repacked.

We stayed two nights in Le Marin and did our first big grocery shopping since we left Gran Canaria almost 4 months ago. A lot of wine was also bought. Here in the Caribbean wine is very expensive but in Martinique it was Southern European prices.

Gissa om det var gott med rödvin, fetaost och oliver! Guess if it was good with red wine, feta cheese and olives!

Efter Le Marin tog vi oss den korta vägen till St Anne. Båda dessa vikar är hysteriskt fulla av segelbåtar. Troligen ett par tusen totalt som alla ligger för ankare eller vid boj. Det gäller att veta var man ligger när man varit iväg med jollen och skall tillbaka hem igen…

After Le Marin we took the short route to St Anne. Both of these bays are hysterically full of sailboats. Probably a couple of thousand in total, all of which are at anchor or at the buoy. It is important to know where you are when you have been away with the dinghy and are going back home again…

Några av alla tusentals båtar på svaj. Some of the thousands of boats on the move

Ett fartyg som fraktar båtar när ägarna inte vill segla själva. A ship that transports boats when the owners do not want to sail themselves

I St Anne träffade vi Helen och Roberth på båten Ayla. De är ute på en jordenrunt-segling tillsammans med sina tre barn som de hemskolar. Så imponerande och beundransvärt! Vi hade en jättetrevlig vinkväll i sittbrunnen på Vilja med mycket prat och skratt.

In St Anne we met Helen and Roberth on the boat Ayla. They are out on a round-the-world cruise together with their three children who they homeschool. So impressive and admirable! We had a very nice wine evening in the cockpit at Vilja with lots of talk and laughter.

Helen och Roberth ombord på Vilja. Helen and Roberth on board Vilja

Nästa eftermiddag seglade vi iväg söderut. Bequia var nästa mål. En behaglig nattsegling med halvvind och slör. Vi provade ett nytt vaktschema som fungerade väldigt bra. Jag satt uppe från 19.00 fram till ca 02.00 och då tog Jan över fram till morgonen. Det fungerade eftersom Jan har lättare för att sova än vad jag har och på detta sättet hann jag somna i alla fall några timmar.

The next afternoon we sailed south. Bequia was the next target. A pleasant night sailing with half wind and veil. We tried a new watch schedule that worked very well. I sat up from 19.00 until about 02.00 and then Jan took over until the morning. It worked because Jan has an easier time falling asleep than I do and this way I managed to fall asleep for at least a few hours.

På Bequia träffade vi fyra skandinaviska män som seglade varsin båt. Dessutom var det en svensk båt med en kapten som har paying crew ombord. Han lever på detta sätt och seglar fram och tillbaka mellan Europa och Karibien varje år. Besättningen som var med nu skulle segla över Atlanten efter stopp på några öar till.

At Bequia we met four Scandinavian men who each sailed a boat. In addition, it was a Swedish boat with a captain who has paying crew on board. He lives this way, sailing back and forth between Europe and the Caribbean every year. The crew that was on board would now sail across the Atlantic after stopping at a few more islands.

Självklart blev det ett besök på Floating bar också. En liten bar mitt ute bland alla segelbåtar ute i viken. En promenad längs med strandpromenaden och på Princess Margareths trail hann vi också med innan seglingen fortsatte mot sydost.

En ”hoppilandare” när vi ankommit Bequia. A ”hoppilander” when we arrived in Bequia

Of course, there was also a visit to the Floating bar. A small bar in the middle of all the sailboats out in the bay. We also had time for a walk along the promenade and on Princess Margaret’s trail before the sailing continued to the southeast.

On The Floating Bar together with danish Henrik

Vi hälsas välkomna av färgglada skyltar och blommor på Bequia vid dingebryggan

Palmer, turkosblått hav och segelbåtar – vad mer kan man önska sig

Strandpromenaden ringlar sig längs med vattnet utanför restauranger, barer och små hotell

Princess Margaret trail från en strand till en annan

Utsikten var fantastisk över viken med alla segelbåtar

En kväll blev det hembakad pizza på stenhäll i grillen. Åhhh sååå gott!

Det finns de som har riktigt, riktigt stora båtar. Vår Vilja på 43 fot, som är som ett skepp i Bohuslän, är bland de mindre båtarna här i Karibien

Det var en ca två timmars segling till ön Mustique. En privatägd ö med ca 110 extremt lyxiga hus varav många ägs av celebriteter från hela världen. De har alla namn som Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon och Serenissima. Över hälften av husen är byggda av svenska Arne Hasselqvist som kom dit på 1960-talet tillsammans med Prinsessan Margaret. Husen kan hyras veckovis och kostar då mellan 17.000 usd och upp mot 50.000 usd – för en vecka! Alltså bortimot en halv miljon…Då ingår personal och bil men inte mat.

It was about a two-hour sail to the island of Mustique. A privately owned island with about 110 extremely luxurious houses, many of which are owned by celebrities from all over the world. They all have names like Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon and Serenissima. Over half of the houses were built by Swedish Arne Hasselqvist, who came there in the 1960s together with Princess Margaret. The houses can be rented weekly and cost between 17,000 usd and up to 50,000 usd – for a week! So close to half a million… That includes staff and car but not food.

Viloplats i skuggan av ett träd på den lilla stranden

En av flera picknick-bord som husägare kan boka för t ex bbq på stranden. Då dukas de upp med vit duk, kristallglas och vinkylare

Mustique är en lugn och välskött ö med väldigt lite trafik

Utanför legendariska Basil’s bar dit vi gick en onsdagskväll då det var live-musik där

Vi tog en taxitur runtom på ön. Det är enda sättet att kunna sig om på ön som ”yathies”. Celebriteter, kungligheter och andra med mycket god ekonomi skall kunna vara privata och röra sig utan att bli störda. Vi passerade bl a hus ägda av Tommy Hillfiger, Bryan Adams och Mick Jagger. Runt jul, påsk och i augusti kryllar det av celebriteter på ön. Många av dem har picknick bbq på stranden och gör ett eller flera besök på Basil’s bar i hamnen. Den har funnits där i ca femtio år och erbjuder mat, musik och dans. Vi var där tillsammans med Marie och Dietmar på båten Greyhound en kväll och lyssnade på live-musik och dansade. Förutom ” Yachties” var där också vad vi tror var ”rikemansbarn”

We took a taxi ride around the island. It’s the only way to get around on the island as ”yathies”. Celebrities, royalty and others with very good finances should be able to be private and move around without being disturbed. We passed, among other things, houses owned by Tommy Hillfiger, Bryan Adams and Mick Jagger. Around Christmas, Easter and in August, the island is teeming with celebrities. Many of them have a picnic bbq on the beach and make one or more visits to Basil’s bar in the harbour. It has been there for about fifty years and offers food, music and dancing. We were there together with Marie and Dietmar on the Greyhound boat one evening and listened to live music and danced. In addition to ”Yachties” there were also what we believe to be ”rich man’s children”

Kritvit sand och turkosblått hav på Macaroni beach

Ännu ett picknick-bord som förberedde för lunch

På kvällen tänds lampor och palmerna blir färggranna. Snart börjar musiken börjar strömma ut

Vattnet runt Mustique är makalöst rent och klart med en bedårande vacker turkos färg. Runt båten simmade otaliga havssköldpaddor och det var vackra stränder med otroliga rev utanför där vi ägnade flera timmar till att snorkla

En av alla otaliga sköldpaddor som simmade runt båten

Nästan som Tobinson Crusoe på den orörda stranden med vackra rev

Snorkelmasken är på och det är dags att se på alla koraller och färgglada fiskar under vattenytan

Efter tre nätter på Mustique var det dags för en kort tur söderut igen till nästa ö. Där väntar fantastisk snorkling och bad i, troligen, lika turkosblått vatten.

After three nights in Mustique, it was time for a short trip south again to the next island. There awaits fantastic snorkeling and swimming in, probably, equally turquoise blue water.

Grenadinerna och ändrade planer

Vi seglade vidare från Carriacou norrut. Det var en kort sträcka till Union Island som är den sydligaste ön man kan checka in på i landet St Vincent och Grenadinerna. Grenadinerna består av ca 600 öar, alla ganska små, som sträcker sig i ett pärlband mellan Grenada och St Vincent.
Vi ankrade I Chatham bay och Jan begav sig iväg på en promenad för att komma till huvudorten Clifton, för att checka in oss. Det var en vandring på över 6 km enkel väg som startade med en brant backe upp till vägen. Väl uppe lyckades han få skjuts av en bil som stannade. Självklart mot betalning. Incheckningen sedan var inga problem.

Vid solnedgången träffade vi båten Zig Zag med besättning och vi tog en sundowner på en av barerna inne på stranden. Det är alltid lika härligt att sitta vid strandkanten och titta ut över havet och båtarna samtidigt som solen går ner.

Det är vanligt i Karibien med dessa skyltar

Nästa dag gjorde vi ännu en kort segling. Denna gång till paradisön Mayreau. En liten ö med ca 270 invånare som ligger väster om naturreservatet Tobago Keyes. Mayreau har flera vackra vikar och vi valde att börja med viken där hotellet Mayreau Beach Club ligger. Vi åkte in med jollen och blev välkomnade att bada i deras tre pooler och utnyttja solstol och dusch. Där beställde vi var vår tropisk drink och njöt i flera timmar. Vattnet i poolerna var varmt och utsikten bedårande. Verkligen en lyxig dag att njuta av och minnas framöver. Speciellt en grå o blåsig novemberdag

Passionsfrukt mojito och Hurricane – sååå lyxigt och gott

Törstiga fåglar dricker vatten ur poolen

Vår plan var att stanna ganska länge på Mayreau och Tobago Keyes och sedan segla långsamt norröver så långt vi skulle hinna innan vi behövde vända och segla tillbaka till Grenada. Vi pratade lite om planerna och upp kom förslaget att göra helt tvärtom. Sträcksegla norrut till Dominica och sedan ta oss söderut i maklig takt.

Eftersom vi seglade söderut till Trinidad och Tobago direkt efter Atlant-överfarten ligger vi långt efter alla våra båtvänner från Viking Explorer som seglade norrut. Vi kände nu att vi ville träffa åtminstone några av dem.
Sagt och gjort. Nästa dag satte vi segel och visste att vi skulle ha runt två dygns segling framför oss. Dessutom med ganska kraftig vind snett in i fören. Det kändes lite snopet att lämna Mayreau och paradisöarna utan att egentligen ha sett dem. Men de ligger ju kvar när vi seglar ner igen. På vägen var vi tvungna att gå in till Bequia för att checka ut oss eftersom vi skulle lämna landet. Seglingen var tidvis ganska blåsig med upp mot sjutton meter per sekund men vid det här laget har vi erfarit att vi kan lita på S/Y Vilja och vi kände oss trygga. Vi passerade både Canouan och Mustique på långt håll.

Ca 15.00 tog vi en boj på Bequia. Under dagen hade vi beslutat oss för att stanna över natten här och fortsätta segla tidigt nästa dag. Efter hoppilandaren tog vi oss in till Immigration och Customs. Vi fick hjälp omgående men fick till vår förvåning betala ganska mycket pengar för arbetet. När de var klara berättade de att vi hade fått betala för övertid. Detta trots att vi läst att de hade öppet när vi var där.

Bequia är en väldigt populär ö både bland seglare och turister som kommer med flyg. Många väljer att stanna här länge. För oss skulle det bara bli denna enda kväll och natt. Denna gång. Jans födelsedag var det dessutom!

Vi gick en promenad runt i byn och satte oss först på en servering som var full av folk och liv och sedan på en servering längs med strandpromenaden. Efter solnedgången blev det middag i båten. Färsk lättstekt tonfisk med massa smör och vitlök. Sååå gott!

Trädet är målat för att passa in med butiken

Dinghy-dock utanför en av alla serveringar

Födelsedagsbarnet njuter av solnedgången

Morgonen därpå laddade vi för en ca ett och ett halvt dygns segling mot Dominica. Vi skulle passera tre stora öar vilka alla skulle komma att påverka vinden för oss. Även denna segling hade vi vindar på över sjutton sekundmeter i byarna. Första ön vi passerade var St Vincent, vi seglade ganska nära land, och i lä bakom ön stannade vinden ibland plötsligt av helt för att lika plötsligt komma tillbaka igen. Den bytte dessutom riktning åtskilliga gånger. Vad vi fascineras av under segling är det otroligt rena och klarblå havet som känns overkligt men är så svårt att fånga på bild.

Vi försökte få fisk och det nappade två gånger, tyvärr slet fiskarna, som troligen var riktigt stora, med sig dragen

Ett brak hördes och solcellpanelerna i aktern lossade från ett fäste. Vi fick surra fast dem tills vi kom in i en vik

De kommande öarna seglade vi långt väster om men även då stannade vinden av stundtals och vågorna blev mindre. Vi passerade både St Lucia, Martinique och nästan hela Dominica, på vilka vi skymtade de höga bergen från avstånd på Vilja. Mellan dessa öar drog vinden in ordentligt. Vi märkte båda två av att vi tyvärr hade förlorat våra sjöben från Atlant-seglingen. Det var svårt att röra sig i den kraftigt lutande båten och sömnen blev det inte så mycket med. Under nattpassen kom det riktigt kraftiga regnskurar ett par gånger men under sprayhooden kunde vi hålla oss torra. Trots det uppskattar jag nattpassen. Det är skönt och rofyllt att sitta ensam ute i mörkret. Månsken och stjärnhimmel är så vackert att titta på.

Dagen därpå anlände vi till Portsmouth i norra Dominica. En otroligt häftig och vacker ö. Våra upplevelser här kommer i nästa inlägg

Grenada med Prickley bay och vidare till Carriacou

Frangipani eller Tempelblomma – en bedårande vacker blomma med god söt lukt som ofta blommar på bara grenar

Vi kom fram till Grenada och Prickley bay på tisdag morgon, precis som planerat. Natten hade gått bra men att komma fram är ju alltid en skön känsla. Strax akter om där vi la till vid en boj, låg båten Moonshadow med kapten Paul från England. Moonshadow var en av oss båtar i Viking Explorer. Det var verkligen kul att träffas igen och prata segling över några öl i sittbrunnen. Atlantöverfart, erfarenheter, upplevelser och vidare planer var också självklara samtalsämnen.

Nu väntade flera dagar med båtfix som ropade efter oss och därför behövde tas tag i omgående. Båten slits ordentligt när den används hela tiden och både hård vind och stark sol går hårt åt båten.

Så här kan det se ut i sittbrunnen när stuvutrymmen töms pga reparationer

Trots värmen, över trettio grader i skuggan dagtid, så har Jan tagit långa promenader. En dag gick han imponerande femtontusen steg i hettan. Reservdelar skulle köpas och en del på watermakern skulle lämnas in för reparation. Watermakern har krånglat i stort sett sedan Las Palmas även om den reparerats och fungerat tillfälligt. Så vattenransonering har varit en del av vår vardag i många månader. Senaste gångerna vi använt den har den låtit mest som en stenkross och vi har fått stänga av den så inte ännu mer skulle gå sönder. När den nu blev reparerad och åter satt på plats i båten var det som ljuv musik i våra öron när stenkross-ljudet hade bytts ut mot ett svagt regelbundet surrande i stället. Nu kan vi äntligen göra eget vatten igen! Förutom watermakern har även ena toaletten reparerats, storseglet lagats och en del andra saker sytts och fixats….jobben tar aldrig slut

Eftersom det är väldigt varmt här i Karibien, dryga 30 grader i skuggan dagtid, så orkar vi, naturligt nog, inte jobba på så hårt. Nattsömnen påverkas självkkart också av värmen. Jag älskar verkligen värme men att sova utan AC är riktigt riktigt varmt. Speciellt i förpiken där luften, i princip, står helt stilla. En räddning, är att vi nu även har den lilla akterkabinen till förfogande. Där kan vi öppna 2 fönster och få tvärdrag. Underbart! Det ger dessutom flera graders lägre temperatur. ..Underverk för sömnen!

Vår lilla, någorlunda svala, akterkoj med två sovplatser…..och en tvättmaskin som sällan används

Söndag morgon lämnade vi Grenada och Prickley Bay för fortsatt segling norrut mot Carriacou. Det är en betydligt torrare ö som tillhör Grenada men geografiskt ligger i Grenadinerna i Södra små Antillerna. Här bor endast tio tusen invånare och det sägs att dessa är de vänligaste i hela Karibien.

Den väl skyddade Tyrrell bay, där många seglare stannar långa tider

Getter syns överallt, både på stränder och på gator

Vi anlände Tyrrell Bay sent söndag kväll i kolsvart mörker och vindar upp mot tolv sekundmeter. Vi vågade oss inte långt in i viken då det låg många båtar för ankar där, utan vi ankrade längst ut med ficklampa som hjälpmedel för att se så vi inte kom för nära någon annan båt. Seglingen hit gick bra trots kryss i nordostlig vind men den sista biten fick vi ta hjälp av motorn för att inte behöva komma in sent på natten. ”Hoppilandaren”, ett litet glas mörk rom, kändes välförtjänt när Vilja låg tryggt förankrad.

Och dagtid…Några av alla segelbåtar syns ute i viken

När vi vaknade nästa morgon beslöt vi oss för att flytta till viken norrut, utanför huvudorten Hillsborough. Det var en kort resa och väl framme var vi endast 2 båtar i viken. Skönt att slippa ha hundra andra båtar runtomkring oss. Det känns mycket ner autentiskt så. Nu väntade lata dagar på Carriacou med utflykter och besök på små serveringar

Vi tog jollen in till land och Hillsborough visade sig vara en jättesöt lugn liten by med många färgglada charmiga hus och ett flertal serveringar längs med vattnet där mat och rompunch serverades. Precis en sådan plats vi uppskattar.

Stranden i Hillsborough hade flera sittplatser i skuggan

Hus i alla färger. Pastell och klara starka färger är båda delarna populärt. Speciellt i färgkombinationer vi är ovana vid

Lugnt och stilla, helt utan stress, trafik och massa segelbåtar

På gatorna säljs frukt, grönsaker, kläder och allt möjligt krimskrams mm

Snart går solen ner och denna dagen har nått sitt slut

Tyvärr blev det en del svallvågor nästa dag så det blev svårt att ta sig in till byn med jollen. Därför flyttade vi oss tillbaka till Tyrrell bay igen efter någon natt. Härifrån har vi gjort ett flertal utflykter med buss. Bland annat tillbaka till Hillsborough och till Tibeau gravplats på nordöstra sidan av Carriacou. På denna gravplats försvinner gravarna ner i vågorna ut i havet pga sanderosion. Några gravar är fortfarande kvar och vad vi hört så begravs det fortfarande människor här. Det var både tragiskt och väldigt udda men samtidigt också fridfullt vackert på ett konstigt sätt.

En enkel och mysig servering vid stranden

Vi blir serverade med utsikt ut över havet

Var sin kall Carib smakade gott i värmen

Ägaren på serveringen tillverkade små båtmodeller. Carriacou är känt för sitt båtbyggande av stora segelbåtar i gammal tradition

Båtbyggande i Windward, Carriacou (lånad bild)

Tibeau gravplats, där gravarna sakta försvinner ner i havet pga sanderosion

Det är stillssmt sakralt på ett konstigt vis

Har hört sägas att gravplatsen än idag används för att begrava de döda

Vid gravplatsen sitter en man i ett dött träd och fiskar

Första dagen i Hillsborough träffade vi norska Henning och brittiska Debbie som bor i sina båtar här i Carriacou stora delar av året. De har tipsat oss om olika roliga arrangemang. Bl a till Paradise Beach Club där vi målade våra båtnamn på träbitar som sedan hängs upp på serveringen. En jättekul grej och ett minne från oss på Vilja till Carriacou. Fredag kväll var vi på Lambi Queen och ett ställe som heter Fig and Bluggoe där det spelades livemusik. En riktigt trevlig kväll med bra musik och nya bekanta.

Så här nöjda var vi när vi var kkara med vår skylt

Några av alla båtskyltar som målats under åren. Det var kul att leta efter båtnamn vi kände

Vi njöt av varsin Pina Colada vid strandkanten

Promenad på den vita sandstranden med det turkosa vattnet

En förmiddag tog vi jollen en kort resa till mangrovesjön som var i ena änden av Tyrrell Bay. Då hamnar man mitt i, vad som sägs vara, ett av få orörda ekozoner i området. Här växer det en massa ostron på rötterna som numera är förbjudna att plocka. Under orkansäsongen får båtar läggas här korta stunder då de är skyddade från orkanvindarna här inne.

Del av mangroveområdet sett från ovan (lånat foto)

Mangroven växer ute i havsvattnet och har ett otroligt rotsystem även ovan vattnet

Jan körde och för att skydda sig mot soken har zinkpasta smorts in i ansiktet

Här syns några av alla ostron som växer på det invecklade rotsystemet

Båtar får bara ligga i mangroveområdet under en pågående orkan men en del båtar har lämnats där till sitt öde

Vi hade tänkt segla vidare till Petit Martinique, som är landet Grenadas nordligaste ö, men vinden var tyvärr för tillfället både för stark och från fel riktning. Så seglingen fortsatte måndag morgon den korta sträckan till Union Island i stället. Ett nytt land – St Vincent o Grenadinerna. Vilket blir nästa inlägg

Seglingen går vidare

Då var det dags för en lite längre segling igen. Vi sitter ombord på Vilja i solnedgången och lämnar Tobago bakom oss. Den otroligt behagliga segling vi har framför oss mot Grenada där vi räknar med att vara imorgon bitti. Vi har vinden in från nordost, snett akterifrån, så Vilja förs angenämnt fram av både vind, vågor och medström. Det enda som hörs är vågorna som slår mjukt mot stäven och lite kluckande i kölvattnet. Det är nästan så man gungar, som ett litet barn, till sömns. Fast än är det för tidigt att somna. Vi har fiskespöt ute i förhoppning att få en Mahi Mahi innan mörkret faller. Har vi tur så nappar det

Vi är från idag endast två kvar ombord. Jan och jag. Så nattpassen kommer vi sitta ensamma på. Men det blir nog bara behaglig ensamtid en den ljumma vinden där man kan sitta och filosofera och njuta av stjärnhimlen

Den senaste veckan har vi njutit för fullt på Tobago och dess vikar på karibiska sidan av ön. Vi lämnade Scarborough och tog oss till Charlotteville, i Man O War bay, där vi stannade tre nätter. Det var en otroligt charmig och vilsam liten by dit en del båtar väljer att angöra efter en Atlant-segling. Vi la till vid en boj och tog det lugnt innan vi tog oss in till byn. Där stod tullaren och väntade på oss. Han ville se våra papper och vi fick följa med en kort promenad till ett kontor där han stämplade och gav oss skriftligt intyg på bay-hopping. Ett tillstånd som behövs för att få lov att ankra i de olika vackra vikarna på Tobago.

Vi njöt av byn, folkvimlet på kajen, en kall öl (eller fler….) och av att kunna ta jollen in till en pir. Första och enda stället vi haft den möjligheten på Tobago. Och speciellt efter allt svall dagarna innan så kändes det extra skönt och som en enorm och välkommen frihet. Det fanns dessutom vatten på bryggan så både kläder och vi själva fick oss en härlig tvätt.

Det börjar skymma och folk samlas vid enda puben

Charlotteville är en jättemysig och pittoresk by

Fiskelyckan var stor när de drog in ett nät fullt av fiskar

Mörkt turkost vatten och en av de färgglada fiskebåtarna som det finns många av på Tobago

De är svåra att fånga på bild, de små sköldpaddorna som dyker upp runt båten varje dag

Från Man O War bay(Charlotteville) seglade vi en kort bit till den vackra Englishmans bay. En halvmåneformad strand som räknas som kanske Tobagos vackraste. Här fanns ingen pir och vågorna bröt en bra bit ut så vi fick simma in till stranden. I trettiogradigt vatten är ju det inga problem.

En vacker strand med Vilja liggandes i viken

Två nätter blev det där innan vi fortsatte till nästa mål – Castara. Den söta byn, vi varit i tidigare, som klättrar upp på berget från strandkanten och där vår vän Lars bor under vintern. Det blev ännu ett kärt möte och vi var både på bonfire-afton, eldar som tändes på stranden och på lunch hemma hos Lars. Det stora äventyret blev varje gång vi skulle ta jollen in och ut från båten till stranden. Det kändes som det var med livet som insats varje gång och vi fick några rejäla vågor som bröt över jollen så vi blev totalt blöta från topp till tå. Vi lärde oss och åkte in i badkläder, hoppade ur jollen innan den var helt inne vid stranden och simmade sedan både in- och ut till jollen, som vi drog upp på stranden med ett långt rep.

En av de tre eldarna på Castaras ”Bonfire-afton”

Lunch hos Lars och sedan tittade vi på finalen av Mello

Tiden går fort när man har det bra. Igår blev det dags att segla tillbaka till Charlotteville och idag har Linda mönstrat av och vi har lämnat Tobago. Tobago är en ö som verkligen levt upp till förväntningarna och mer därtill. Vänliga och hjälpsamma människor, vackra vikar utan den minsta trängsel, charmiga små byar, knappt några turister o inte fullt lika dyrt som resten av Karibien. Kommer gärna tillbaka hit

Välskött litet hus med strandtomt och havsutsikt

Att sitta mitt under en palm kan vara farligt – både kokosnötter och palmblad kan trilla i huvudet

Om några veckor är det mango-säsong. Skörden ser ut att bli riklig

Älskar alla färgglada fiskebåtar med finurliga namn

Så måste vi självklart tacka Linda som varit med oss sedan vi ankom till Grenada efter Atlant-överfarten. Tyvärr fick du avbryta tidigare än planerat pga ditt knä men du har varit en engagerad och positiv medlem ombord. Du tog dig villigt an att ta både fiskeansvar och ansvar för generator och watermaker. Du har varit otroligt intresserad av att lära dig allt ombord i båten. Och du jobbade dig tappert igenom den hårda seglingen vi hade när vi lämnade Grenada, trots att du aldrig gjort någon längre segling tidigare. Starkt gjort.

I jollen I Scarborough, en morgonöl på J’ouvert på Trinidad, bad i vattenfall och jolletur till St George i Grenada

Linda o Victor vinkar till avsked när de tar in på hotel, skymningssegling mot Trinidad, en öl i Scarborough och Linda o Victor.

Nu är natten här, månen skiner på havet som glittrar magiskt och vi är ensamma ute på det stora havet. Tröttheten smyger sig på och det skall bli skönt att snart få krypa till kojs efter fyra timmars nattvakt för att vakna upp när vi närmar oss Prickley bay på Grenada

Trinidad…och karneval!

Klockan är 02.45 på natten och väckarklockan gäller högt. Vi är på Trinidad och skall på J’ouvert som börjar mitt i natten måndagen innan askonsdagen. Det är även kallat ”breake day” och är starten på den två dygns långa karnevalen här på Trinidad. Många säger att det är världens näst största karneval – efter Rio. Och vi är här!

Folk samlades i mängder från hela Trinidad men även från länder runt omkring som t ex Venezuela, Colombia, Grenada mm mm. Alla är ute på gatorna och hoppar, dansar och glädjs. Romen och ölen flödar redan vid denna tidiga timme på dygnet. Klädseln är ringa…framförallt på kvinnorna. De flesta har små bikinis som visar i stort sett hela kroppen. Har aldrig sett så många rumpor och så många whining som här. Denna tidiga morgon är det dessutom tradition att kleta lera på varandra och att skvätta färg i alla nyanser på kropp och kläder (för de som har kläder på sig…) Och musik strömmar ut från lastbilar fyllda av förstärkare….höööög musik – det vibrerar inne i hela kroppen när de passerar. Kort sagt så är det Party! På Trinidad-vis!

En redan, av lera, nerkletad kvinna får grön färg av ett barn sprutat på kroppen

J’ouvet – alla (som vill?) blir nerkletade med färg och lera

Härligt gäng med en kvinna från Venezuela

Glad och lerig J’ouvert deltagare

Jan ville köpa öl från en vagn – men endast deltagare i paraden serverades…och se på den hemska döskallen…

Det fick bli cornsoup till frukost i stället

Vi åkte tillbaka till Vilja och sov några timmar för att sedan åka in till Port Of Spain igen på eftermiddagen. Självklart för mer party och dans o hoppande på gatorna. Nu på eftermiddagen var dock både lera och färg endast ett minne blott från morgonen. Glädjen var däremot lika stor, musiken lika hög, trängseln enorm och partystämningen minst sagt densamma som tidigt på morgonen. Många hade redan klätt sig i karnevalskostymer som skulle användas nästa dag, på tisdagen, då den stora karnevalen skulle äga rum. Gatornavar fulla av färg, paljetter, glitter och partystämning

Och alla dessa rumpor….

Även mäns rumpor – fast då lite mer klädda. Och ännu fler kvinnor…

”Rumpdans”

Tisdag var den Stora Karnevalsdagen. Avslutningen på en över en veckas lång förberedelser skulle ha sin kulmen och final! Vi åkte in på morgonen med höga förväntningar. Tänk att få vara med på denna upplevelse och dela glädjen med lokalbefolkningen. Och vilken fest! Vilken glädje! Vilka färger! Vilken upplevelse! Kvinnor i alla storlekar och åldrar var klädda i glitter, plymer, fjädrar, kostymer, paljetter,färger mm mm De flesta var mer eller mindre nakna med snören, glitter och paljetter som dolde minimalt av kroppen. Paraden varade hela dagen och dansen tog aldrig slut. Rom och öl flödade fortfarande. Tror de flesta festat ända sedan tidigt måndag morgon.

Det lokala ölet – Carib – med karnevalsetikett

Jan och jag i karnevslsvimlet

Mitt i allt karnevalsfirande fanns det flera söta barn. Otroligt nog kunde de sova i den extremt höga ljudvolymen från lastbilarna högtalare o förstärkare

Sååå söt och glad liten flicka med sin mamma

Blir man trött så blir man…då är det bäst att sova hos mamma

Inte mycket kläder…men mycket blingbling

Det var en lång dag i gassande sol och vi behövde lite vila inemellan. Vi gick upp på en sidogata för att hitta lite skugga att sätta oss i. Det satt en man på en stol vid vägen och vi frågade om vi kunde sätta oss. Strax därefter kom han med stolar till oss alla, därefter med vatten….och slutligen med hemlagad mat. Vilken gästfrihet!

Här sitter vi på en sidogata från karnevalsfirandet

Maten vi fick av Zip där vi vilade första gången

Nästa vilostund blev vid en parkeringsplats.

Jan vilar sig, igen, efter flera timmars festande

Poliser var närvarande hela tiden…ofta starkt beväpnade. Många barn ville fotograferas med dem

En jättesöt polisklädd liten flicka med sina idoler

Mer bilder o videor från folkvimlet och karnevalen

Vår härliga chaufför och guide Toney som varit bodyguard för både Nelson Mandela, Prins Charles och Prins Andrew m fl

Absolut vodka har tydligen en plats i Trinidads karneval

Självklart var det också Steelband med

Nu är vi trötta…2 dygns festande i Trinidad känns. Men vad kul det har varit att uppleva detta! Nästa segling blir tillbaka till Tobago för vila och träffa vänner

Tobago

Måndag eftermiddag lämnade vi Grenada för att segla söderut mot Tobago

Vi lämnar St George och Grenada bakom oss

Vi sitter på nattvakt nu. Tre timmar varje pass. Det är en tuff segling så vi beslutade att vara två på varje vakt. Stundtals blåser det upp mot trettiotvå knops motvind ( sexton sekundmeter). Vågorna går höga och vinden viner i rigg och segel. Vatten slår över båten och sköljer ner i sittbrunnen med duschar av saltvatten. Vi är ensamma på havet. Inte så många båtar väljer att gå söderut från Grenada utan de flesta seglar norrut, kortare etapper. I Karibien med ett pärlband av tropiska öar med vita sandstränder och vajande palmer. Detsamma väntar oss på Tobago. Ser fram emot att komma dit. Känns exotiskt.

Då vinden blåser från ost har vi behövt kryssa med några timmar mellan varje slag. Seglingen går sakta, sakta framåt mot vårt mål då vi vid vartannat slag pressas att gå nästan i kurs tillbaka mot Grenada igen. Framför oss, norr om Trinidad. har vi ett stort område med gas- och oljeriggar. Det vill vi helst passera öster om. Det är mörkt ute nu då den stjärnklara himmelen har bytts ut mot moln och regnskurar. Som tur är så har månen dykt upp bland molnen i stället vilket ger oss en fingervisning om hur vi skall hålla kursen.

Det har varit en extremt jobbig natt med i stort sett ingen sömn. En av de tuffaste seglingarna sedan vi lämnade fastlandet i Europa. De få timmar vi legat i sängen har båten gungat och lutat så mycket så vi bokstavligt talat har lyft från madrassen ett flertal gånger. Att över huvud taget ta sig upp i sängen var ett motionspass i den kraftigt krängande båten. Likaså att gå på toaletten. Men sedan ett par timmar har vågornas höjd och aggressivitet lagt sig och vi ser land i dimman och molnen framför oss. Efterlängtat land. Har vi tur kan vi ankra innan mörkrets ankomst.

Framme

Strax före mörkret närmade vi oss Castara beach där vi möttes av Lars Soold, en vän till oss. Han kom ut i en fiskebåt vars förare visade oss vägen till bästa ankringsplatsen. Det blev ett glatt och härligt återseende här på andra sidan Atlanten. Kul!

Hoppilandare när vi lagt till i viken vid Castara/Tobago

Kvällen tillbringades på en bar/restaurang med karaoke där vi blev välkomnade med en god och färgstark rompunch. Det blev mycket sång, flöjtspelande och dans under kvällen innan vi tog oss tillbaka till Vilja för en välbehövlig natts sömn. Och oj vad gott vi sov. Nästa morgon skulle vi ordna med att cleara in båt och oss i besättningen.

Vi hade fått till oss att vi kunde åka med bil till huvudstaden, Scarborough, och immigration där, så Jan och jag åkte iväg med bil på de smala och ringlande vägarna genom regnskog och små byar i fyrtio minuter tills vi kom fram till hamnen och immigration för privatbåtar och kryssningsfartyg i Scarborough. Vi blev hänvisade genom, vad som kändes som, en trång liten bakväg och upp till andra våningen. Där stod det att vi skulle banka på dörren, vilket vi gjorde. En kvinna tittade ut och vi sa vårat ärende. Fyrtiofem minuter senare kom en annan kvinna ut som bryskt talade om för oss att alla i besättningen skulle följa med samt att båten skulle vara med. I tidigare hamnar räckte det att kaptenen gjorde allt pappersarbete. Därav vårat val att endast åka två personer. Så, det blev att åka direkt tillbaka till Castara och segla söderut. En resa på ca fyra timmar. Navigeringen var svår i mörkret men vi lyckades hitta runt ön och även att lägga till vid en boj

Vi var lite nervösa för om myndigheterna skulle acceptera att vi clearar in 2 dagar efter ankomst…kanske vi skulle bli bannlysta? Eller hamna i fängelse?

Var det i en av dessa fängelsecellerna vi skulle bli inlåsta?

Hälsomyndigheterna ville möta oss och garantera att vi var friska. Och de kom till oss nästa dag och stämplade i alla våra papper. Härligt! Vi var friska och välkomna. Därefter gick vi till immigration där allt gick supersmidigt. Vidare till tullen. Mannen där var otroligt hjälpsam. Vi deklarerade in allt vi hade i båten o han skulle följa med ombord o dubbelkolla. På vägen mot båten sa han att han inte behövde gå ombord utan han vände och allt var klart. Vi var därmed laglig inne i Trinidad/ Tobago.

Så här glada var vi när vi var lagligt inklarerade och kunde ta oss tillbaka till Vilja

Det blev en lång segling tillbaka till Castara där vi ankrade i mörkret. Dagen efter tog vi jollen in till stranden o det höll på att sluta riktigt illa. Vågorna blev höga o bröt kraftigt mot stranden så Jan, som var i vattnet o höll båten hamnade under skrovet och trycktes ner i sanden mellan båt o sand. Det såg riktigt läskigt ut. Allt gick, som tur var, bra. Några rivsår och en svullen ankel är väl att betrakta som tur i oturen. Vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt…..

Med Lars på hans balkong och frukost på en servering i byn

Efter en natt i Castara seglade vi söderut till en vik som heter Mount Irivine Bay där vi låg natt till lördag. Det är otroligt vackert i vikarna här och i stort sett inga andra båtar. Ljuvligt!

Efter en tur till baren inne på beachen tar vi jollen ut till Vilja igen⁸

Nu seglar Vilja västerut i den stjärnklara natten. Imorgon räknar vi med att vara framme på Trinidad där karnevalen 2023 väntar oss

Jan kontrollerar att storseglet ser bra ut

På Grenada

Sitter på en bar på Prickley bay på södra Grenada nu på fredag kväll. Livemusiken strömmar ut och lokalbefolkningen gungar i takt. Detsamma gör vi. Härlig stämning och härligt att vara här. Sol och värme mitt i februari. Kan man ha det så mycket bättre?

Linda, Victors flickvän, kom ner till Grenada och är nu en i besättningen i två månader

Folk dansar, skrattar och njuter av livet. Ålder spelar ingen roll, storlek på kropp spelar ingen roll och om du är ung och frisk eller har krämpor spelar inte heller någon roll. Alla deltar. Alla är med och dansar, jammar, njuter och lever…här och nu. Gammal som ung. Här finns barn som står på scenen och spelar gitarr, barn som dansar med mor- och farföräldrar och, framför allt, kvinnor i alla åldrar som verkligen släpper loss

Regnet kommer med jämna mellanrum. Tropiska regnskurar där himmelen öppnar sig i några minuter o sedan är det över igen. Plötsligt kommer det och lika plötsligt slutar det igen. Grenada är en grön och frodig ö så här regnar det självklart en hel del. Vi får se hur det blir på andra Västindiska öar. De flesta är troligen både mindre regniga men då också mindre frodiga. Vårt nästa mål är Tobago och sedan Trinidad. Då har vi kommit riktigt långt söderut mot Venezuela

En regnskur kom plötsligt in och himmelen färgades gulgrå

Regnbågen visar sig och snart kommer den blå himmelen igen

På svaj
i Prickley bay. Bilden tagen från vår båt

Vi har varit inne med jollen i St George, huvudstaden, o vandrat runt, handlat o ätit lite gott. Här på Grenada är det dyrt….allt är dyrt. Men lokalbefolkningen väger upp det och är otroligt trevliga, glada och tillmötesgående. Man möts av leenden och en glädje överallt. Det spelas hög musik i högtalare från bilar, på stränderna och i små butiker och människorna är vackra i sina stora flätade frisyrer och färgglada kläder

Längs med vattnet inne i St George är det fullt av små fiskebåtar

Linda i jollen på väg från Vilja med St George i bakgrunden

Lunch med en öl tillsammans med S/Y Andante, som inte syns på bild

Vi har också promenerat bort till Grand Anse beach. En promenad på ca fyrtio minuter längs med en livligt trafikerad huvudväg. Fullt av folk just den dagen vi var där då det var två kryssningsfartyg inne . Det syntes att de hade blivit körda till stranden då alla solstolar var fulla samt att alla hade exakt likadana badlakan.

En liten orörd del av den annars så överfulla stranden

Himmel och hav men med lite småöar som bryter

Vi lämnade Port Louise marina i torsdags och låg på boj en natt i True blue bay innan vi tog oss till Prickley bay där vi ligger för ankare tillsammans med säkert över tvåhundra andra båtar. Inte riktigt vad jag kallar paradis men vi behöver närheten till affärer i land och vid stranden var det riktigt fint.

Palmer som skuggar den lilla stranden vid Prickley bay

En enkel gunga hängandes i trädet över stranden

Dinghydock, där vi lägger jollen när vi åkt in från båten till land

På söndag flyger Niklas hem. Han har varit en fantastisk besättningsman som är lättsam och har spridit god stämning hela tiden, krupit ner i alla möjliga hål i båten för att tjänstvilligt hjälpa till att reparera diverse saker som gått sönder samt att han dragit in alla fiskar vi fångat. Det kommer bli tomt utan Dig Niklas. Tack!

Niklas med en stor Mahi Mahi, som styr båten, ,putsar ovanpå båten och skålar för delsträcka på Atlanten

Niklas duschade. Ledsen för att han inte fick en stor öl, nere i en håla o med en pytteliten fisk på kroken

Om några dagar lämnar vi Grenada för denna gång för äventyr längre söderut på Tobago och Trinidad

Snart framme!

Idag är havet vilt och vågorna växer sig stora och höga akter om oss. De brusar högt och ibland känns det som att de skall skölja över oss, men Vilja styr undan på bästa möjliga sätt. Tänk att en liten segelbåt klarar av att parera så bra och att vi känner oss så trygga och säkra ombord även om vi bara är en liten prick i det stora, och idag, mörka havet. Vi får bra skjuts framåt när vi surfar på vågorna i upp mot 9 – 10 knop. Medelhastigheten ligger på knappt 6,5 knop nu. Härlig känsla! Dessutom kommer vi snabbare fram mot målet. Grenada.

Hur underbart det än är att vara här ute till havs och hur mycket vi än har njutit av att vara i nuet på den stora oceanen så har blicken och tankarna nu sakta börjat riktats framåt. Mot land o mot destinationen. Vi är söder om Barbados nu och har nått Karibien. Wow vilken känsla och vilket minne för livet!

Film framåt så höjden på vågorna syns inte

I högtalarna spelas steelband och reggae för fullt. Känslan av att vara här, på andra sidan Atlanten, börjar verkligen infinna sig. Inom ett dygn lägger vi till. Då väntar rompunch och glädjetjut. We made it!

Med oss, i frysen, har vi flera Mahi Mahi och en Barracuda som vi fångat igår och idag. Kan aldrig bli för mycket fisk. Nu har vi till flera Middagar både i filéer och som bra bitar att grilla. Längtar efter att laga mat på en båt som ligger stilla och inte kränger, gungar och kastar sig hit och dit. Middag idag blev vitlöksstekt Mahi Mahi

Det kommer kännas så konstigt att sätta fötterna i skor och kliva upp på land efter nästan tre veckor barfota till havs. Med våra sjöben kommer vi troligen inte kunna gå rakt på flera dagar. Jag minns att jag höll mig stenhårt i väggarna inne i duschen när vi precis kommit iland i Las Palmas efter sex dygn till sjöss från Portugal. Undrar då hur det kommer bli nu? Kanske blir vi sjösjuka på land?

Denna dagen, liksom alla andra, rullar på i sakta mak. Vi umgås, vi njuter, vi äter, vi fiskar, vi vilar o vi håller på med lite hushållssysslor…precis som alla andra härliga dagar

Niklas är djupt försjunken i navigationen

Man har det inte roligare än vad man gör det till

Victor vilar i sittbrunnen. Sjön gör en trött

Men…den är ändå lite annorlunda. Vi vittrar land och om 24 timmar är vi troligen framme. Ikväll väntar vårt sista nattpass för den här överfarten och imorgon kommer vi se land för första gången på nästan tre veckor. Magiskt!

Himmel och hav

Nu har vi äntligen fått upp farten ordentligt på båten. Nordostpassaden blåser med 5 -7 sekundmeter så vi surfar åter på vågorna med gennackern uppe dagtid. Det är en väldigt behaglig segling utan att båten kränger och inga obehagliga vågor som gör att båten rullar runt.

Vi börjar närma oss 400 sjömil kvar till Grenada, åtminstone kommer vi passera det under dagen (torsdag). Vi seglar minst 150 – 165 sjömil om dagen i denna farten. Wow! Härligt! Fortsätter vi i denna farten kan vi nå Grenada på söndag. Vilket vi hoppas men knappt vågar tro.

Igår eftermiddag, onsdag, passerade vi vår sista milstolpe, tre fjärdedelar av resan. Det blev självklart en skål i rom/gammeldansk. Nu är nästa milstolpe att se land. Grenada är en hög ö så vid klart väder dagtid borde vi kunna se land relativt tidigt. Om vi nu inte ser Barbados innan dess. Det beror på hur nära vi passerar.

Nu börjar tankarna på att komma fram dyka upp. Vi har levt så mycket i nuet så att målet, Grenada, har legat långt borta i periferin. Samtidigt så är ju själva resan också målet och meningen med seglingen. Vi har fortfarande flera dagar kvar här ute med nyanser av himmel och hav som vår ständiga följeslagare

Efter snart tre veckor till havs förundras vi fortfarande av havets och himmelens alla nyanser och skiftningar. Havet går från vilt till stiltje, från lysande klarblått till dunkelt gråsvart, från glittrande i mån- och solskenet till djupt och becksvart dygnets mörka timmar

Likaså förändras himmelen från klarblått till mörkgrått, från guldglittrande till kolsvart och från färgsprakande rosalila till otaliga nyanser av grått

Skiftningarna på himmel och hav gör det fascinerade att vila ögonen på. Att vara vaken vid soluppgången och se hur himmelens mörka dunkel övergår i olika skiftningar av gult, orange och guld till att sedan bli blå i olika nyanser Skymningen i sin tur bjuder på en färgsprakande upplevelse av olika brandgula, orangea och röda färger innan den övergår till olika toner av rosa, cerice och lila. För att därefter bli svart. Sedan tänds alla stjärnor. Och månen lyser klar

När man har ynnesten att ha så mycket tid som vi har nu så stannar man upp och njuter av de små sakerna som man ofta inte lägger märke till. Det avskalade i himmel och hav bjuder på ett fantastiskt skådespel med en mångfald variationer. Ingen dag är den andra lik.

Bilderna får tala för sig själva