belize – Levermittliv

Belize Cays again

Tillbaka i båten och tillbaka i Placencia. Det var uppiggande och intressant med en kulturell utflykt men samtidigt skönt att vara hemma i segelbåten igen. Nu hoppas vi komma ut i Belize skärgård med alla cays.

Back in the boat and back in Placencia. It was invigorating and interesting with a cultural excursion, but on the same time, nice to be back home in the sailboat. Now we hope to get out into the Belize archipelago with all the cays.

En fascinerande upplevelse med att segla i Belize är att man kan vara ute på havet i flera timmar utan att se en enda annan båt. Visst händer det att det är några andra båtar vid en populär cay men oftast är man ensam i paradiset. På en del av dessa cays, framförallt utanför Placencia, kommer det turbåtar ett par timmar på dagen. Men på kvällen har man ön för sig själv igen. Turismen är, som sagt, i sin vagga här med några få undantag.

A fascinating experience with sailing in Belize is that you can be out at sea for hours without seeing a single other boat. Of course it happens that there are a few other boats at a popular cay, but usually you are alone in paradise. On some of these cays, especially outside Placencia, there are tour boats for a couple of hours a day. But in the evening you have the island to yourself again. Tourism is, as I said, in its infancy here with a few exceptions.

Looks like open sea but here are coralreefs everywhere

Vi sticker tyvärr ofta för djupt, 2.10, vilket begränsar oss mer än vi önskar. Många cays kommer vi inte fram till över huvud taget även om det ser ut att vara öppet hav och vi måste ofta släppa ankaret långt ut från de vi faktiskt kan komma fram till. Det beror på korallreven som är en egen värld under havsytan. För att navigera oss fram använder vi en bok av Freya Raucher som med sina handritade kartor och utförliga beskrivningar är som en bibel för alla seglare.

Unfortunately, our draft is too deep, 2.10 meters, which limits us more than we wish. We don’t reach many cays at all, even if it looks like open sea, and we often have to drop the anchor far from the ones we can reach. It depends on the coral reefs that are one own world under the sea surface. To navigate our way, we use a book by Freya Raucher, which with its hand-drawn maps and detailed descriptions is like a bible to all sailors.

Vi stannade i Placencia ett par dagar innan vi åkte ut mot nya mål. Båten behövde städas och fixas med och vi hade mycket tvätt som skulle tvättas. Även i detta liv finns det en vardag och praktiska saker som måste ordnas. Det var skönt att inte stressa iväg någonstans dessutom. Men efter två dagar satte vi kursen i rak motvind och motström mot idylliska Moho Cay. En palmklädd ö några timmar från Placencia.

We stayed in Placencia for a couple of days before heading out to new destinations. The boat needed cleaning and fixing and we had a lot of laundry to wash. Even in this life there are everyday and practical things that have to be arranged. It was also nice not to rush off somewhere. But after two days we set course in straight headwind and headwind towards idyllic Moho Cay. A palm-covered island a few hours from Placencia.

A dream to sit here looking out on the sea

Hundred of palmtrees, with a lot of coconuts

Vilja out in the sea and we took the dinghy in on shore

Än en gång har vi kommit till ett paradis med kristallklart turkost vatten, fantastiska rev och en palmklädd sandö. Tror aldrig vi tröttnar på det. Stillheten, utsikten och känslan av att vara i paradiset. Dagarna gick sin gilla gång och en dag blev plötsligt till tre. Vi njuter i sanning av varenda dag. Tänk att få leva det liv vi verkligen älskar och önskat oss!

Once again, we have arrived at a paradise with crystal clear turquoise water, fantastic reefs and a palm-clad sand island. I don’t think we’ll ever get tired of it. The silence, the view and the feeling of being in paradise. The days went by and one day suddenly turned into three. We truly enjoy every single day. Imagine living the life we really love and wished for!

Turquoise crystal clear water with palmtrees

På Moho bor det två män som sköter om ön. De städar, krattar och tar in betalning från gästande båtar och dagturister. Och viktigast av allt, de serverade kokosnötrom! Vi beställde var sin och de gick då ut bland palmerna med sina machete och högg ner två kokosnötter. Vi fick dricka ur en del av kokosnötvattnet och sedan fyllde de på med mörk rom. Ända upp till kanten så de snålade inte. Det var jättegott och en kul grej på en paradisisk palmklädd lite cay.

There are two men living on Moho who take care of the island. They clean, rake and collect payment from visiting boats and day tourists. And most importantly, they served coconut rum! We each ordered one and they then went out among the palm trees with their machetes and chopped down two. We got to drink some of the coconut water and then they topped it up with dark rum. Right up to the edge so they didn’t skimp. It was delicious and a fun thing to do on a paradisiacal palm-covered little cay.

It must be a dream to have this as workplace. He has worked here for five years and still loves it

Lovely place to relax and look at the phone

Det blåste en hel del och våra möjligheter att hitta en ny plats där vi får lä bakom en pytteliten ö var begränsad.Vi stannade därför i tre nätter innan vi begav oss tillbaka till Ranguana Cay. Där hade vi ju varit förut och visste ungefär hur bra ankaret grävde sig ner i sanden och att vi kunde komma relativt nära. Väl framme blev vi mötta med glada hälsningar då de kom ihåg oss. Även här stannade vi och badade och kopplade av i tre dagar. Vinden fortsatte tyvärr blåsa vilket gjorde det svårare för oss att ta oss iland med dingen och att snorkla var uteslutet.

It was very windy and our opportunities to find a new place where we could shelter behind a tiny island were limited. We therefore stayed for three nights before heading back to Ranguana Cay. We had been there before and knew approximately how well the anchor dug into the sand and that we could get relatively close. Once there, we were greeted with happy greetings as they remembered us. Here too we stayed and bathed and relaxed for three days. Unfortunately the wind continued to blow which made it more difficult for us to get ashore with the dinghy and snorkeling was out of the question.

Ranguana is a real Robinson Cruise Island

Shell of a Conch. Widely eaten in the Caribbean

Weather is not more difficult than this 😘

Walking on the beach

Då vinden skulle tillta ytterligare beslutade vi oss för att åter gå in till Placencia. Med sorg eftersom vi så gärna hade velat komma till fler cays som ligger längre bort. Men, Placencia är ju en fin liten stad i alla fall. Med många serveringar o barer – även med livemusik.

As the wind was about to pick up, we decided to go into Placencia again. With sadness because we would have loved to come to more cays that are further away. But, Placencia is a nice little town anyway. With many restaurants and bars – also with live music.

The ”Lyrical King” dedicates almost all his songs to someone in the audience

The Lyrical King of Placencia. He is said to have played with both Bob Marley and The Rolling Stones

Här har vi, läs Jan, tagit tag i att försöka reparera både watermaker och plotter som båda har varit ur funktion i över en månad. Vi köpte fem stora tjugolitersdunkar med dricksvatten redan innan vi lämnade Honduras för dricksvatten måste alltid finnas i denna värme. Till allt annat har vi fått snåla, men det går alldeles utmärkt att använda saltvatten till t ex disk och dusch om man måste. Det enda är att allt rostfritt börjat rosta och våra kroppar och håret längtar efter en lång dusch i sötvatten.

Here, read Jan, we have taken to trying to repair both the watermaker and the plotter, which have both been out of order for over a month. We bought five large twenty liter cans of drinking water even before we left Honduras because drinking water must always be available in this heat. For everything else, we have been allowed to be stingy, but it is, for example, perfectly possible to use salt water for dishes and showers if you have to. The only thing is that everything stainless has started to rust and our bodies and hair are longing for a long shower in fresh water.

Plottern visade sig vara strömtillförseln som är dålig. Nu har vi gjort en tillfällig lösning och det fungerar igen. Likaså fungerar watermakern. Där var det en del, ett relä, som hade ärgat. Nu håller vi alla tummar och tår för att de båda fortsätter fungera.

The plotter turned out to be the power supply that is bad. Now we have made a temporary solution and it works again. Likewise, the watermaker works. There was a part, a relay, that had been upset. Now we’re all keeping our fingers and toes crossed that the both continue to work.

Väder och framförallt vind gjorde att vi, till stor besvikelse, tyvär inte kom ut igen. Vi ville inte riskera att dragga eller på annat sätt stöta emot koraller. Inte bara det att båten skulle kunna skadas. Dessutom väntar dryga böter och straff den som stöter emot koraller.

Unfortunately, the weather and above all the wind meant that we didn’t get out again, much to our disappointment. We didn’t want to risk pulling or otherwise bumping into corals. Not only that the boat could be damaged. In addition, hefty fines and penalties await those who collide with corals.

Vårt visum på en månad löpte dessutom ut, alldeles för fort, och vi checkar ut och lämnar Belize efter fyra härliga veckor. Ett land vi tagit till oss med sin vackra natur, vänliga människor och fantastiska mayakultur.

Also, our one month visa expired, way too soon, and we are checking out and leaving Belize after four lovely weeks. A country we embraced with its beautiful nature, friendly people and fantastic Mayan culture.

Vi seglar fram i sakta mak. Endast fyra knop. Vi är på väg tillbaka till Honduras och till ön Utila som vi aldrig kom till när vi var i Honduras sist. Båten gungar lite lätt och sövande genom vågorna. I denna fart är vi framme runt 04.00 imorgon bitti så vi kommer behöva sakta ner farten ytterligare för att slippa komma fram när det fortfarande är mörkt.

We sail forward at a slow pace. Only four knots. We are on our way back to Honduras and to the island of Utila which we never got to when we were in Honduras last time. The boat sways slightly and sleepily through the waves. At this speed we will arrive around 04.00 tomorrow morning so we will have to slow down further to avoid arriving when it is still dark.

Just det problemet infann sig inte…Natten blev betydligt svårare och jobbigare än vi någonsin kunde ana. Från mörkrets inbrott började vinden snurra från alla håll och kanter. Vindstyrkan varierade lika mycket. Från en minut till en annan kunde vinden vrida 180 grader och hur vi än försökte parera så verkade vinden gå rakt emot oss. Under några timmar styrde vi alla väderstreck och 360 grader runtomkring men vinden, som oftast var svag, var alltid rakt emot oss. Utom ett par minuter då och då. Till sist fick vi starta motorn. Vi kom fram alldeles slutkörda och utmattade nästa morgon. Vi checkade in och sov sedan i nästa tjugo timmar. Nu väntar vi på att upptäcka Utila.

That particular problem did not occur…The night turned out to be significantly more difficult and troublesome than we could have ever imagined. From the onset of darkness, the wind began to spin from all directions and edges. Wind strength varied just as much. From one minute to another, the wind could turn 180 degrees and no matter how we tried to parry, the wind seemed to go straight at us. For a few hours we steered all directions and 360 degrees around but the wind, which was usually weak, was always directly against us. Except for a few minutes now and then. Finally we had to start the engine. We arrived completely exhausted and exhausted the next morning. We checked in and then slept for the next twenty hours. Now we are waiting to discover Utila.

Belize inland with mayatemples

Nu började vårt äventyr inåt land i Belize. Ett litet och tämligen outforskat land dit turismen precis börjat leta sig in. Landet blev självständigt så sent som 1981 och huvudstaden, Belmopan, är en av världens nyaste och minsta. Namnet är bildat av Bel som i Belize och floden Mopan.

Now our inland adventure in Belize began. A small and fairly unexplored country where tourism has just started to find its way. The country became independent as late as 1981 and the capital, Belmopan, is one of the world’s newest and smallest. The name is formed from Bel as in Belize and the Mopan River.

Waiting for the car to pick us up to the rent-a-car company

The pickup-car had a sign with Jan Bruce

Vi hyrde bil i fyra dagar och körde först söderut mot ”The deep south”. Längst ner i sydvästra hörnet av Belize med närhet till Guatemala. Här är största delen av befolkningen Maya och de lever fortfarande ett traditionsrikt maya-liv. Men, som tur är, utan att offra barn till gudarna. Vi kom aldrig in i någon by för att kunna titta närmre på hur de lever men såg många av de traditionella enkla husen av trä med någon form av bast- eller palmbladstak på, längs med vägarna. Efter att ha kört på en lång, lerig och ojämn väg kom vi fram till Mayaruinen Lubaantun som betyder ”the place of the fallen stones”. Det byggdes upp i perioden 730 – 860 e.Kr. Här, liksom hela vår resa längst i söder var vi de enda turisterna. Unik känsla att vara ensamma på en mayaruin. Ruinen var inte restaurerad på samma sätt som många andra ruiner utan det var mer stenblock i högar, delvis restaurerat. Denna arkeologiska plats är känd för att vara konstruerad på ett ovanligt sätt för denna tidsepok. Vi fick en bild av hur det hade sett ut innan byn övergavs för drygt ett tusen år sedan.

We rented a car for four days and first drove south towards ”The deep south”. At the bottom of the southwest corner of Belize with proximity to Guatemala. Here, most of the population is Mayan and they still live a traditional Mayan life. But, luckily, without sacrificing children to the gods. We never got into any villages to get a closer look at how they live but saw many of the traditional simple wooden houses with some kind of bast or palm leaf roof on them, along the roads. After driving on a long, muddy and uneven road, we arrived at the Mayaruinen Lubaantun which means ”the place of the fallen stones”. It was built in the period 730 – 860 AD. Here, like our entire trip further south, we were the only tourists. Unique feeling to be alone on a Mayan ruin. The ruin was not restored in the same way as many other ruins but it was more stone blocks in piles, partially restored. This archaeological site is known for being constructed in an unusual way for this era. We got a picture of what it had looked like before the village was abandoned just over a thousand years ago.

Ruins and trees in the middle everywhere

Lubaantun is in the middle of the rainforest

And traditional dance from the mayaperiod

Vi tog oss vidare med bilen och hittade en väldigt enkel restaurang där vi kunde äta lunch. Ris, bönor och kyckling. Ris och bönor, ofta med kyckling, är den traditionella maten, vid sidan av burritos, tortilla och tacos, som äts över hela Centralamerika. Vi betalade ca hundratjugo kronor för mat för tre personer inkl dryck. Billigt och bra. Belize är annars mycket dyrare än alla grannländer här omkring.

We went further by car and found a very simple restaurant where we could have lunch. Rice, beans and chicken. Rice and beans, often with chicken, are the traditional food, along with burritos, tortillas and tacos, eaten throughout Central America. We paid about one hundred and twenty kroner for food for three people including drinks. Cheap and good. Belize is otherwise much more expensive than all the neighboring countries around here.

The small restaurant and shop on a remote mayan village

När vi sett det vi ansåg att vi hann i södra Belize åkte vi mot nordvästra delen av landet. Vårt mål var San Ignacio som är centrum för norra delens alla sevärdheter. Vägen dit gick delvis på den vackra vägen med det poetiska namnet ”Hummingbird highway”. Här slingrade sig vägen mellan fruktodlingar, grönska och vid foten av bergskedjan Maya mountains.

When we had seen what we thought we had in southern Belize, we headed towards the northwestern part of the country. Our destination was San Ignacio, which is the center of all the attractions in the north. The way there was partly on the beautiful road with the poetic name ”Hummingbird highway”. Here the road wound between orchards, greenery and at the foot of the Maya mountains.

Roadsigns with warning for Tapir, Jaguar and a kind of deer

We saw some wild animals. Here a Silkmonkey.

And a Pizote/Coatimundi/Coati…chose your language

I San Ignacio bodde vi på ett enkelt men rent guesthouse. Men även där det är rent finns det kackerlackor o en kväll kröp det runt en stor kackerlacka i min säng. Den gömde sig sedan under sängen och vi såg den inte mer.

In San Ignacio we stayed at a simple but clean guesthouse. But even where it’s clean there are cockroaches, and one evening a large cockroach crawled around in my bed. It then hid under the bed and we never saw it again.

Nästa dag tog vi bilen till en ”bilfärja” som skulle ta oss över Mopan river till Mayaruinen Xunantunich. Färjan var ett äventyr i sig själv. Det var plats till fyra bilar åt gången och endast föraren fick sitta i bilen. Vi andra fick gå upp på färjan och stå längst fram. Kabelfärjan drivs manuellt av en man som vevar på en vev och det är linor på var sida av färjan. En upplevelse att få vara med om.

The next day we took the car to a ”car ferry” that would take us across the Mopan river to the Xunantunich Mayan ruins. The ferry was an adventure in itself. There was room for four cars at a time and only the driver was allowed to sit in the car. The rest of us had to get on the ferry and stand at the front. The cable ferry is operated manually by a man cranking a crank and there are ropes on each side of the ferry. An experience to be a part of.

Here is the man cranking the ferry over the river

Väl över på andra sidan åkte vi till mayaruinen Xunantunich. Här var det ett flertal restaurerade tempel vilka vi fick lov att klättra upp på. Det var brant och svettigt. Utan några som helst skyddsanordningar. Väl uppe på den högsta byggnaden, El Castillo, var det en fantastisk utsikt 360 grader runtom. Detta tempel skall vara den näst högst belägna byggnaden i hela Belize. Det är endast ett annat Mayatempel i närheten som är högre. Det var lite skrämmande att stå där högst upp och vi höll i oss ordentligt i stenblocken för att inte tappa balansen. Det är fascinerande att föreställa sig hur livet kunde ha varit på dessa arkeologiska platser när de var bebodda.

Once on the other side, we went to the Mayan ruins of Xunantunich. Here there were several restored temples which we were allowed to climb. It was steep and sweaty. Without any protective devices whatsoever. Once up on the tallest building, El Castillo, there was a fantastic 360 degree view all around. This temple is supposed to be the second highest building in all of Belize. There is only one other nearby Mayan temple that is taller. It was a little scary to stand there at the top and we held on tightly to the boulders so as not to lose our balance. It is fascinating to imagine what life might have been like at these archaeological sites when they were inhabited.

It was really steep climbing high up to the top

Jan on top of the ruin. It’s the second highest built building in Belize….and no fence to hold on to

When the mayas lived here the side of the temples was covered with stonecarvings of goods etc.

Now we are really high up and the view 360 degrees is fantastic

Holding on to the rocks. It was a bit scary

We climbed up all those stairs and many more all the way to the top

På kvällen åt vi middag på en gatuservering som var otroligt populär bland lokalbefolkningen. Jättegoda små tacos med starka såser till. Det blev tidig sänggång då vi skulle upp på spännande heldagsturer nästa dag.

In the evening we had dinner at a street restaurant that was incredibly popular with the locals. Great little tacos with strong sauces. It was an early bedtime as we were going on exciting full-day tours the next day.

Waiting for dinner at the streetrestaurant

Jag, Kristin, åkte över gränsen till Guatemala för att se den stora och mäktiga Mayaruinen Tikal.

På vägen dit råkade vi ut för en bilolycka, en annan bil körde in i sidan på vår minibuss. Som tur var skadades ingen och bilen gick att köra vidare.

I, Kristin, went over the border to Guatemala to see the great and mighty Mayan ruins of Tikal.

On the way there we had a car accident, another car ran into the side of our minibus. Fortunately, no one was injured and the car was able to drive on.

Early morning on the way to Guatemala and Tikal

Car accident in Guatemala. The Police came really fast and I think they solved it

Tikal, som är en gammal Maya stad, är verkligen en imponerande plats där flera av templen , pyramider, ”Grand plaza” och ceremoniella platser är restaurerade så man får en inblick i hur det sett ut när Tikal beboddes. Det är en av de största arkeologiska platserna från Mayaperioden. Området har varit bebott ända sedan ca 700 f.Kr. Senare blev Tikal ett viktigt kulturellt och ceremoniellt centrum under mayaperioden. Det var verkligen fascinerande och imponerande att gå runt bland alla tempel och arkeologiska lämningar och att gå klättra upp till toppen av flera av dem. Det högsta templet hade tvåhundra trappsteg i trä upp och utsikten var fantastisk! Fyra timmar där räckte inte för att se hela det fantastiska området men vi hann se höjdpunkterna. Mayakulturen är fascinerande men det finns inte möjlighet att berätta om den här. Det var också kul att få se lite av gatulivet i Guatemala på vägen dit och tillbaka.

Tikal, which is an ancient Mayan city, is truly an impressive place where several of the temples, pyramids, ”Grand plaza” and ceremonial sites have been restored so you get an insight into what it looked like when Tikal was inhabited. It is one of the largest archaeological sites from the Mayan period. The area has been inhabited since about 700 BC. Later, Tikal became an important cultural and ceremonial center during the Mayan period. It was really fascinating and impressive to walk around among all the temples and archaeological remains and to climb to the top of several of them. The highest temple had two hundred wooden steps up and the view was amazing! Four hours there was not enough to see the whole amazing area but we managed to see the highlights. The Mayan culture is fascinating but there is no way to tell about it here. It was also fun to see a bit of street life in Guatemala on the way there and back.

View from the pyramider. You can see the tallest temple to the right

One of the two temples on each side of the plaza

It was about two hundered steep steps to the top of the tallest temple in Tikal

Samma dag gjorde Jan och Johanna en heldagsutflykt till det enorma grottområdet Actun Tunichil Muknal, oftast kallat ATM. Det var en krävande och strapatsrik vandring dit. När bussen stannade fick man en hjälm, pannlampa och flytväst. Mobiler och kameror fick lämnas i bussen.Tre gånger gick vandringen till grottan genom vatten varav vattnet gick upp till halsen den ena gången. För att komma in i grottan fick man simma på tre meter djupt vatten via en timglasformad ingång in till grottan. Grottsystemet var enormt – totalt fem kilometer in. Det var stundtals rum stora som i en katedral och stundtals fick man krypa genom trånga öppningar. Även inne i grottan fick man stundtals vada och simma. Vid ett tillfälle var passet så smalt i vattnet så man fick hasa sig fram på rumpan med endadt halsen genom den smalaste och vassa öppningen. Från taket och från marken var det otroliga och vackra formationer av stalsktiter, metall och kalksten. Grottan hade används till bl a offerceremonier och det fanns flera skelett från Mayatiden framgrävda. Detta var en äventyrlig och oförglömlig upplevelse mycket tack vare en fantastisk och historiebetättande guide. Alla foton är från resebyrån.

On the same day, Jan and Johanna made a full-day excursion to the huge cave area of Actun Tunichil Muknal, usually called ATM. It was a demanding and strenuous trek there. When the bus stopped, you were given a helmet, headlamp and life jacket. Mobile phones and cameras had to be left in the bus. Three times the hike to the cave went through water, of which the water was up to the neck on one occasion. To enter the cave, one had to swim in three meters of deep water via an hourglass-shaped entrance to the cave. The cave system was huge – a total of five kilometers in. Sometimes the rooms were as big as in a cathedral and sometimes you had to crawl through narrow openings. Even inside the cave, you sometimes had to wade and swim. At one point the pass was so narrow in the water that you had to rush forward on your butt with only your neck through the narrowest and sharpest opening. From the roof and from the ground there were incredible and beautiful formations of stalsktite, metal and limestone. The cave had been used for, among other things, sacrificial ceremonies and there were several skeletons from the Mayan period unearthed. This was an adventurous and unforgettable experience thanks to a fantastic and fascinating guide. All photos are from the travelagency.

Inside the cave with stalactites in a cathedral-like room

Some sceletons have been found inside the cave. This one was the most preserved

Another skull of a face. Maybe an offer to the goods

På kvällen gick vi till gaturestsurangen och åt en god middag igen. Lika billigt som kvällen innan.

In the evening we went to the street restaurant and had a good dinner again. As cheap as the night before.

Nästa dag var det dags för Johanna att åka hem. Vi körde henne till flygplatsen i Belize City via huvudstaden Belmopan. Där vi stannade på den stora och färgstarka marknaden för att köpa grönsaker och äta lunch. När vi lämnat Johanna körde vi in i Belize city men vi upplevde att det inte var så mycket att se där utan körde tillbaka till Placencia i stället.

The next day it was time for Johanna to go home. We drove her to the airport in Belize City via the capital, Belmopan. Where we stopped at the large and colorful market to buy vegetables and have lunch. When we left Johanna we drove into Belize city but we felt that there was not much to see there and drove back to Placencia instead.

Papaya and lettuce in the colourful market

Yes…we bought some vegetables and fruits

Simple but lovely lunch at the market. Tilapia from the river with tortilla and vegetables

Dagen därpå gick vi till polisstationen för att anmäla att vi förlorat vår hobbydrönare dagen då vi åkte iväg på vår rundresa. Vi upptäckte det under tiden som vi var på biluthyrningsfirman och åkte då direkt tillbaka till där vi blev upphämtade en timma tidigare. Drönaren var inte där så sanningen blev den stulen när vi väntade på bilen som skulle plocka upp oss eller så glömde vi den och någon hann ta den den timme vi var borta. Hur som helst så anmälde vi det till polisen sex dagar senare men vi kunde inte få ut en rapport förrän om ca två veckor så vi trodde vi förlorat den utan att kunna få ersättning från försäkringsbolaget. Men nästa dag tog polisen kontakt med oss och sa att de hittat drönaren. Vi gick dit och hämtade upp den och var både väldigt glada och imponerade av Belize polis.

The next day we went to the police station to report that we lost our hobby drone the day we left on our tour. We discovered it while we were at the car rental company and then went straight back to where we were picked up an hour earlier. The drone wasn’t there so the truth was it was stolen while we were waiting for the car to pick us up or we forgot it and someone managed to take it the hour we were gone. Anyway, we reported the 4 to the police six days later but we couldn’t get a report out until about two weeks so we thought we lost it without being able to get compensation from the insurance company. But the next day the police contacted us and said they found the drone. We went there and picked it up and were both very happy and impressed with the Belize police.

Nu har vi ca tio dagar kvar i Bglize och förhoppningsvis kommer vi ut till fler vackra Cays där vi kan bada och snorkla.

Now we have about ten days left in Bglize and hopefully we will get out to more beautiful Cays where we can swim and snorkel.

Belize – the dream of paradise

Regnet öste ner och vinden var rätt emot oss när vi lämnade Roatan i Honduras vid lunchtid. Havet var ganska rufft då det blåst ordentligt i några dagar innan och vågorna inte hade hunnit lägga sig.

The rain was pouring down and the wind was right against us as we left Roatan, Honduras at lunchtime. The sea was quite rough as it had been quite windy for a few days before and the waves had not had time to subside.

Resan skulle ta ca femton timmar men på grund av väderförhållanden var vi framme först klocka arton tretti nästa kväll. När vi närmat oss Belize fastland skulle vi leta oss igenom ett pass i världens näst största korallrev, kallat Great Mayan reef. Till hjälp hade vi en bok med handritade kartor där alla pass, olika skärningspunkten och kurser var inritade. Med hjälp av den vågade vi oss igenom och det fungerade perfekt. Vi valde att inte lägga oss vid en liten cay första natten då klockan redan hunnit bli mycket och vi kände oss lite osäkra på alla dessa rev. Så vi tog oss ända in till den charmiga lilla staden Placencia i stället.

The trip was supposed to take about fifteen hours, but due to weather conditions we didn’t arrive until 18:30 the next evening. As we approached mainland Belize, we would search through a pass in the world’s second largest coral reef, called Great Mayan reef. To help us, we had a book with hand-drawn maps where all passes, different intersections and courses were plotted. With the help of it we ventured through and it worked perfectly. We chose not to lie down at a small cay the first night as it was already late and we felt a little unsafe on all these reefs. So we made it all the way to the charming little town of Placencia instead.

Dagen därpå var det dags för inklarering och att skaffa tillstånd att segla runt i Belize fantastiska övärld. Vi hade turen att både immigration och customs var på plats inne i Placencia så vi slapp ta oss den långa vägen som vi annars hade behövt ta. Personalen var jättetrevlig och vi kom ut med våra tillstånd och stämpel i passen ca trehundrafemtio us dollar fattigare.

The following day it was time for clearance and obtaining permission to sail around Belize’s fantastic island world. We were lucky that both immigration and customs were in place inside Placencia so we didn’t have to take the long way that we would have otherwise had to take. The staff was very nice and we came out with our permits and stamps in our passports about three hundred and fifty US dollars poorer.

Placencia är en supercharmig och laidback liten by med skön atmosfär. Här ligger barer, restauranger, små souvenirbutiker och hostels sida vid sida längs med en gågata. Allt inom max tio minuters gångavstånd. Längs med byn är det en lång vit sandstrand kantad av palmer. En semesterort med få turister där det är lätt att trivas och alla är vänliga.

Placencia is a super charming and laid back little village with a nice atmosphere. Here, bars, restaurants, small souvenir shops and hostels lie side by side along a pedestrian street. Everything within a maximum ten minute walking distance. Along the village is a long white sandy beach lined with palm trees. A resort with few tourists where it is easy to enjoy yourself and everyone is friendly.

Dagen därpå kom Jans systerdotter Johanna hit och vi seglade ut mot vår första Cay. På en bar hade vi, kvällen innan, blivit rekommenderade Wippary Cay av en i lokalbefolkningen. Så vi styrde dit mellan alla rev och på rekommenderade kurser. Där la vi i ankaret och tog jollen in mot ön som även skulle ha en liten servering. När vi närmade oss möttes vi av en man som berättade att serveringen var stängd sedan två år. Han sa att vi var välkomna in på ön men han informerade oss samtidigt om att han hade en hund som sprang lös. Vi hade hört hunden ”voffa” men det är ju vanligt med hundar överallt så vi tyckte först att det inte spelade någon roll. Då berättade han att det var en opålitlig Pitbull som kunde vara snäll men helt plötsligt börja bitas. Flera personer hade, enligt mannen, blivit bitna av hunden. Vi lämnade då omgående och seglade tillbaka till Placencia. Nu i efterhand undrar vi om han kanske inte ville att vi och andra seglare skulle komma till ön. Ingen chansar ju på att gå iland där en opålitlig Pitbull går lös.

The following day, Jan’s niece Johanna came here and we sailed out towards our first Cay. At a bar, the night before, we had been recommended Wippary Cay by one of the locals. So we steered there between all reefs and on recommended courses. There we anchored and took the dinghy towards the island, which would also have a small service. As we approached, we were greeted by a man who told us that the restaurant had been closed for two years. He said we were welcome on the island but he informed us at the same time that he had a dog that ran loose. We had heard the dog barking but it’s common with dogs everywhere so we thought at first that it didn’t matter. Then he told me that it was an unreliable Pitbull that could be kind but suddenly start biting. According to the man, several people had been bitten by the dog. We then immediately left and sailed back to Placencia. Now in retrospect we wonder if maybe he didn’t want us and other sailors to come to the island. After all, no one stands a chance of going ashore where an unreliable Pitbull runs loose.

Me stearing Vilja using our new Intercom so we can speak and have good contact when arriving and leaving and we are on different parts of the boat. Love it!

Vårt nästa mål var Lime cay. Den ligger längst söderut på korallreven och tillhör Sapodilla Cays. Det var en härlig segling och relativt lätt navigering dit. Till skillnad mot många andra Cays där man får zick-zacka sig fram på ett till synes öppet hav. Men överallt finns koraller under vattenytan vilka vi inte ville stöta på. Det skall dessutom vara höga böter om man stöter på ett korallrev. Vi kom fram på eftermiddagen och nästa dag tog vi jollen in till Lime cay. Där vi badade och promenerade runt lite. En cay är en liten och låg ö av sand byggd på koraller ofta med palmer. Men några har mangrove och Casuarinaträd i stället eller en blandning.

Our next destination was Lime cay. It is located in the southernmost part of the coral reef and belongs to the Sapodilla Cays. It was a lovely sail and relatively easy navigation there. In contrast to many other Cays where you have to zig-zag your way on a seemingly open sea. But everywhere there are corals under the water’s surface which we did not want to come across. There should also be heavy fines if you come across a coral reef. We arrived in the afternoon and the next day we took the dinghy into Lime cay. Where we swam and walked around a bit. A cay is a small and low island of sand upon corals often with palm trees. But some have mangroves and casuarina trees instead or a mixture.

On Lime cay. There were a daytourboat on the same time as us

Vi fortsatte med jollen till närliggande Hunting Cay och därefter till Nicholas Cay. Alla tre var små paradisöar men vi tyckte bäst om Nicholas cay. Där bodde en familj med två barn. Familjen städade bort ilandspolat skräp och skötte om ön på ett utmärkt sätt. För det ville de ha en liten summa pengar av oss som besökte ön. Helt rimligt då de levde av detta.

We continued by dinghy to nearby Hunting Cay and then to Nicholas Cay. All three were little paradise islands but we liked Nicholas cay the best. A family with two children lived there. The family cleaned up trash washed ashore and took excellent care of the island. For that they wanted a small amount of money from us who visited the island. Totally reasonable as they made a living from this.

There were some trees with the signs ”Boat Park”

Här promenerade vi runt den paradisiska lilla ön och njöt. Några dopp i det kristallklara vattnet blev det självklart på vägen. Det var också ett tiotal väldigt orädda pelikaner som spanade efter och fångade fisk alldeles vid strandkanten.

Here we walked around the paradisiacal little island and enjoyed. A few dips in the crystal clear water were of course on the way. There were also about ten very fearless pelicans who scouted for and caught fish right at the edge of the beach.

There were some pelicans and other birds always around us

On the way back to Vilja in the background

Vilja in pristine water outside Lime Cay

Tillbaka vid båten, efter några timmar, simmade vi i det helt stilla havet. Johanna och jag badade och flöt runt i en enhörningssimring medan Jan skrapade bort tillväxt på båten långt under vattenlinjen. Ett ständigt pågående jobb då det växer mycket i det ca trettio grader varma vattnet. Perfekt arbetsfördelning. Vi var då så långt söderut man kan komma längs med revet och i Belize. Söder om oss såg vi bergsmassiven i norra Honduras och vi tror att vi skymtade även Guatemala i Sydväst. Närmsta fastland härifrån är Honduras då Belize och Guatemala ligger längre bort.

Back at the boat, after a few hours, we swam in the completely calm sea. Johanna and me swam and floated around in a unicorn swimming ring while Jan scraped away growth on the boat far below the waterline. A constantly ongoing job as it grows a lot in the approximately thirty degree warm water. Perfect division of labor. We were then as far south as you can get along the reef and in Belize. To the south of us we saw the mountain massif of northern Honduras and we think we also glimpsed Guatemala in the southwest. The nearest mainland from here is Honduras, while Belize and Guatemala are further away.

Resan med Vilja fortsatte sedan längs med korallreven norrut i ca fyra timmar. Vi kom då fram till Ranguana Cay, ännu en paradisö med palmer, sand, kristallklart vatten och fantastiska rev runtom att snorkla på. Här såg vi bland annat små hajar och olika arter stingrockor. Dels från jollen och dels vid snorkling. På den lilla ön fanns det tre små stugor att hyra samt en bar och restaurang. Maten fick man beställa i förväg och dag två bjöd Johanna oss på en underbar hummermiddag! Tack Johanna! Vi satt med fötterna barfota i sanden och åt en helt ljuvlig och lyxig middag i en alldes fantastisk och paradisisk miljö. Kvällen gick från vacker solnedgång till mörker med stjärnklar himmel. Och vi kände att livet är underbart att leva.

The journey with Vilja then continued along the coral reef to the north for about four hours. We then arrived at Ranguana Cay, another paradise island with palm trees, sand, crystal clear water and fantastic reefs around for snorkeling. Here we saw, among other things, small sharks and various species of stingrays. Partly from the dinghy and partly when snorkelling. On the small island there were three small cottages for rent as well as a bar and restaurant. The food had to be ordered in advance and on day two Johanna treated us to a wonderful lobster dinner! Thanks Johanna! We sat with our feet barefoot in the sand and ate an absolutely lovely and luxurious dinner in an absolutely fantastic and paradisiacal environment. The evening went from a beautiful sunset to darkness with a starry sky. And we felt that life is wonderful to live.

Dagarna på Ranguana njöt vi av lugnet, miljön och känslan av att ”bara vara” på en av de mest idylliska platser vi upplevt. Ett minne för livet och en önskan att komma tillbaka infann sig.

During the days at Ranguana, we enjoyed the peace, the environment and the feeling of ”just being” in one of the most idyllic places we have experienced. A memory for life and a desire to come back presented itself.

Hammock between palmtrees – can it be more lovely

Efter ett par dagar rörde vi oss vidare mot nästa Cay. Vi gjorde ett försök att gå till Laughing bird cay men dit fick inga segelbåtar komma utan endast dagbåtar med guider. Ett sätt att bevara ön och dess koraller gissar vi. Även om ön var ganska full av folk.

After a couple of days we moved on to the next Cay. We made an attempt to go to Laughing bird cay but no sailboats were allowed there, only day boats with guides. A way to preserve the island and its corals, we guess. Although the island was quite full of people.

Den dagen blev det i stället South Long Cocoa Cay. Vi kom än en gång fram på eftermiddagen och planerade ett besök in till ön nästa dag. Vid midnatt väcktes vi av ankaralarmet och insåg att båten låg på endast två och en halv meters djup med aktern in mot land och där troligen ännu grundare. Troligen stötte rodret emot några stenar eller koraller då det rörde sig fast vi låst fast det. Det blev full fart på oss med att starta motorn, ta upp ankaret och i det kolsvarta mörkret sedan lägga i ankaret på nytt. Resten av natten sov Jan i sittbrunnen och våra ankarlarm varnade ett flertal gånger. Vi visste att vinden skulle vrida men det skulle vara svaga vindar. Vilket det inte var och tidig morgon ökade vindstyrkan ännu mer. Det blev full fart på oss ännu en gång. Denna gång fick vi kämpa lite med att få upp ankaret och hålla oss borta ifrån land och rev. Det blev ett litet äventyr men det gick bra och vi styrde i stället in mot Placencia, ännu en gång. Där vi tillbringat några dagar innan fortsatt äventyr som kommer bli med hyrbil i fyra dagar till djupa södern ner mot Gustemala med mycket sevärdheter och sedan längst västerut i Belize även det in mot gränsen till Guatemala. Detta äventyr ser vi fram emot.

That day it became South Long Cocoa Cay instead. We arrived once again in the afternoon and planned a visit to the island the next day. At midnight we were woken up by the anchor alarm and realized that the boat was only two and a half meters deep with the stern towards the shore and probably even shallower there. Probably the rudder hit some rocks or corals as it moved but we locked it. It was full speed for us to start the engine, take up the anchor and in the pitch black darkness then drop the anchor again. The rest of the night Jan slept in the cockpit and our anchor alarms warned several times. We knew the wind would turn but it would be light winds. Which it wasn’t and early morning the wind strength increased even more. It was full speed on us once again. This time we had to struggle a bit with getting the anchor up and staying away from land and reefs. It turned out to be a bit of an adventure, but it went well and we instead steered towards Placencia, once again. There we spent a few days before continuing the adventure, which will be with a rental car for four days to the deep south down to Gustemala with lots of sights and then to the far west of Belize, also towards the border with Guatemala. We look forward to this adventure.