beachlife – Sida 3 – Levermittliv

Nya öar väntar – Martinique, Bequia och Mustique

Efter en fantastisk, vacker och innehållsrik vistelse på Dominica vände vi söderut igen. Från engelskspråkiga Dominica till Franska Martinique. Det var en kort segling till St Pierre där vi checkade in själva på en dator på en servering. Efter att ha lämnat Europa i början av januari kändes det jättekonstigt att vara tillbaka i EU. Här gäller euro, det gick att ringa inrikes på svenska telefonkort och surfen gällde. Mat i affärerna som i Frankrike och med priser som i Europa. Dessutom var franska flaggan hissad på styrbords sida av masten. När man seglar utanför sitt hemland, Sverige för oss, så måste man hissa upp en gästflagga på styrbords sida av masten för att visa att vi gästar landet. Innan vi checkat in skall dessutom en gul flagga som står för bokstaven Q hissas. Den betyder sedan gammalt att vi inte har pest ombord. Numera betyder den att vi vill cleara in.

After a fantastic, beautiful and meaningful stay in Dominica, we turned south again. From English-speaking Dominica to French Martinique. It was a short sail to St Pierre where we checked in ourselves on a computer at a restaurant. After leaving Europe at the beginning of January, it felt very strange to be back in the EU. Euros apply here, it was possible to call domestically on Swedish phone cards and surfing was valid. Food in shops like in France and with prices like in Europe. In addition, the French flag was hoisted on the starboard side of the mast. When you sail outside your home country, Sweden for us, you must raise a guest flag on the starboard side of the mast to show that we are visiting the country. Before we check in, a yellow flag that stands for the letter Q must also be raised. It has long meant that we do not have plague on board. Nowadays it means that we want to clear.

Jan ordnar inklarering och tullpapper för Martinique på en servering i St Pierre. Jan arranges clearance and customs papers for Martinique at a service in St Pierre

St Pierre, som tidigare var huvudorten på Martinique, ligger NV på ön. Byn blev i princip totalt bortsvept i ett vulkanutbrott 1902. Ca trettiotusen människor dog och endast tre personer överlevde varav en flicka och en intagen på fängelse. Den senare åkte senare runt i världen och berättade om händelsen och levde gott på detta. Vulkanen, Mount Pelee, hade flera små utbrott tiden innan men befolkningen kände sig lugna då de trodde att byn var oförstörbar. Människor från trakten runtomkring åkte t o m dit för att skydda sig.

St Pierre, formerly the capital of Martinique, lies NW of the island. The village was basically completely swept away in a volcanic eruption in 1902. About thirty thousand people died and only three people survived, of which one was a girl and one was taken to prison. The latter later went around the world telling about the incident and made a good living from it. The volcano, Mount Pelee, had several small eruptions some time before but the population felt calm as they believed that the village was indestructible. People from the surrounding area even went there to protect themselves.

St Pierre var en lugn liten by men med en tragisk historia. St Pierre was a quiet little village but with a tragic history

Några ruiner finns kvar. Some ruins remain

Vi seglade därifrån vidare förbi huvudstaden Fort-de-France till Le Marin. Ett mecka för båtägare som behöver fixa vad som helst med båten och för att proviantera. På vägen dit ramlade vår livflotte ner i vattnet och vi var oroliga att den skulle blåsas upp. Det har, som tur är, inte hänt ännu men den kommer lämnas in på en marina på Grenada för att kontrolleras och packas om.

Vi stannade två nätter i Le Marin och gjorda vår första stora mathandling sedan vi lämnade Gran Canaria för snart 4 månader sedan. En massa vin köptes också. Här i Karibien är vin väldigt dyrt men på Martinique var det Sydeuropa-priser.

From there we sailed on, past the capital Fort-de-France to Le Marin. A mecca for boat owners who need to fix anything with the boat and to stock up. On the way there, our life raft fell into the water and we were worried it would blow up. Fortunately, that hasn’t happened yet but it will be handed in at a marina in Grenada to be checked and repacked.

We stayed two nights in Le Marin and did our first big grocery shopping since we left Gran Canaria almost 4 months ago. A lot of wine was also bought. Here in the Caribbean wine is very expensive but in Martinique it was Southern European prices.

Gissa om det var gott med rödvin, fetaost och oliver! Guess if it was good with red wine, feta cheese and olives!

Efter Le Marin tog vi oss den korta vägen till St Anne. Båda dessa vikar är hysteriskt fulla av segelbåtar. Troligen ett par tusen totalt som alla ligger för ankare eller vid boj. Det gäller att veta var man ligger när man varit iväg med jollen och skall tillbaka hem igen…

After Le Marin we took the short route to St Anne. Both of these bays are hysterically full of sailboats. Probably a couple of thousand in total, all of which are at anchor or at the buoy. It is important to know where you are when you have been away with the dinghy and are going back home again…

Några av alla tusentals båtar på svaj. Some of the thousands of boats on the move

Ett fartyg som fraktar båtar när ägarna inte vill segla själva. A ship that transports boats when the owners do not want to sail themselves

I St Anne träffade vi Helen och Roberth på båten Ayla. De är ute på en jordenrunt-segling tillsammans med sina tre barn som de hemskolar. Så imponerande och beundransvärt! Vi hade en jättetrevlig vinkväll i sittbrunnen på Vilja med mycket prat och skratt.

In St Anne we met Helen and Roberth on the boat Ayla. They are out on a round-the-world cruise together with their three children who they homeschool. So impressive and admirable! We had a very nice wine evening in the cockpit at Vilja with lots of talk and laughter.

Helen och Roberth ombord på Vilja. Helen and Roberth on board Vilja

Nästa eftermiddag seglade vi iväg söderut. Bequia var nästa mål. En behaglig nattsegling med halvvind och slör. Vi provade ett nytt vaktschema som fungerade väldigt bra. Jag satt uppe från 19.00 fram till ca 02.00 och då tog Jan över fram till morgonen. Det fungerade eftersom Jan har lättare för att sova än vad jag har och på detta sättet hann jag somna i alla fall några timmar.

The next afternoon we sailed south. Bequia was the next target. A pleasant night sailing with half wind and veil. We tried a new watch schedule that worked very well. I sat up from 19.00 until about 02.00 and then Jan took over until the morning. It worked because Jan has an easier time falling asleep than I do and this way I managed to fall asleep for at least a few hours.

På Bequia träffade vi fyra skandinaviska män som seglade varsin båt. Dessutom var det en svensk båt med en kapten som har paying crew ombord. Han lever på detta sätt och seglar fram och tillbaka mellan Europa och Karibien varje år. Besättningen som var med nu skulle segla över Atlanten efter stopp på några öar till.

At Bequia we met four Scandinavian men who each sailed a boat. In addition, it was a Swedish boat with a captain who has paying crew on board. He lives this way, sailing back and forth between Europe and the Caribbean every year. The crew that was on board would now sail across the Atlantic after stopping at a few more islands.

Självklart blev det ett besök på Floating bar också. En liten bar mitt ute bland alla segelbåtar ute i viken. En promenad längs med strandpromenaden och på Princess Margareths trail hann vi också med innan seglingen fortsatte mot sydost.

En ”hoppilandare” när vi ankommit Bequia. A ”hoppilander” when we arrived in Bequia

Of course, there was also a visit to the Floating bar. A small bar in the middle of all the sailboats out in the bay. We also had time for a walk along the promenade and on Princess Margaret’s trail before the sailing continued to the southeast.

On The Floating Bar together with danish Henrik

Vi hälsas välkomna av färgglada skyltar och blommor på Bequia vid dingebryggan

Palmer, turkosblått hav och segelbåtar – vad mer kan man önska sig

Strandpromenaden ringlar sig längs med vattnet utanför restauranger, barer och små hotell

Princess Margaret trail från en strand till en annan

Utsikten var fantastisk över viken med alla segelbåtar

En kväll blev det hembakad pizza på stenhäll i grillen. Åhhh sååå gott!

Det finns de som har riktigt, riktigt stora båtar. Vår Vilja på 43 fot, som är som ett skepp i Bohuslän, är bland de mindre båtarna här i Karibien

Det var en ca två timmars segling till ön Mustique. En privatägd ö med ca 110 extremt lyxiga hus varav många ägs av celebriteter från hela världen. De har alla namn som Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon och Serenissima. Över hälften av husen är byggda av svenska Arne Hasselqvist som kom dit på 1960-talet tillsammans med Prinsessan Margaret. Husen kan hyras veckovis och kostar då mellan 17.000 usd och upp mot 50.000 usd – för en vecka! Alltså bortimot en halv miljon…Då ingår personal och bil men inte mat.

It was about a two-hour sail to the island of Mustique. A privately owned island with about 110 extremely luxurious houses, many of which are owned by celebrities from all over the world. They all have names like Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon and Serenissima. Over half of the houses were built by Swedish Arne Hasselqvist, who came there in the 1960s together with Princess Margaret. The houses can be rented weekly and cost between 17,000 usd and up to 50,000 usd – for a week! So close to half a million… That includes staff and car but not food.

Viloplats i skuggan av ett träd på den lilla stranden

En av flera picknick-bord som husägare kan boka för t ex bbq på stranden. Då dukas de upp med vit duk, kristallglas och vinkylare

Mustique är en lugn och välskött ö med väldigt lite trafik

Utanför legendariska Basil’s bar dit vi gick en onsdagskväll då det var live-musik där

Vi tog en taxitur runtom på ön. Det är enda sättet att kunna sig om på ön som ”yathies”. Celebriteter, kungligheter och andra med mycket god ekonomi skall kunna vara privata och röra sig utan att bli störda. Vi passerade bl a hus ägda av Tommy Hillfiger, Bryan Adams och Mick Jagger. Runt jul, påsk och i augusti kryllar det av celebriteter på ön. Många av dem har picknick bbq på stranden och gör ett eller flera besök på Basil’s bar i hamnen. Den har funnits där i ca femtio år och erbjuder mat, musik och dans. Vi var där tillsammans med Marie och Dietmar på båten Greyhound en kväll och lyssnade på live-musik och dansade. Förutom ” Yachties” var där också vad vi tror var ”rikemansbarn”

We took a taxi ride around the island. It’s the only way to get around on the island as ”yathies”. Celebrities, royalty and others with very good finances should be able to be private and move around without being disturbed. We passed, among other things, houses owned by Tommy Hillfiger, Bryan Adams and Mick Jagger. Around Christmas, Easter and in August, the island is teeming with celebrities. Many of them have a picnic bbq on the beach and make one or more visits to Basil’s bar in the harbour. It has been there for about fifty years and offers food, music and dancing. We were there together with Marie and Dietmar on the Greyhound boat one evening and listened to live music and danced. In addition to ”Yachties” there were also what we believe to be ”rich man’s children”

Kritvit sand och turkosblått hav på Macaroni beach

Ännu ett picknick-bord som förberedde för lunch

På kvällen tänds lampor och palmerna blir färggranna. Snart börjar musiken börjar strömma ut

Vattnet runt Mustique är makalöst rent och klart med en bedårande vacker turkos färg. Runt båten simmade otaliga havssköldpaddor och det var vackra stränder med otroliga rev utanför där vi ägnade flera timmar till att snorkla

En av alla otaliga sköldpaddor som simmade runt båten

Nästan som Tobinson Crusoe på den orörda stranden med vackra rev

Snorkelmasken är på och det är dags att se på alla koraller och färgglada fiskar under vattenytan

Efter tre nätter på Mustique var det dags för en kort tur söderut igen till nästa ö. Där väntar fantastisk snorkling och bad i, troligen, lika turkosblått vatten.

After three nights in Mustique, it was time for a short trip south again to the next island. There awaits fantastic snorkeling and swimming in, probably, equally turquoise blue water.

Grenadinerna och ändrade planer

Vi seglade vidare från Carriacou norrut. Det var en kort sträcka till Union Island som är den sydligaste ön man kan checka in på i landet St Vincent och Grenadinerna. Grenadinerna består av ca 600 öar, alla ganska små, som sträcker sig i ett pärlband mellan Grenada och St Vincent.
Vi ankrade I Chatham bay och Jan begav sig iväg på en promenad för att komma till huvudorten Clifton, för att checka in oss. Det var en vandring på över 6 km enkel väg som startade med en brant backe upp till vägen. Väl uppe lyckades han få skjuts av en bil som stannade. Självklart mot betalning. Incheckningen sedan var inga problem.

Vid solnedgången träffade vi båten Zig Zag med besättning och vi tog en sundowner på en av barerna inne på stranden. Det är alltid lika härligt att sitta vid strandkanten och titta ut över havet och båtarna samtidigt som solen går ner.

Det är vanligt i Karibien med dessa skyltar

Nästa dag gjorde vi ännu en kort segling. Denna gång till paradisön Mayreau. En liten ö med ca 270 invånare som ligger väster om naturreservatet Tobago Keyes. Mayreau har flera vackra vikar och vi valde att börja med viken där hotellet Mayreau Beach Club ligger. Vi åkte in med jollen och blev välkomnade att bada i deras tre pooler och utnyttja solstol och dusch. Där beställde vi var vår tropisk drink och njöt i flera timmar. Vattnet i poolerna var varmt och utsikten bedårande. Verkligen en lyxig dag att njuta av och minnas framöver. Speciellt en grå o blåsig novemberdag

Passionsfrukt mojito och Hurricane – sååå lyxigt och gott

Törstiga fåglar dricker vatten ur poolen

Vår plan var att stanna ganska länge på Mayreau och Tobago Keyes och sedan segla långsamt norröver så långt vi skulle hinna innan vi behövde vända och segla tillbaka till Grenada. Vi pratade lite om planerna och upp kom förslaget att göra helt tvärtom. Sträcksegla norrut till Dominica och sedan ta oss söderut i maklig takt.

Eftersom vi seglade söderut till Trinidad och Tobago direkt efter Atlant-överfarten ligger vi långt efter alla våra båtvänner från Viking Explorer som seglade norrut. Vi kände nu att vi ville träffa åtminstone några av dem.
Sagt och gjort. Nästa dag satte vi segel och visste att vi skulle ha runt två dygns segling framför oss. Dessutom med ganska kraftig vind snett in i fören. Det kändes lite snopet att lämna Mayreau och paradisöarna utan att egentligen ha sett dem. Men de ligger ju kvar när vi seglar ner igen. På vägen var vi tvungna att gå in till Bequia för att checka ut oss eftersom vi skulle lämna landet. Seglingen var tidvis ganska blåsig med upp mot sjutton meter per sekund men vid det här laget har vi erfarit att vi kan lita på S/Y Vilja och vi kände oss trygga. Vi passerade både Canouan och Mustique på långt håll.

Ca 15.00 tog vi en boj på Bequia. Under dagen hade vi beslutat oss för att stanna över natten här och fortsätta segla tidigt nästa dag. Efter hoppilandaren tog vi oss in till Immigration och Customs. Vi fick hjälp omgående men fick till vår förvåning betala ganska mycket pengar för arbetet. När de var klara berättade de att vi hade fått betala för övertid. Detta trots att vi läst att de hade öppet när vi var där.

Bequia är en väldigt populär ö både bland seglare och turister som kommer med flyg. Många väljer att stanna här länge. För oss skulle det bara bli denna enda kväll och natt. Denna gång. Jans födelsedag var det dessutom!

Vi gick en promenad runt i byn och satte oss först på en servering som var full av folk och liv och sedan på en servering längs med strandpromenaden. Efter solnedgången blev det middag i båten. Färsk lättstekt tonfisk med massa smör och vitlök. Sååå gott!

Trädet är målat för att passa in med butiken

Dinghy-dock utanför en av alla serveringar

Födelsedagsbarnet njuter av solnedgången

Morgonen därpå laddade vi för en ca ett och ett halvt dygns segling mot Dominica. Vi skulle passera tre stora öar vilka alla skulle komma att påverka vinden för oss. Även denna segling hade vi vindar på över sjutton sekundmeter i byarna. Första ön vi passerade var St Vincent, vi seglade ganska nära land, och i lä bakom ön stannade vinden ibland plötsligt av helt för att lika plötsligt komma tillbaka igen. Den bytte dessutom riktning åtskilliga gånger. Vad vi fascineras av under segling är det otroligt rena och klarblå havet som känns overkligt men är så svårt att fånga på bild.

Vi försökte få fisk och det nappade två gånger, tyvärr slet fiskarna, som troligen var riktigt stora, med sig dragen

Ett brak hördes och solcellpanelerna i aktern lossade från ett fäste. Vi fick surra fast dem tills vi kom in i en vik

De kommande öarna seglade vi långt väster om men även då stannade vinden av stundtals och vågorna blev mindre. Vi passerade både St Lucia, Martinique och nästan hela Dominica, på vilka vi skymtade de höga bergen från avstånd på Vilja. Mellan dessa öar drog vinden in ordentligt. Vi märkte båda två av att vi tyvärr hade förlorat våra sjöben från Atlant-seglingen. Det var svårt att röra sig i den kraftigt lutande båten och sömnen blev det inte så mycket med. Under nattpassen kom det riktigt kraftiga regnskurar ett par gånger men under sprayhooden kunde vi hålla oss torra. Trots det uppskattar jag nattpassen. Det är skönt och rofyllt att sitta ensam ute i mörkret. Månsken och stjärnhimmel är så vackert att titta på.

Dagen därpå anlände vi till Portsmouth i norra Dominica. En otroligt häftig och vacker ö. Våra upplevelser här kommer i nästa inlägg

Grenada med Prickley bay och vidare till Carriacou

Frangipani eller Tempelblomma – en bedårande vacker blomma med god söt lukt som ofta blommar på bara grenar

Vi kom fram till Grenada och Prickley bay på tisdag morgon, precis som planerat. Natten hade gått bra men att komma fram är ju alltid en skön känsla. Strax akter om där vi la till vid en boj, låg båten Moonshadow med kapten Paul från England. Moonshadow var en av oss båtar i Viking Explorer. Det var verkligen kul att träffas igen och prata segling över några öl i sittbrunnen. Atlantöverfart, erfarenheter, upplevelser och vidare planer var också självklara samtalsämnen.

Nu väntade flera dagar med båtfix som ropade efter oss och därför behövde tas tag i omgående. Båten slits ordentligt när den används hela tiden och både hård vind och stark sol går hårt åt båten.

Så här kan det se ut i sittbrunnen när stuvutrymmen töms pga reparationer

Trots värmen, över trettio grader i skuggan dagtid, så har Jan tagit långa promenader. En dag gick han imponerande femtontusen steg i hettan. Reservdelar skulle köpas och en del på watermakern skulle lämnas in för reparation. Watermakern har krånglat i stort sett sedan Las Palmas även om den reparerats och fungerat tillfälligt. Så vattenransonering har varit en del av vår vardag i många månader. Senaste gångerna vi använt den har den låtit mest som en stenkross och vi har fått stänga av den så inte ännu mer skulle gå sönder. När den nu blev reparerad och åter satt på plats i båten var det som ljuv musik i våra öron när stenkross-ljudet hade bytts ut mot ett svagt regelbundet surrande i stället. Nu kan vi äntligen göra eget vatten igen! Förutom watermakern har även ena toaletten reparerats, storseglet lagats och en del andra saker sytts och fixats….jobben tar aldrig slut

Eftersom det är väldigt varmt här i Karibien, dryga 30 grader i skuggan dagtid, så orkar vi, naturligt nog, inte jobba på så hårt. Nattsömnen påverkas självkkart också av värmen. Jag älskar verkligen värme men att sova utan AC är riktigt riktigt varmt. Speciellt i förpiken där luften, i princip, står helt stilla. En räddning, är att vi nu även har den lilla akterkabinen till förfogande. Där kan vi öppna 2 fönster och få tvärdrag. Underbart! Det ger dessutom flera graders lägre temperatur. ..Underverk för sömnen!

Vår lilla, någorlunda svala, akterkoj med två sovplatser…..och en tvättmaskin som sällan används

Söndag morgon lämnade vi Grenada och Prickley Bay för fortsatt segling norrut mot Carriacou. Det är en betydligt torrare ö som tillhör Grenada men geografiskt ligger i Grenadinerna i Södra små Antillerna. Här bor endast tio tusen invånare och det sägs att dessa är de vänligaste i hela Karibien.

Den väl skyddade Tyrrell bay, där många seglare stannar långa tider

Getter syns överallt, både på stränder och på gator

Vi anlände Tyrrell Bay sent söndag kväll i kolsvart mörker och vindar upp mot tolv sekundmeter. Vi vågade oss inte långt in i viken då det låg många båtar för ankar där, utan vi ankrade längst ut med ficklampa som hjälpmedel för att se så vi inte kom för nära någon annan båt. Seglingen hit gick bra trots kryss i nordostlig vind men den sista biten fick vi ta hjälp av motorn för att inte behöva komma in sent på natten. ”Hoppilandaren”, ett litet glas mörk rom, kändes välförtjänt när Vilja låg tryggt förankrad.

Och dagtid…Några av alla segelbåtar syns ute i viken

När vi vaknade nästa morgon beslöt vi oss för att flytta till viken norrut, utanför huvudorten Hillsborough. Det var en kort resa och väl framme var vi endast 2 båtar i viken. Skönt att slippa ha hundra andra båtar runtomkring oss. Det känns mycket ner autentiskt så. Nu väntade lata dagar på Carriacou med utflykter och besök på små serveringar

Vi tog jollen in till land och Hillsborough visade sig vara en jättesöt lugn liten by med många färgglada charmiga hus och ett flertal serveringar längs med vattnet där mat och rompunch serverades. Precis en sådan plats vi uppskattar.

Stranden i Hillsborough hade flera sittplatser i skuggan

Hus i alla färger. Pastell och klara starka färger är båda delarna populärt. Speciellt i färgkombinationer vi är ovana vid

Lugnt och stilla, helt utan stress, trafik och massa segelbåtar

På gatorna säljs frukt, grönsaker, kläder och allt möjligt krimskrams mm

Snart går solen ner och denna dagen har nått sitt slut

Tyvärr blev det en del svallvågor nästa dag så det blev svårt att ta sig in till byn med jollen. Därför flyttade vi oss tillbaka till Tyrrell bay igen efter någon natt. Härifrån har vi gjort ett flertal utflykter med buss. Bland annat tillbaka till Hillsborough och till Tibeau gravplats på nordöstra sidan av Carriacou. På denna gravplats försvinner gravarna ner i vågorna ut i havet pga sanderosion. Några gravar är fortfarande kvar och vad vi hört så begravs det fortfarande människor här. Det var både tragiskt och väldigt udda men samtidigt också fridfullt vackert på ett konstigt sätt.

En enkel och mysig servering vid stranden

Vi blir serverade med utsikt ut över havet

Var sin kall Carib smakade gott i värmen

Ägaren på serveringen tillverkade små båtmodeller. Carriacou är känt för sitt båtbyggande av stora segelbåtar i gammal tradition

Båtbyggande i Windward, Carriacou (lånad bild)

Tibeau gravplats, där gravarna sakta försvinner ner i havet pga sanderosion

Det är stillssmt sakralt på ett konstigt vis

Har hört sägas att gravplatsen än idag används för att begrava de döda

Vid gravplatsen sitter en man i ett dött träd och fiskar

Första dagen i Hillsborough träffade vi norska Henning och brittiska Debbie som bor i sina båtar här i Carriacou stora delar av året. De har tipsat oss om olika roliga arrangemang. Bl a till Paradise Beach Club där vi målade våra båtnamn på träbitar som sedan hängs upp på serveringen. En jättekul grej och ett minne från oss på Vilja till Carriacou. Fredag kväll var vi på Lambi Queen och ett ställe som heter Fig and Bluggoe där det spelades livemusik. En riktigt trevlig kväll med bra musik och nya bekanta.

Så här nöjda var vi när vi var kkara med vår skylt

Några av alla båtskyltar som målats under åren. Det var kul att leta efter båtnamn vi kände

Vi njöt av varsin Pina Colada vid strandkanten

Promenad på den vita sandstranden med det turkosa vattnet

En förmiddag tog vi jollen en kort resa till mangrovesjön som var i ena änden av Tyrrell Bay. Då hamnar man mitt i, vad som sägs vara, ett av få orörda ekozoner i området. Här växer det en massa ostron på rötterna som numera är förbjudna att plocka. Under orkansäsongen får båtar läggas här korta stunder då de är skyddade från orkanvindarna här inne.

Del av mangroveområdet sett från ovan (lånat foto)

Mangroven växer ute i havsvattnet och har ett otroligt rotsystem även ovan vattnet

Jan körde och för att skydda sig mot soken har zinkpasta smorts in i ansiktet

Här syns några av alla ostron som växer på det invecklade rotsystemet

Båtar får bara ligga i mangroveområdet under en pågående orkan men en del båtar har lämnats där till sitt öde

Vi hade tänkt segla vidare till Petit Martinique, som är landet Grenadas nordligaste ö, men vinden var tyvärr för tillfället både för stark och från fel riktning. Så seglingen fortsatte måndag morgon den korta sträckan till Union Island i stället. Ett nytt land – St Vincent o Grenadinerna. Vilket blir nästa inlägg

Seglingen går vidare

Då var det dags för en lite längre segling igen. Vi sitter ombord på Vilja i solnedgången och lämnar Tobago bakom oss. Den otroligt behagliga segling vi har framför oss mot Grenada där vi räknar med att vara imorgon bitti. Vi har vinden in från nordost, snett akterifrån, så Vilja förs angenämnt fram av både vind, vågor och medström. Det enda som hörs är vågorna som slår mjukt mot stäven och lite kluckande i kölvattnet. Det är nästan så man gungar, som ett litet barn, till sömns. Fast än är det för tidigt att somna. Vi har fiskespöt ute i förhoppning att få en Mahi Mahi innan mörkret faller. Har vi tur så nappar det

Vi är från idag endast två kvar ombord. Jan och jag. Så nattpassen kommer vi sitta ensamma på. Men det blir nog bara behaglig ensamtid en den ljumma vinden där man kan sitta och filosofera och njuta av stjärnhimlen

Den senaste veckan har vi njutit för fullt på Tobago och dess vikar på karibiska sidan av ön. Vi lämnade Scarborough och tog oss till Charlotteville, i Man O War bay, där vi stannade tre nätter. Det var en otroligt charmig och vilsam liten by dit en del båtar väljer att angöra efter en Atlant-segling. Vi la till vid en boj och tog det lugnt innan vi tog oss in till byn. Där stod tullaren och väntade på oss. Han ville se våra papper och vi fick följa med en kort promenad till ett kontor där han stämplade och gav oss skriftligt intyg på bay-hopping. Ett tillstånd som behövs för att få lov att ankra i de olika vackra vikarna på Tobago.

Vi njöt av byn, folkvimlet på kajen, en kall öl (eller fler….) och av att kunna ta jollen in till en pir. Första och enda stället vi haft den möjligheten på Tobago. Och speciellt efter allt svall dagarna innan så kändes det extra skönt och som en enorm och välkommen frihet. Det fanns dessutom vatten på bryggan så både kläder och vi själva fick oss en härlig tvätt.

Det börjar skymma och folk samlas vid enda puben

Charlotteville är en jättemysig och pittoresk by

Fiskelyckan var stor när de drog in ett nät fullt av fiskar

Mörkt turkost vatten och en av de färgglada fiskebåtarna som det finns många av på Tobago

De är svåra att fånga på bild, de små sköldpaddorna som dyker upp runt båten varje dag

Från Man O War bay(Charlotteville) seglade vi en kort bit till den vackra Englishmans bay. En halvmåneformad strand som räknas som kanske Tobagos vackraste. Här fanns ingen pir och vågorna bröt en bra bit ut så vi fick simma in till stranden. I trettiogradigt vatten är ju det inga problem.

En vacker strand med Vilja liggandes i viken

Två nätter blev det där innan vi fortsatte till nästa mål – Castara. Den söta byn, vi varit i tidigare, som klättrar upp på berget från strandkanten och där vår vän Lars bor under vintern. Det blev ännu ett kärt möte och vi var både på bonfire-afton, eldar som tändes på stranden och på lunch hemma hos Lars. Det stora äventyret blev varje gång vi skulle ta jollen in och ut från båten till stranden. Det kändes som det var med livet som insats varje gång och vi fick några rejäla vågor som bröt över jollen så vi blev totalt blöta från topp till tå. Vi lärde oss och åkte in i badkläder, hoppade ur jollen innan den var helt inne vid stranden och simmade sedan både in- och ut till jollen, som vi drog upp på stranden med ett långt rep.

En av de tre eldarna på Castaras ”Bonfire-afton”

Lunch hos Lars och sedan tittade vi på finalen av Mello

Tiden går fort när man har det bra. Igår blev det dags att segla tillbaka till Charlotteville och idag har Linda mönstrat av och vi har lämnat Tobago. Tobago är en ö som verkligen levt upp till förväntningarna och mer därtill. Vänliga och hjälpsamma människor, vackra vikar utan den minsta trängsel, charmiga små byar, knappt några turister o inte fullt lika dyrt som resten av Karibien. Kommer gärna tillbaka hit

Välskött litet hus med strandtomt och havsutsikt

Att sitta mitt under en palm kan vara farligt – både kokosnötter och palmblad kan trilla i huvudet

Om några veckor är det mango-säsong. Skörden ser ut att bli riklig

Älskar alla färgglada fiskebåtar med finurliga namn

Så måste vi självklart tacka Linda som varit med oss sedan vi ankom till Grenada efter Atlant-överfarten. Tyvärr fick du avbryta tidigare än planerat pga ditt knä men du har varit en engagerad och positiv medlem ombord. Du tog dig villigt an att ta både fiskeansvar och ansvar för generator och watermaker. Du har varit otroligt intresserad av att lära dig allt ombord i båten. Och du jobbade dig tappert igenom den hårda seglingen vi hade när vi lämnade Grenada, trots att du aldrig gjort någon längre segling tidigare. Starkt gjort.

I jollen I Scarborough, en morgonöl på J’ouvert på Trinidad, bad i vattenfall och jolletur till St George i Grenada

Linda o Victor vinkar till avsked när de tar in på hotel, skymningssegling mot Trinidad, en öl i Scarborough och Linda o Victor.

Nu är natten här, månen skiner på havet som glittrar magiskt och vi är ensamma ute på det stora havet. Tröttheten smyger sig på och det skall bli skönt att snart få krypa till kojs efter fyra timmars nattvakt för att vakna upp när vi närmar oss Prickley bay på Grenada

Tillbaka till Tobago

Store bay på Tobago dit vi kom när vi lämnat Trinidad

Efter karnevalen stannade vi ett par dagar på Trinidad för att fixa lite med båten. Det finns alltid en massa saker att ta tag i. Nu hade vi t ex upptäckt att det gått en reva i storseglet och en kraftig öljett hade slitits loss. Troligen resultat av den riktigt tuffa seglingen från Grenada till Tobago tidigare. Diesel behövdes också. Vi fick fylla 8 20-litersdunkar i två omgångar och transportera ut till båten o sedan fylla på för hand. Det tog sin lilla tid men billigt var det. Drygt 6 kronor litern

En del segelbåtar i Marinan Chaguaramas på Trinidad är inte så väl omhändertagna…

Vi lämnade Trinidad tidigt fredag morgon och visste att vi hade en jobbig segling med motvind och stark motström. Sträckan i sig var inte så lång men den tog tid…

När man lämnar Trinidad är man väldigt nära Venezuela och i området finns både olje- och gasfält. Vi blev passerade av en jättestor oljerigg som blev transporterad på ett specialkonstruerat fartyg.

Venezuela, som idag räknas till ett av de farligare länderna att segla till. Bl a pga pirater

Den stora oljeriggen passerar nära oss på väg till ett oljefält

Seglingen var svår, speciellt när mörkret kom. Vi hade ca 3 knops sidoström på ena slaget så vi drev kraftigt västerut igen och vi ville ju österut. Dessutom var det mängder av starka lampor, lanternor, strålkastare och blinkande bojar som ingen av dem syntes på våra instrument. Pga den svåra situationen beslutade vi att vara två på varje vakt. När vi under natten märkte att vi inte kom närmre Tobago trots att vi pressade Vilja så högt mot vinden vi kunde samt att det var väldigt stor fartygstrafik så startade vi motorn och hade den på ända tills vi kom fram till Store bay tidigt på morgonen. Där kastade vi ankar och checkade in i Scarborough på Tobago igen. Viken hade riktigt turkosblått vatten och man såg botten tydligt även på 11 meters djup. Precis så exotiskt som vi önskade

På eftermiddagen åkte vi in till stranden och träffade vänner vi mött på Viking Explorer. Ella-Katrin och Jonas från båten Indian Summer. Det var underbart att sitta på en bar aldeles vid havet, ta en öl och sitta och prata.

På Store bay träffade vi Ella-Katrin och Jonas på Bagos bar

Dagen därpå var det fullt program. Först en promenad längs med stranden på förmiddagen.

Runtom i Karibien växer detta giftiga träd ”Marinellaträdet”. Det är ett av världens giftigaste träd och alla delar av trädet kan vara dödligt giftigt, speciellt frukten. Därav sätts skyltar upp på vart och ett av dem

Båten till vänster långt där ute är S/Y Vilja

Stillaliggande båtar ockuperas av diverse sjöfåglar. Även stora pelikaner

På eftermiddagen skulle vi till byn Buccoo bay där det skulle vara det stora evenemanget ”Getrace festival” och även ”krabbrace”. Det var i denna lilla by getracet startade och det har varit en populär sport ända sedan 1925. Getracet startade som den ”fattiga mannens” motsvarighet till hästrace. Getracet var i flera lopp och varje lopp inleddes med nationalsången. TV var t o m där och filmade för en lokal tv-kanal. Varje lopp varade bara i ca 10 sekunder och det syntes att getterna hade varit med tidigare. Mellan heaten var det underhållning av blandad kvalitet…

En av de större getterna. Han blev slagen av en riktigt envis get som först vägrade gå till startbåset

Jonas, Ella-Katrin, Victor,Linda o Jan på getrace

Ett av loppen på getracet

Senare på kvällen väntades evenemanget Sundayschool. Det är en enorm gatufest med hög soca-musik, dans och stor partystämning. En man spelade på steelpan när soca-musiken inte strömmade ut från högtalarna. På gatorna serverades streetfood och människor strömmade hit från stora delar av Tobago för att delta. Gammal som ung.

Även de äldre med käpp var med o dansade

En lång dag kan göra även den bästa trött

Vi var inte tillbaka i båten förrän långt efter midnatt och nästa dag väntade nya äventyr. En rundresa med bil och guiden Dexter skulle ta oss runt på ön. Det blev besök i flera av vikarna och byarna längs med, framförallt, Tobagos karibiska sida, en kort vandring genom regnskog till ett litet vattenfall och en underbar lunch uppe i bergen med mängder av kolibrier som flög runt oss

Det låter verkligen som man måste köra försiktigt med det namnet på viken

Total grönska i utkanten av en regnskog, där vi var

Färgsprakande saronger i Englishmans bay

Lunchbuffen är uppdukad och vi åt med strålande utsikt över skog och hav och med mängder av kolibrier flygande runt oss

Bad I ett litet vattenfall i utkanten av regnskogen

En av alla kolibrier som flög runt oss vid lunchen

Nästa dag mönstrade Victor av. Han och flickvännen Linda skulle bo på hotell i två nätter innan Victor skulle flyga hem.

Det har varit så kul att ha haft dig med ombord, Victor, i två månader. Du var med oss ända från Las Palmas via Cap Verde och Grenada till Trinidad/Tobago. Visst har du varit lite trött på morgonen några gånger men du har verkligen engagerat dig i seglingen, navigeringen och allt tekniskt ombord i båten. Dessutom har du hissats högt upp i masten några gånger för att fixa saker. Något vi andra helst sluppit. Du har bidragit med bland annat gott humör, engagemang, en massa fix med båten, ivrig på att gå fram på däck och jobba och du har inte tackat nej till en fest när det erbjudits. Tack för att du varit med oss på S/Y Vilja

Nyårsafton i Maspalomas på Gran Canaria. En riktigt stor öl på Cap Verde, surfing i Las Palmas och högst upp i masttoppen för fix

Vila i sittbrunnen, återförenad med Linda, alltid villig att gå fram på däck och jobba och de röda shortsen efter att ha korsat Atlanten

De kommande dagarna kom det in otroligt mycket stora vågor som bröt kraftigt mot strandkanten. Detta gjorde att det var omöjligt för oss att ta oss in till land från Vilja. Efter 2 dygn bestämde vi oss för att ta båten runt till huvudorten Scarborough igen eftersom vi behövde komma in till land för att checka ut och Linda skulle komma tillbaka till oss. Väl där la vi till vid en liten boj, hämtade upp Linda som stog på piren och väntade och gick sedan för att handla mat.

Blått i olika nyanser när vi lämnar Store bay för Scarborough

Dagen därpå satte vi med gott humör igång med en massa fix i båten igen. Mitt under arbetets gång kommer en fiskebåt till oss och skriker ” You are drifting” Och, mycket riktigt, vi har drivit iväg en bra bit och är endast knappt 20 meter från en stor pir där båten skulle ha slagits ordentligt om de inte varnat oss. Vi fick verkligen eld i baken, startade motorn, sprang fram på däck för att skära loss flytbojen så inte tampen skulle hamna i propellern och gasade för fullt för att undkomma piren. Pust! Allt gick bra och vi lade oss vid en ny liten boj, som kändes aldeles för klen för S/Y Vilja som väger 16 ton. Arbetet ombord påbörjades igen men strax därefter inser vi att vi driver iväg, ännu en gång. Start av motor igen och vi kunde denna gång släppa tampen från bojen. Nu vågade vi inte lita på någon mer boj utan släppte i ankaret i stället. Mitt under dessa händelser skadade Linda knät så hon fick ta sig in till sjukhuset i Scarborough och vi kunde därmed inte lämna hamnen. Dessutom behövde vi checka ut. Det är lite krångligt i Trinidad/Tobago att vi måste till immigration och tullen för att checka ut varje gång man förflyttar sig. Men gör man som de säger, ler och är trevlig så får vi bra hjälp med det och tullarna är nöjda vad vi än har med på båten så länge det inte är vapen!

Efter dessa strapatser riktar vi in oss på att segla från Scarborough till Karibiska sidan av Tobago igen. Längst bort o i östra änden ligger Charlotteville där nästa inlägg börjar.

Tobago

Måndag eftermiddag lämnade vi Grenada för att segla söderut mot Tobago

Vi lämnar St George och Grenada bakom oss

Vi sitter på nattvakt nu. Tre timmar varje pass. Det är en tuff segling så vi beslutade att vara två på varje vakt. Stundtals blåser det upp mot trettiotvå knops motvind ( sexton sekundmeter). Vågorna går höga och vinden viner i rigg och segel. Vatten slår över båten och sköljer ner i sittbrunnen med duschar av saltvatten. Vi är ensamma på havet. Inte så många båtar väljer att gå söderut från Grenada utan de flesta seglar norrut, kortare etapper. I Karibien med ett pärlband av tropiska öar med vita sandstränder och vajande palmer. Detsamma väntar oss på Tobago. Ser fram emot att komma dit. Känns exotiskt.

Då vinden blåser från ost har vi behövt kryssa med några timmar mellan varje slag. Seglingen går sakta, sakta framåt mot vårt mål då vi vid vartannat slag pressas att gå nästan i kurs tillbaka mot Grenada igen. Framför oss, norr om Trinidad. har vi ett stort område med gas- och oljeriggar. Det vill vi helst passera öster om. Det är mörkt ute nu då den stjärnklara himmelen har bytts ut mot moln och regnskurar. Som tur är så har månen dykt upp bland molnen i stället vilket ger oss en fingervisning om hur vi skall hålla kursen.

Det har varit en extremt jobbig natt med i stort sett ingen sömn. En av de tuffaste seglingarna sedan vi lämnade fastlandet i Europa. De få timmar vi legat i sängen har båten gungat och lutat så mycket så vi bokstavligt talat har lyft från madrassen ett flertal gånger. Att över huvud taget ta sig upp i sängen var ett motionspass i den kraftigt krängande båten. Likaså att gå på toaletten. Men sedan ett par timmar har vågornas höjd och aggressivitet lagt sig och vi ser land i dimman och molnen framför oss. Efterlängtat land. Har vi tur kan vi ankra innan mörkrets ankomst.

Framme

Strax före mörkret närmade vi oss Castara beach där vi möttes av Lars Soold, en vän till oss. Han kom ut i en fiskebåt vars förare visade oss vägen till bästa ankringsplatsen. Det blev ett glatt och härligt återseende här på andra sidan Atlanten. Kul!

Hoppilandare när vi lagt till i viken vid Castara/Tobago

Kvällen tillbringades på en bar/restaurang med karaoke där vi blev välkomnade med en god och färgstark rompunch. Det blev mycket sång, flöjtspelande och dans under kvällen innan vi tog oss tillbaka till Vilja för en välbehövlig natts sömn. Och oj vad gott vi sov. Nästa morgon skulle vi ordna med att cleara in båt och oss i besättningen.

Vi hade fått till oss att vi kunde åka med bil till huvudstaden, Scarborough, och immigration där, så Jan och jag åkte iväg med bil på de smala och ringlande vägarna genom regnskog och små byar i fyrtio minuter tills vi kom fram till hamnen och immigration för privatbåtar och kryssningsfartyg i Scarborough. Vi blev hänvisade genom, vad som kändes som, en trång liten bakväg och upp till andra våningen. Där stod det att vi skulle banka på dörren, vilket vi gjorde. En kvinna tittade ut och vi sa vårat ärende. Fyrtiofem minuter senare kom en annan kvinna ut som bryskt talade om för oss att alla i besättningen skulle följa med samt att båten skulle vara med. I tidigare hamnar räckte det att kaptenen gjorde allt pappersarbete. Därav vårat val att endast åka två personer. Så, det blev att åka direkt tillbaka till Castara och segla söderut. En resa på ca fyra timmar. Navigeringen var svår i mörkret men vi lyckades hitta runt ön och även att lägga till vid en boj

Vi var lite nervösa för om myndigheterna skulle acceptera att vi clearar in 2 dagar efter ankomst…kanske vi skulle bli bannlysta? Eller hamna i fängelse?

Var det i en av dessa fängelsecellerna vi skulle bli inlåsta?

Hälsomyndigheterna ville möta oss och garantera att vi var friska. Och de kom till oss nästa dag och stämplade i alla våra papper. Härligt! Vi var friska och välkomna. Därefter gick vi till immigration där allt gick supersmidigt. Vidare till tullen. Mannen där var otroligt hjälpsam. Vi deklarerade in allt vi hade i båten o han skulle följa med ombord o dubbelkolla. På vägen mot båten sa han att han inte behövde gå ombord utan han vände och allt var klart. Vi var därmed laglig inne i Trinidad/ Tobago.

Så här glada var vi när vi var lagligt inklarerade och kunde ta oss tillbaka till Vilja

Det blev en lång segling tillbaka till Castara där vi ankrade i mörkret. Dagen efter tog vi jollen in till stranden o det höll på att sluta riktigt illa. Vågorna blev höga o bröt kraftigt mot stranden så Jan, som var i vattnet o höll båten hamnade under skrovet och trycktes ner i sanden mellan båt o sand. Det såg riktigt läskigt ut. Allt gick, som tur var, bra. Några rivsår och en svullen ankel är väl att betrakta som tur i oturen. Vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt…..

Med Lars på hans balkong och frukost på en servering i byn

Efter en natt i Castara seglade vi söderut till en vik som heter Mount Irivine Bay där vi låg natt till lördag. Det är otroligt vackert i vikarna här och i stort sett inga andra båtar. Ljuvligt!

Efter en tur till baren inne på beachen tar vi jollen ut till Vilja igen⁸

Nu seglar Vilja västerut i den stjärnklara natten. Imorgon räknar vi med att vara framme på Trinidad där karnevalen 2023 väntar oss

Jan kontrollerar att storseglet ser bra ut

På Grenada

Sitter på en bar på Prickley bay på södra Grenada nu på fredag kväll. Livemusiken strömmar ut och lokalbefolkningen gungar i takt. Detsamma gör vi. Härlig stämning och härligt att vara här. Sol och värme mitt i februari. Kan man ha det så mycket bättre?

Linda, Victors flickvän, kom ner till Grenada och är nu en i besättningen i två månader

Folk dansar, skrattar och njuter av livet. Ålder spelar ingen roll, storlek på kropp spelar ingen roll och om du är ung och frisk eller har krämpor spelar inte heller någon roll. Alla deltar. Alla är med och dansar, jammar, njuter och lever…här och nu. Gammal som ung. Här finns barn som står på scenen och spelar gitarr, barn som dansar med mor- och farföräldrar och, framför allt, kvinnor i alla åldrar som verkligen släpper loss

Regnet kommer med jämna mellanrum. Tropiska regnskurar där himmelen öppnar sig i några minuter o sedan är det över igen. Plötsligt kommer det och lika plötsligt slutar det igen. Grenada är en grön och frodig ö så här regnar det självklart en hel del. Vi får se hur det blir på andra Västindiska öar. De flesta är troligen både mindre regniga men då också mindre frodiga. Vårt nästa mål är Tobago och sedan Trinidad. Då har vi kommit riktigt långt söderut mot Venezuela

En regnskur kom plötsligt in och himmelen färgades gulgrå

Regnbågen visar sig och snart kommer den blå himmelen igen

På svaj
i Prickley bay. Bilden tagen från vår båt

Vi har varit inne med jollen i St George, huvudstaden, o vandrat runt, handlat o ätit lite gott. Här på Grenada är det dyrt….allt är dyrt. Men lokalbefolkningen väger upp det och är otroligt trevliga, glada och tillmötesgående. Man möts av leenden och en glädje överallt. Det spelas hög musik i högtalare från bilar, på stränderna och i små butiker och människorna är vackra i sina stora flätade frisyrer och färgglada kläder

Längs med vattnet inne i St George är det fullt av små fiskebåtar

Linda i jollen på väg från Vilja med St George i bakgrunden

Lunch med en öl tillsammans med S/Y Andante, som inte syns på bild

Vi har också promenerat bort till Grand Anse beach. En promenad på ca fyrtio minuter längs med en livligt trafikerad huvudväg. Fullt av folk just den dagen vi var där då det var två kryssningsfartyg inne . Det syntes att de hade blivit körda till stranden då alla solstolar var fulla samt att alla hade exakt likadana badlakan.

En liten orörd del av den annars så överfulla stranden

Himmel och hav men med lite småöar som bryter

Vi lämnade Port Louise marina i torsdags och låg på boj en natt i True blue bay innan vi tog oss till Prickley bay där vi ligger för ankare tillsammans med säkert över tvåhundra andra båtar. Inte riktigt vad jag kallar paradis men vi behöver närheten till affärer i land och vid stranden var det riktigt fint.

Palmer som skuggar den lilla stranden vid Prickley bay

En enkel gunga hängandes i trädet över stranden

Dinghydock, där vi lägger jollen när vi åkt in från båten till land

På söndag flyger Niklas hem. Han har varit en fantastisk besättningsman som är lättsam och har spridit god stämning hela tiden, krupit ner i alla möjliga hål i båten för att tjänstvilligt hjälpa till att reparera diverse saker som gått sönder samt att han dragit in alla fiskar vi fångat. Det kommer bli tomt utan Dig Niklas. Tack!

Niklas med en stor Mahi Mahi, som styr båten, ,putsar ovanpå båten och skålar för delsträcka på Atlanten

Niklas duschade. Ledsen för att han inte fick en stor öl, nere i en håla o med en pytteliten fisk på kroken

Om några dagar lämnar vi Grenada för denna gång för äventyr längre söderut på Tobago och Trinidad

Mindelo, Kap Verde

Tiden går sååå fort! Vi kom hit till Mindelo på Sao Vicente, ön näst längst västerut på Kap Verde i torsdags efter lunch. Det var riktigt blåsigt innan ankomst och när vi kom ”bakom en udde” strax innan hamnen trodde vi att det skulle lugna sig…men…vi tog verkligen fel, där drog det i bortemot 35 knop från bergen (16-17 sekundmeter) o från olika håll dessutom. Tilläggningen blev nog inte den vackraste men vi kom på plats i alla fall

Vi fick hjälp in till Viking-bryggan och ligger någorlunda bra här…det är iaf en brygga. Det rycker o sliter något fruktansvärt, knapar från bryggan har rykt, nästan alla ”dämpare” på rep har gått av (3 för oss) o natt till igår rök även en akterförtöjning. Vi går på bryggan som om vi är kraftigt berusade, vi vinglar fram och tillbaka ftån ena sidan till den andra. Kort sagt så är detta ett riktigt blåshål. Men ett charmigt blåshål.

Det är oavsett jättekul att ha kommit hit. Första gången för mig på Kap Verde. Vi har promenerat runt i stan, varit på fiskmarknad och grönsaksmarknad, pratat med lokalbefolkning, varit o hört på livemusik och bara strosat runt. Härligt att känna att vi verkligen är ute o reser. Detta är sååå annorlunda från Europa. Cuba har vi alla tänkt några gånger…utan att någon av oss faktiskt varit där ännu

Älskar alla färgglada väggar o målningar på fasader. En del hus är riktigt slitna medan andra hålls i bra skick. Befolkningen verkar inte ha så gott om pengar men de verkar klara sig. Det känns dyrt i supermarkets o på marknaderna…men, kanske får jag ett turistpris. Svårt att pruta utan några som helst kunskaper i det portugis-creolska språket.

Förutom strosande så har det varit mycket jobb med båten. Kommer nog fortgå hela tiden…Köket fungerade ju inte alls på överfarten hit då glas, kryddor, skålar, konservburkar o you name it flög ut så fort en kökslucka öppnades. Nu har vi sträckt och fäst elastiska snören med olika fästen. Hoppas det funkar. Har sagt att jag vägrar laga mat under samma förhållanden igen…..tror det togs på alvar…En massa annat jobb är också gjort med t ex watermakern, Glomex, fönster mm mm. O nu simmar en dykare under båten o rensar o fixar

I lördags anordnade en båtgranne en tjejdag på ett hotell här aldeles nära. Vi var 12 tjejer från olika båtar som njöt av lugnet, solen och en god lunch med en massa prat o skratt. Kul att släppa allt från båten ett tag o bara njuta, vi tjejer. Tror killarna blev lite avundsjuka samtidigt som de unnade oss denna eftermiddag

Några timmar senare, samma kväll, var det välkomstfest för Viking Explorer på Floating bar här I Marinan. En massa spännande snacks och plockmat stod framme, livemusik, caiprinha i mängder o en biljett till en gindrink på mörk gin serverades. Det var otroligt roligt och avslappnat. Alla bjöd på sig själva, dansade o hade kul 😊Vissa la sig redan runt 21 o andra höll igång till runt 03…

Dagen efter var nog ett par i besättningen ganska trötta o arbetslusten var inte på topp. Men ett minne blev det ☺️Förutom att ingen minns var de faktiskt var någonstans….

Igår och idag har inköp gjorts…grönsaker, ägg, frukt, nudlar, fisk mm mm. Känner mig delvis lurad på priset av en del medan andra känns helt ok. Dyrt för att faktiskt vara i ett relativt fattigt land måste jag ändå säga.

Den största känslan här är att vi lämnat Europa o har kommit till en helt annan kultur. Något jag verkligen älskar! På Kanarieöarna var allt så organiserat o välordnat medan det här är mer manjana o enkelt. Det är många barn som går runt på gatan o vill hjälpa till för lite småpengar. Men jag har fått till mig att ingen här är utan mat i alla fall

Förutom oss långseglare så är det kryssningsfartyg inne någon gång ibland. Detta är ju ingen turistig ö med charterresor, en massa hotell o välanpassat för de turister som önskar mer bekvämlighet. Snarare en levande by där befolkningen lever sina liv oavsett turister eller ej. Visst…självklart finns det de som lever på att hjälpa o serva oss långseglar. Plus de som säljer taxiresor o diverse lokalt producerade souvenirer till, framförallt, kryssningsgästerna….svårt att få plats ned souvenirer i en segelbåt

Solnedgång bakom berget med hamnen i förgrunden

Vi hade stora planer på en rundresa på ön med antingen taxi eller lokalbuss. Men tyvärr har tiden runnit iväg så det finns inte tid. Lite har vi i alla fall sett

Imorgon är den STORA avfarten…vi skall verkligen korsa Atlanten. Känns overkligt

Sista seglingsdagen mot Kap Verde o ankomst!

Framme på Kap Verde! Vi kom hit runt lunch idag, torsdag, och det var en utmaning….stundtals över 18 sekundmeter i inloppet till Mindalo. Nu sitter vi på en ”floating bar” o tar en kall öl.. åhhh vad gott det smakar. Världen gungar fortfarande ganska mycket, det tar nog några dagar. Vi har fortfarande inte varit på fast land utan bara på flytbryggor här i hamnområdet. Vi gick till immigration för att klarera in o betala för oss. De behövde pengar, vilket vi inte hade. Så vi fick sätta oss på Floating bar o ta en öl för att komma år internet o föra över pengar….vilket öde…!

Nu väntar några dagar här med fix av båten samt utforskande av ön. Har aldrig varit på Kap Verde så jag är jättenyfiken. Efter helgen seglar vi vidare rakt västerut

Tillbaka till vår sista del av seglingen hit….

Dag 6 fascinerades vi av alla stora flygfiskar som kom i stora stim och flög långa sträckor över havet för att sedan landa i vattnet igen. Vinden har varit svagare och vågorna stundtals lägre. Men båten har rullat runt en hel del i den krabba sjön

En av alla stackars flygfiskar som landade på båten under natten

Till middag blev det stekt Mahi Mahi och det smakade helt underbart efter all rent vegetarisk mat vi har ätit. Strax innan vi skulle äta nappade en stor fisk som, tyvärr, drog med sig hela spolen ut till havs. När vi sedan satt och åt nappade en riktigt stor Mahi Mahi till som kom nästan fram till båten innan även den släppte 😩

Att laga mat är en av de största utmaningarna

På morgonen dag 7 ser vi land. Ganska höga berg i ett dis av moln. Uppe på däck ligger minst 14 flygfiskar och en liten bläckfisk som strandat på Vilja över kvällen och natten. Under natten har det hörts smällar när de flög mot fönstret i doghouset.

Det är en konstig känsla att närma sig land efter så många dagar till havs. På ett sätt känns det som att vi aldeles nyss lämnade Las Palmas samtidigt som det känns som vi varit ute väldigt länge. Det har dock känts väldigt skönt med den långa seglingen vi hade från Portugal till Las Palmas i november i ryggen.

Och…nu är vi här!

Oväder och förberedelser

Dagen D närmar sig med stormsteg! Nästa vecka lämnar vi bryggan och seglar vi iväg. Äntligen! Nu börjar det kännas lite pirr i kroppen och vi börjar ta in att vi faktiskt skall iväg på vårt livs äventyr. Har tidigare inte riktigt förstått att vi faktiskt skall segla över Atlanten för det har legat så långt fram i tiden. Men nu är det snart verklighet. Idag om en vecka lämnar vi bryggan och Europa. Första stoppet blir Kap Verde o efter ett par dagar där bär det av rakt västerut ut på öppet hav och vi skall korsa ett av världens största hav i en lite båt. Häftig känsla!

Smak på äventyr fick vi redan natt till tisdag efter jul, när ett, eller flera, oväder drog in över Kanarieöarna. Läste om det i ett flertal svenska tidningar t o m. Vindarna satte in rätt mot vår brygga runt klockan 02 på natten. Brygga T ligger längst ut på piren och mitt i öppningen in i hamnen så vi låg minst sagt illa till när vinden drog rakt in. För att ligga på sämsta bryggan så hade vår båt, Vilja, plus båten bredvid oss de bästa platserna. Vi förstärkte självklart med ett flertal förtöjningar och kunde sedan lägga tiden på räddningsauktioner på andra båtar i nöd i stället.

Redan tidigt under natten släppte några knapar (fästen för förtöjning) från bryggan. 3 stora båtar varav 2 obemannade började driva iväg. På den bemannade båten lyckades de snabbt kapa några förtöjningar så de hängde kvar i en förtöjning och kunde därmed rädda sig kvar vid vår brygga. De andra två lämnade utan besättning och drev mot bryggan innanför oss ca 50 meter bort. Där blev det aktivitet så de drivande båtarna inte skulle krossa de båtar som låg på den bryggan. På ett mirakulöst sätt lyckades de baxa in de två båtarna utan, vad vi vet, några större skador.

Tidigt på natten startade i stort sett alla båtar som låg på lovartsidan sina motorer och körde för fullt – med förtöjningarna kvar. Detta för att försöka hålla sig borta från bryggan vilket annars skulle leda till skador på båtarna. Vädrets makter är otroliga och då blir vi riktigt små. Förtöjningar låg kors och tvärs över bryggan och även draggar hade använts eftersom fästena hade släppt. Flytbryggan gungade upp och ner och det var svårt att hålla sig på benen både på grund av de stora rörelserna men också på grund av alla förtöjningar som spändes och slackades, man behövde kliva över. Vi var rädda att hela flytbryggan skulle släppa från piren och då skulle 50 båtar flyta iväg med den.

Två båtar från Viking Explorer vars besättning inte var på plats, började få problem då de inte hade motorerna startade och kunde därmed inte hålla sig ute från bryggan. Den ena av dem låg redan och dunkade in mot bryggan. Några på bryggan lyckades hitta nycklar och kunde starta motorerna. Det hjälpte den ena båten men den andra ville inte räta upp sig och ännu fler fendrar trycktes ned mellan båt och brygga. Efter många timmars jobb fick vi, till slut, ut båten några meter.

Förtöjningar åt alla håll o kanter i ett spindelnät

När knapparna rök fick draggar plockas fram för förtöjning

En övergiven båt som höll på att slås I spillror

Räddningsaktion för en båt vars ägare inte var på plats

Samtidigt hörde vi på VHF:en om både privatbåtar och stora tankbåtar i nöd. Många ropade med skräck i rösten.Räddningsbåtarna hade fullt upp att göra och fick prioritera de som var i mest behov av hjälp. Även en båt på vår brygga ropade efter hjälp, något man normalt endast brukar göra ute till havs, men detta var inte en normalt. Och det säger en del om situationen för några av båtarna på vår brygga.

Ingen låg säker…En grannbåt kan åsamka stora skador

Längst in på bryggan ligger en övergiven jättestor segelbåt. Seglet hade delvis rullat ut och fladdrade och smällde hårt i vinden. Det är ordentligt trasigt nu. Båten vreds in mot stenarna i piren och ett hål båten haft redan innan blev betydligt större där den låg och dunkade ovanpå och mot bryggan. Båten lutade också kraftigt mot stenpiren där den riskerade att slås i spillror. Poliser kom till bryggan och spärrade av för allmänheten då vår brygga, brygga T, och framförallt den övergivna båten ansågs vara en stor fara. Endast vi med båtar på bryggan blev ditsläppta med order om att hålla oss långt borta från båten som riskerade att kapsejsa.

Ett hål fanns redan men det blev betydvärre och båten blev an fara för både andra båtar o människor i närheten. Polisen spärrade av.

Det är ledsamt att se

Efter ett halvt dygn började det lugna ner sig. Då såg vi ett gult dis närma sig från söder. Calima – sand från Sahara var på ingång – dessutom skulle det blåsa upp igen kommande natt. Prognosen var också kraftigt regn med åska. Vi hade tur – vinden blev betydligt mildare än föregående natt och regnet med åskoväder nådde aldrig hamnen där vi ligger. Det blev därmed en välbehövlig natts sömn efter föregående natts sömnlösa. Nästa morgon hade båten däremot täckts av ett tunt lager gul Sahara-sand. Men med vattenkran på bryggan gick det att spola bort det mesta av sanden i alla fall. Det blev med andra ord ett stort äventyr redan innan avsegling. Vilket vi läst om även i ett flertal svenska tidningar.

Natten efter kom Calima o la ett lager av Sahara-sand på båten

Flera tidningar hade långa artiklar i Sverige

Förutom detta hektiska dygn går tiden åt till förberedelser och åter förberedelser. Samt vardagssysslor. Listor med saker vi skall hinna med skrivs, bockas av och fylls på igen. Det är självklart en massa fix med båten både utvändigt och invändigt. Det är full aktivitet på de flesta båtar på bryggan…något skall svetsas och annat slipas, det klättras upp i riggar, översyn av säkerhet och skeppsapotek, Oljebyte på motorer, gasflaskor fylls för kommande matlagning, diverse detaljer förbättras och förstärks, nät för grönsaker o frukt hängs upp, en örtvägg har installerats, storhandlande görs o mat stuvas mm mm. Arbetet tar nog aldrig slut så nu är det prioritering som gäller.

Puts av trä o sömnad längre bort på bryggan

Vårt grönsaksnät skall fixas för att passa upphängningen

En av alla båtar med någon upphissad längst upp i masten

Vi har varit o storhandlat minst 4 gånger nu och stuvutrymmet börjar ta slut. Nu lyfts t o m plattorna i durken upp ( båtens golv) och därunder stuvas en hel del mat o dryck undan. Snart finns knappt en centimeter kvar där inget är stuvat. Det känns som att båten sjunker djupare och djupare ner i vattnet för varje lass som kommer hit. Och det är sant att den faktiskt sjunkit några centimeter, det syns på vattenlinjen.

Ännu en storhandlade…detta var på julafton

Jan skymtar bakom några av våra lådor med mat som fraktas till båten

Vardagssysslor har vi självklart även här i båten på bryggan. Tvätta kläder är en av dem. Det luktade lite mögel i något skåp så det blev att tvätta o skölja alla kläder. Samt skura skåp. Så nu luktar det jättegott! Laga mat och diska är en annan och att försöka hålla ytorna tomma från saker är ännu ett evighetsjobb.

Den mesta tiden tillbringar vi i och runt båten men vi rör oss självklart runt också. Trots att Las Palmas är en ganska stor stad och med mycket trafik så finns det vackra platser häromkring. Framför allt hamnen med alla dess båtar. Nästan dagligen är det någon båt som ger sig iväg på längre resor – antingen till Kap Verde eller direkt över Atlanten utan stopp på vägen. Men även stranden på andra sidan med dess liv o rörelse är värd några besök.

Ute på vår pir. Brygga T är den första härifrån på vänster sida

Utanför hamnen ligger 100-tals båtar på svaj

På andra sidan ligger stranden Las Canteras

Och nästan dagligen kommer det äventyrslystna ut på bryggan. De söker plats ombord på en segelbåt som skall över Atlanten. Äventyret lockar dem och några kommer ibland spelandes och sjungandes med gitarr på magen. Visst hade det varit underbart med gitarrspel hela överfarten. Vi är fullt manskap redan men det hade ändå varit ett stort steg att ta med en helt främmande människa som inte har referenser eller dokumenterad erfarenhet.

En sjungande och gitarrspelande lycksökare som sökte efter båt att följa med

Förutom fix o vardagssysslor har vi även testat att göra hemgjord creme fraiche och satt en vetesurdeg. Nästa sak att testa är att göra yoghurt på torrmjölkspulver

Surdegen tog sig inte men creme fraiche blev jättegod. Yoghurt har jag endast lyckats med på mjölk med lång hållbarhet – torrmjölken funkade inte

Vi tar oss självklart tid till lite mys på fördäck med kall öl o chips och lagar god mat i båten. Moules frites och stekta småsardiner på grekiskt vis bl a. Riktigt gott båda delarna

Innan jul åt vi middag med gänget på Viking Explorer och därefter blev det efterfest på Vilja. Kul med nya vänner som ger sig ut på samma äventyr som vi gör!

Nu är det dags att fortsätta arbetet så mycket blir klart innan nyår.

GOTT NYTT ÅR 🍾🎊🍾🎊🍾