kuba – Levermittliv

Quiet days, happy days and Goodbye to Cuba

Det är en stilla morgon och vi ligger med Vilja utanför den lilla byn Pilón någon stans längst ner på Kubas sydkust. Vattnet är spegelblankt och de gröntäckta bergen står och vakar över oss. Det är lugnt, stilla, vackert och fridfullt. Runt oss ligger det små fiskebåtar av allehanda slag med män som är ute och fiskar. Det är små enkla roddbåtar eller segelbåtar, t o m saker som ett stort bildäck eller vad som helst som flyter, ingen har motor här och allt är oerhört enkelt. Inte som i Östra Karibien där det var nästan större motorer än båtar. I byn finns en stor skorsten som skall ha tillhört en cementfabrik som tidigare fanns i byn. Den är nu nedlagd och de flesta är arbetslösa. Fattigdomen är utbredd och det finns nästan inget att köpa. Men vi ser fortfarande ingen misär.

It’s a quiet morning and Vilja and I are lying outside the small village of Pilón somewhere at the bottom of Cuba’s south coast. The water is mirror-like and the green-covered mountains watch over us. It is calm, quiet, beautiful and peaceful. All around us are small fishing boats of all kinds with men out fishing. It’s small simple rowboats or sailboats, even things like a big car tire or anything that floats, nobody has a motor here and everything is extremely simple. Not like in the Eastern Caribbean where there were almost bigger engines than boats. In the village there is a large chimney which must have belonged to a cement factory that used to be in the village. It is now closed and most are unemployed. Poverty is widespread and there is almost nothing to buy. But we still see no misery.

Quite days on south Cuba — A small sailingboat

20240510_091629 — Pilón with the chimney

Vi tar jollen in till byn och promenerar runt. Människorna är mer avvaktande här än på de platser vi varit tidigare. Inga frågor om att växla pengar eller köpa cigarrer. Troligen kommer det bara någon enstaka båt i månaden hit så de är inte vana vid turister. Byn är sömnig, gatorna är av jord och mesta trafiken är med häst och vagn eller cykel. Överallt står hästar, getter eller grisar och betar. Det är inte mycket att se men bara det i sig har ju en viss charm.

We take the dinghy into the village and walk around. The people are more wait-and-see here than in the places we have been before. No questions about exchanging money or buying cigars. Probably only a single boat a month comes here so they are not used to tourists. The village is sleepy, the streets are dirt and most of the traffic is by horse and cart or bicycle. Everywhere there are horses, goats or pigs grazing. There is not much to see, but that alone has a certain charm.

Efter promenaden i byn Pilón flyttar vi Vilja ca två nautiska mil österut mot Cayo Blanco som är en liten ö med en lång härlig sandstrand. Här skall vi ligga och koppla av, bada och ta en tur in till stranden. Det är väldigt varmt idag så ett svalkande (32 grader) dopp känns som en befrielse. Det är klart och rent och turkost. Långt borta över bergen hör vi ett mullrande. Mörka moln täcker bergstopparna. Men det är långt borta ifrån oss så vi får nog inget regn. Det hade varit skönt med en störtskur som gör båten ren och oss svala.

After the walk in the village of Pilón, we move Vilja about two nautical miles east towards Cayo Blanco, which is a small island with a long, lovely sandy beach. Here we will lie down and relax, swim and take a trip to the beach. It’s very hot today so a cooling (32 degrees) swim feels like a release. It’s clear and clean and turquoise. Far away over the mountains we hear a rumbling. Dark clouds cover the mountain tops. But it’s far away from us so we probably won’t get any rain. It would have been nice to have a downpour that makes the boat clean and us cool.

20240510_145309 — Taking a walk on the beach

20240510_145246 — White sand, blue sky and turquoise water

Nu sitter vi i sittbrunnen och kopplar av. Det blir inte mycket gjort idag och det är skönt med en avkopplande dag efter att ha förflyttat oss nästan tolv timmar varje dag i flera dagar. Till lunch äter vi linsgryta för tredje dagen i rad. Det börjar bli tomt i kyl och skåp på färskvaror efter att inte ha kunnat handla på över en månad. Förutom lite grönsaker i Havanna. Men vi klarar oss. Konserver och torkade bönor har vi gott om. Och nudlar.

Now we sit in the cockpit and relax. Not much will be done today and it’s nice to have a relaxing day after moving almost twelve hours every day for several days. For lunch we eat lentil stew for the third day in a row. The fridge and cupboards are starting to run out of fresh produce after not being able to shop for over a month. Except for some vegetables in Havana. But we’ll manage. We have plenty of canned goods and dried beans. And noodles.

Det börjar mörkna och vi är på väg mot Santiago de Cuba. Vi lämnade runt 11.30 i förmiddags och det har varit väldigt stilla hela tiden. En liten stund provade vi att segla men seglen fladdrade och vi kom framåt i ca 2,5 knop. Därefter försvann den lilla vinden helt och det har varit och är helt spegelblankt. Vi följer längs med kusten och på vår babords sida har vi Kuba med sina grönklädda berg. Tidigt imorgon bitti skall vi vara framme. Vi behöver hålla igen lite på farten så att vi inte kommer fram innan gryningen. Att ta sig in till en ny plats när det är mörkt undviker vi så gott det går.

It is getting dark and we are on our way to Santiago de Cuba. We left around 11.30 this morning and it has been very quiet the whole time. For a little while we tried to sail but the sails fluttered and we came forward at about 2.5 knots. After that, the small wind disappeared completely and it has been and is completely mirror-like. We follow along the coast and on our port side we have Cuba with its green-clad mountains. We will be there early tomorrow morning. We need to slow down a bit so that we don’t arrive before dawn. We avoid entering a new place when it is dark as much as possible.

20240511_200044 — Some dark skyes above the mountains

I Santiago de Cuba ligger vi på en marina långt från staden. I närheten finns en stor cementfabrik och det stinker verkligen från utsläppen. Vid marinan finns i princip ingenting att göra men vi ligger väldigt väl skyddat. Det är Mothers day idag söndag när vi kommer fram och det uppmärksammas mycket. Vilka vi än möter så gratulerar de mig och Viveka på Embla.

In Santiago de Cuba we are located on a marina far from the city. Nearby is a large cement factory and it really stinks from the emissions. There is basically nothing to do at the marina, but we are very well protected. It is Mother’s day today, Sunday, when we arrive and it gets a lot of attention. Whoever we meet, they congratulate me and Viveka at Embla.

Efter några timmar i hamnen tar vi en taxi in till staden. Det är varmt och det är öde. Knappt en människa syns på gatorna. Det hörs musik inne från ett hus och jag tittar in. Plötsligt, utan att jag egentligen vet hur det gick till, befinner jag mig inne i det lilla rummet dansandes med fyra kubaner. Jan kommer efter och vi är mitt inne i en familjefest. Det dansas, vi får mat och dryck och glädjen lyser i deras ögon. Så spontant och så överraskande. Kubaner fångar verkligen, trots bristen på i stort sett allt, de små ögonblicken, glädjen och bjuder på det lilla de har. Det är så härligt och så uppfriskande. Vi har något att lära oss av detta folk. De lever så enkelt, elektriciteten kommer och går, samma sak med vatten, mat finns knappt. Likaså är det med allt annat vi är vana vid att ha utan att ens tänka på det. Men de lever här och nu och gör det bästa av allt.

After a few hours in the port, we take a taxi into the city. It’s hot and it’s deserted. Hardly a person can be seen on the streets. There is music inside from a house and I look inside. Suddenly, without really knowing how it happened, I find myself inside the small room dancing with four Cubans. Jan comes after and we are in the middle of a family party. There is dancing, we get food and drink and the joy shines in their eyes. So spontaneous and so surprising. Cubans really capture, despite the lack of pretty much everything, the small moments, the joy and offer the little they have. It is so lovely and so refreshing. We have something to learn from this people. They live so simply, the electricity comes and goes, the same with water, food is scarce. It’s the same with everything else we’re used to having without even thinking about it. But they live in the here and now and make the best of everything.

Quite and happy days on Cuba — Happy people are dancing all the time

Nästa dag åker vi in till Santiago de Cuba med taxi igen. Första stoppet blir Fidel Castros gravplats. Det är ett stort område med många gravar och minnesmonument för bl a revolutionärer. Det står vakter utplacerade som ser ut som statyer. De står helt blick stilla. Dessutom är det ett flertal ordningsvakter som ser till att vi endast går där vi får lov att gå. De följer oss hela vägen så det finns ingen risk i världen att vi går fel. Vi lotsas först fram till stenen där Fidel Castro ligger. Det är en stor rundad sten som är hämtad uppe i bergen enligt hans egna önskemål. Han ville inte ha något stort monument. På stenen finns en skylt där det står ”FIDEL” . Varken mer eller mindre. För att få gå lite närmre måste vi ta av våra solhattar för att hedra honom. Vi går vidare till ett stort och pampigt monument. På övre våningen är det en staty och genom en stor öppning ner till första våningen ser vi en kista insvept i Kubas flagga. Här ligger José Martí, kallad ”El apóstolo” Han var en politiker, filosof, poet och journalist som levde på 1800-talet och han har kommit att ses som en kubansk nationalhjälte. Innan vi lämnar gravområdet får vi uppleva ett vaktbyte. Vilken precision! Vilken samstämdhet och timing! Pampig musik spelas och åtta vakter skall bytas ut mot åtta nya. Ingen av dem gör en enda miss. Alla armar och ben lyfts med otrolig precision och allt stämmer på centimetern och sekunden. Helt otroligt att få uppleva!

The next day we go into Santiago de Cuba by taxi again. The first stop will be Fidel Castro’s grave. It is a large area with many graves and memorials for, among others, revolutionaries. There are guards posted that look like statues. They stand completely still. In addition, there are several security guards who make sure that we only go where we are allowed to go. They follow us all the way so there is no chance in the world that we will go wrong. We are first guided to the stone where Fidel Castro lies. It is a large rounded stone that has been brought up in the mountains according to his own wishes. He didn’t want any big monument. On the stone there is a sign that says ”FIDEL”. No more no less. To get a little closer, we have to take off our sun hats to honor him. We move on to a large and imposing monument. On the upper floor there is a statue and through a large opening down to the first floor we see a coffin wrapped in the Cuban flag. Here lies José Martí, called ”El apóstolo” He was a politician, philosopher, poet and journalist who lived in the 19th century and he has come to be seen as a Cuban national hero. Before we leave the burial grounds, we experience a changing of the guard. What precision! What consistency and timing! Loud music is played and eight guards are to be replaced by eight new ones. None of them make a single miss. All arms and legs are lifted with incredible precision and everything is accurate to the centimeter and the second. Absolutely incredible to experience!

Quitedays, happy days and leaving Cuba — Fidels grave

Vi tar oss in till centrum och hittar en restaurang där vi beställer middag. Miljön på restaurangen tillsammans med husen utanför, bilarna och människorna gör att det känns som vi är med mitt i en film från 50-talet. Tiden har verkligen stått stilla. Det är en sådan häftig upplevelse! Den känslan får vi ofta här på Kuba.

We make our way into the center and find a restaurant where we order dinner. The environment in the restaurant together with the houses outside, the cars and the people make it feel like we are in the middle of a movie from the 50s. Time has truly stood still. It’s such an awesome experience! We often get that feeling here in Cuba.

Det är vår sista hela dag på Kuba och idag skall vi göra en heldagstur till olika sevärdheter. Det är i alla fall det vi tror att vi har bokat. Taxin kör oss österut och högt upp på ett berg på serpentinvägar. Första målet är en stor sten som vi skall klättra upp på. För att komma till stenen går vi 459 trappsteg uppåt genom vacker natur och med fantastisk utsikt. Sista biten upp till stenen är det en brant men otroligt stabil trappa. Vilken utsikt och så otroligt vackert med fält av den vackra blomman Agapanthus eller Afrikas Blå Lilja. Det är väl värt promenaden. Nästa stopp är en botanisk trädgård. Här blir vi visade runt bland alla vackra blommor. Efter dessa två stopp kör chauffören oss tillbaka. Vi skulle haft två stopp till plus tid för lunch. Pochitos, mannen vi bokat med, förstår vår irritation och han ringer in en ny chaufför med en gammal blå Chevrolet. Han sätter sig själv på en pall mellan framsätena och vi fortsätter utflykten. Lunchen äts på en lokal kubansk restaurang. Det är gott och det är otroligt billigt. Vi gör stopp för att handla och vi åker hem till Pochitos mamma och syster. Systern skall lämna sina två barn hos deras mormor om två dagar då hon skall ta sig från Kuba via Nicaragua och sedan via Mexico till USA. En resa många kubaner drömmer om och bara ett fåtal får möjlighet att göra. Det är en lång och strapatsrik resa från Nicaragua vilken många gör till fots. Trots stoltheten över sitt land drömmer de flesta kubaner om ett liv där de har större möjligheter. Hur länge systern blir borta återstår att se. Hon sa ett år men inget vet hur länge det blir.

It is our last full day in Cuba and today we will do a full day trip to various sights. At least that’s what we think we’ve booked. The taxi drives us east and high up a mountain on serpentine roads. The first goal is a large rock that we must climb. To get to the stone, we go up 459 steps through beautiful nature and with fantastic views. The last bit up to the stone is a steep but incredibly stable staircase. What a view and so incredibly beautiful with fields of the beautiful flower Agapanthus or African Blue Lily. It is well worth the walk. The next stop is a botanical garden. Here we are shown around among all the beautiful flowers. After these two stops, the driver drives us back. We would have had two more stops plus time for lunch. Pochitos, the man we booked with, understands our annoyance and he calls in a new driver with an old blue Chevrolet. He puts himself on a stool between the front seats and we continue the excursion. Lunch is eaten at a local Cuban restaurant. It’s delicious and it’s incredibly cheap. We stop to shop and we go home to Pochito’s mother and sister. The sister will leave her two children with their grandmother in two days when she will make her way from Cuba via Nicaragua and then via Mexico to the United States. A trip many Cubans dream of and only a few get the opportunity to do. It is a long and strenuous journey from Nicaragua, which many do on foot. Despite the pride in their country, most Cubans dream of a life where they have greater opportunities. How long the sister will be gone remains to be seen. She said a year but no one knows how long it will be.

På vägen tillbaka, och med chaufförens minst sjunde öl i kroppen, hamnar vi bakom ett gäng kubaner som dansar, spelar instrument och slår på trummor i en väldigt oorganiserad procession. Ännu en gång – vilken glädje och vilket lyckorus att få uppleva. Detta mitt på gatan i ett enkelt bostadskvarter. Kvällen kommer fortsätta för vi har blivit inbjudna till Pochitos på middag.

On the way back, and with the driver’s seventh beer in his body, we end up behind a group of Cubans who are dancing, playing instruments and beating drums in a very disorganized procession. Once again – what a joy and what a rush of happiness to experience. This in the middle of the street in a simple residential block. The evening will continue because we have been invited to Pochitos for dinner.

Kvällen är, liksom hela dagen, väldigt lyckad. Vi möts på ett enkelt sätt där vi sitter ute på gatan på hårda stolar med maten i knät och äter och umgås. Sammanfattningsvis har denna dagen varit helt magisk. En av de bästa på hela seglingen. Så många oväntade händelser och så mycket av det verkliga Kuba. Vi har fått ta del av en kubansk familjs liv och leverne och vi har upplevt gatufest. Vi går lyckliga tillbaka till Vilja igen för att sova. Imorgon lämnar vi Kuba och nya äventyr väntar.

The evening is, like the whole day, very successful. We meet in a simple way where we sit outside on the street on hard chairs with the food in our laps and eat and socialize. In summary, this day has been absolutely magical. One of the best in all of sailing. So many unexpected events and so much of the real Cuba. We got to take part in the life of a Cuban family and we got a street party going. We happily go back to Vilja again to sleep. Tomorrow we leave Cuba and new adventures await.

Idag lämnar vi Kuba. Ett land vi kommit att älska. Tack Kuba! Vilket land. Vilka människor. Vilken glädje. Här finns allt och ingenting på samma gång. Det är vackert, det är fantastiskt och det är sorgligt. Det är ett prövat folk. Det är ett stolt folk. Det är ett glädjens och musikens folk. Människorna är otroligt givmilda och delar så frikostigt med sig av det lilla de har. Vi har fått lära oss att uppskatta allt vi faktiskt har och att förstå värdet av att kunna handla det vi önskar när vi behöver det. Kuba har också lärt oss att ta tillvara på dagen och se glädjen i varje tillfälle. Jag hoppas vi kommer tillbaka någon gång. Det har varit en magisk månad. Men nu väntar nya äventyr. Vi är på väg mot Jamaica.

Today we leave Cuba. A country we have come to love. Thank you Cuba! Which country. What people. What a joy. Here there is everything and nothing at the same time. It’s beautiful, it’s amazing, and it’s sad. It is a tried and tested people. It is a proud people. It is a people of joy and music. The people are incredibly generous and share so generously with what little they have. We have been taught to appreciate everything we actually have and to understand the value of being able to buy what we want when we need it. Cuba has also taught us to seize the day and see the joy in every opportunity. I hope we come back sometime. It has been a magical month. But now new adventures await. We are on our way to Jamaica.

VideoCapture_20240516-163824 — Waving Goodbye to Cuba

Out on new adventures on Cuba

Onsdag eftermiddag lämnar vi Cienfuego. Vi har legat här med båten i sjutton dygn. Under den tiden har vi gjort två underbara resor in i landet Kuba. Havanna tog oss verkligen med storm och det är nog den mest fascinerande stad jag någonsin upplevt. Skulle hemskt gärna vilja komma tillbaka dit någon gång. Vem vet, kanske det blir så. Vår andra utflykt blev till den charmiga staden Trinidad bara en och en halv timmas resa från Cienfuego. Denna stad är med på Unescos world Heritage Site. Vi slogs av skönheten även i denna lilla koloniala stad. Inga storslagna hus som i Havanna men vackra historiska envåningshus i rader målade i pastellfärger. Gatorna utgörs av kullersten som är ganska påfrestande att gå på men absolut vackert och säkert bra massage för fötterna o träning för balanssinnet.

Wednesday afternoon we leave Cienfuego. We have been here with the boat for seventeen days. During that time, we have made two wonderful trips into the country of Cuba. Havana really took us by storm and it is probably the most fascinating city I have ever experienced. Would love to come back there sometime. Who knows, maybe it will be. Our second excursion was to the charming town of Trinidad, just an hour and a half’s journey from Cienfuego. This city is included in the UNESCO World Heritage Site. We were struck by the beauty even in this small colonial town. No grand houses like in Havana but beautiful historic one-story houses in rows painted in pastel colors. The streets consist of cobblestones which are quite stressful to walk on but absolutely beautiful and certainly good massage for the feet and exercise for the sense of balance.

Out on new adventures on Cuba — One of all horses in town

It is beautiful

Vi stannar i Trinidad i två dagar under vilka vi promenerar runt stora delar av dagarna. Alla människor som vi möter är även här otroligt vänliga och nyfikna. Att vi kommer från Sverige och med en liten båt imponerar. Många kvinnor ber oss om tvål och huvudvärkstabletter samt mjölkpulver. Bristen på allt är stor och så enkla saker hade hjälpt deras vardag om vi hade haft att dela ut.

We stay in Trinidad for two days during which we walk around most of the days. All the people we meet here are also incredibly friendly and curious. The fact that we come from Sweden and with a small boat is impressive. Many women ask us for soap and headache tablets as well as powdered milk. The lack of everything is great and such simple things would have helped their everyday life if we had had to hand out.

Vi sätter oss ner på en servering strax innan lunch första dagen och det dröjer bara några minuter innan ett 5-mannaband börjar spela musik. Detta är så otroligt häftigt och unikt med Kuba. All denna livemusik! Både dag och kväll och, med musiken, kommer glädjen den förmedlar och som vi ser hos lokalbefolkningen.

We sit down at a table just before lunch on the first day and it only takes a few minutes before a 5-man band starts playing music. This is so incredibly cool and unique about Cuba. All this live music! Both day and night and, with the music, the joy they convey and that we see in the locals.

På kvällen är det en stor musikgrupp på torget och människor samlas. De är nio eller tio i bandet och stämningen är hög. Det dröjer inte länge innan dansgolvet fylls upp. Både av turister och lokalbefolkning. Efter en kort stund går strömmen i hela staden. Publiken tänder sina tändare och bandet fortsätter spela så gott det går. Dansen fortsätter och stämningen är fortfarande lika hög. Alla gör det bästa av situationen och nya instrument, som inte kräver förstärkare, plockas fram. Det är så härligt att se hur feststämningen kvarstår och att inget får stoppa glädjen. Strömmen kommer tillbaka o salsadansen fortsätter. Troligen till långt ut på småtimmarna. Vi går och lägger oss runt midnatt då Jan brygger på en förkylning sedan några dagar tillbaka.

In the evening there is a large music group in the square and people gather. There are nine or ten of them in the band and the mood is high. It doesn’t take long before the dance floor fills up. Both by tourists and locals. After a short while, the power goes out in the whole city. The crowd lights their lighters and the band continues to play as hard as they can. The dancing continues and the mood is still as high. Everyone makes the best of the situation and new instruments, which do not require amplifiers, are picked up. It’s so wonderful to see how the party atmosphere remains and that nothing can stop the joy. The power comes back on and the salsa dancing will probably continue well into the wee hours. We go to bed around midnight as Jan has been suffering from a cold for a few days.

Dagen därpå vandrar vi runt i byn på dess kullerstensgator. Ute på gatorna sker mycket av transporten med häst och vagn. Något vi ser över hela Kuba. Det är charmigt, det är vackert och det ger en känsla av att vara tillbaka på 1500-talet. Christofer Columbus sägs ha landstigit någonstans här i trakterna för nästan 550 år sedan Han skickade iland spejare som meddelade att lokalbefolknigen var fredlig och åkte sedan vidare. Några tiotal år senare ockuperar Spanien Kuba. Vi lämnar Trinidad med en känsla av att få ha sett en speciell by. Unik på många sätt.

The next day we wander around the village on its cobbled streets. Out on the streets, much of the transport takes place by horse and cart. Something we see a lot of all over Cuba. It’s charming, it’s beautiful and it gives a feeling of being back in the 16th century. Christopher Columbus is said to have landed somewhere in this area almost 550 years ago. He sent scouts ashore to report that the local population was peaceful and then moved on. A few decades later, Spain occupies Cuba. We leave Trinidad with the feeling of having seen a special village. Unique in many ways.

En kväll är vi hembjudna till Dags kompis Alex. En polack som bott i Sverige men de senaste 20 – 30 åren på Kuba. Han är gift här och har ett litet hus med bakgård. Vi får en inblick i hur det verkliga livet på Kuba ter sig. Och vi får en fantastiskt god middag. Lite på samma sätt som när vi varit bjudna på middag i Thailand. Gästerna sitter ner vid ett bord och njuter av maten medan värdparet servar med mat och dryck. På bakgården har familjen en gris, en kalkon, en hund och några kycklingar.

One evening we are invited to the home of Dag’s friend Alex. A Pole who lived in Sweden but the last 20 – 30 years in Cuba. He is married here and has a small house with a backyard. We get an insight into what real life in Cuba looks like. And we get a fantastically good dinner. A bit in the same way as when we were invited to dinner in Thailand. The guests sit down at a table and enjoy the food while the host couple serves food and drinks. In the backyard, the family has a pig, a turkey, a dog and some chickens.

Dag skall lämna oss och flyga tillbaka till Guatemala. Det är sista kvällen tillsammans och Jan och Dag sätter sig på däck för att röka var sin kubansk cigarr tillsammans. Lite som en kul grej att göra på Kuba. Dag är van vid att röka cigarr men det är inte Jan. Vilket betyder att Jan både har svårt för att få eld på cigarren och att han hostar en hel del. Det är tydligt vem som njuter mest av den! Efter en tredjedels cigarr ger Jan upp och sparar cigarren till ett senare tillfälle.

Dag will leave us and fly back to Guatemala. It’s the last evening together and Jan and Dag sit down on the deck to smoke a Cuban cigar together. Kind of like a fun thing to do in Cuba. Dag is used to smoking cigars but Jan is not. Which means that Jan both finds it difficult to light the cigar and that he coughs a lot. It’s clear who enjoys it the most! After a third of the cigar, Jan gives up and saves the cigar for a later occasion.

Dagen därpå drabbas även jag av förkylningen. Det är tungt att röra sig i värmen med hosta, snuva och förkyldtungt huvud. Tråkigt men förkylning är väl en del av livet. Ett par dagar går och det blir min födelsedag. Jag är inte pigg o inte heller Jan. Men vi tar oss in till Cienfuego och äter en lyxig middag på en takterrass med livemusik. Dyrt för att vara på Kuba men väl värt pengarna för att fira. Nästa dag skall vi lämna Cienfuego o segla österut längs med kusten mot slutmålet på Kuba som är Santiago de Cuba.

The next day I also get a cold. It is difficult to move in the heat with a cough, runny nose and heavy head. Sad, but colds are part of life. A couple of days pass and it’s my birthday. I’m not alert and neither is Jan. But we make it to Cienfuego and have a luxurious dinner on a roof terrace with live music. Expensive to be in Cuba but well worth the money to celebrate. The next day we will leave Cienfuego and sail east along the coast towards the final destination in Cuba, which is Santiago de Cuba.

Vinden lyser med sin frånvaro och vi ligger och guppar ute på havet. Vi rör oss framåt i ca en knop. Med andra ord inte alls. Plötsligt tornar mörka moln upp sig. Det börjar in över land och vi hör hur det mullrar. Oväder är definitivt på ingång. Då vi inte har radar inkopplad, eftersom den slår ut vår gps o plotter av någon anledning, så kan vi inte följa ovädret mer än med blotta ögat. Vi beslutar oss för att reva storseglet så det blir mindre segelyta uppe. Att gå för fulla segel in i ett oväder vill vi inte riskera. Det blir inte bara enorma krafter utan det sliter också på de segel som är uppe. Natten fortgår med i stort sett motorgång. Ovädret drar förbi men de svaga vindar vi har, går rakt emot oss. Det är väntat då vi går åt motsatt riktning mot hur vinden brukar blåsa. Vi går dessutom emot ett par knops ström. Jag mår riktigt dåligt i min förkylning så Jan tar hela nattskiftet och låter mig vila. Der är jag väldigt tacksam för. Vi väntas vara framme på vår ö nästa förmiddag. Efter att ha legat i inre hamnar, både inne i Rio Dulce och andra ställen, utan kristallklart turkost vatten på väldigt länge så är det verkligen det vi längtar efter. Att bada i fantastiskt hav.

The wind shines with its absence and we lie bobbing out on the sea. We move forward at about one knot. In other words, not at all. Suddenly dark clouds tower up. It starts over land and we hear how it rumbles. Stormy weather is definitely coming. Since we don’t have radar connected, because it knocks out our gps and plotter for some reason, we can’t follow the storm more than with the naked eye. We decide to take down the mainsail so that there is less sail surface up top. We don’t want to risk going full sail into a storm. Not only are there enormous forces, but it also wears on the sails that are up. The night continues with mostly motoring. The storm is passing but the weak winds we have are heading straight for us. This is to be expected as we are going in the opposite direction to how the wind usually blows. We are also going against a couple of knots of current. I feel really bad with my cold so Jan takes the whole night shift and lets me rest. I am very grateful for that. We are expected to arrive at our island next morning. After lying in inner harbors, both inside the Rio Dulce and elsewhere, without crystal clear turquoise water for a very long time, this is really what we long for. To swim in fantastic sea.

Vi har lagt till och har nu en ö helt för oss själva! Underbart! Så nu kan vi njuta av turkost vatten, öar och enskildhet i fem till tio dagar. Utan trängsel. Imorgon möter vi en vänbåt, Embla med Viveka och Erik, från Stockholm, som vi seglade över Atlanten tillsammans med och som vi mötte senast i Honduras. Det skall bli jättetrevligt! Såååå häftigt att vi båda har seglat med våra egna båtar ända från Sverige, seglade över Atlanten tillsammans och nu möts på en liten remote ö i Kuba. Hur stor är sannolikheten??? Här längs kusten finns ju knappast en enda segelbåt.

We have anchored and now have an island all to ourselves! Wonderfully! So now we can enjoy turquoise water, islands and privacy for five to ten days. Without congestion. Tomorrow we meet a friend’s boat, Embla with Viveka and Erik, from Stockholm, with whom we sailed across the Atlantic together and whom we last met in Honduras. It will be great fun! Sooooo cool that we have both sailed with our own boats all the way from Sweden, sailed across the Atlantic together and now meet on a small remote island in Cuba. How big is the probability??? Here along the coast there is hardly a single sailboat.

Jag har nästan svårt för att ta in det! Vi ligger med Vilja i en ganska väl skyddad naturhamn. I bakgrunden ser vi bergsmassiv på huvudön Kuba. Solen skiner, havet är turkosblått och vi har seglat ända hit!

I almost have a hard time taking it in! We lie with Vilja in a fairly well-protected natural harbour. In the background we see the mountain massif on the main island of Cuba. The sun is shining, the sea is turquoise blue and we have sailed all the way here!

Embla har kommit till oss, ett dygn efter att vi ankrat. Nu skall vi segla tillsammans eventuellt ända fram till Jamaica men åtminstone till Santiago de Cuba. Det är jättekul att ses igen och vi har så mycket att prata om. Eftersom vi inte gjort någon upptäcktsfärd med jollen ännu ger vi oss iväg med båda våra jollar ett varv runt ön. Vi kommer till andra sidan ön där det finns en lagun som vi hittar en smal öppning in till. Här finns mängder av döda träd och mangrove. Perfekt för krokodiler! Men vi ser tyvärr ingen trots att vi håller ögonen öppna. Hela ön är täckt av mangrove och det finns inte en enda strand att ta sig iland på. Men nu kan vi åtminstone säga att vi åkt runt ön.

Embla has come to us, a day after we anchored. Now we will sail together possibly all the way to Jamaica but at least to Santiago de Cuba. It’s great to see you again and we have so much to talk about. Since we haven’t made any discovery trips with the dinghy yet, we set off with both our dinghies for a lap around the island. We reach the other side of the island where there is a lagoon to which we find a narrow opening. There are lots of dead trees and mangroves here. Perfect for crocodiles! But unfortunately we don’t see anyone even though we keep our eyes open. The entire island is covered in mangroves and there is not a single beach to land on. But now we can at least say that we went around the island.

Nästa dag ligger vi still och tar det lugnt. Förkylningen och hostan sitter fortfarande tyvärr i. På kvällen blir vi hämtade av Erik för att äta hummermiddag ombord på Embla. Viveca o Erik bytte till sig fyra stora hummerstjärtar för några dagar sedan. Åh vad gott det smakar! Under tiden som vi sitter där ser vi en båt som kör rakt emot oss. Det är en fiskebåt som vill byta till sig rom mot hummerstjärtar. Vi nappar direkt och de får en liten flaska rom mot tre (vi trodde det var fyra) hummerstjärtar. Ca 20 kronor kostade rommen. Det får bli till en förrätt framöver. Kvällen är jättetrevlig och vi kommer tillbaka till Vilja mätta och glada. Imorgon skall vi ta oss till en ö längre västerut.

The next day we lie still and take it easy. Unfortunately, the cold and cough are still there. In the evening we are picked up by Erik to have a lobster dinner on board Embla. Viveca and Erik bought four large lobster tails a few days ago. Oh how good it tastes! While we are sitting there, we see a boat heading straight towards us. It’s a fishing boat that wants to trade rum for lobster tails. We nibble right away and they get a small bottle of rum for three (we thought it was four) lobster tails. The rum cost about SEK 20. It may become an appetizer in the future. The evening is very pleasant and we return to Vilja full and happy. Tomorrow we will make our way to an island further west.

Det är tidig morgon och fortfarande mörkt när klockan ringer. Planen är att komma iväg vid 07 – tiden. Det blåser ca 15 meter i sekunden och vi kommer ha motvind och troligen motström. Det är flera korallrev att ta oss förbi och därmed inget öppet hav att kunna kryssa på. Vi förstår att det kommer bli i stort sett bara motorgång och ett väldigt stampande mot vågorna. Och vi har rätt. Nu har vi varit på väg i fyra timmar av troliga minst tio timmar. Det är stampigt och obekvämt och motorn får verkligen jobba. Vi går verkligen åt ”fel håll” för att segla på sydsidan Kuba. Men har inte mycket val om vi vill se lite och komma fram till Santiago de Cuba för utcheckning innan vi seglar söderut mot Jamaica. Vinden avtar och vågorna försvinner nästan helt så sista halva sträckan är bekväm och vi kommer fram till Cayo Cuervo innan det blir mörkt. Det är en stor lagun med ett flertal öar runtomkring. Många med vackra små sandstränder. Inne i lagunen ligger en stor tvåmastad båt. Strax efter ankomst kommer ett par från båten med en vacker liten segelbåt. Det visar sig att mannen seglat i ca tjugo år och är inne på sitt tredje varv runt jorden. Kvinnan har varit med i tio år. Häftigt! Vilket liv de lever och vilka upplevelser de varit och är med om.

It is early morning and still dark when the clock rings. The plan is to leave at 07:00. The wind is about 15 meters per second and we will have a headwind and probably a headwind. There are several coral reefs to get past and thus no open sea to be able to cruise on. We understand that it will be largely just motoring and a lot of pounding against the waves. And we are right. Now we’ve been on the road for four hours out of probably at least ten hours. It’s clunky and uncomfortable and the engine really gets to work. We are really going in the ”wrong direction” to sail on the south side of Cuba. But don’t have much choice if we want to see a bit and arrive in Santiago de Cuba for check-out before sailing south to Jamaica. The wind dies down and the waves disappear almost completely so the last half stretch is comfortable and we arrive at Cayo Cuervo before dark. It is a large lagoon with several islands around it. Many with beautiful small sandy beaches. Inside the lagoon is a large two-masted boat. Shortly after arrival, a couple comes off the boat with a beautiful little sailboat. It turns out that the man has been sailing for about twenty years and is on his third lap around the world. The woman has been involved for ten years. Cool! What life they live and what experiences they have been and are part of.

Vi sover länge nästa morgon. Lite ut på dagen är det dags för upptäcktsfärd med jollen. Första stoppet blir en liten orörd sandstrand med en mini ”gren” som i Skagen. Alltså en smal sanddyna. Det är otroligt vackert med kritvit sand, turkost hav och blå himmel. Det känns som att vara i paradiset. Efter ett dopp i havet tar vi jollen en bit bort till en pytteliten ö som såg så lockande ut igår när vi kom in med Vilja. Och vilket paradis! På ena änden av den lilla ön är det några träd och resten av ön är bara en smal sandremsa som kanske är fyrtio meter lång och femton meter bred på det bredaste. Även här med en ”Skagengren”. Här känner vi oss verkligen som Robinson Cruzoe. På stranden finns fullt av vackra snäckor och sjöborrar som lyser mot oss. Det kristallklara havet lockar och det blir bad även här. Vi känner verkligen att vi lever ett fantastiskt och priviligierat liv. Så underbart!

We sleep long the next morning. A little later in the day, it’s time to go exploring with the dinghy. The first stop will be a small untouched sandy beach with a mini ”sandbank” like in Skagen. So a narrow sand dune. It is incredibly beautiful with chalky white sand, turquoise sea and blue sky. It feels like being in paradise. After a dip in the sea, we take the dinghy a little further to a tiny island that looked so inviting yesterday when we came in with Vilja. And what a paradise! At one end of the small island there are a few trees and the rest of the island is just a narrow strip of sand maybe forty meters long and fifteen meters wide at its widest point. Also here with a ”Skagen sandbank”. Here we really feel like Robinson Crusoe. On the beach there are lots of beautiful shells and sea urchins that shine at us. The crystal clear sea beckons and there is also swimming here. We truly feel that we live a wonderful and privileged life. How wonderful!

På eftermiddagen umgås vi med Viveka och Erik. Vi blir bjudna över till skonaren som ligger i viken och där äter vi mat, umgås, pratar och njuter fram till ganska sent på kvällen. Det är sådana här dagar och kvällar vi kommer se tillbaka på och prata om lång tid framöver.

In the afternoon we hang out with Viveka and Erik. We are invited over to the schooner which is in the bay and there we eat, hang out, talk and enjoy ourselves until quite late in the evening. It is days and evenings like these that we will look back on and talk about for a long time to come.

Idag är det dags för en ny etapp österut. Vinden är svag och rakt emot oss så det blir motorgång. Hoppas vår diesel räcker ända fram till Santiago de Cuba och att det finns att köpa mer där. Vi är strax framme och just nu förflyttar vi oss mellan korallrev, små mangroveöar och sandbankar.

Today it is time for a new stage to the east. The wind is weak and directly against us so it will be motoring. Hope our diesel lasts all the way to Santiago de Cuba and that there is more to buy there. We are almost there and right now we are moving between coral reefs, small mangrove islands and sandbanks.

Det blir bara en natt på Cayo Granada och nu är vi på väg igen. Orkansäsongen närmar sig så vi väljer att ta sträckor varje dag för att först komma till Santiago de Cuba där vi skall checka ut från Kuba och sedan segla mot Jamaica. Vi har lite tidspress då vi behöver vara i Colombia senast om en månad. Där är vi tryggare för orkaner och där kommer vi lämna båten några månader i sommar när vi åker till Sverige.

It will only be one night on Cayo Granada and now we are on our way again. The hurricane season is approaching so we choose to take routes every day to first get to Santiago de Cuba where we will check out of Cuba and then sail to Jamaica. We are under a bit of time pressure as we need to be in Colombia in a month at the latest. There we are safer from hurricanes and there we will leave the boat for a few months this summer when we go to Sweden.

Vinden är bra idag så vi kan segla! Underbart efter att ha kört så mycket för motor. Vi seglar fram i över sex knop och njuter. Sedan avtar vinden…just nu är det i stort sett stiltje och motorn får jobba igen. Även idag har vi dryga femtio nautiska mil att tillryggalägga och vi hoppas komma fram runt klockan 18 som vi gjort de andra dagsetapperna. Här på Kuba går solen inte ner förrän klockan 20 på kvällen i stället gör 18 som vi är vana vid. Det beror på olika tidszoner och jämfört med Guatemala så ligger vi två timmar före.

The wind is good today so we can sail! Wonderful after driving so much for engine. We sail along at over six knots and enjoy ourselves. Then the wind dies down…right now it’s pretty much quiet and the engine gets to work again. Even today, we have about fifty nautical miles to cover and we hope to arrive around 6 pm as we did the other day’s stages. Here in Cuba, the sun doesn’t set until 8pm, instead it’s 6pm which we’re used to. It depends on different time zones and compared to Guatemala we are two hours ahead.

Ny dag och ny etapp. Vi hinner tyvärr inte se så mycket utan det är mest en transportsträcka. Inte riktigt vad jag önskar. Men, men vi får följa väderprognosen. Idag öser regnet ner så det hade inte varit någon större idé att ta sig in till den lilla byn ändå. Förhoppningsvis avtar det tills vi är framme på nästa plats. Där ligger vi kanske två nätter innan sista sträckan längre resa med nattpass.

First days on Cuba

Kuba. Det är nästan svårt att ta in. Vi har seglat ända från Sverige till Kuba. Det känns lite smått overkligt och galet. På förmiddagen anropar vi kustbevakningen på VHF. Det blir några anrop innan vi får ett mycket trevligt och artigt svar. Vi är välkomna och de möter oss i hamnen på den lilla ön Cayo Largo söder om ”stora” Kuba.

Cuba. It’s almost hard to take in. We have sailed all the way from Sweden to Cuba. It feels a little surreal and crazy. In the morning we call the coastguard on VHF. It takes a few calls before we get a very nice and polite answer. We are welcome and they meet us in the harbor on the small island of Cayo Largo south of ”big” Cuba.

The courtesyflag from Cuba and the yellow Q-flag are hoisted

Väl framme kommer fem personer och möter oss. De vill ha pass, båtpapper och zarpe som är ett slags intyg från senaste hamnen som för oss var Livingston i Guatemala. En läkare kommer ombord för att ta tempen på oss och för att se och höra att vi alla mår bra. Han småpratar lite allmänt med oss och hoppas att vi kommer tycka om Kuba. Strax därefter kommer tre myndighetspersoner ombord för att kontrollera Vilja och ställa en massa frågor om vad vi har med oss. Första frågan är alltid om vi har vapen. Sedan kommer frågor om narkotika och därefter mat ombord. Vi har inte tagit med oss en massa mat från Guatemala då vi trodde att de skulle konfiskera det som de gör i Mexiko. Med facit i hand borde vi ha fyllt frys och kyl…..För de accepterar den mat vi har utan problem o det är bra för här i Kuba finns ingenting. Absolut ingenting. Kontrollen av Vilja består i att han öppnar dörren och tittar in i akterkojen och samma sak med aktra toaletten. Det tar trettio sekunder. Sedan är han klar. I Kuba är det strikt förbjudet att använda drönare. Vi har en. Men vi har fortfarande aldrig använt den. De ägnar den stor uppmärksamhet med en massa foton och säger att den måste förseglas. De ber oss om en påse och stoppar ner den i en liten soppåse. Sedan drar de ett varv med helt vanlig tejp runt. Och vips så är den förseglad. Vi skrattade lite inom oss. Inte för att vi kommer använda den men för att förslutning var så otroligt provisorisk.

Once there, five people come and meet us. They want passports, boat papers and zarpe which is a kind of certificate from the last port which for us was Livingston in Guatemala. A doctor comes on board to take our temps and to see and hear that we are all well. He makes general small talk with us and hopes that we will like Cuba. Soon after, three authorities come on board to check Vilja and ask a lot of questions about what we have with us. The first question is always whether we have weapons. Then come questions about drugs and then food on board. We haven’t brought a lot of food from Guatemala as we thought they would confiscate it like they do in Mexico. With hindsight, we should have filled the freezer and fridge…..Because they accept the food we have without a problem and that’s good because here in Cuba there is nothing. Absolutely nothing. The control of Vilja consists of him opening the door and looking into the aft berth and the same thing with the aft toilet. It takes thirty seconds. Then he’s done. The use of drones is strictly prohibited in Cuba. We have one. But we still never used it. They give it a lot of attention with lots of photos and say it needs to be sealed. They ask us for a bag and put it in a small garbage bag. Then they draw a lap of completely ordinary tape around. And voila, it’s sealed. We laughed a little to ourselves. Not because we will use it but because the closure was so incredibly makeshift.

Sedan är allt klart. Vi är inklarerade och hälsas välkomna till Kuba. Så häftigt!

Then everything is ready. We are registered and welcome to Cuba. So awesome!

Vi går iland och undersöker byn som består av en kort gata utan trafik med hamnkontoret på ena sidan och banken tvärs över. Det finns två butiker. Den ena har badshorts, flipflop och gott om sprit. Sedan går vi till den lokala matbutiken…..där finns majonnäs, konserverad tonfisk och konserverade tomater….that’s it. Plus många flaskor sprit. Tydligen det viktigaste. Inget mer finns. Kuba lider verkligen av brist på matvaror.

We go ashore and examine the village which consists of a short street without traffic with the port office on one side and the bank across. There are two shops. One has swimming shorts, flip flops and plenty of booze. Then we go to the local grocery store…..there’s mayonnaise, canned tuna and canned tomatoes….that’s it. Plus many bottles of booze. Apparently the most important. Nothing more exists. Cuba is really suffering from food shortages.

A lot of spirits and some cans of mayonnaise, tuna and tomatoes. That’s it

A lot of birds on the pier which made a lot of nice during the whole day

Det finns två serveringar. Vi sätter oss på den ena och tar var sin öl och äter lunch. När vi sitter där kommer läkaren till oss med våra papper och bevis på att vi genomgått läkarundersökning. Byn är inte stor o han hittade oss snabbt.

There are two servings. We sit on one and each have a beer and eat lunch. When we are sitting there, the doctor comes to us with our papers and proof that we have undergone a medical examination. The village is not big and he found us quickly.

Hamburger and beer for lunch. Lovely not to need to cook in the boat while sailing

Nio dagar till havs i svår sjö sätter sina spår. Vi har levt under relativt tuffa förhållanden. Vilja har lutat kraftigt konstant och hon har slått mot vågor. Inte jättehöga men tillräckligt för att hon har stampat sig fram. Så nu är det jätteskönt med en båt som ligger stilla och vi kan gå helt vanligt upprätta när vi rör oss utan att klamra oss fast vid diverse handtag för att inte välta omkull.

Nine days at sea in rough seas leaves its mark. We have lived under relatively tough conditions. Vilja has leaned strongly constantly and she has hit waves. Not very high but enough that she has stomped her way. So now it’s great to have a boat that is stationary and we can walk normally upright when we move without clinging to various handles to keep from tipping over.

Tillbaka i hamnen blir vi varnade för att bada. Orsaken är att två krokodiler som oftast gömmer sig längre bort är i hamnbassängen och simmar runt. Vi är glada för att bli varnade för vattnet lockar till bad.

Back in the harbor we are warned not to swim. The reason is two crocodiles that usually hide further away are in the harbor basin and swim around. We are happy to be warned that the water invites to bath.

Nu är det kväll, vår första kväll på Kuba. Vi är ju i och för sig på en pytteliten ö söder om själva ön Kuba. Så det är bara ”Kuba light” ännu. Vi hör musik tydligt ut till Vilja ute på bryggan o vi är nyfikna. Är det något liv här? Vi går för att titta. Från båda barerna strömmar salsan ut ur högtalarna. Det är inte så många här men folk är uppe och dansar. Rytmen sitter i kropparna. Även Dags salsa-nerv är kittlad och han hoppas få dansa. Jan och jag går tillbaka till båten efter ett tag. Dag kommer någon timma senare. Tyvär blev det ingen dans.

Now it is evening, our first evening in Cuba. We are, after all, on a tiny island south of the island of Cuba itself. So it’s only ”Kuba light” yet. We hear music clearly from Vilja out on the pier and we are curious. Is there any life here? We go to look. From both bars, salsa pours out of the speakers. There aren’t that many people here, but people are up and dancing. The rhythm is in the bodies. Even Dag’s salsa nerve is tickled and he hopes to dance. Jan and I go back to the boat after a while. Dag comes an hour later. Unfortunately, there was no dancing.

Tidigt på morgonen vaknar vi viftande med armarna. Det är myriader av mygg inne i båten. Det är så många så det inte går att värja sig för dem utan vi alla blir totalt sönderstuckna. Taket är svartprickigt och vi hör dess surrande hemska ljud och får lite smått panik. Ett par timmar senare är de nästan borta och vi sitter och kliar oss över hela våra kroppar.

Early in the morning we wake up waving our arms. There are myriads of mosquitoes inside the boat. There are so many that it is not possible to defend against them, but we will all be completely bitten all over us. The ceiling is black speckled and we hear its buzzing horrible sound and panic a little. A couple of hours later they are almost gone and we are sitting scratching all over our bodies.

Idag skall vi ut och ankra och börja upptäcka Kubas skärgård. Vi såg många vita sandstränder när vi kom in och havet är lysande turkosblått. Tänk vad härligt att få slänga sig i vattnet och att få se mängder av färgsprakande fiskar efter att ha legat inne i Rio Dulches mer smutsiga vatten i nästan sju veckor! Vi går ut med Vilja till närmsta ankringsplats och skall släppa i ankaret. Det skär sig och inget händer. Sedan ca två månader tillbaka har vi haft lite problem att ta upp det men aldrig att lägga i det. Efter flera försök ankar vi på knappt tre meters djup. Jag hoppar i det ljuvliga vattnet och Jan bestämmer sig för att undersöka vad felet med ankarspelet kan vara. Efter mycket letande och felsökande tillsammans med Dag upptäcker de att en kil på axeln har gått av. Den behövs för att driva ankarspelet. Tyvärr blir glädjen att bada o lata sig kortvarig. Vi kan inte ligga ute för ankare när ankarspelet inte fungerar. Så, det är bara att gå in till hamn igen.

Today we will go out and anchor and start discovering Cuba’s archipelago. We saw many white sand beaches when we entered and the sea is brilliant turquoise blue. Imagine how wonderful it is to be able to throw yourself into the water and to see lots of colorful fish after lying in the dirtier waters of the Rio Dulche for almost seven weeks! We go out with Vilja to the nearest anchorage and will drop the anchor. It cuts and nothing happens. Since about two months ago, we have had a little trouble picking it up but never putting it in. After several attempts, we anchor at a depth of just under three meters. I jump into the lovely water and Jan decides to investigate what the fault with the windlass might be. After much searching and troubleshooting together with Dag, they discover that a wedge on the axis has come off. It is needed to operate the windlass. Unfortunately, the joy of bathing and lazing around is short-lived. We can’t lie out for anchor when the windlass doesn’t work. So, it’s just a matter of going into port again.

Catamarans very often go all the way up to the sand

Lovely sanddunes that we want to explore

På kvällen sätter vi myggnät för alla fönster och öppningar och vi sprejar med myggsprej så att alla myggor som gömmer sig i båten inte skall få plåga oss en natt till. Det blir som en myggkyrkogård på golv, bänkar och sängar. På grund av ankarspelet får vi tänka om. Vi bestämmer oss för att lämna Cayo Largo nästa morgon för att försöka få hjälp inne i staden Cienfuego på Kubas sydkust.

In the evening we put mosquito nets on all the windows and openings and we spray with mosquito spray so that all the mosquitoes hiding in the boat will not have to torment us for another night. It becomes like a mosquito graveyard on floors, benches and beds. Because of the windlass, we have to rethink. We decide to leave Cayo Largo the next morning to try to get help inside the city of Cienfuego on the south coast of Cuba.

Tonight we eat white bean balls for dinner. Almost all fresh food is finished so I make food from staples in the boat.

Ute på havet igen. Vi har lämnat Cayo Largo och väntas vara framme imorgon eftermiddag. Det är stiltje nu så vi får gå för motor. Solen är på väg ner och det är otroligt vackert med det blanka havet i soldiset. Vi vet att det skall komma en hel del vind efter mörkret fallit på och vi vet att sträckan är känd för att vara väldigt ”rullig” och med mycket grov sjö. Tur vi inte vet hur jobbig natten skall bli.

Out at sea again. We have left Cayo Largo and are expected to arrive tomorrow afternoon. It’s calm now so we have to go for the engine. The sun is going down and it is incredibly beautiful with the lull sea in the mist. We know that there will be a lot of wind after dark and we know that the stretch is known for being very ”rolly” and with very rough seas. Lucky we don’t know how difficult the night will be.

The same time on the other side of the boat. Soon it’s dark

Det blir inte mycket sömn för någon av oss. Båten rullar och stampar och seglen fladdrar missnöjt. Vi får återigen kryssa och vi rör oss endast långsamt mot mål. Jan kommer på, när det är kolsvart och skumpigt, att ankaret inte är fastbundet i fören. Så han kryper fram och ordnar med det. Jag blir orolig för det dröjer så länge. Tänk om han skulle trilla överbord. Han har livlina men i dessa förhållandena är det osäkert om han kan ta sig upp på Vilja igen om han ramlar överbord. Det är långa minuters väntan och med lättnad jag ser honom krypa tillbaka till sittbrunnen igen.

There won’t be much sleep for either of us. The boat rolls and stomps and the sails flutter unhappily. We have to tack again and we only move slowly towards the goal. Jan realizes, when it’s pitch black and foamy, that the anchor is not tied to the bow. So he crawls over and arranges it. I get worried because it takes so long. Imagine if he were to fall overboard. He has a lifeline but in these conditions it is uncertain whether he can get back on Vilja if he falls overboard. It’s long minutes of waiting and with relief I see him crawling back to the cockpit again.

Vi närmar oss land och har fått en ny fripassagerare som liftar med oss in till land. En ringmärkt duva har förirrat sig långt ut till havs och sätter sig lättad på Vilja efter att ha flaxat runt en stund först. Vi servar med vatten och bröd. Den är riktigt törstig och dricker upp vattnet vi ger den två gånger. Maten rör den knappast men den har börjat putsa sina fjädrar. Denna gång hoppas vi att fågeln överlever och att den kan komma in till sina duvkompisar på land.

We are approaching land and have received a new stowaway who is hitchhiking to land. A ringed pigeon has strayed far out to sea and sits relieved on Vilja after flapping around for a while first. We serve with water and bread. It is really thirsty and drinks up the water we give it twice. It hardley touches the food, but it has started to preen its feathers. This time we hope that the bird survives and that it can join its pigeon friends on land.

This is how it looked inside the boat after a bumpy night sailing

Our cute little pigeon that stayed with us for about five hours.

Några timmar senare har vi kommit in i kanalen in mot Cienfuego. Vi börjar alla förberedelser för att förtöja och ropar upp marinan. Inte en eller två gånger. Utan minst tjugofem gånger. Inget svar. Vi cirklar runt utanför hamnen några varv. Fortfarande inget svar. Det har börjat blåsa lite mer igen och vi vill helst inte ankra på grund av vårt trasiga ankarspel. Så vi beslutar oss för att lägga till på en ledig plats. Tilläggningen går bra och vi andas ut. Strax därefter kommer tre personal ut till oss från marinan. De vill att Jan följer med och ordnar upp papper och bokning

Nu väntar riktiga Kuba med salsadans, cigarrer och utflykter runt ön. Självklart måste ankarspelet också lagas. Men det tänker vi inte på just nu.

By the way! Duvan har flugit iväg och har förhoppningsvis hittat nya duvkompisar

Now real Cuba awaits with salsa dancing, cigars and excursions around the island. Of course, the windlass must also be repaired. But we’re not thinking about that right now.

By the way! The pigeon has flown away and has hopefully found new pigeon friends