Bo i båten – Sida 4 – Levermittliv

Grenada and flying back to Sweden

Det är de sista skälvande dagarna på seglingen för mig. Åtminstone på denna sidan av orkansäsongen. Sedan får vi se vad som händer i höst. Så nu gäller det att passa på att njuta för fullt av sol, värme, hav, segling och det fria och bekymmerslösa livet.

These are the last shaky days of sailing for me. At least on this side of hurricane season. Then we’ll see what happens this fall. So now it’s time to take the opportunity to fully enjoy the sun, heat, sea, sailing and the free and carefree life.

I tisdags checkade vi ut från St Vincent och Grenadinerna på Canouan för att segla den korta sträckan ner till Carriacou. Där vi skulle checka in i Grenada. Det var en behaglig segling och det var skönt att vara ute på havet igen och höra kluckandet mot båten när vi seglade fram i ca fem knop. Nu på väg söderut har vi i stort sett slör, alltså att vinden kommer in snett akterifrån, plus ofta strömmen med oss. Det är fortfarande nordostpassaden som råder med sina åtta till tolv sekundmeter vind. Undantaget är när vi kommer i lä för en ö. Då vet man aldrig hur vindarna rör sig och det kommer många kastvindar ner från de höga bergen.

On Tuesday we checked out of St Vincent and the Grenadines on Canouan to sail the short distance down to Carriacou. Where we would check into Grenada. It was a pleasant sail and it was nice to be out at sea again and hear the clack of the boat as we sailed along at about five knots. Now on our way south, we have pretty much a veil, meaning that the wind comes in obliquely astern, plus often the current with us. It is still the northeast trade wind that prevails with its eight to twelve meters per second wind. The exception is when we come in the lee of an island. Then you never know how the winds move and there are many gusts coming down from the high mountains.

On the way from Canouan to Carriacou

På Carriacou mötte vi Henning från Norge som vi träffade senast vi var i Tyrrell bay. Och på kvällen gick vi till baren Lambi Queen där många samlats för att vinka av amerikanen Bill som lämnade sin båt o flög tillbaka till USA dagen efter.

At Carriacou we met Henning from Norway who we met the last time we were in Tyrrell bay. And in the evening we went to the Lambi Queen bar where many people gathered to wave to the American Bill who left his boat and flew back to the USA the next day.

Vi stannade två nätter på Carriacou. Det blev inga utflykter denna gång utan endast inhandling av lite mat och rengöringsmedel för att försöka undvika mögelangrepp när Vilja kommer lämnas ensam på land i värmen i sommar.

We stayed two nights at Carriacou. There were no excursions this time, but only the purchase of some food and cleaning agents to try to avoid mold attacks when Vilja will be left alone on land in the heat this summer.

Tyrrell bay where we stayed on our way north and now came back to on the way south again

Från Tyrrel bay tog vi oss lite norrut igen till den lilla ön Petit Martinique som är Grenadas nordligaste utpost. Hit är det inte många båtar som tar sig så det är en mycket orörd och autentiskt ö med vänlig lokalbefolkning. Vi tog jollen in till land och promenerade den enda vägen genom byn och sedan stranden tillbaka till jollen. Knappt en bil körde på vägen och det var väldigt lugnt. Förutom hög musik från ett antal små barer. Här i Karibien älskar de verkligen hög musik.

From Tyrrel bay we went a little north again to the small island of Petit Martinique, which is Grenada’s northernmost outpost. Not many boats get here, so it is a very untouched and authentic island with friendly locals. We took the dinghy ashore and walked the only road through the village and then the beach back to the dinghy. Hardly a car drove on the road and it was very quiet. As well as loud music from a number of small bars. Here in the Caribbean they really love loud music.

We arrived the small and untuched island of Petite Martinique

White sand and a bay with only two sailboats, one from Denmark and Vilja. Plus, of course, local fishingboats

På vår korta promenad såg vi minst fem kyrkogårdar mellan husen och getter promenerande runt mitt i gatan. Ofta är getterna bundna i korta rep från sitt ena ben för att de inte skall springa runt överallt. Det är slutet av den torra säsongen nu och det lilla gräs som finns är torrt och brunt så getterna kan inte leva ett så välmående och roligt liv.

On our short walk we saw at least five cemeteries between the houses and goats walking around the middle of the street. Often the goats are tied in short ropes from one of their legs to keep them from running around everywhere. It is the end of the dry season now and what little grass there is is dry and brown so the goats cannot live such a prosperous and happy life.

Only small houses on this authentic Island

Längs med stranden såg vi ett antal båtar som höll på att byggas. Invånarna här lever främst av båtbygge men även av fiske. För längesedan var smuggling ett annat vanligt sätt att försörja sig på ön.

Along the beach we saw a number of boats being built. The inhabitants here live mainly by boat building but also by fishing. Long ago, smuggling was another common way of making a living on the island.

Building boats is a long tradition on this Island

Vi stannade en natt på Petite Martinique och hade sedan ännu en behaglig segling söderut. Denna gång blev målet ön Ronda som ligger mitt emellan Carriacou och Grenada. Det är en obebodd ö som mest är känd för att ligga i utkanten av undervattensvulkanen Kick’em Jenny. Kick’em Jenny bildar ett djuphavsberg med en höjd på cirka 1300 meter över havsbottnen. Toppen ligger omkring 180 meter under havsytan. Det är en vulkan som haft många utbrott upp genom åren. Det första dokumenterade var 1939 och det senaste var så sent som 2017. Runt vulkanen är det en säkerhetszon där man inte får passera med båt. Utanför denna säkerhetszon finns ännu en zon. Vid utbrott får man inte röra sig med båt inom denna zon heller. Vår ankarplats två nätter på Ronda Island var tio meter utanför den yttre säkerhetszonen.

We stayed one night at Petite Martinique and then had another pleasant sail south. This time the target was the island of Ronda, which lies midway between Carriacou and Grenada. It is an uninhabited island best known for being on the edge of the underwater volcano Kick’em Jenny. Kick’em Jenny forms a deep-sea mountain with a height of approximately 1300 meters above the seabed. The top is about 180 meters below sea level. It is a volcano that has had many eruptions over the years. The first documented was in 1939 and the latest was as late as 2017. Around the volcano there is a safety zone where you are not allowed to pass by boat. Outside this safety zone there is yet another zone. In the event of an eruption, you may not move by boat within this zone either. Our anchorage for two nights on Ronda Island was ten meters outside the outer safety zone.

We are getting closer to Ronda Island and the submarine volcano namned Kick’em Jenny. The mountain behind Jan is called Kick’em Jenny Rock.

The red symbol up right is Vilja on the border to the outer safety zone

Here, deep under the water is the active submarine vulcanoe

Beautiful moonshine in our bay at Ronda Island

Sailing from Tyrrel bay to Ronda Island

Vi kom fram till Clark Court bay på Grenada söndag eftermiddag. Och nästa dag lämnades livflotten, som tidigare ramlat i vattnet, in för kontroll och ompackning. Viktigt att den funkar innan nästa längre överfart.

We arrived at Clark Court bay on Grenada Sunday afternoon. And the next day the life raft, which had previously fallen into the water, was handed in for inspection. It is important that it works before the next longer crossing.

Efter att livflotten blivit inlämnad gick vi den korta vägen till Prickley bay. Till skillnad från de senaste veckornas behagliga seglingar så blev detta en hoppig och blåsig tur. Det var skönt att den bara varade i en knapp timme. Nu ligger vi på boj i Prickley bay och flera A4-sidor med arbetsuppgifter väntar för Jan. Hela båten skall gås igenom och fixas både inuti, ovanpå, utanpå och under vattenytan. I ca tre veckor kommer Vilja ligga i vattnet och sedan väntar ca tre veckor på land med Jan boendes ombord. Jan flyger hem till Sverige den 18:e juni. Igår tog vi ner två stora segel som vi packade ihop bäst vi kunde för att lämna in dem för översyn. All mat vi har stuvad gås igenom och mycket vacuumförpackas och läggs ner i stora plastlåda för att minska risken för att små kryp skall ta sig in i båten och maten och för att minska risken för mögel. Båten kommer stå tom uppe på land i över tre månader så mycket kan tyvärr hända i värmen och fukten.

After the life raft was handed in, we took the boat the short way to Prickley bay. In contrast to the pleasant sailings of the past few weeks, this turned out to be a bouncy and windy trip. It was nice that it only lasted about an hour. Now we are moored in Prickley bay and several A4 pages of tasks await Jan. The entire boat must be inspected and fixed both inside, on top, outside and below the water surface. For about three weeks Vilja will lie in the water and then about three weeks on land with Jan staying here. He’ll leave for Sweon the 18:th of June. Yesterday we took down two large sails which we packed up as best we could to hand them in for inspection. All the food we have stowed is gone through and much is vacuum packed and put into large plastic boxes to reduce the risk of small insects getting into the boat and the food and to reduce the risk of mould. The boat will be empty on land for over three months, so unfortunately a lot can happen in the heat and humidity.

The main sail on the way to be taken down and of the boat to be

A lot of food is stapled in first Vacuum and the plasticboxes

Själv åker jag till flygplatsen idag, onsdag, och flyger hem till Göteborg och jobbet. Det kommer bli en omställning att plötsligt, efter ett halvår, ha tider att passa och ett arbete att gå till. Tur det är maj månad och en härlig båtsäsong väntar i Sverige bland de röda klipporna i Bohuslän. Inte så dumt det heller…

I myself go to the airport today, Wednesday, and fly home to Gothenburg and work. It will be an adjustment to suddenly, after six months, have times to fit in and a job to go to. Lucky it’s the month of May and a wonderful boating season awaits in Sweden among the red rocks in Bohuslän. Not so bad either…

Relaxing time with snorkel, sun, swimming…and one or two lobster….!

Sedan sist har vi verkligen gått in för att koppla av, njuta och bara vara. Helt underbart! Vi har enbart rört oss korta sträckor med S/Y Vilja och i stället legat stilla så länge vi har känt för det. Vi är i paradiset! Turkosblått vatten i flera nyanser, kritvita sandstränder, vajande palmer, vänliga leenden och den hjälpsamma lokalbefolkningen, kall öl hos Rastaman’s, färgglada hus och båtar med allsköns underfundiga namn, solnedgångar med otroliga färgskiftningar från silver och guld till brandgult, rosa, lila, djupt rött och allt däremellan, snorkling och simning med sköldpaddor och rockor och sist men inte minst hummermiddagar. Allt man bara kan drömma om!

Since last time we have really gone in to relax, enjoy and just be. Absolutely wonderful! We have only moved short distances with S/Y Vilja and instead lay still for as long as we felt like it. We are in paradise! Multi-hued turquoise water, chalky white sandy beaches, swaying palm trees, friendly smiles and helpful locals, cold beer at Rasta Robert’s, colorful houses and boats with all sorts of quirky names, sunsets with incredible color shifts from silver and gold to fiery yellow, pink, purple, deep red and everything in between, snorkeling and swimming with turtles and rays and last but not least lobster dinners. Everything you can only dream of!

The shell is called Lambi here and is very popular to eat

White sand, palmtrees and blue water – paradise

Om vi tar det från början så seglade vi iväg på förmiddagen från Mustique mot Mayreau. Vi hade fiskelinan ute och strax innan Mayreau rasslade det till. Napp! Vi rullade in och rullade in men fisken spjärnade emot. Efter ett tag gick det lättare och vi såg fisken i vattenbrynet den sista biten. En tonfisk, såg det ut som. Och det var det…men gissa om vår förvåning när vi bara fick upp en tredjedels fisk… Under fiskens kamp mot fiskelinen har den blivit anfallen av en betydligt större fisk. En haj kanske? Den var ganska rakt avbiten så det var en stor fisk som ville dela tonfisken med oss. Vår första tonfisk på hela resan, lite snopet var det. Men det blev fyra tjocka skivor som räcker till två middagar för oss på det som var kvar av tonfisken. Lättgrillad med en massa vitlök och smält smör. Mums!

If we take it from the beginning, we sailed away in the morning from Mustique towards Mayreau. We had the fishing line out and just before Mayreau rattled it. Pacifier! We reeled in and reeled in but the fish braced against. After a while it got easier and we saw the fish at the water’s edge the last bit. A tuna, it looked like. And that was it… but guess our surprise when we only caught a third of the fish… During the fish’s struggle against the fishing line, it was attacked by a much larger fish. A shark perhaps? The cut was quite straight so it was a big fish that wanted to share the tuna with us. Our first tuna of the whole trip, it was a bit snotty. But there were four thick slices, enough for two dinners for us, on what was left of the tuna. Lightly grilled with lots of garlic and melted butter. Yum!

One third of a tuna left for us …I’m glad it was the tuna and not one of us that the big fish (shark?) ate

Väl framme vid den lilla ön Mayreau la vi till för ankar på den sydligaste viken, Saline bay. En lugn vik och by med ett flertal, i dagsläget, mest stängda barer och restauranger. Det har ju blivit lågsäsong här och på många platser, utom de mest turistiga, märks det tydligt. Ön är den minsta till ytan i Grenadinerna, bara 2×4 km och har endast ca 270 ⁰invånare. Det finns bara en enda väg på ön. Elektricitet kom hit så sent som 2002. Vi tog en promenad först på den vackra, stora och orörda stranden för att sedan ta oss upp för den otroligt branta och långa vägen i den lilla byn. Från toppen var det fantastisk utsikt mot Tobago Cayes dit vi skulle komma några dagar senare. På tillbakavägen stannade vi till och tog varsin öl hos Rasta Man. Han har haft serveringen i över trettio år och har byggt allt själv. Mest av drivved och spillmaterial Det började med en liten servering som idag ringlar sig runt i flera snirkliga rum, gångar och våningar. Högst upp var det utsikt över havet.

Once at the small island of Mayreau, we anchored in the southernmost bay, Saline bay. A quiet bay and village with several, currently most closed bars and restaurants. It has become low season here and in many places, except the most touristy, it is clearly noticeable. The island is the smallest by surface in the Grenadines, only 2×4 km and has only about 270 inhabitants. There is only one road on the island.We took a walk first on the beautiful and large unspoilt beach and then took us up the incredibly steep and long road in the small village. From the top there was a fantastic view towards the Tobago Cayes where we would arrive a few days later. On the way back we stopped and each had a beer at Rastaman’s He has owned the restaurant for over thirty years and has built everything himself. Mostly from driftwood and waste material. It started with a small bar that today coils around in several winding rooms, corridors and floors. At the top there was a view of the sea.

The beautiful beach in Saline bay, Mayreau

Only we and some local people who enjoyed the shade and the children enjoyed the clear and warm water

Rastaman’s bar. On the top of the entrance is a small sailboat

Efter ett par dagar i Saline bay tog vi den ca femton minuter långa turen till viken längst i norr på Mayreau, Salt Whistle bay. En liten vik som är ett givet stopp för oräkneliga katamaraner och då framförallt hyrkatamaraner med kapten. Nästan alla registrerade på Martinique och därmed hade fransk flagga. Här var det trångt om utrymmet och båtarna snurrade runt åt olika håll i den nyckfulla vinden. En stor hyrkatamaran med fransk kapten hamnade väldigt nära oss. Kaptenen var inte helt nöjd och förstod även vår oro men det fanns inte så mycket plats för dem att flytta sig till. Som plåster på såret fick vi två flaskor gott franskt vin av kaptenen 🙂

After a couple of days in Salima, we took the approximately fifteen ⁹9minute trip to the bay in the far north of Mayreau, Salt Whistle bay. A small bay that is a given stop for countless catamarans and above all rentalcatamarans with a captain. Almost all registered in Martinique and thus had the French flag. Here the space was tight and the boats spun around in different directions in the capricious wind. A large rental catamaran with a French captain ended up very close to us. The captain was not entirely happy and also understood our concern but there was not much room for them to move to. As a plaster on the wound, we were given two bottles of good French wine by the captain 🙂

Two really good bottles of french wine we got as a ”plaster” from the captain who anchored too close to us

A lot of catamarans this day who enjoyed the colours of dawn…crowded

A palmtree in the middle of a suncoloured cloud

Många väljer att äta bbq lobster inne på en av serveringarna här men vi avstod och åt i stället vår mat ombord på Vilja. De dagar vi låg här njöt vi av en massa bad i ovanligt lugnt vatten och otroliga solnedgångar. Sådan avkoppling!

Many choose to eat bbq lobster inside one of the servings here, but we refrained and instead ate our dinnrs onboard at Vilja. The days we were here we enjoyed a lot of swimming in unusually calm water and incredible sunsets. Such relaxation!

Colorful sarongs for sale hanging between the palmtrees

The only time so far with this calm water since we arrived to carribean

It’s not always sun….a quiet heavy downpours suddenly showed up

But…not long time after the sunset started

Beautiful colours with the sun glowing towards the palmtrees a
nd the dark sky behind them

Two people sitting on sup-boards in the beautiful colours

Nästa stopp var också väldigt nära, ca en halvtimma. Tobago Cays – en plats alla pratar om och nämner som en av höjdpunkterna i denna del av Karibien. Det är fem obebodda riktigt små öar som omges av ett stort hästskoformat rev från nästan alla håll utom nordost. Vi åkte hit med höga förväntningar och undrade om de skulle infrias. Vilket det gjorde! En boatboy hänvisade oss till en mooringboj där vi skulle ligga i minst två nätter. Rakt väster om oss fanns bara det stora revet som bromsade nordostpassaden från Afrika som fortfarande blåser med 7 – 12 sekundmeter. De sista dagarna har vinden iofs stundtals dragit in från ost och sydost.

The next stop was also very close, about half an hour. Tobago Cays – a place everyone talks about and mentions as one of the highlights of this part of the Caribbean. There are five unhabited really small islands that are surrounded by a large horseshoe shaped reef from almost every direction except the northeast. We went here with high expectations and wondered if they would be met. And they did! A boatboy directed us to a mooring buoy where we would stay for at least two nights. Directly to the west of us there was only the large reef which slowed down the northeast trade wind from Africa which is still blowing at 7 – 12 meters per second. In the last few days, the wind has sometimes moved in from the east and south-east.

Efter ankomst och den sedvanliga hoppilandaren satte vi oss i jollen för att utforska området. Med oss hade vi badkläder och snorkelutrustning. Vi gick iland på en kritvit sandstrand där det var ett avspärrat område för snorkling. Det kan verkligen behövas då många båtar, både jollar och enorma katamaraner, kör väldigt fort mellan de båtar som redan lagt sig på svaj. Farligt eftersom många snorklar runt sin båt och lätt kan bli påkörda. Vi fortsatte jolleturen utan att ha snorklat, ut på det fascinerade turkosblå vattnet och sedan in i ett sund mellan två små öar. Här satte vi på oss snorkelutrustningarna och gav oss ut. Det var första av ett flertal gånger som vi snorklade och simmade tillsammans med sköldpaddor och rockor. Vilken upplevelse! Vi åkte tillbaka till båten lyckliga och glada.

After arrival and the customary hop-on hop-off, we got into the dinghy to explore the area. We had swimwear and snorkel gear with us. We went ashore on a chalky white sandy beach where there was a restricted area for snorkeling. It can really be needed as many boats, both dinghies and huge catamarans, drive very fast between the boats that have already laid down. Dangerous because many people snorkel around their boat and can easily get hit. We continued the dinghy trip without snorkeling, out on the mesmerizing turquoise water and then into a strait between two small islands. Here we put on the snorkel equipment and set out. It was the first of several times that we snorkeled and swam together with turtles and rays. What an experience! We went back to the boat happy and excited.

The dinghy and Jan in the middle of absolutely stunning turquoise water

It’s amazing to be so close to the turtles. And they don’t care at all that we were there

Efter denna första snorkling var vi ute minst två gånger om dagen och snorklade. Dessa gånger blev det i snorkelområdet ute vid den kritvita stranden. Så urhäftigt att vara bara några centimeter från sköldpaddorna som inte brydde sig ett dugg om oss. De största var nog runt sjuttio centimeter i diameter medan de mindre var runt trettiofem centimeter. De dyker ner till botten där de livnär sig av ett sjögräs som växer där. Efter ett tag simmar de upp för att hämta luft för att sedan dyka ner igen. I detta naturreservat känner de sig trygga och det är regulationer hur vi, besökare, får röra oss.

After this first snorkel we were out at least twice a day snorkelling. These times it was in the snorkel area out by the chalk-white beach. So awesome to be inches away from the turtles who didn’t give a damn about us. The largest were probably around seventy centimeters in diameter, while the smaller ones were around thirty-five centimeters. They dive down to the bottom where they feed on a seaweed that grows there. After a while they swim up to get air and then dive back down. In this nature reserve, they feel safe and there are regulations on how we, visitors, are allowed to move.

A white strip of sand in the turquoise water. Here is the snorkellingarea

I have just started to snorkel. It works good thanks to the snorkellingmask

One of a whole lot of turtles just beside us

To take a film and photos underwater with our new gopro is exciting

Andra kvällen beslöt vi oss äntligen för att äta grillad languster på stranden! Säsongen är till sista april och nu var det bara två dagar kvar. Visst var det dyrt och visst känns det lite som en turistfälla men oj vad vi njöt! Boatboyen ”Free Willy” hämtade oss strax innan solnedgång och vi njöt var vår rompunch i solnedgången. Strax därefter serverades vi var sin stor langusterhalva tillsammans med en uppsjö av tillbehör. Gissa om vi kände oss lyxiga där vi satt med fötterna i kritvit sand, solnedgång och languster! Vi njöt länge och väl innan vi kördes tillbaka till Vilja igen. Det var t o m så mycket mat så det fick bli en doggey-bag med resterna som blev en god lunch nästa dag.

The second night we finally decided to eat grilled lobster on the beach! The season is until the end of April and now there were only two days left. Sure it was expensive and sure it feels a bit like a tourist trap but oh how we enjoyed it! The boatboy ”Free Willy” picked us up just before sunset and we enjoyed our rum punch in the sunset. Soon after, we were each served a half large lobster together with a plethora of side dishes. Guess if we felt luxurious sitting with our feet in chalky white sand, sunset and lobster! We enjoyed ourselves for a long time before we were driven back to Vilja again. There was even so much food that it had to be a doggy bag with the leftovers, which made a good lunch the next day.

På min födelsedag seglade vi lite norrut till ön Canouan. Där var det en stor härlig vik med glest av båtar så att hitta ankringsplats var lätt. Strax efter ankomst kom en lokal fiskare upp mot oss och frågade om vi önskade köpa fisk eller hummer. Vi funderade en kort stund och beslöt oss för en nästan två kilos languster som han erbjöd sig att koka för oss. En stund senare kom han ut med en fortfarande varm languster som vi tänkte gratinera på kvällen som födelsedagsmiddag. Jag har ätit languster en gång i mitt liv tidigare och nu skulle det bli två på två dagar…tala om lyxliv!

On my birthday we sailed a little north to the island of Canouan. There was a large, lovely bay with few sailboats, so finding an anchorage was easy. Shortly after arriving, a local fisherman came up to us and asked if we wanted to buy fish or lobster. We thought for a while and decided on an almost two kilo lobster which he offered to cook for us. A while later he came out with a still-warm lobster, which we intended to bbq in the evening as a birthday dinner. I have eaten lobster once in my life before and now it would be two in two days…talk about luxury living!

Vi åkte in till byn på Canouan. En riktigt sömnig och tillbakadragen by. Det känns som att Canouan, med ett läge mitt emellan de populära öarna Tobago Cayes i söder och Bequia i norr har svårare för att dra till sig turister. Samtidigt blir det väldigt genuint och autentiskt på en ö som denna.

We went into the village of Canouan. A really sleepy and withdrawn village. It feels like Canouan, with a location midway between the popular islands of Tobago Cayes in the south and Bequia in the north, has a harder time attracting tourists. At the same time, it becomes very genuine and authentic on an island like this.

One of all beautiful flower. But it’s getting pretty dry here now so it’s not as green anymore

På eftermiddagen, efter att ha badat i det tjugoåttagradiga turkosblå havet, njöt vi av ett glas rödvin med salta kex och mögelost framme på däck. Några timmar senare gratinerade vi vår languster, som vi delat i två, på grillen på båten. Vi beslöt att fira båda våra födelsedagar då Jan fyllde år sista mars och blev inte så firad då eftersom vi seglade nästa hela dagen

In the afternoon, after swimming in the twenty-eight degree turquoise sea, we enjoyed a glass of red wine with salty crackers and blue cheese on the front deck. A few hours later, we grilled our lobster, which we split in two, on the grill on the boat. We decided to celebrate both of our birthdays as Jan’s birthday at the end of March and was not so celebrated then because we were sailing the next whole day

Not every year i swim in the sea on my birthday. But it’s easy when it’s 28 degrees

The lobster we bought from a lokal fisherman. He boiled it for us and we put on butter and garlic before bbq in the grill onboard

A 51 meter long andv10 mwter wide sailboat sailing away in the sunset

Efter två nätter här på Canouan kommer vi segla söderut. På söndag måste vi vara tillbaka på Grenada för att jag skall flyga hem och Jan skall fixa en massa med båten samt förbereda den för att lyftas i några månader på Grenada under orkansäsongen. Så nu är det bara att fortsätta njuta den tid som är kvar

After two nights here on Canouan we will sail south. On Sunday we have to be back in Grenada for me to fly home and Jan to fix a lot with the boat and prepare it to be lifted for a few months in Grenada during the hurricane season. So now it’s just a matter of continuing to enjoy the time that’s left.

Nya öar väntar – Martinique, Bequia och Mustique

Efter en fantastisk, vacker och innehållsrik vistelse på Dominica vände vi söderut igen. Från engelskspråkiga Dominica till Franska Martinique. Det var en kort segling till St Pierre där vi checkade in själva på en dator på en servering. Efter att ha lämnat Europa i början av januari kändes det jättekonstigt att vara tillbaka i EU. Här gäller euro, det gick att ringa inrikes på svenska telefonkort och surfen gällde. Mat i affärerna som i Frankrike och med priser som i Europa. Dessutom var franska flaggan hissad på styrbords sida av masten. När man seglar utanför sitt hemland, Sverige för oss, så måste man hissa upp en gästflagga på styrbords sida av masten för att visa att vi gästar landet. Innan vi checkat in skall dessutom en gul flagga som står för bokstaven Q hissas. Den betyder sedan gammalt att vi inte har pest ombord. Numera betyder den att vi vill cleara in.

After a fantastic, beautiful and meaningful stay in Dominica, we turned south again. From English-speaking Dominica to French Martinique. It was a short sail to St Pierre where we checked in ourselves on a computer at a restaurant. After leaving Europe at the beginning of January, it felt very strange to be back in the EU. Euros apply here, it was possible to call domestically on Swedish phone cards and surfing was valid. Food in shops like in France and with prices like in Europe. In addition, the French flag was hoisted on the starboard side of the mast. When you sail outside your home country, Sweden for us, you must raise a guest flag on the starboard side of the mast to show that we are visiting the country. Before we check in, a yellow flag that stands for the letter Q must also be raised. It has long meant that we do not have plague on board. Nowadays it means that we want to clear.

Jan ordnar inklarering och tullpapper för Martinique på en servering i St Pierre. Jan arranges clearance and customs papers for Martinique at a service in St Pierre

St Pierre, som tidigare var huvudorten på Martinique, ligger NV på ön. Byn blev i princip totalt bortsvept i ett vulkanutbrott 1902. Ca trettiotusen människor dog och endast tre personer överlevde varav en flicka och en intagen på fängelse. Den senare åkte senare runt i världen och berättade om händelsen och levde gott på detta. Vulkanen, Mount Pelee, hade flera små utbrott tiden innan men befolkningen kände sig lugna då de trodde att byn var oförstörbar. Människor från trakten runtomkring åkte t o m dit för att skydda sig.

St Pierre, formerly the capital of Martinique, lies NW of the island. The village was basically completely swept away in a volcanic eruption in 1902. About thirty thousand people died and only three people survived, of which one was a girl and one was taken to prison. The latter later went around the world telling about the incident and made a good living from it. The volcano, Mount Pelee, had several small eruptions some time before but the population felt calm as they believed that the village was indestructible. People from the surrounding area even went there to protect themselves.

St Pierre var en lugn liten by men med en tragisk historia. St Pierre was a quiet little village but with a tragic history

Några ruiner finns kvar. Some ruins remain

Vi seglade därifrån vidare förbi huvudstaden Fort-de-France till Le Marin. Ett mecka för båtägare som behöver fixa vad som helst med båten och för att proviantera. På vägen dit ramlade vår livflotte ner i vattnet och vi var oroliga att den skulle blåsas upp. Det har, som tur är, inte hänt ännu men den kommer lämnas in på en marina på Grenada för att kontrolleras och packas om.

Vi stannade två nätter i Le Marin och gjorda vår första stora mathandling sedan vi lämnade Gran Canaria för snart 4 månader sedan. En massa vin köptes också. Här i Karibien är vin väldigt dyrt men på Martinique var det Sydeuropa-priser.

From there we sailed on, past the capital Fort-de-France to Le Marin. A mecca for boat owners who need to fix anything with the boat and to stock up. On the way there, our life raft fell into the water and we were worried it would blow up. Fortunately, that hasn’t happened yet but it will be handed in at a marina in Grenada to be checked and repacked.

We stayed two nights in Le Marin and did our first big grocery shopping since we left Gran Canaria almost 4 months ago. A lot of wine was also bought. Here in the Caribbean wine is very expensive but in Martinique it was Southern European prices.

Gissa om det var gott med rödvin, fetaost och oliver! Guess if it was good with red wine, feta cheese and olives!

Efter Le Marin tog vi oss den korta vägen till St Anne. Båda dessa vikar är hysteriskt fulla av segelbåtar. Troligen ett par tusen totalt som alla ligger för ankare eller vid boj. Det gäller att veta var man ligger när man varit iväg med jollen och skall tillbaka hem igen…

After Le Marin we took the short route to St Anne. Both of these bays are hysterically full of sailboats. Probably a couple of thousand in total, all of which are at anchor or at the buoy. It is important to know where you are when you have been away with the dinghy and are going back home again…

Några av alla tusentals båtar på svaj. Some of the thousands of boats on the move

Ett fartyg som fraktar båtar när ägarna inte vill segla själva. A ship that transports boats when the owners do not want to sail themselves

I St Anne träffade vi Helen och Roberth på båten Ayla. De är ute på en jordenrunt-segling tillsammans med sina tre barn som de hemskolar. Så imponerande och beundransvärt! Vi hade en jättetrevlig vinkväll i sittbrunnen på Vilja med mycket prat och skratt.

In St Anne we met Helen and Roberth on the boat Ayla. They are out on a round-the-world cruise together with their three children who they homeschool. So impressive and admirable! We had a very nice wine evening in the cockpit at Vilja with lots of talk and laughter.

Helen och Roberth ombord på Vilja. Helen and Roberth on board Vilja

Nästa eftermiddag seglade vi iväg söderut. Bequia var nästa mål. En behaglig nattsegling med halvvind och slör. Vi provade ett nytt vaktschema som fungerade väldigt bra. Jag satt uppe från 19.00 fram till ca 02.00 och då tog Jan över fram till morgonen. Det fungerade eftersom Jan har lättare för att sova än vad jag har och på detta sättet hann jag somna i alla fall några timmar.

The next afternoon we sailed south. Bequia was the next target. A pleasant night sailing with half wind and veil. We tried a new watch schedule that worked very well. I sat up from 19.00 until about 02.00 and then Jan took over until the morning. It worked because Jan has an easier time falling asleep than I do and this way I managed to fall asleep for at least a few hours.

På Bequia träffade vi fyra skandinaviska män som seglade varsin båt. Dessutom var det en svensk båt med en kapten som har paying crew ombord. Han lever på detta sätt och seglar fram och tillbaka mellan Europa och Karibien varje år. Besättningen som var med nu skulle segla över Atlanten efter stopp på några öar till.

At Bequia we met four Scandinavian men who each sailed a boat. In addition, it was a Swedish boat with a captain who has paying crew on board. He lives this way, sailing back and forth between Europe and the Caribbean every year. The crew that was on board would now sail across the Atlantic after stopping at a few more islands.

Självklart blev det ett besök på Floating bar också. En liten bar mitt ute bland alla segelbåtar ute i viken. En promenad längs med strandpromenaden och på Princess Margareths trail hann vi också med innan seglingen fortsatte mot sydost.

En ”hoppilandare” när vi ankommit Bequia. A ”hoppilander” when we arrived in Bequia

Of course, there was also a visit to the Floating bar. A small bar in the middle of all the sailboats out in the bay. We also had time for a walk along the promenade and on Princess Margaret’s trail before the sailing continued to the southeast.

On The Floating Bar together with danish Henrik

Vi hälsas välkomna av färgglada skyltar och blommor på Bequia vid dingebryggan

Palmer, turkosblått hav och segelbåtar – vad mer kan man önska sig

Strandpromenaden ringlar sig längs med vattnet utanför restauranger, barer och små hotell

Princess Margaret trail från en strand till en annan

Utsikten var fantastisk över viken med alla segelbåtar

En kväll blev det hembakad pizza på stenhäll i grillen. Åhhh sååå gott!

Det finns de som har riktigt, riktigt stora båtar. Vår Vilja på 43 fot, som är som ett skepp i Bohuslän, är bland de mindre båtarna här i Karibien

Det var en ca två timmars segling till ön Mustique. En privatägd ö med ca 110 extremt lyxiga hus varav många ägs av celebriteter från hela världen. De har alla namn som Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon och Serenissima. Över hälften av husen är byggda av svenska Arne Hasselqvist som kom dit på 1960-talet tillsammans med Prinsessan Margaret. Husen kan hyras veckovis och kostar då mellan 17.000 usd och upp mot 50.000 usd – för en vecka! Alltså bortimot en halv miljon…Då ingår personal och bil men inte mat.

It was about a two-hour sail to the island of Mustique. A privately owned island with about 110 extremely luxurious houses, many of which are owned by celebrities from all over the world. They all have names like Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon and Serenissima. Over half of the houses were built by Swedish Arne Hasselqvist, who came there in the 1960s together with Princess Margaret. The houses can be rented weekly and cost between 17,000 usd and up to 50,000 usd – for a week! So close to half a million… That includes staff and car but not food.

Viloplats i skuggan av ett träd på den lilla stranden

En av flera picknick-bord som husägare kan boka för t ex bbq på stranden. Då dukas de upp med vit duk, kristallglas och vinkylare

Mustique är en lugn och välskött ö med väldigt lite trafik

Utanför legendariska Basil’s bar dit vi gick en onsdagskväll då det var live-musik där

Vi tog en taxitur runtom på ön. Det är enda sättet att kunna sig om på ön som ”yathies”. Celebriteter, kungligheter och andra med mycket god ekonomi skall kunna vara privata och röra sig utan att bli störda. Vi passerade bl a hus ägda av Tommy Hillfiger, Bryan Adams och Mick Jagger. Runt jul, påsk och i augusti kryllar det av celebriteter på ön. Många av dem har picknick bbq på stranden och gör ett eller flera besök på Basil’s bar i hamnen. Den har funnits där i ca femtio år och erbjuder mat, musik och dans. Vi var där tillsammans med Marie och Dietmar på båten Greyhound en kväll och lyssnade på live-musik och dansade. Förutom ” Yachties” var där också vad vi tror var ”rikemansbarn”

We took a taxi ride around the island. It’s the only way to get around on the island as ”yathies”. Celebrities, royalty and others with very good finances should be able to be private and move around without being disturbed. We passed, among other things, houses owned by Tommy Hillfiger, Bryan Adams and Mick Jagger. Around Christmas, Easter and in August, the island is teeming with celebrities. Many of them have a picnic bbq on the beach and make one or more visits to Basil’s bar in the harbour. It has been there for about fifty years and offers food, music and dancing. We were there together with Marie and Dietmar on the Greyhound boat one evening and listened to live music and danced. In addition to ”Yachties” there were also what we believe to be ”rich man’s children”

Kritvit sand och turkosblått hav på Macaroni beach

Ännu ett picknick-bord som förberedde för lunch

På kvällen tänds lampor och palmerna blir färggranna. Snart börjar musiken börjar strömma ut

Vattnet runt Mustique är makalöst rent och klart med en bedårande vacker turkos färg. Runt båten simmade otaliga havssköldpaddor och det var vackra stränder med otroliga rev utanför där vi ägnade flera timmar till att snorkla

En av alla otaliga sköldpaddor som simmade runt båten

Nästan som Tobinson Crusoe på den orörda stranden med vackra rev

Snorkelmasken är på och det är dags att se på alla koraller och färgglada fiskar under vattenytan

Efter tre nätter på Mustique var det dags för en kort tur söderut igen till nästa ö. Där väntar fantastisk snorkling och bad i, troligen, lika turkosblått vatten.

After three nights in Mustique, it was time for a short trip south again to the next island. There awaits fantastic snorkeling and swimming in, probably, equally turquoise blue water.

Tobago

Måndag eftermiddag lämnade vi Grenada för att segla söderut mot Tobago

Vi lämnar St George och Grenada bakom oss

Vi sitter på nattvakt nu. Tre timmar varje pass. Det är en tuff segling så vi beslutade att vara två på varje vakt. Stundtals blåser det upp mot trettiotvå knops motvind ( sexton sekundmeter). Vågorna går höga och vinden viner i rigg och segel. Vatten slår över båten och sköljer ner i sittbrunnen med duschar av saltvatten. Vi är ensamma på havet. Inte så många båtar väljer att gå söderut från Grenada utan de flesta seglar norrut, kortare etapper. I Karibien med ett pärlband av tropiska öar med vita sandstränder och vajande palmer. Detsamma väntar oss på Tobago. Ser fram emot att komma dit. Känns exotiskt.

Då vinden blåser från ost har vi behövt kryssa med några timmar mellan varje slag. Seglingen går sakta, sakta framåt mot vårt mål då vi vid vartannat slag pressas att gå nästan i kurs tillbaka mot Grenada igen. Framför oss, norr om Trinidad. har vi ett stort område med gas- och oljeriggar. Det vill vi helst passera öster om. Det är mörkt ute nu då den stjärnklara himmelen har bytts ut mot moln och regnskurar. Som tur är så har månen dykt upp bland molnen i stället vilket ger oss en fingervisning om hur vi skall hålla kursen.

Det har varit en extremt jobbig natt med i stort sett ingen sömn. En av de tuffaste seglingarna sedan vi lämnade fastlandet i Europa. De få timmar vi legat i sängen har båten gungat och lutat så mycket så vi bokstavligt talat har lyft från madrassen ett flertal gånger. Att över huvud taget ta sig upp i sängen var ett motionspass i den kraftigt krängande båten. Likaså att gå på toaletten. Men sedan ett par timmar har vågornas höjd och aggressivitet lagt sig och vi ser land i dimman och molnen framför oss. Efterlängtat land. Har vi tur kan vi ankra innan mörkrets ankomst.

Framme

Strax före mörkret närmade vi oss Castara beach där vi möttes av Lars Soold, en vän till oss. Han kom ut i en fiskebåt vars förare visade oss vägen till bästa ankringsplatsen. Det blev ett glatt och härligt återseende här på andra sidan Atlanten. Kul!

Hoppilandare när vi lagt till i viken vid Castara/Tobago

Kvällen tillbringades på en bar/restaurang med karaoke där vi blev välkomnade med en god och färgstark rompunch. Det blev mycket sång, flöjtspelande och dans under kvällen innan vi tog oss tillbaka till Vilja för en välbehövlig natts sömn. Och oj vad gott vi sov. Nästa morgon skulle vi ordna med att cleara in båt och oss i besättningen.

Vi hade fått till oss att vi kunde åka med bil till huvudstaden, Scarborough, och immigration där, så Jan och jag åkte iväg med bil på de smala och ringlande vägarna genom regnskog och små byar i fyrtio minuter tills vi kom fram till hamnen och immigration för privatbåtar och kryssningsfartyg i Scarborough. Vi blev hänvisade genom, vad som kändes som, en trång liten bakväg och upp till andra våningen. Där stod det att vi skulle banka på dörren, vilket vi gjorde. En kvinna tittade ut och vi sa vårat ärende. Fyrtiofem minuter senare kom en annan kvinna ut som bryskt talade om för oss att alla i besättningen skulle följa med samt att båten skulle vara med. I tidigare hamnar räckte det att kaptenen gjorde allt pappersarbete. Därav vårat val att endast åka två personer. Så, det blev att åka direkt tillbaka till Castara och segla söderut. En resa på ca fyra timmar. Navigeringen var svår i mörkret men vi lyckades hitta runt ön och även att lägga till vid en boj

Vi var lite nervösa för om myndigheterna skulle acceptera att vi clearar in 2 dagar efter ankomst…kanske vi skulle bli bannlysta? Eller hamna i fängelse?

Var det i en av dessa fängelsecellerna vi skulle bli inlåsta?

Hälsomyndigheterna ville möta oss och garantera att vi var friska. Och de kom till oss nästa dag och stämplade i alla våra papper. Härligt! Vi var friska och välkomna. Därefter gick vi till immigration där allt gick supersmidigt. Vidare till tullen. Mannen där var otroligt hjälpsam. Vi deklarerade in allt vi hade i båten o han skulle följa med ombord o dubbelkolla. På vägen mot båten sa han att han inte behövde gå ombord utan han vände och allt var klart. Vi var därmed laglig inne i Trinidad/ Tobago.

Så här glada var vi när vi var lagligt inklarerade och kunde ta oss tillbaka till Vilja

Det blev en lång segling tillbaka till Castara där vi ankrade i mörkret. Dagen efter tog vi jollen in till stranden o det höll på att sluta riktigt illa. Vågorna blev höga o bröt kraftigt mot stranden så Jan, som var i vattnet o höll båten hamnade under skrovet och trycktes ner i sanden mellan båt o sand. Det såg riktigt läskigt ut. Allt gick, som tur var, bra. Några rivsår och en svullen ankel är väl att betrakta som tur i oturen. Vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt…..

Med Lars på hans balkong och frukost på en servering i byn

Efter en natt i Castara seglade vi söderut till en vik som heter Mount Irivine Bay där vi låg natt till lördag. Det är otroligt vackert i vikarna här och i stort sett inga andra båtar. Ljuvligt!

Efter en tur till baren inne på beachen tar vi jollen ut till Vilja igen⁸

Nu seglar Vilja västerut i den stjärnklara natten. Imorgon räknar vi med att vara framme på Trinidad där karnevalen 2023 väntar oss

Jan kontrollerar att storseglet ser bra ut

På Grenada

Sitter på en bar på Prickley bay på södra Grenada nu på fredag kväll. Livemusiken strömmar ut och lokalbefolkningen gungar i takt. Detsamma gör vi. Härlig stämning och härligt att vara här. Sol och värme mitt i februari. Kan man ha det så mycket bättre?

Linda, Victors flickvän, kom ner till Grenada och är nu en i besättningen i två månader

Folk dansar, skrattar och njuter av livet. Ålder spelar ingen roll, storlek på kropp spelar ingen roll och om du är ung och frisk eller har krämpor spelar inte heller någon roll. Alla deltar. Alla är med och dansar, jammar, njuter och lever…här och nu. Gammal som ung. Här finns barn som står på scenen och spelar gitarr, barn som dansar med mor- och farföräldrar och, framför allt, kvinnor i alla åldrar som verkligen släpper loss

Regnet kommer med jämna mellanrum. Tropiska regnskurar där himmelen öppnar sig i några minuter o sedan är det över igen. Plötsligt kommer det och lika plötsligt slutar det igen. Grenada är en grön och frodig ö så här regnar det självklart en hel del. Vi får se hur det blir på andra Västindiska öar. De flesta är troligen både mindre regniga men då också mindre frodiga. Vårt nästa mål är Tobago och sedan Trinidad. Då har vi kommit riktigt långt söderut mot Venezuela

En regnskur kom plötsligt in och himmelen färgades gulgrå

Regnbågen visar sig och snart kommer den blå himmelen igen

På svaj
i Prickley bay. Bilden tagen från vår båt

Vi har varit inne med jollen i St George, huvudstaden, o vandrat runt, handlat o ätit lite gott. Här på Grenada är det dyrt….allt är dyrt. Men lokalbefolkningen väger upp det och är otroligt trevliga, glada och tillmötesgående. Man möts av leenden och en glädje överallt. Det spelas hög musik i högtalare från bilar, på stränderna och i små butiker och människorna är vackra i sina stora flätade frisyrer och färgglada kläder

Längs med vattnet inne i St George är det fullt av små fiskebåtar

Linda i jollen på väg från Vilja med St George i bakgrunden

Lunch med en öl tillsammans med S/Y Andante, som inte syns på bild

Vi har också promenerat bort till Grand Anse beach. En promenad på ca fyrtio minuter längs med en livligt trafikerad huvudväg. Fullt av folk just den dagen vi var där då det var två kryssningsfartyg inne . Det syntes att de hade blivit körda till stranden då alla solstolar var fulla samt att alla hade exakt likadana badlakan.

En liten orörd del av den annars så överfulla stranden

Himmel och hav men med lite småöar som bryter

Vi lämnade Port Louise marina i torsdags och låg på boj en natt i True blue bay innan vi tog oss till Prickley bay där vi ligger för ankare tillsammans med säkert över tvåhundra andra båtar. Inte riktigt vad jag kallar paradis men vi behöver närheten till affärer i land och vid stranden var det riktigt fint.

Palmer som skuggar den lilla stranden vid Prickley bay

En enkel gunga hängandes i trädet över stranden

Dinghydock, där vi lägger jollen när vi åkt in från båten till land

På söndag flyger Niklas hem. Han har varit en fantastisk besättningsman som är lättsam och har spridit god stämning hela tiden, krupit ner i alla möjliga hål i båten för att tjänstvilligt hjälpa till att reparera diverse saker som gått sönder samt att han dragit in alla fiskar vi fångat. Det kommer bli tomt utan Dig Niklas. Tack!

Niklas med en stor Mahi Mahi, som styr båten, ,putsar ovanpå båten och skålar för delsträcka på Atlanten

Niklas duschade. Ledsen för att han inte fick en stor öl, nere i en håla o med en pytteliten fisk på kroken

Om några dagar lämnar vi Grenada för denna gång för äventyr längre söderut på Tobago och Trinidad

We made it!

Framme!

Efter nitton dagar ute på havet kom vi fram till Grenada på söndagen. Vi la till i Port Luis marina klockan 13.40. Linda, Victors flickvän, Carlota från Viking Explorer och besättningen på Thaleia tog emot oss. Och vi blev välkomnade med en väldigt stark rompunch. Självklart var vi iklädda röda underdelar, som sig bör när man korsat Atlanten.

Här backar vi in till hamnplatsen klockan 13.39

Vilken känsla att faktiskt ha seglat över Atlanten! Samtidigt som det känns som en bragd så känns det som vilken segling som helst – bara lite längre. Vi har ju haft det jättebra utan några som helst missöden. Och överseglingen har snarare fått oss lockade att göra fler överseglingar än att avskräcka oss. Nu vet vi hur det är

Det var långa timmar sista dagen på havet och vi ville bara komma fram. Land såg vi tidigt i diset och vi visste att vi skulle runt hela sydsidan av Grenada och upp till huvudstaden St George innan vi var framme. Vi hade haft en vadslagning ombord om när vi skulle komma fram och Niklas var närmast. Vi trodde allihop att vi skulle komma in senare än vi gjorde så vi var jättenöjda att komma in så tidigt på dagen och alla ville att Niklas skulle vinna

Här har diset lättat lite och vi ser land

Inloppet till Marinan, där det ligger några riktigt riktigt stora båtar. Vilja med sina fyrtiotre fot är en av de mindre båtarna

Efter ankomsten blev det kyld Cava på Vilja tillsammans med besättningen på Majken och Thaleia. Stämningen var hög och lycklig

Måndag var set dags för välkomstparty anordnat av Viking Explorer. Vi bussades bort till en restaurang vid havet på sydsidan av ön där vi fick rompunch, lite smått att äta och diplom uppe på scenen. Det blev en väldigt lyckad kväll med live steelband-musik, dans, romprovning och högt i taket

Här står vi på scenen med diplom och en romflaska

Nu börjar ett nytt kapitel på resan!

Himmel och hav

Nu har vi äntligen fått upp farten ordentligt på båten. Nordostpassaden blåser med 5 -7 sekundmeter så vi surfar åter på vågorna med gennackern uppe dagtid. Det är en väldigt behaglig segling utan att båten kränger och inga obehagliga vågor som gör att båten rullar runt.

Vi börjar närma oss 400 sjömil kvar till Grenada, åtminstone kommer vi passera det under dagen (torsdag). Vi seglar minst 150 – 165 sjömil om dagen i denna farten. Wow! Härligt! Fortsätter vi i denna farten kan vi nå Grenada på söndag. Vilket vi hoppas men knappt vågar tro.

Igår eftermiddag, onsdag, passerade vi vår sista milstolpe, tre fjärdedelar av resan. Det blev självklart en skål i rom/gammeldansk. Nu är nästa milstolpe att se land. Grenada är en hög ö så vid klart väder dagtid borde vi kunna se land relativt tidigt. Om vi nu inte ser Barbados innan dess. Det beror på hur nära vi passerar.

Nu börjar tankarna på att komma fram dyka upp. Vi har levt så mycket i nuet så att målet, Grenada, har legat långt borta i periferin. Samtidigt så är ju själva resan också målet och meningen med seglingen. Vi har fortfarande flera dagar kvar här ute med nyanser av himmel och hav som vår ständiga följeslagare

Efter snart tre veckor till havs förundras vi fortfarande av havets och himmelens alla nyanser och skiftningar. Havet går från vilt till stiltje, från lysande klarblått till dunkelt gråsvart, från glittrande i mån- och solskenet till djupt och becksvart dygnets mörka timmar

Likaså förändras himmelen från klarblått till mörkgrått, från guldglittrande till kolsvart och från färgsprakande rosalila till otaliga nyanser av grått

Skiftningarna på himmel och hav gör det fascinerade att vila ögonen på. Att vara vaken vid soluppgången och se hur himmelens mörka dunkel övergår i olika skiftningar av gult, orange och guld till att sedan bli blå i olika nyanser Skymningen i sin tur bjuder på en färgsprakande upplevelse av olika brandgula, orangea och röda färger innan den övergår till olika toner av rosa, cerice och lila. För att därefter bli svart. Sedan tänds alla stjärnor. Och månen lyser klar

När man har ynnesten att ha så mycket tid som vi har nu så stannar man upp och njuter av de små sakerna som man ofta inte lägger märke till. Det avskalade i himmel och hav bjuder på ett fantastiskt skådespel med en mångfald variationer. Ingen dag är den andra lik.

Bilderna får tala för sig själva

En vanlig dag på havet

Idag hänger regnet i luften. Det droppar små regndroppar över mig på fördäck och över Vilja. Välbehövda för att spola bort allt saltet. De ljusgrå molnen i olika formationer täcker nästan hela himmelen. Fortfarande syns några små blå fläckar där solen ibland lyckas skina igenom med svaga strålar. Färgskalan idag är snarare gråblå än klarblå. Även havet ser mörkare ut nu då solen inte ger havet den annars så fantastiskt blå kristallklara färgen

Grått hav o grå himmel med glittrande guldfärg

Att sitta på fördäck och följa båtens rörelser med kroppen för att parera rörelserna är meditativt och avslappnande. Det är rogivande att titta på hav o himmel samtidigt som tiden stannar av. Jag blir ett med rörelser, vågor och oändligheten. Världen och det vi ser på nyheter på tv är långt borta. Vi lever i vår egen lilla bubbla och vår egen lilla värld, långt borta från det ”verkliga livet” men otroligt nära oss själva och den verklighet vi lever i. Här och nu. Det är som att komma in i en egen vrå och allt utanför är långt borta…nästan overkligt

Efter regn kommer solsken. Nu skiner solen på oss igen och vi tuffar vidare. För, i stort sett, första gången sedan vi lämnade Kap Verde kör vi med järngenuan (motorn). Det är med blandade känslor som vi startat motorn men vi behöver komma framåt. Vi har hamnat långt bak i fältet av Viking-explorer-båtar och vill helst komma fram till Grenada senast den sjätte februari för då är det welcome-party. Och med tanke på att vår watermaker kanske inte fungerar så kan vi inte stanna ute hur länge som helst….även om livet här är underbart avslappnande.

Solen tittar fram och det glittrar i havet

Sitter och funderar över dagens middag. Vi har ingen färdig meny vi försöker hålla utan dagens måltid blir oftast utifrån de grönsaker som behöver användas eller den fisk vi fångat. Vi har inte fått napp på några dagar men har några auberginer som behöver användas och lök har vi gott om. Så…det lutar åt en moussaka idag. Vegetarisk. Hade smakat gott med tzatziki till, men det har vi tyvärr inte ingredienser för. Vi har trots allt varit ute på havet i två veckor så utbudet av färska grönsaker och mejerivaror börjar krympa. Måltiderna är lite av en höjdpunkt på dagen. Ett positivt avbrott som bryter dagarnas tillvaro av ”att bara vara”.

Det blev moussaka och förberedelserna är i full gång

Ännu en dag är snart till ända och vi välkomnar natten mätta och belåtna

Åter till seglingsvardagen

Lika underbart som det var att bada o njuta i stiltjen, lika underbart är det att åter ha vind i seglen. Vi är ute ur stiltjebältet och har satt kurs rakt mot Grenada. Gennaker på dagen och genua o storsegel på natten. Vi seglar fram i nästan sex knop. Om fem till sju dagar är vi framme! Tänk att vi då har korsat Atlanten i en liten….nåja, liten i de här sammanhangen i alla fall, segelbåt.

Vardagen börjar infinna sig igen, efter några dagars avbrott med drivande utan mål och bad i Atlanten. Inte för att vi sliter ut oss nu heller i och för sig. Det känns att vi kommit långt söderut på jordklotet. Solen skiner, havet är varmt och vi går klädda i bikini, badbyxor eller enbart kallingar och solhatt. I värmen blir inte så mycket gjort men vi har ju inte heller så många måsten att ta oss för. Mat lagas, disk diskas, sittbrunnen städas, det sys lite, någon läser en bok, skräp klipps ner till småbitar, segel trimmas, båten poleras, fiskar fångas, någon njuter i solen medan andra njuter i skuggan under biminin. Tiden rullar fram i sakta mak men det är inte långtråkigt. Hela våra kroppar och själar har gått ner i varv och lämnat stress, tider att passa, jobb och måsten bakom oss. Vilket ynnest att få leva så här!

Disk på akterdäck nu när watermakern inte fungerar

Båten skall bli blänkande fin när Niklas polerar

Våra sopor efter 2 veckor- väl komprimerade

Gennackern skall ner o sedan sätts storsegel och genua upp

Köttbullar o hemlagad pommes mitt ute på havet

Så fort vi får nät sitter alla med telefonerna

Jag sitter åter på min kvällsvakt och njuter. Nu är vindarna såpass varma så det räcker att ha på sig shorts och linne. När vi lämnade Las Palmas var det underställ, tjocktröja och jacka som behövdes på nätterna. Detta är betydligt behagligare. Speciellt med tanke på att det är slutet av Januari. Strumporna är också undanstoppade liksom skor. Vilken frihet att kunna vara barfota dygnet runt! Om några dagar kan vi stoppa ner våra bara fötter i den varma sanden på Grenada för att sedan slänga oss in i det turkosblå havet.

När vi har så mycket tid så lär man sig leva i nuet och njuta av det lilla. En flygfisk som flyger långt o snabbt ovanför vattenytan, glittret i havet från solstrålar eller månsken, gennackern med sina vackra färger, en solmogen banan, värmen av solstrålarna mot huden, en nyfångad Mahi Mahi, porlandet av havet mot skrovet när vi seglar, några timmars sömn mitt på dagen, en stjärna som blinkar, en enkel men god måltid, synen av hav och himmel i oändlighet mm mm. Listan kan göras lång.

Nu är det bara att fortsätta njuta av allt detta fram tills vi anländer Grenada. Dagarna kommer fortsätta rulla på och tiden kommer gå fort. Om några dagar har vi kommit tre fjärdedelar på vår segling. Och då är vi nära. Riktigt nära.

Då var mitt kvällspass över och det är dags för mig att sova. Vi lever efter solens upp- och nedgång här på Vilja. När mörkret faller är det natt och när det ljusnar är det morgon igen. Klockan ställs endast efter vaktschemat på natten. Det blir tidiga kvällar och redan klockan åtta på kvällen har alla gått och lagt sig utom den som sitter på vakt. Ett enkelt liv och ett njutningsfullt liv. Der blir flera sådana dagar framöver.

En aldeles underbar soluppgång på Atlanten

Stilje

Sedan i torsdags har vi legat i stiltjebältet. Havet är nästan helt stilla och blankt. Det enda som bryter detta är att båten vaggar från sida till sida i de små och långa dyningarna. Vinden har kommit några få gånger då vi förflyttat oss lite men mesta tiden har vi legat o guppat utan segel på det stora blå och oändliga havet – Atlanten.

Det är en härlig känsla att båten bara driver runt på havet och vi får en möjlighet att bara vara. I ett med vädrets makter. Utan krav. Det är otroligt rofyllt och meditativt. Och vilken frihet! Ända sedan jag var tonåring och fantiserat om jordenruntsegling har jag drömt om att vara i ett stiltjebälte långt ute på havet och bara vara. Nu är den drömmen uppfylld. Och vilken tur vi har att det blev mitt ute på Atlanten och inte i början eller slutet av överseglingen. Känslan är betydligt häftigare långt här ute

Seglen är nerdragna och vi driver runt på oändligt hav

Stiltje på Atlanten

Idag, lördag, har vi haft en helt fantastisk och stilla dag som vi väl tagit tillvara på. Runt oss i det kristallklara vattnet har det simmat massor med fiskar, bl a flera Mahi Mahi men även några mindre fiskar. Det kändes som att vara mitt i ett akvarie – utan glasväggar emellan. Fiskarna har varit nyfikna på oss och totalt orädda. Ibland har fiskar, ganska stora, lite längre bort hoppat högt upp över vattenytan rakt upp i luften. Många fiskar håller till under båten där de kanske söker skydd eller hoppas på lite påväxt på båten som de kan äta av. När jag var i havet och badade var fiskarna närgångna och ”nafsade” mig på magen så det kittlade.

Mahi Mahi i det kristallklara vattnet aldeles intill båten

Jaaa, äntligen har vi kunnat bada mitt ute på Atlanten med ca 5000 meters djup! Vilken underbart härlig frihetskänsla! Vattnet är över 28 grader varmt och ofattbart rent. Det går inte att med ord beskriva känslan att simma runt i det kristallklara och salta vattnet. Tillsammans med alla nyfikna fiskar. Att ligga i vattnet och se S/Y Vilja guppa runt och samtidigt vara medveten om hur långt det är till land. Magiskt. Det blev flera dopp som svalkade ner våra solvarma kroppar.

En liten prick med femtusen meters djup nedanför

Jan har passat på att sup:a i havet runt båten ett par gånger. Men de små dyningarna gjorde det svårt att hålla balansen. Skam den som ger sig. Tålamodet är det inget fel på och visst fungerade det. Även om det blev några avsvalkande dopp i havet.

Jan på sup:en

Lite smolk i paradiset har det ändå varit. Igår, fredag, la både generator och watermaker av – igen. Dssutom had3 vi glömt en kran på i badrummet så vi lyckades tömma en av tankarna i båten.Så nu har vi ransonering av vattnet. Vi får två liter var att dricka per dag och saltvatten används till både disk, matlagning, hygien och allt möjligt annat – utom att dricka. Förhoppningsvis får vi igång watermakern igen. Niklas och Victor har jobbat med watermakern stora delar av dagen. Annars har vi i alla fall vatten så vi klarar oss i många dagar framöver. Det är inte bara på tv-programmet ”Över Atlanten ” som detta händer… Men vi är vid gott mod och njuter av tillvaron.

Dricksvattnet hälls upp i var din tvålitersflaska

Efter en härlig dag blev det dags för middag. För första gången på öppet hav hade vi möjlighet att grilla i båten. Och det gjorde vi. Mums vad gott det var med grillad tonfisk med smör- och gräddsås med massa vitlök. Även om det inte var självfångad fisk denna middag så njöt vi av maten i den vackra skymningen.

Innan vi kom in i stiljebältet hann vi med att komma över halva sträckan från Kap Verde till Grenada. Det var i torsdags kväll och vi firade – självklart – med en flaska Cava. Inköpt just för att fira halva sträckan. Känns som en viktig milstolpe på seglingen. När vi passerar tre fjärdedelar vet vi inte. Eftersom vi knappt gör någon fart nu utan bara driver runt så kan det ta några dagar. Förhoppningsvis kommer vinden tillbaka söndag så att vi kan nå Grenada nästa helg eller strax efter.

Den svaga gula linjen är vår kurs under stiltjen – den rosa hur vi borde ha gått

ONu sitter jag på kvällsvakt ensam i sittbrunnen i mörkret. Tycker verkligen om den här tiden då himlen övergår från blå till färgsprakande i röda, brandgula, lila och rosa toner och sedan till sist till kolsvart. Strax därefter börjar den ena stjärnan efter den andra synas och slutligen glittrar himlen av miljontals och åter miljontals stjärnor. När månen kommer upp glittrar även havet i månens sken. Magiskt! Det enda som hörs är porlandet när Vilja rör sig genom vattnet och lite prassel från seglen som slår lite i den svaga vinden. Det är så sagolikt rofyllt och underbart.

Imorgon väntar en ny dag. Undrar vad den kommer med