detstoraäventyret – Sida 7

Belize – the dream of paradise

Regnet öste ner och vinden var rätt emot oss när vi lämnade Roatan i Honduras vid lunchtid. Havet var ganska rufft då det blåst ordentligt i några dagar innan och vågorna inte hade hunnit lägga sig.

The rain was pouring down and the wind was right against us as we left Roatan, Honduras at lunchtime. The sea was quite rough as it had been quite windy for a few days before and the waves had not had time to subside.

Resan skulle ta ca femton timmar men på grund av väderförhållanden var vi framme först klocka arton tretti nästa kväll. När vi närmat oss Belize fastland skulle vi leta oss igenom ett pass i världens näst största korallrev, kallat Great Mayan reef. Till hjälp hade vi en bok med handritade kartor där alla pass, olika skärningspunkten och kurser var inritade. Med hjälp av den vågade vi oss igenom och det fungerade perfekt. Vi valde att inte lägga oss vid en liten cay första natten då klockan redan hunnit bli mycket och vi kände oss lite osäkra på alla dessa rev. Så vi tog oss ända in till den charmiga lilla staden Placencia i stället.

The trip was supposed to take about fifteen hours, but due to weather conditions we didn’t arrive until 18:30 the next evening. As we approached mainland Belize, we would search through a pass in the world’s second largest coral reef, called Great Mayan reef. To help us, we had a book with hand-drawn maps where all passes, different intersections and courses were plotted. With the help of it we ventured through and it worked perfectly. We chose not to lie down at a small cay the first night as it was already late and we felt a little unsafe on all these reefs. So we made it all the way to the charming little town of Placencia instead.

Dagen därpå var det dags för inklarering och att skaffa tillstånd att segla runt i Belize fantastiska övärld. Vi hade turen att både immigration och customs var på plats inne i Placencia så vi slapp ta oss den långa vägen som vi annars hade behövt ta. Personalen var jättetrevlig och vi kom ut med våra tillstånd och stämpel i passen ca trehundrafemtio us dollar fattigare.

The following day it was time for clearance and obtaining permission to sail around Belize’s fantastic island world. We were lucky that both immigration and customs were in place inside Placencia so we didn’t have to take the long way that we would have otherwise had to take. The staff was very nice and we came out with our permits and stamps in our passports about three hundred and fifty US dollars poorer.

Placencia är en supercharmig och laidback liten by med skön atmosfär. Här ligger barer, restauranger, små souvenirbutiker och hostels sida vid sida längs med en gågata. Allt inom max tio minuters gångavstånd. Längs med byn är det en lång vit sandstrand kantad av palmer. En semesterort med få turister där det är lätt att trivas och alla är vänliga.

Placencia is a super charming and laid back little village with a nice atmosphere. Here, bars, restaurants, small souvenir shops and hostels lie side by side along a pedestrian street. Everything within a maximum ten minute walking distance. Along the village is a long white sandy beach lined with palm trees. A resort with few tourists where it is easy to enjoy yourself and everyone is friendly.

Dagen därpå kom Jans systerdotter Johanna hit och vi seglade ut mot vår första Cay. På en bar hade vi, kvällen innan, blivit rekommenderade Wippary Cay av en i lokalbefolkningen. Så vi styrde dit mellan alla rev och på rekommenderade kurser. Där la vi i ankaret och tog jollen in mot ön som även skulle ha en liten servering. När vi närmade oss möttes vi av en man som berättade att serveringen var stängd sedan två år. Han sa att vi var välkomna in på ön men han informerade oss samtidigt om att han hade en hund som sprang lös. Vi hade hört hunden ”voffa” men det är ju vanligt med hundar överallt så vi tyckte först att det inte spelade någon roll. Då berättade han att det var en opålitlig Pitbull som kunde vara snäll men helt plötsligt börja bitas. Flera personer hade, enligt mannen, blivit bitna av hunden. Vi lämnade då omgående och seglade tillbaka till Placencia. Nu i efterhand undrar vi om han kanske inte ville att vi och andra seglare skulle komma till ön. Ingen chansar ju på att gå iland där en opålitlig Pitbull går lös.

The following day, Jan’s niece Johanna came here and we sailed out towards our first Cay. At a bar, the night before, we had been recommended Wippary Cay by one of the locals. So we steered there between all reefs and on recommended courses. There we anchored and took the dinghy towards the island, which would also have a small service. As we approached, we were greeted by a man who told us that the restaurant had been closed for two years. He said we were welcome on the island but he informed us at the same time that he had a dog that ran loose. We had heard the dog barking but it’s common with dogs everywhere so we thought at first that it didn’t matter. Then he told me that it was an unreliable Pitbull that could be kind but suddenly start biting. According to the man, several people had been bitten by the dog. We then immediately left and sailed back to Placencia. Now in retrospect we wonder if maybe he didn’t want us and other sailors to come to the island. After all, no one stands a chance of going ashore where an unreliable Pitbull runs loose.

Me stearing Vilja using our new Intercom so we can speak and have good contact when arriving and leaving and we are on different parts of the boat. Love it!

Vårt nästa mål var Lime cay. Den ligger längst söderut på korallreven och tillhör Sapodilla Cays. Det var en härlig segling och relativt lätt navigering dit. Till skillnad mot många andra Cays där man får zick-zacka sig fram på ett till synes öppet hav. Men överallt finns koraller under vattenytan vilka vi inte ville stöta på. Det skall dessutom vara höga böter om man stöter på ett korallrev. Vi kom fram på eftermiddagen och nästa dag tog vi jollen in till Lime cay. Där vi badade och promenerade runt lite. En cay är en liten och låg ö av sand byggd på koraller ofta med palmer. Men några har mangrove och Casuarinaträd i stället eller en blandning.

Our next destination was Lime cay. It is located in the southernmost part of the coral reef and belongs to the Sapodilla Cays. It was a lovely sail and relatively easy navigation there. In contrast to many other Cays where you have to zig-zag your way on a seemingly open sea. But everywhere there are corals under the water’s surface which we did not want to come across. There should also be heavy fines if you come across a coral reef. We arrived in the afternoon and the next day we took the dinghy into Lime cay. Where we swam and walked around a bit. A cay is a small and low island of sand upon corals often with palm trees. But some have mangroves and casuarina trees instead or a mixture.

On Lime cay. There were a daytourboat on the same time as us

Vi fortsatte med jollen till närliggande Hunting Cay och därefter till Nicholas Cay. Alla tre var små paradisöar men vi tyckte bäst om Nicholas cay. Där bodde en familj med två barn. Familjen städade bort ilandspolat skräp och skötte om ön på ett utmärkt sätt. För det ville de ha en liten summa pengar av oss som besökte ön. Helt rimligt då de levde av detta.

We continued by dinghy to nearby Hunting Cay and then to Nicholas Cay. All three were little paradise islands but we liked Nicholas cay the best. A family with two children lived there. The family cleaned up trash washed ashore and took excellent care of the island. For that they wanted a small amount of money from us who visited the island. Totally reasonable as they made a living from this.

There were some trees with the signs ”Boat Park”

Här promenerade vi runt den paradisiska lilla ön och njöt. Några dopp i det kristallklara vattnet blev det självklart på vägen. Det var också ett tiotal väldigt orädda pelikaner som spanade efter och fångade fisk alldeles vid strandkanten.

Here we walked around the paradisiacal little island and enjoyed. A few dips in the crystal clear water were of course on the way. There were also about ten very fearless pelicans who scouted for and caught fish right at the edge of the beach.

There were some pelicans and other birds always around us

On the way back to Vilja in the background

Vilja in pristine water outside Lime Cay

Tillbaka vid båten, efter några timmar, simmade vi i det helt stilla havet. Johanna och jag badade och flöt runt i en enhörningssimring medan Jan skrapade bort tillväxt på båten långt under vattenlinjen. Ett ständigt pågående jobb då det växer mycket i det ca trettio grader varma vattnet. Perfekt arbetsfördelning. Vi var då så långt söderut man kan komma längs med revet och i Belize. Söder om oss såg vi bergsmassiven i norra Honduras och vi tror att vi skymtade även Guatemala i Sydväst. Närmsta fastland härifrån är Honduras då Belize och Guatemala ligger längre bort.

Back at the boat, after a few hours, we swam in the completely calm sea. Johanna and me swam and floated around in a unicorn swimming ring while Jan scraped away growth on the boat far below the waterline. A constantly ongoing job as it grows a lot in the approximately thirty degree warm water. Perfect division of labor. We were then as far south as you can get along the reef and in Belize. To the south of us we saw the mountain massif of northern Honduras and we think we also glimpsed Guatemala in the southwest. The nearest mainland from here is Honduras, while Belize and Guatemala are further away.

Resan med Vilja fortsatte sedan längs med korallreven norrut i ca fyra timmar. Vi kom då fram till Ranguana Cay, ännu en paradisö med palmer, sand, kristallklart vatten och fantastiska rev runtom att snorkla på. Här såg vi bland annat små hajar och olika arter stingrockor. Dels från jollen och dels vid snorkling. På den lilla ön fanns det tre små stugor att hyra samt en bar och restaurang. Maten fick man beställa i förväg och dag två bjöd Johanna oss på en underbar hummermiddag! Tack Johanna! Vi satt med fötterna barfota i sanden och åt en helt ljuvlig och lyxig middag i en alldes fantastisk och paradisisk miljö. Kvällen gick från vacker solnedgång till mörker med stjärnklar himmel. Och vi kände att livet är underbart att leva.

The journey with Vilja then continued along the coral reef to the north for about four hours. We then arrived at Ranguana Cay, another paradise island with palm trees, sand, crystal clear water and fantastic reefs around for snorkeling. Here we saw, among other things, small sharks and various species of stingrays. Partly from the dinghy and partly when snorkelling. On the small island there were three small cottages for rent as well as a bar and restaurant. The food had to be ordered in advance and on day two Johanna treated us to a wonderful lobster dinner! Thanks Johanna! We sat with our feet barefoot in the sand and ate an absolutely lovely and luxurious dinner in an absolutely fantastic and paradisiacal environment. The evening went from a beautiful sunset to darkness with a starry sky. And we felt that life is wonderful to live.

Dagarna på Ranguana njöt vi av lugnet, miljön och känslan av att ”bara vara” på en av de mest idylliska platser vi upplevt. Ett minne för livet och en önskan att komma tillbaka infann sig.

During the days at Ranguana, we enjoyed the peace, the environment and the feeling of ”just being” in one of the most idyllic places we have experienced. A memory for life and a desire to come back presented itself.

Hammock between palmtrees – can it be more lovely

Efter ett par dagar rörde vi oss vidare mot nästa Cay. Vi gjorde ett försök att gå till Laughing bird cay men dit fick inga segelbåtar komma utan endast dagbåtar med guider. Ett sätt att bevara ön och dess koraller gissar vi. Även om ön var ganska full av folk.

After a couple of days we moved on to the next Cay. We made an attempt to go to Laughing bird cay but no sailboats were allowed there, only day boats with guides. A way to preserve the island and its corals, we guess. Although the island was quite full of people.

Den dagen blev det i stället South Long Cocoa Cay. Vi kom än en gång fram på eftermiddagen och planerade ett besök in till ön nästa dag. Vid midnatt väcktes vi av ankaralarmet och insåg att båten låg på endast två och en halv meters djup med aktern in mot land och där troligen ännu grundare. Troligen stötte rodret emot några stenar eller koraller då det rörde sig fast vi låst fast det. Det blev full fart på oss med att starta motorn, ta upp ankaret och i det kolsvarta mörkret sedan lägga i ankaret på nytt. Resten av natten sov Jan i sittbrunnen och våra ankarlarm varnade ett flertal gånger. Vi visste att vinden skulle vrida men det skulle vara svaga vindar. Vilket det inte var och tidig morgon ökade vindstyrkan ännu mer. Det blev full fart på oss ännu en gång. Denna gång fick vi kämpa lite med att få upp ankaret och hålla oss borta ifrån land och rev. Det blev ett litet äventyr men det gick bra och vi styrde i stället in mot Placencia, ännu en gång. Där vi tillbringat några dagar innan fortsatt äventyr som kommer bli med hyrbil i fyra dagar till djupa södern ner mot Gustemala med mycket sevärdheter och sedan längst västerut i Belize även det in mot gränsen till Guatemala. Detta äventyr ser vi fram emot.

That day it became South Long Cocoa Cay instead. We arrived once again in the afternoon and planned a visit to the island the next day. At midnight we were woken up by the anchor alarm and realized that the boat was only two and a half meters deep with the stern towards the shore and probably even shallower there. Probably the rudder hit some rocks or corals as it moved but we locked it. It was full speed for us to start the engine, take up the anchor and in the pitch black darkness then drop the anchor again. The rest of the night Jan slept in the cockpit and our anchor alarms warned several times. We knew the wind would turn but it would be light winds. Which it wasn’t and early morning the wind strength increased even more. It was full speed on us once again. This time we had to struggle a bit with getting the anchor up and staying away from land and reefs. It turned out to be a bit of an adventure, but it went well and we instead steered towards Placencia, once again. There we spent a few days before continuing the adventure, which will be with a rental car for four days to the deep south down to Gustemala with lots of sights and then to the far west of Belize, also towards the border with Guatemala. We look forward to this adventure.

Roatan – west side

Efter två nätter satte vi kursen i en dryg timma västerut mot mer civilisation och fler segelbåtar. Vi la oss vid en mouringboy i French Cay och tog jollen genom flera kanaler och förbi lokala fiskebåtar för att se oss omkring.

After two nights we set course for just over an hour to the west towards more civilization and more sailboats. We moored at a mooring buoy in French Cay and took the dinghy through several channels and past local fishing boats.

Tidig kväll åkte vi till en bar där seglare från hela världen samlas. Alla är hjärtligt välkomna. Trevligt umgänge och en massa erfarenheter som utväxlas. Det är lätt att få kontakt med segla re då alla är välkomnande och öppna för nya kontakter. Samtalen flyter lätt och det blir många anekdoter från när och fjärran.

Här har vi varit flera kvällar på bl a både bbq kväll och filmkväll. Jättetrevligt!

Early evening we went to a bar where sailors from all over the world gather. Everyone is most welcome. Nice socializing and a lot of experiences that were exchanged. It is easy to make contact with other sailors as everyone is welcoming and open to new contacts. The conversations flow easily and there are many anecdotes from near and far.

We have been here several evenings for, among other things, both bbq evening and movie evening. Very nice!

George and Maria from Bulgaria onboard on Vilja

Ännu en gång på denna resa är vi i ett av världens dykparadis. Vi radar upp dem en efter en, tyvärr utan att ha dykarcertifikat. Vad sägs om Bonaire, Curaçau, Caymanöarna och nu Bay Islands i Honduras. Här sägs världens näst största korallrev vara. Även Belize, vårt nästa land, hävdar att de har världens näst största rev. Det betyder väl att ett av länderna i så fall har världens tredje största. Inte illa det heller

Once again on this trip we are in one of the world’s diving paradises. We line them up one by one, unfortunately without a diving certificate. How about Bonaire, Curaçau, the Cayman Islands and now the Bay Islands in Honduras. The world’s second largest coral reef is said to be here. Even Belize, our next country, claims to have the world’s second largest reef. It probably means that one of the countries in that case has the world’s third largest. Not bad either

Här i French cay har vi, förutom att ta det lugnt, hyrt bil i två dagar och utforskat stora delar av ön Roatan. I huvudorten Coxen hole kändes det som att vi fick se mer av det riktiga Honduras. Folkliv, mycket trafik och mer eller mindre kaos fast på ett charmigt sätt. Vägarna på Roatan är kantade av grönska, ömsom regnskog och ömsom mer öppna landskap. Trafiken är, kanske på grund av de dåliga vägarna, delvis tät men väldigt lugn. Mycket av bylivet sker längs med vägarna. Barn som leker, försäljning av grönsaker och kläder, många serveringar, folk som sitter och tittar ut på trafik och folkliv mm mm

Here in French cay, in addition to taking it easy, we rented a car for two days and explored large parts of the island of Roatan. In the main town of Coxen hole, it felt like we got to see more of the real Honduras. People’s life, a lot of traffic and more or less chaos but in a charming way. The roads on Roatan are lined with greenery, sometimes rainforest and sometimes more open landscapes. The traffic is, perhaps because of the bad roads, partly dense but very calm. Much of village life takes place along the roads. Children playing, sales of vegetables and clothes, many servings, people sitting and looking out at traffic and public life, etc.

A street in Coxen hole – the main town on Roatan

Streetlife in Coxen hole

Längst västerut på Roatan ligger byn West end. En charmig och laidback by som lockar till sig både backpackers och andra turister. Där promenerade vi runt ett tag och åt en god lunch innan vi åkte vidare

In the farthest west of Roatan is the village of West end. A charming and laid-back village that attracts both backpackers and other tourists. There we walked around for a while and had a good lunch before we went on

Palm trees and white sand in West end. Today the water was a bit rough

Jan longing for coming out on the open sea again

Vi valde också att vara mer turistiga och besökte först ett ställe där de tagit hand om sengångare. Vi fick möjligheten att hålla försiktigt i Olivia som är nio år gammal. Vi fick inte göra mer än att hålla henne och då utan att klappa eller röra mer vid henne. Åh vad söta sengångare är! De klättrade fritt runt i träden runt området.

We also chose to be more touristy and first visited a place where they took care of sloths. We had the opportunity to gently hold Olivia, who is nine years old. We were not allowed to do more than hold her and then without petting or touching her any more. Oh how cute sloths are! They freely climbed around the trees around the area.

Det blev mer av det turistiga slaget för oss när vi badade med delfiner. Där var det en delfinskötare som introducerade oss för Polly elva år.

It became more of the touristy kind for us when we swam with dolphins. There it was a dolphin keeper who introduced us to Polly, eleven years old.

Efter dessa, för oss ovanligt turistiga inslag, tog vi bilen österut på vägar som knappt kan kallas vägar. Lera, grus, stora hål och massa vägarbeten. Vi besökte en liten by på nordöstsidan som heter Punta Gorda som var väldigt charmig och i stort sett utan turism.

After these, for us unusually touristic features, we took the car east on roads that can hardly be called roads. Mud, gravel, big holes and a lot of road work. We visited a small village on the northeast side called Punta Gorda which was very charming and largely devoid of tourism.

Några dagar var det riktigt kallt här och vi frös, speciellt på kvällarna. Långbyxor sattes på och även en fleecetröja har plockats fram. Många i lokalbefolkningen går t o m med vinterstövlar och täckjackor. Temperaturen på dagen låg runt tjugosju grader och på kvällen går den ned till runt tjugofyra. Kallt för kroppen som vant sig vid över trettio grader men mycket behagligare att sova i.

Some days it was really cold here and we froze, especially in the evenings. Long pants were put on and a fleece sweater was also picked out. Many of the locals even wear winter boots and jackets. The temperature during the day was around twenty-seven degrees and in the evening it drops to around twenty-four. Cold for the body that got used to over thirty degrees but much more comfortable to sleep in.

Vårt nästa mål var den tredje ön i ögruppen – Utilia. Vi väntade med att segla dit i flera dagar men vind och väder var emot oss. Till sist gav vi oss iväg i ösregn. Alla väderprognoser sa att vinden skulle ändras men när vi kom fram på eftermiddagen var det tolv meter pr sekund rakt in i viken. Så det var bara att vända tillbaka igen o vi fick trixa oss in bakom alla rev i totalt kolmörker när vi var tillbaka i French cay vid midnatt.

Our next destination was the third island of the archipelago – Utilia. We waited to sail there for several days but the wind and weather were against us. Finally we set off in torrential rain. All the weather forecasts said that the wind would change, but when we arrived in the afternoon it was twelve meters per second straight into the bay. So it was just a matter of turning back again and we had to trick our way behind all the reefs in total darkness when we were back in French cay at midnight.

Julafton blev en lugn dag utan något firande. Vi flyttade oss till en annan vik då vi blivit inbjudna på juldagslunch hos ett amerikanskt par som bor på Roatan. Det var en stor tillställning med ca hundra expaths som bidrog med mat, glädje och riktigt gott humör. Efter en massa jättegod mat, många samtal och timmar som flög iväg har vi blivit inbjudna till en massa expaths runt omkring på ön. En juldag att minnas!

Christmas Eve was a quiet day without any celebration. We moved to another bay when we were invited to Christmas Day lunch with an American couple who live on Roatan. It was a big event with about a hundred expats who contributed with food, joy and a really good mood. After a lot of great food, many conversations and hours that flew by, we have been invited to a lot of expats around the island. A Christmas Day to remember!

About one hundred people gather together to celebrate Christmas day

Ed who invited us to Christmas day party in their house

From the Christmas day party

Vi firade också två år tillsammans på juldagen.

We also celebrated two years together on Christmas day.

We took the dinghy through a long mangrove tunnel the day after the party

We took the dinghy through a long mangrove tunnel the day after the party

Some houses were built inside the mangrove

Nu inväntar vi ett väderfönster för att ta oss vidare till Belize. En drygt ett dygn lång segling. Där skall vi plocka upp Johanna. Jans systerdotter.

Now we are waiting for a weather window to get on to Belize. A roughly one-day-long sailing. There we will pick-up Johanna. Jan’s nice.

Roatan East side

Regnet öste ner i flera dagar men förra onsdagen hittade vi en lucka med mindre regn. Så vi gav oss iväg mot den lite större och bitvis mer exploaterade ön Roatan. Resan tog ca fyra timmar och vi fick gå för motor hela vägen då det var stor sjö efter oväder och dessutom rak motvind.

The rain poured down for several days but on Wednesday we found a gap with less rain. So we set off towards the slightly bigger and here and there more exploited Island Roatan. The journey took about four hours and we had to motor the whole way as there was large waves after a storm and a direct headwind.

Leaving Guanaja and new friends for Roatan

Vikarna på Roatans södra sida är omgärdade av korallrev och mangrove. Detta gör att det kan vara svårt att navigera sig in då det är både grunt och dålig sikt. Med hjälp av lokalbor och information vi läst hittade vi in i viken Kalabash som ligger vid byn Oak Ridge på östra delen av Roatan, där vi ankrade.

The bays on Roatan’s south side are surrounded by coral reefs and mangroves. This means that it can be difficult to navigate in as it is both shallow and poor visibility. With the help of locals and information we read, we found our way into Kalabash Bay, located by the village of Oak Ridge on the east side of Roatan, where we anchored.

We heard fishes jumping the whole first evening and night. And the next morning we found three small fishes in the dinghy

Dagen därpå tog vi jollen genom smala kanaler, innanför rev, förbi alla färgglada hus som står sida vid sida på styltor och in i vik efter vik. Här skall det t o m finnas krokodiler men vi såg inga. Oak Ridge kallas Honduras Venedig och vi förstår varför med alla dessa kanaler. Vi mötte flera anerikanare och kanadensare som bosatt sig här i det ”vilda” Roatan.

The next day we took the dinghy through narrow channels, inside reefs, past all the colorful houses standing side by side on stilts and into cove after cove. There are even supposed to be crocodiles here, but we didn’t see any. Oak Ridge is called the Venice of Honduras and we understand why with all those canals. We met several Anericans and Canadians who settled here in the ”wild” Roatan.

Here is a channel with Reef on one side and an Island the other side. Small stilts show where we can go with the dinghy

Almost the whole village is buildings on stilts

Vi hittade sedan en flytande bar som öppnade tidigare än vanligt då vi önskade en drickapaus. Där satt vi och njöt med perfekt utsikt över vattnet och båtlivet.

We then found a floating bar that opened earlier than usual as we wanted a drink break. There we sat and enjoyed a perfect view of the water and boating.

Jan drinking a beer in the bar with a Pirate in front of him

A bar driving around through the village and channels

Oak ridge är ett område dit turismen knappt hittar. Fantastiskt om man vill besöka det ursprungliga Roatan och Honduras.

Oak ridge is an area where tourism barely finds its way. Fantastic if you want to visit the original Roatan and Honduras.

Efter Östra Roatan sätter vi kursen mot den västra delen

After Eastern Roatan, we set course for the western part

Honduras – Guanaja

Det känns exalterande att ha kommit till Centralamerika och till ett land som räknas som områdets ”Bad boy”. Där det för ett tiotal år sedan knappt var något som fungerade alls, våld var ständigt närvarande och det var platser som tillhörde världens mest farliga städer. För ca tio år sedan låg Honduras på plats nummer ett i världen över högst antal mord. Sedan dess har landet gjort mycket för att förbättra denna statistik och nu är det relativt tryggt här. Även om man bör undvika vissa platser. Speciellt dessa tre öar norr om fastlandet Honduras är lugna. Det känns och märks att vi kommit till en ny kultur, annorlunda än de Östkaribiska öarna. Det lilla vi hittills har sett så är befolkningen i stort betydligt fattigare men det är väldigt autentiskt och ytterst få turister. Honduras har kritvita stränder, världens näst största barriärrev, djunglar och mayaruiner så här finns mycket att upptäcka. De flesta pratar endast spanska här, även om det på de här tre öarna är vanligt att även prata engelska då de tidigare tillhört Storbritannien.

It feels exciting to have come to Central America and to a country that is considered the area’s ”Bad boy”. Where ten years ago there was hardly anything that worked at all, violence was constantly present and there were places that belonged to the world’s most dangerous cities. About ten years ago, Honduras ranked number one in the world for the highest number of murders. Since then, the country has done a lot to improve these statistics and now it is relatively safe here. Although certain places should be avoided. Especially on these three islands north of mainland Honduras are calm. It is felt and felt that we have arrived at a new culture, different from the Eastern Caribbean islands. The little we have seen so far, the population in general is significantly poorer, but it is very authentic and very few tourists. Honduras has chalk white beaches, the world’s second largest barrier reef, jungles and Mayan ruins, so there is a lot to discover here. Most people only speak Spanish here, although it is common on these three islands to also speak English as they used to belong to Great Britain.

The small main town with buildings close, close, all the way out to sea on stilts

The island’s harbor with ships at the quay

Here, too, you can see how the settlement grows out over the sea

One of two petrol stations by the sea. All transport is by boat and not a single vehicle is on land

Inside immigration to get passports stamped and permission to be in the country

Now we are welcome. It even happened with a handshake

So to the next instance – Harbouroffice, where we got permission to sail around the islands

Här lever vi ett väldigt härligt och laid back liv. Slappar, badar, läser o tar jollen in till staden. En väldigt speciell stad. Den stora ön Guanaja är knappt bebyggd alls och det går bara en väg på hela ön. Så huvudorten ligger i stället på en liten liten ö som är totalt fullbebyggd. Inte ett hus till får plats. Den är så liten så man går runt hela ön inklusive återvändsgator på mindre än tjugo minuter. Men där finns både bensinstationer, supermarkets, immigration, port officer, frisörsalong, nagelsalong, bank och ett flertal barer och små serveringar. En bar mitt på ön är centrum. Sitter man där får man med sig allt som händer på ön och redan efter två besök är det många som hälsar.

Here we live a very lovely and laid back life. Relaxing, swimming, reading and taking the dinghy into town. A very special city. The large island of Guanaja is hardly inhabited at all and there is only one road on the entire island. So the main town is instead on a tiny little island that is completely built up. Not one more house will fit. It is so small that you walk around the entire island, including dead ends, in less than twenty minutes. But there are gas stations, supermarkets, immigration, port officer, hairdresser, nail salon, bank and several bars and small restaurants. A bar in the middle of the island is the center. If you sit there, you get to know everything that happens on the island, and already after two visits, many people say hello.

The ”big” street on the island where people sit and watch life from their chairs

More folk life. All transport on the island takes place with carts on two wheels, as in the photo

Den här lilla staden åker vi in till åtminstone varannan dag. Promenerar runt lite, handlar, går till banken och sätter oss o tar någon öl på en bar. Jan var också hos öns frisörer och fick klippt bort mycket av det slitna håret. Fyrtio kronor kostade det.

We go into this small town at least every other day. Walk around a bit, shop, go to the bank and sit down and have a beer at a bar. Jan also went to the island’s hairdressers and had much of the worn hair cut off. It cost forty kroner.

A ship from the mainland comes in with vegetables and goods once a week

In addition to lots of dogs and cats, we also found a monkey and parrot

At the bar with two other sailors. A Canadian and an American

It’s the rainy season and then it’s nice to seek shelter under a roof when the sky opens up in torrents

The island’s supermarket is also easily reached by boat

The houses on stilts with sheltered boats in between

ln the middle of the
village there is a small canal

Vi ligger med Vilja i en vik norr om ön. Vitbröstade fregattfåglar och pelikaner flyger över våra huvuden här vi ligger i den stilla viken som är omgiven av grönskande kullar och hus med palmbladsklädda tak. Det ligger endast fyra båtar här förutom oss. Underbart att slippa de populära vikarna med uppemot tvåhundra båtar som var vanligt i Östra Karibien. Det mest spännande som har hänt är att vi höll på att bli nedseglade av ett flytande litet ”hus” som slet sig från förankringen en kväll. Men det upptäcktes och de var snabbt ute med en båt och drog in huset till stranden igen.

We lie with Vilja in a bay north of the island. White-breasted frigatebirds and pelicans fly over our heads here as we lie in the quiet bay surrounded by verdant hills and houses with palm frond roofs. There are only four boats here besides us. Wonderful to avoid the popular bays with upwards of two hundred boats that were common in the Eastern Caribbean. The most exciting thing that has happened is that we were about to be crash by a floating little ”house” that tore away from its mooring one evening. But it was discovered and they were quickly out in a boat and pulled the house back to shore.

Tropical greenery and houses with palm roofs surround the bay Vilja is anchored in

The little ”house” that was about to collide with our boat when it tore

Many boats are lifted out of the water and have the boathouse above them

Boat cemetery can also be found here, like in most Caribbean Islands

Här i viken finns en restaurang med palmtak där restaurangens sittplatser flyter på pontoner ute i vattnet. De serverar jättegod stenugnsbakad pizza och är vikens samlingsplats. Där sitter vi nästan varje kväll och pratar med seglarna från de andra båtarna. Det finns även en annan restaurang som endast har öppet två kvällar i veckan.

Here in the bay there is a restaurant with a palm roof where the restaurant’s seats float on pontoons out in the water. They serve great pizza baked in a stone oven and are the bay’s gathering place. We sit there almost every evening and talk to the sailors from the other boats. There is also another restaurant that is only open two evenings a week.

The restaurant we hang out at that floats on pontoons

From inside the other restaurant, which for many years was run by a southern German couple who have lived here for twenty-five years

Dagarna flyter på i stilla mak och nu väntar vi på att regnet skall lätta så vi kan segla vidare till nästa ö i ögruppen Islas de la Bahía

The days go by at a leisurely pace and now we are waiting for the rain to ease so we can sail on to the next island in the Islas de la Bahía archipelago

Stopover on Grand Cayman

Önskan att få utforska ännu en ö o ännu ett land gjorde att vi la kursen mot Grand Cayman dag sex på vår segling från Curaçau. Vi har tiden för oss och definitivt ingen brådska så det skulle nästan kännas snopet att inte segla den lilla omvägen. Med den fart vi hade skulle vi komma in strax före midnatt och att angöra en ny och okänd hamn i mörkret är något vi helst undviker. Så vi lät storseglet fortsätta vara revat och drog in rullgenuan för att minska farten betydligt. Strax efter midnatt styrde vi dessutom ut på en omväg för att anpassa fart o distans så vi skulle komma fram tidigt nästa morgon i stället.

The desire to explore yet another island and yet another country made us set course for Grand Cayman on day six of our sailing from Curaçau. We have the time to ourselves and definitely no rush, so it would almost feel silly not to sail the small detour. At the rate we were going we would be in just before midnight and touching a new and unknown port in the dark is something we prefer to avoid. So we left the mainsail furled and pulled in the furling genoa to reduce the speed considerably. Shortly after midnight, we also steered out on a detour to adjust speed and distance so we would arrive early the next morning instead.

Vilket vi också gjorde. I gryningen ropade vi upp Port authority på VHF:en och fick direktioner om vart vi skulle gå. Vi kom fram och hittade en av de gratis bojar som öarna har lagt ut för att skydda korallrev mm från ankare. Strax bakom oss kom det in tre stora kryssningsfartyg. Under våra dagar på Caymanöarna skulle vi bli vana vid dessa kryssningsfartyg. Många varje dag. En båt från port authority kom bort till oss och några otroligt vänliga anställda lämnade papper till oss att fylla i och körde oss sedan in till customs och immigration och därefter tillbaka till Vilja igen. Allt gick fort och det var endast glada miner från de vi kom i kontakt med.

Which we did too. At dawn we called the Port authority on the VHF and received directions about where to go. We arrived and found one of the free mouringbuoys that the islands have put out to protect coral reefs etc from anchors. Three large cruise ships came in just behind us. In a few days in the Cayman Islands we would get used to these cruise ships. A boat from the port authority came over to us and some incredibly friendly employees gave us papers to fill out and then drove us in to customs and immigration and then back to Vilja again. Everything went quickly and there were only happy faces from those we came into contact with.

Vi var mycket trötta efter att knappt ha sovit föregående natt så den dagen slappade vi mest i båten.

We were very tired after barely sleeping the previous night so that day we mostly relaxed in the boat.

Georgetown är en stad som skilde sig mycket från de vi blivit vana vid i Karibien. Husen var milda o snarare grå i färgen, och den streetart vi fascinerades över framförallt i Willhemstad lyste med sin frånvaro. Då det varje dag var många kryssningsfartyg inne så kryllade det av turister, flest amerikanare, överallt. Många åkte på utflykter inåt land, till kritvita stränder eller ut med glasbottomboats. Men det var fortfarande överfullt på restauranger, barer och gator.

Georgetown is a city that was very different from the ones we are used to in the Caribbean. The houses were mild or rather gray in color and the street art we were fascinated by, especially in Willhemstad, shone with its absence. As there were many cruise ships in every day, it was teeming with tourists, mostly Americans, everywhere. Many went on excursions, to chalk-white beaches or out on glass-bottom boats. But it was still overcrowded in restaurants, bars and streets.

A lot of big fishes, really big, close to the dinghy dock

Evening on Vilja and and one cruiseship is still there

Personligen föredrar jag platser där det inte finns några turister alls men det var ändå en erfarenhet och upplevelse att få en aning om vad kryssningsturister upplever när de ligger i hamn.

Personally, I prefer places where there are no tourists at all but it was still an experience to get an idea of what cruise tourists experience when they are in port.

Vi promenerade runt en del i Georgetown, men staden var för oss inte en stad vi kommer minnas speciellt. Vi ville däremot göra en utflykt på ön. Så vi tog en lokalbuss norrut till Seven mile beach. En ofantligt lång kritvit strand med turkost kristallklart vatten. Stranden kantades från norr till söder av stora lyxresorter och mindre boutiquehotell. Men stranden är öppen för alla och även många från lokalbefolkningen söker sig hit för bad och rekreation. Vi vandrade längs stranden med sandalerna i handen, badade länge i det ljumma havet och tog var sin kall och superdyr öl. Allt är dyrt här. Ofantligt dyrt. Tur vi har en massa mat i båten för annars hade inte vår budget hållit så länge.

For us, Georgetown was not a city we will remember, but we wanted to make an excursion on the island. So we took a local bus north to seven mile beach. An incredibly long chalk white beach with turquoise crystal clear water. The beach was lined from north to south by large luxury resorts and smaller boutique hotels. But the beach is open to everyone and even many from the local population come here for swimming and recreation. We walked along the beach with sandals in hand, swam for a long time in the warm sea and each had a cold and super expensive beer. Everything is expensive here. Incredibly expensive. Lucky we have a lot of food in the boat because otherwise our budget wouldn’t have lasted this long.

The most expensive beer so far – around 7 euro and that was not in a bar

Seven mile beach

Efter denna utflykt kände vi att vi ville vidare. Honduras var och är målet och där hoppas vi att vi kommer stanna betydligt längre.

Vi checkar ut från Caymanöarna på lördagen och dagen efter planerade vi att sticka iväg ganska tidigt

After this excursion we felt that we wanted to move on. Honduras was and is the goal and we hope that we will stay much longer there.

We check out of the Cayman Islands on Saturday and the next day we planned to leave quite early

Vi seglar ut mot öppet hav än en gång. Seglingen är mycket bekväm med slör snett in i aktern. Vi håller en hög fart, uppemot åtta knop, och det känns härligt. Vi säger båda två att det nästan är synd att seglingen bara blir drygt två dygn denna gång. Älskar friheten! Älskar det meditativa! Älskar känslan att vara på väg till något nytt och spännande!

We sail out to the open sea once more. Sailing is very comfortable with the sail slanting in the stern. We maintain a high speed, up to eight knots, and it feels great. We both say that it’s almost a shame that the sailing will only be a little over two days this time. Love the freedom! Love the meditative! Love the feeling of being on the way to something new and exciting!

Det dröjer inte lång stund innan vi får napp på vårt fiskesnöre. En liten kamp blev det men fisken, en gulfenad tonfisk, är inte så jättestor så den ger snart upp och följer med skvalpandes på vattenytan. Det kommer bli minst två fantastiskt goda middagar. Troligen grillad tonfisk med en massa vitlök och kanske koriander.

It doesn’t take long before we get a hold of our fishing line. There was a small fight, but the fish, a yellowfin tuna, is not very big, so it soon gives up and follows along, splashing on the surface of the water. There will be at least two fantastically good dinners. Probably grilled tuna with a lot of garlic and maybe cilantro.⁸

The tuna has stopped fight against us

Denna första kväll på andra etappen seglar vi in i solnedgången som är rakt framför fören av vår båt. Lika magiskt som alltid med dessa solnedgångar och färgspelet på himmelen.

Vi seglar sedan in i mörkret. Det näst intill kompakta mörkret. Ännu fyra timmar efter solnedgången har månen inte dykt upp på himmelen. Det är så mörkt att det knappt går att se handen framför sig. En trollbindande känsla och känslan av att vara ett med havet och mörkret infinner sig. Det är fullt av stjärnor som formar sig till alla stjärntecken. Tänk att man förr navigerar efter stjärnorna ute på de stora haven. En kunskap inte många besitter idag.

This first evening of the second leg we sail into the sunset which is directly in front of the bow of our boat. As magical as always with these sunsets and the play of colors in the sky.

We thereafter sail into the dark. The near-compact darkness. Four hours after sunset, the moon has not appeared in the sky. It is so dark that you can barely see your hand in front of you. A mesmerizing feeling and the feeling of being one with the sea and the darkness sets in. It is full of stars that form into all the signs of the zodiac. Imagine that you used to navigate by the stars out on the great oceans. A knowledge not many possess today.

Sailing into the sunset

Andra seglingsdagen flöt på i en fortsatt behaglig segling. Molnigare o mer varierad vindstyrka. Timmarna passerade och strax blev det kväll igen. Strax före midnatt började det regna lite smått men väldigt snabbt blev det störtregn och vinden gick plötsligt upp mot arton sekundmeter. En squall hade kommit över oss. Snabbt in med det mesta av rullfocken och vi fick handstyra båten. Autopiloten orkade inte med vindbyarna så den släppte styrningen av den kurs vi programmerat in. Allt gick över på ett par minuter och sedan var det lugn och ro igen. Vinden återgick till ca fem till sju sekundmeter och vi surfade fram i den härliga slör vi haft hela tiden. Under natten såg det ut att komma fler squalls men ingen som kom över oss.

The second day of sailing flowed by in a continued pleasant sailing. Cloudier and more varied wind strength. The hours passed and soon it was evening again. Just before midnight it started to rain a little bit but very quickly it turned into a downpour and the wind suddenly rose to eighteen meters per second. A squall had come over us. Quickly in with most of the furling jib and we had to steer the boat by hand. The autopilot couldn’t cope with the gusts so it let go of the course we programmed. Everything was over in a couple of minutes and then it was calm and quiet again. The wind returned to about five to seven meters per second and we surfed forward in the lovely veil we had the whole time. During the night it looked like more squalls were coming but none that came over us.

Sedan någon timma har vi sett land. Guanaja, den nordostligaste av Bay Islands ligger där framför oss. Spännande med ett nytt land att utforska – även om det tyvärr endast kommer bli öarna och inte fastlandet. I nästa inlägg blir det mer om Honduras.

For about an hour we have seen land. Guanaja, the most north-eastern of the Bay Islands lies there in front of us. Exciting with a new country to explore – although unfortunately it will only be the islands and not the mainland. In the next post, there will be more about Honduras.

A small Tropical Island outside the bigger one

Curaçau, an Island with a lot to offer

För två veckor sedan seglade vi, tidigt på morgonen, från Bonaire till Curaçau. Men till skillnad från Povel Ramels låt ”Måste vägen till Curaçau gynga så” hade vi en behaglig segling med slör nästan hela vägen. Det är en underbar känsla att vara ute på havet.

Two weeks ago we sailed, early in the morning, from Bonaire to Curaçau. But unlike Povel Ramel’s song ”Must the road to Curaçau swing so”, we had a pleasant sailing with a veil almost all the way. It’s a wonderful feeling to be out at sea.

Vi kom fram till ”vattensystemet” Spaanse water på sydsidan ön vid lunchtid och hittade en plats att släppa ankar bland ett flertal andra segelbåtar. Många har tillbringat orkansäsongen här och väntar nu på rätt väderfönster för fortsatt segling. Det är också därför vi har seglat hit. De flesta är på väg mot Colombia/ Panama eller NO mot de nordligaste Östkaribiska öarna medan vi siktar mot NV eftersom Centralamerica är vårat nästa mål

We arrived at the Spaanse water system on the southcoast of the Island at lunchtime and found a place to drop anchor among several other sailboats. Many have spent the hurricane season here and are now waiting for the right weather window to continue sailing. That is also why we have sailed here. Most are heading towards Colombia/Panama or NE towards the northernmost Eastern Caribbean islands while us aiming towards the NW though Centralamerica is our next goal.

There is an oil rig just outside Spaanse water that we see very clear

Spaanse water eller Spanish water på engelska är fullt av liv. Förutom alla segelbåtar, som ligger här, är det mängder av turbåtar som utgår härifrån till olika fina vikar runtomkring på ön. Många med hög musik och fulla av partyglada ungdomar. Här är också fullt av aktiviteter som mindre segelbåtar, vattenskotrar, vindsurfare och sightseeing båtar. Längs med strandkanten finns otaliga flotta hus det ena mer lyxigt än det andra.

Spaanse water or Spanish water in English is full of life. In addition to all the sailboats that are located here, there are lots of tour boats that depart from here to various nice bays around the island. Many with loud music and full of party-happy young people. Here is also full of activities such as smaller sailing boats, jet skis, windsurfers and sightseeing boats. Along the shore are countless luxury houses, one more luxurious than the other.

Here are some of the houses. Which one do you want?

Efter att ha varit på Bonaire med sitt otroligt klara vatten blev det lite av en nedtur att komma hit till det brungröna vattnet utan någon sikt och med lerbotten. Här i Spaanse water är det aldrig så kristallklart vatten men det har regnat en hel del senaste tiden och regnet har dragit med sig jord från land ner i vattnet. Därav att det ser trist ut nu. Så här i Spaanse water blir det tyvärr inget badande. Synd eftersom det fortfarande är väldigt hett och de svalkande doppen känns som en befrielse. Men på hela sydsidan av Curaçau är det fullt av vikar med lika kristallklart och dykarvänligt vatten som på Bonaire.

After being on Bonaire with its incredibly clear water, it was a bit of a let down to come here to the brownish green water with no visibility and with a muddy bottom. The water is never very chrystalclear here in Spaanse water, but it has rained a lot recently and the rain has dragged soil from the land into the water. So here in Spaanse water, unfortunately, there will be no bathing. A shame because it’s still very hot and the cooling dips feel like a release. But the entire south side of Curaçau is full of bays with water as crystal clear and diver-friendly as on Bonaire.

Huvudstaden på Curaçau heter Willhemstad och är en riktigt färgglad och charmig stad. Vi har vandrat runt några gånger och hänförts av alla färger på husen och den rikliga konsten. Willhemstad är känd för sin mångfald av streetart. Det går t o m att ta guidade vandringar genom staden med beskrivningar av all streetart målad av konstnärer. Förutom all konst är Willhemstad fullt av otroligt färgglada hus och staden är numera upptaget i UNESCOS världsarvslista. Det sägs att det var en tidig holländsk guvernör som beordrade att husen skulle målas i alla kulörer utom vitt då han fick huvudvärk av att solljuset reflekterade i det vita. Om detta är sant vet man självklart inte

The capital of Curaçao is called Willhemstad and is a really colorful and charming city. We have wandered around a few times and been enthralled by all the colors of the houses and the abundant art. Willhemstad is known for its diversity of street art. It is even possible to take guided walks through the city with descriptions of all street art painted by artists. In addition to all the art, Willhemstad is full of incredibly colorful houses and the city is now on the UNESCO World Heritage List. It is said that it was an early Dutch governor who ordered the houses to be painted in all colors except white because he got a headache from the sunlight reflecting off the white. Of course, we don’t know if this is true.

Colours everywhere on the old Dutch houses

Art of three harts made of small lockers for love. There is a heart-shaped padlock with the initials of King Willem-Alexander of the Netherlands and his wife Maxima from their honeymoon here, among the padlocks

Ön har också en mörk historia då Curaçau var centrum för slavhandel under en längre tid. Ungefär 273000 passerade ön.

We fit in among all the other colors. Here in the knee of Chichi

Curaçau och Willhemstad är också känd för sin flytbro, Queen Emma Bridge, som förenar de två stadsdelarna Punda och Otrobanda. Otrabanda betyder ”the other side” på det lokala språket Papiamento. Bron är precis i inloppet till staden och när en båt, stor som liten, skall passera hängs en orange flagga upp. Tio minuter senare startar en motor i ett litet hus i ena änden av bron och hela bron flyttas åt sidan så båtar kan passera. När bron är öppen går det en färja mellan stadsdelarna.

Curaçau and Willhemstad is also known for its floating bridge that connects the two neighborhoods of Punda and Otrobanda. Otrabanda means ”the other side” in the local language Papiamento. The bridge is right at the entrance to the city and when a boat, big or small, is going to pass, an orange flag is hung up. Ten minutes later, an engine starts in a small house at one end of the bridge and the entire bridge is moved aside to allow boats to pass. When the bridge is open, a ferry runs between the districts.

The floating Queen Emma Bridge that swings when a boat want to pass

Here the so called ”Swinging old Lady” are in action. It’s one-of-a-kind bridge like this in the world

Efter en vecka i Spaanse water, utan ett enda dopp i havet, styrde vi söderut mot Klein Curaçau. Tyvärr var det både motström och stark motvind så vi valde att gå in i Fuik baai i stället. En perfekt skyddad vik mot vind och vågor där man oftast ligger helt ensam. Men…på söndagar vallfärdar lokalbefolkningen hit med egna båtar och partybåtar. Vi la till i lugnet före lunch en söndag och undrade lite på skoj var festen var någonstans. Strax därefter kom den ena båten efter den andra. Alla med hög musik i sina stora högtalare. De backade in mot stranden och partyt var igång. Det dansades, badades, grillades och vattenskotrarna körde runt för fullt. Vi låg för ankare bara ett tiotal meter bort och förundrades över hur en så lugn plats totalt förändrades på någon timma. Alla båtar med sin egen musik på högsta volym Under kvällen styrde båtarna hemåt igen och vid 22-tiden hade vi viken för oss själva. Vi njöt av lugnet, det mycket klarare vattnet och av att bara vara i ett par dagar innan vi var tvungna att styra tillbaka till Spaanse water igen. Vårt ankartillstånd gällde bara i tre nätter.

After a week in Spaanse water, without a single dip in the sea, we headed south towards Klein Curaçau. Unfortunately there was both a strong current against us and a strong headwind so we chose to enter Fuik baai instead. A perfectly protected bay against wind and waves where you usually lie completely alone. But…on Sundays the locals make a pilgrimage here with their own boats and party boats. We added In the quiet before lunch on a Sunday and wondered a bit for fun where the party was. Soon after, one boat after another arrived. All with loud music in their big speakers. They backed into the beach and the party was on. There was dancing, swimming, barbecuing and the jet skis were driving around at full speed. We were at anchor only ten meters away and marveled at how such a peaceful place completely changed in a few hours. All boats with their own music at maximum volume During the evening the boats steered home again and at 10pm we had the bay to ourselves. We enjoyed the calm, the very clear water and stayed for a couple of days before we had to steer back to Spaanse water again. Our anchor permit was only valid for three nights.

Dagen därpå tog OCC:s (Ocenaseglarklubben) port officer, Victor, med sig oss och Ingrid och Peter från S/Y Ocean Deva på en fantastisk rundtur runt ön. Vi åkte bland annar delvis i röd lera till nationalparken Shete Boka till Vodocaves Kueba di brua och Hato plains. Där vandrade vi runt i ett grottsystem med fantastiska bergsformationer och fladdermöss hängande i taket. Vi upplevde det extremt vilda havet som slogs in mot klipporna och på ett ställe sägs det att ön andas, detta ställe heter Watamulas. Förutom detta såg vi otaliga ödlor, massa grönska på en ö som sägs endast bestå av kaktusar, ett flertal lokala fågelarter och horder av får. Vi stannade också till vid den vackra stranden Grote Knip och vid en utkikspunkt där bergen var översvallade av grönska. Ett hus fanns där och det sägs att den äldre mannen som bor där äger all marken och att dem är till salu. Dessutom hann vi med en god lunch med fantastisk utsikt. Det var en underbar heldag som gett oss minnen från Curaçau för livet. Tack Victor!

The following day the OCC (Ocean Sailing Club) port officer, Victor, took us and Ingrid and Peter from S/Y Ocean Deva on a fantastic tour around the island. We went together in red mud to Shete Boka National Park to Vodocaves Kueba di brua and Hato plains. There we wandered around a cave system with fantastic rock formations and bats hanging from the ceiling. We experienced the extremely wild sea crashing against the rocks and in one place the island is said to breathe, this place is called Watamulas. In addition to this, we saw countless lizards, lots of greenery on an island that is said to consist only of cacti, several local bird species and hordes of sheep. We also stopped at the beautiful Grote Knip beach and at a lookout point where the mountains were awash with greenery. One house was there and it is said that the elderly man who lives there owns all the land and that it is for sale. In addition, we had time for a good lunch with a fantastic view. It was a wonderful full day that gave us memories of Curaçao for a lifetime. Thanks Victor!

On the north side the sea was really wild

Beautiful beach Grote Knip on the southwest side

Ingrid, Peter, Victor, Jan and me Kristin

We heard that it was no other plants than Cactus on Curaçau but we found the Island really green

Vi har bara skummat på ytan av vad Curaçau har att erbjuda men nu inväntar vi ett väderfönster för fortsatt segling norrut. Båten är full med mat och vatten och vi är klara för en kanske upp mot vad som kan bli en halv Atlntsegling i distans och tid. Det skall bli underbart att komma ut på havet igen. Överseglingarna ger lugn och sinnesro. Det är en obeskrivlig känsla att släppa taget om allt och färdas med vindens hjälp mot nya platser. Mer om denna översegling när vi kommit fram till nästa land och plats.

We have only skimmed the surface of what Curaçau has to offer but now we await a weather window to continue sailing north. The boat is full of food and water and we are ready for a perhaps up to what could be half an Atlantic sailing in distance and time. It will be wonderful to get out to sea again. The crossings bring calm and peace of mind. It is an indescribable feeling to let go of everything and travel with the help of the wind towards new places. More about this crossing when we get to the next country and place.

Bonaire – one of the ABC-Islands

Bonaire, en underbar ö, är B:et i öarna som är kända under namnet ABC. De andra två är Aruba och Curaçau. Tre små öar som utgör Nederländska Antillerna men har stort självstyre och med egna flaggor. Alla pratar fyra olika språk här; det lokala språket Papiamento, holländska, engelska och spanska. Bonaire är i storlek ungefär som halva Halland och har en befolkning mindre än Laholm. Så allt är verkligen litet

Bonaire is the B of the islands known by the name ABC. The other two are Aruba and Curaçau. Three small islands that make up the Netherlands Antilles but have great autonomy and with their own flags. Everyone speaks four different languages here; the local language Papiamento, Dutch, English and Spanish. Bonaire is about half the size of Halland and has a smaller population than Laholm. So everything is really smallBonaire is the B of the islands known by the name ABC. The other two are Aruba and Curaçau. Three small islands that make up the Netherlands Antilles but have great autonomy and with their own flags. Everyone speaks four different languages here; the local language Papiamento, Dutch, English and Spanish. Bonaire is about half the size of Halland and has a smaller population than Laholm. So everything is really small

De flesta känner nog inte till ön alls. Utom dykarna. Bonaire är ett riktigt paradis att dyka i med sitt enormt klara vatten och dykställen vart helst på ön. Det är bara att sätta på sig dykutrustningen och bokstavligt talat promenera rätt ut i vattnet så har man fantastiska dykplatser framför sig. Eller så slänger man sig i vattnet, där båten ligger på boj utanför huvudstaden Kralendijk, och har ett akvarium alldeles under båten. Tyvärr har ingen av oss dykarcertifikat så vi har inte kunnat ta del av skönheten under havet annat än med snorkel.

Most people probably don’t know the island at all. Except the divers. Bonaire is a true diving paradise with its hugely clear water and dive sites anywhere on the island. It’s just a matter of putting on the diving equipment and literally walking right into the water, and you have fantastic dive sites in front of you. Or you throw yourself into the water, where the boat is moored outside the capital Kralendijk, and has an aquarium right under the boat. Unfortunately, none of us has a diving certificate so we have not been able to take part in the beauty under the sea other than with a snorkel.

Huvudstaden är liten och lätt att promenera runt i. Vi har gått längs med boulevarden som går ut med strandlinjen, in bland alla färgglada hus, tittat på streetart på husväggarna, hallowen-pyntade hus och besökt mysiga barer. Här är lugn och stilla och väldigt lite trafik. Utom stundtals då det är några motorcyklar och bilar som varvar sina motorer högt och för ett oväntat oväsen på den annars så lugna ön.

The capital is small and easy to walk around in. We have walked along the boulevard that goes out with the shoreline, into all the colorful houses, looked at street art on the house walls, Halloween-decorated houses and visited cozy bars. Here it is calm and quiet and very little traffic. Except occasionally when there are some motorbikes and cars revving their engines loudly and making an unexpected noise on the otherwise quiet island.

The beloved Flamingoes painted by artists on houses

We were here during Halloween and a lot of houses were decorated

Drinking Corona in a bar by the waterside

A lonely catamarans sailing during sunset

Vi har också hyrt bil en dag för att åka runt på ön. Förutom huvudstaden finns det en till by lite längre norrut, men där var det inte så mycket att se. Ett stopp för att köpa dricka o lite frukost blev det i den enda affären i byn.

We have also rented a car for a day to drive around the island. Besides the capital, there is one other village a little further north, but there wasn’t much to see there. A stop to buy a drink and some breakfast was made in the only shop in the village.

Our car on the northeast side of the Island

Naturen på ön är ganska karg. Den största grönskan består av kaktusar som växer överallt. Förutom kaktusar finns det lite vegetation, men den yviga grönskan med regnskogarna och palmerna vi vant oss vid i Östra Karibien finns inte här. Vägarna är smala och ganska dåliga men trafiken är så liten så det går bra att köra mitt i vägen. Vi har nog aldrig sett så många ödlor som här på Bonaire. De sprang i mängder ute på vägen och när vi stannade till prasslar det för fullt bland vegetationen. Många av ödlorna hade riktigt vackra färger och en del var relativt stora. Troligen var det Leguaner. På norra delen av ön körde vi igenom ett naturreservat där det var mängder av flamingos som riktigt lyste med sin starka rosa färg. Flamingos fanns även söderut men vi kom inte så nära dem där. Flamingos är nästan som en nationalsymbol här och t o m flygplatsen heter Flamingos och är målad i rosa.

Nature on the island is quite barren. The main greenery consists of cacti that grow everywhere. Apart from cacti, there is some vegetation, but the rainforests and palm trees we are used to in the Eastern Caribbean are not here. The roads are narrow and quite bad, but the traffic is so light that it is fine to drive in the middle of the road. We have probably never seen so many lizards as here on Bonaire. They ran in large numbers out on the road and when we stopped there was a full rustle among the vegetation. Many of the lizards had really beautiful colors and some were relatively large. Maybe it was Iguanas. On the northern part of the island, we drove through a nature reserve where there were lots of flamingos that really shone with their strong pink color. Flamingos were also to the south but we didn’t get that close to them there. Flamingos is almost like a national anthem here and even the airport is called Flamingoes and is painted pink.

Some of all cactus – they also use them as a fence around their houses

One of thousends of lizards. This one might be a leguan

Åsnor strövar fritt på ön och när vi stannade bredvid en kom den nyfiket fram till bilrutan för att hälsa på oss och kanske den hoppades få något att äta. Det finns ett åsne naturreservat också med mängder av åsnor som strövar runt. Men vi valde att inte köra in i den

Donkeys roam freely on the island and when we stopped next to one it curiously came up to the car window to greet us and maybe it was hoping to get something to eat. There is a donkey nature reserve too with lots of donkeys roaming around. But we chose not to drive into it

This donkey went all the way up to our window to say hello and probably ask for food

One attraktion. It says 1000 steps but it was actually only 80

På södra delen av ön ser man stora högar av salt. Salt har producerats här sedan lång tid tillbaka och Bonaire har en mörk historia från tiden då saltet började produceras. På den tiden bodde endast slavar och fångar med övervakare på ön. Slavarna slet hårt med saltproduktionen och de bodde i små låga stenstugor. Några av dessa är väl bevarade. Dörren in är mycket låg, endast runt sjuttio till åttio centimeter hög. Dörren vetter mot havet och på motsatt sida finns ett litet fönster. Ståhöjd existerar inte. Det måste ha varit hemskt för slavarna att bo i dessa små stugor. Även om vi idag kan se att de åtminstone hade en fantastisk havsutsikt.

On the southern part of the island you see large piles of salt. Salt has been produced here for a long time and Bonaire has a dark history dating back to when salt began to be produced. At that time, only slaves and prisoners with overseers lived on the island. The slaves toiled hard with the salt production and they lived in small, low stone huts. Some of these are well preserved. The entrance door is very low, only around seventy to eighty centimeters high. The door faces the sea and on the opposite side is a small window. Standing height does not exist. It must have been horrible for the slaves to live in these small cabins. Although today we can see that at least they had a great sea view.

Some palmtrees but not many. Here you can walk out from the beach with your scubatanks and start diving

Here is a lot of salt produced from the clean saltwater

Nice view but they probably didn’t have time to think about that

Vi körde vidare till sydostsidan av Bonaire. Där möttes vi av sandstränder och ett vindsurfingparadis. Med mängder av färgstarka restauranger och surfskolor ända ut i vattenbrynet. Det var på en söndag och platsen var full av bilar och människor som valt att spendera en dag vid havet.

We drove on to the southeast side of Bonaire. There we were greeted by sandy beaches and a windsurfing paradise. With lots of colorful restaurants and surf schools all the way to the water’s edge. It was on a Sunday and the place was full of cars and people who chose to spend a day by the sea.

An old surfvan with three surfboards on the roof

Restaurants and surfschools all the way to the waterline

Windsurfingboards waiting for someone who wants to surf

Vår plan var att stanna två nätter på Bonaire och sedan segla vidare. Nu har det gått en vecka och vi är fortfarande kvar. Dels har väderfönstret inte varit vad vi önskar och dels har vi haft många funderingar kring hur vi önskar fortsätta vår segling. Tankarna har pendlat mellan att segla till Santa Marta i Colombia, norrut mot Jamaica eller nordost mot Guadeloupe. Valen är många men vi behöver sätta oss in i vindar och strömmar och fara för pirater till alla de destinationer vi önskar åka till. Planen nu är att segla till Curaçau så fort åskskurarna som varit i ett par dagar avtar. Under tiden får vi dricka av vårat vin som vi inte får ta med oss till Curaçau 🙂

Our plan was to stay two nights on Bonaire and then sail on. Now a week has passed and we are still there. Partly the weather window has not been what we wish and partly we have had many thoughts about how we wish to continue our sailing. Thoughts have fluctuated between sailing to Santa Marta in Colombia, north towards Jamaica or northeast towards Guadeloupe. The choices are many but we need to familiarize ourselves with the winds and currents and danger of pirates to all the destinations we wish to go to. The plan now is to sail to Curaçau as soon as the thunderstorms that have been there for a couple of days subside. In the meantime we get to drink our wine which we are not allowed to take with us to Curaçau 🙂

Finally in water

Ååhhh så underbart det är att Vilja ligger i vattnet! Vi har legat i i tio dagar nu och njuter av brisen o att kunna doppa oss i det turkosblå vattnet så ofta vi vill. Trots dryga trettio grader är det alltid svalkande och uppfriskande. På dagen är det hett i luften även om det är molnigt o då är trettio grader svalt. På kvällen, framförallt vid solnedgången är det helt ljuvligt att slänga sig i havet och njuta

Ohhhh how wonderful it is that Vilja is in the water! We have been in for ten days now and are enjoying the breeze and being able to dip in the turquoise blue water as often as we want. Despite about thirty degrees, it is always cooling and refreshing. During the day it is hot in the air even if it is cloudy and then thirty degrees is cool. In the evening, especially at sunset, it is absolutely lovely to throw yourself into the sea and enjoy

Vi jobbar på för fullt med att iordningställa Vilja. Det blir tyvärr ofta två steg fram och ett tillbaka. Watermakern krånglar så vi får hämta vatten från land i stora dunkar med jollen. Invertern la av när vi skulle köra en fläkt på kvällen för att kunna sova, en ventil till gasspisen funkar inte så vi har haft en högst tillfällig lösning för att kunna laga mat, låsanordningar till luckor för diverse skåp har gått sönder o Starlinken funkar tyvärr inte mm mm. Men…Seglen har i alla fall kommit på plats och riggexperter har varit uppe i masten och kontrollerat att allt ser bra ut. Vilket det gjorde. Stående riggen byttes för ca två år sedan och de som var här nu konstaterade att det såg nytt och fräscht ut.

We are working hard to get Vilja ready. Unfortunately, it is often two steps forward and one back. The watermaker is in trouble so we have to fetch water from shore in large cans with the dinghy. The inverter stopped when we were going to run a fan in the evening to be able to sleep, a valve for the gas stove does not work so we have had a very temporary solution to be able to cook, locking devices for doors for various cupboards have broken o Starlink unfortunately does not work etc. etc. But…At least the sails are up and rigging experts have been up the mast checking that everything looks good. Which it did. The standing rig was changed about two years ago and those who were here now noted that it looked new and fresh.

Our high temporarely solution to get gas on the stove

Four big tanks full of water on the dinghydock

Now we will get one hundred liters of water in the watertank onboard

The rigexpert is now high up in the mast

Vi fortsätter också vårt sorterande i diverse stuvutrymmen. Det finns mycket saker ombord på Vilja, väldigt mycket…..Igår tömde vi ett stuvfack och gjorde oss av med en massa saker. En befrielse tycker jag som sitter o skriver nu. Lite jobbigare för kapten Jan. En del av det placerade vi i en väska från Biltema med saker som vi tänkte andra kunde ha användning för. Kapten Sophie på La Marinera hade en julafton igår kväll när hon öppnade säcken vi gjort oss av med 😀

We also continue our sorting in various storage areas. There is a lot of stuff on board Vilja, a lot…..Yesterday we emptied a stowage compartment and got rid of a lot of stuff. I find it a liberation to sit and write now. Captain Jan does a little more work. We placed part of it in a bag from Biltema with things that we thought others could use. Captain Sophie at La Marinera had a Christmas Eve last night when she opened the sack we got rid of 😀

Idag är det fix med watermakern som står högst på todo-list. Jan har tillbringat många timmar nere i ett ”hål”. Ungefär så som vår gast Niklas nästan bodde i samma hål, både från Gran Canaria till Kap Verde o över Atlanten. Förhoppningen är självklart att det skall funka så vi kan ”göra” vårt eget vatten till att både dricka, tvätta kläder i, duscha av oss, matlagning och allt annat vi är vana att använda sötvatten till.

Today it’s time to fix the watermaker, which is at the top of the todo list. Jan has spent many hours down in a ”hole”. Much like our guest Niklas almost lived in the same hole, both from Gran Canaria to Cape Verde and across the Atlantic. The hope is of course that it will work so that we can ”make” our own water for drinking, washing clothes, showering, cooking and everything else we are used to using fresh water for

Vi har inte hela tiden jobbat i båten utan har bl a tagit oss in till fiskmarknaden och grönsaksmarknaden i Saint George och handlat. Samt varit sociala med andra seglare här i Prickley bay. Det är en blandning av otroligt många nationaliteter som bor i sina båtar här. Samlingsplats är ofta baren / restaurangen inne i viken. Där är det olika evenemang som bingo, halva priset på pizza, happy hour, billiga friterade kycklingvingar mm mm. I en veckas tid har vi umgåtts med Sophie Söderling på La Marinera och för någon dag sedan kom hennes gast Frida från Åland. Paul på Moonshadow träffar vi ofta och även ett flertal andra långliggare.

We haven’t been working in the boat all the time, but have, among other things, gone into the fish market and the vegetable market in Saint George and shopped. As well as being social with other sailors here in Prickley bay. It is a mixture of an incredible number of nationalities who live in their boats here. The meeting place is often the bar / restaurant inside the bay. There are various events such as bingo, half price pizza, happy hour, cheap fried chicken wings, etc. For a week we have spent time with Sophie Söderling at La Marinera and a few days ago her guest Frida arrived from Åland. We often meet Paul at Moonshadow and also a number of other long-term residents.

Jan, Rodney and Sophie with happy hour beer

Barracuda, tuna and Sailfish on the fishmarket

A cold beer is lovely in the heat daytime at the market

Very hot lokal peppersauce and of course nutmeg

A lot of lokal Spices from Grenada – ”Island of spices”

Sophie and me on the way to restaurant One Love

Vår förhoppning är ju att få i ordning Vilja och att sticka västerut mot Bonaire så fort som möjligt. Självklart måste väder- och vindprognoser stämma. Just nu är det ett område med starka vindar som närmar sig Östra Karibien så vi måste troligen vänta. Det skall bli kul att komma vidare och, efter Nederländska Antillerna, se något annat än Karibiens stränder och palmer. Även om det i sig är närmast ett paradis

Our hope is to get Vilja in order and to head west towards Bonaire as soon as possible. Of course, weather and wind forecasts must be correct. At the moment there are some strong wind heading towards Eastern Caribbean so we might need to wait. It will be fun to move on and see something else than Caribbean beaches and palm trees. Although it is a paradise in itself

Weatherforecast showing storm out on the Atlantic

Yesterday we made a bananacake on the Omnia

Back on Grenada and S/Y Vilja

Efter en sommar i Sverige, o en kort visit till Thailand, flyger vi tillbaka till Grenada och fortsätter vårt segeläventyr. Det har varit mycket planerande och vägande och mätande för att få våra sju incheckade bagage samt fyra handbagage accepterade. Totalt elva bagage o nästan ett kvarts ton… Det krävdes också en del logistik att få ut allt bagage till Landvetter samt hantera det på alla flygplatser vi skulle passera under resan hit till Grenada.

After a summer in Sweden, and a short visit to Thailand, we fly back to Grenada and continue our sailingadventure. It has been a lot of planning and weighing and measuring to get our seven checked bags and four hand bags accepted. A total of eleven pieces of luggage and almost a quarter of a ton… It also required some logistics to get all the luggage out to Landvetter as well as handling it at all the airports we would pass through during the journey here to Grenada.

Bosse körde ut Jan med det mesta av bagaget till Landvetter. När Jan kom dit var flygplatsen utrymd då det tydligen hade uppdagats en resväska utan ägare i avgångshallen. Det tog ca två timmar innan avgångshallen öppnade igen. Under tiden körde Bosse tillbaka till Onsala för att hämta upp mig och resten av bagaget. När vi väl lämnat in alla våra väskor för första delsträckan till London Heatrow kändes det som en verklig befrielse och vi satte oss i loungen och njöt 🙂 Vi ankom Heatrow och tog en taxi till hotellet strax utanför Gatwick med allt vårt bagage. Nästa morgon hade vi transfer till flygplatsen och kvinnan i incheckningen undrade om vi skulle emigrera till Grenada😄😄😄

Bosse drove Jan out with most of the luggage to Landvetter. When Jan got there, the airport was evacuated as apparently an ownerless suitcase had been discovered in the departure hall. It took about two hours before the departure hall opened again. Meanwhile, Bosse drove back to Onsala to pick me and the rest of the luggage up. Once we dropped off all our bags for the first leg to London Heathrow it felt like a real release and we relaxed in an airportlounge while waiting for the flight 🙂 We arrived at Heathrow and took a taxi to the hotel just outside Gatwick with all our luggage. The next morning we had a transfer to the airport and the woman at check-in asked if we were going to emigrate to Grenada😄😄😄

Waiting for check-in and bagdrop at Landvetter airport

Relaxing at the lounge, just under two weeks since I was in the lounge last time

Från Gatwick till Grenada hade vi köpt en uppgraderad biljett. Stora breda säten på första raden med gott om benutrymme. Vi blev dessutom välkomnade med ett glas bubbel. Kändes riktigt lyxigt. Det var en bekväm dagflygning och vi njöt av lyxen hela resan, förutom att min rygg inte riktigt ville vara snäll mot mig.

From Gatwick to Grenada we had bought an upgraded ticket. Large wide seats in the first row with plenty of legroom. We were also welcomed with a glass of bubbly wine. Felt really luxurious. It was a comfortable day flight and we enjoyed the luxury the whole trip, except that my back didn’t really want to be kind to me.

Vi var förberedda på att tullen på Grenada skulle vara tuffa mot oss. Speciellt med tanke på allt vårt bagage. Vi hade läst mycket om hur många blivit stoppade, fått fylla i blanketter, betala mäklare och betala moms. Så vi hade förberett listor på allt vårt innehåll samt kvitton på alla de saker som var båtrelaterade. Vi hade redan bestämt oss för att gå på rött. Tulltjänstemannen tittade lojt på våra listor och kvitton, ställde några frågor om vad det var för något och vinkade sedan förbi oss utan att vara det minsta intresserad av att vi skulle behöva tulla in varor. Gissa om vi kände oss lättade och glada! 😀 Att det skulle gå så smidigt hade vi knappt ens vågat drömma om!

We were prepared for the customs in Grenada to be tough on us. Especially considering all our luggage. We had read a lot about how many people were stopped, had to fill in forms, pay brokers and pay VAT. So we had prepared lists of all our contents as well as receipts for all the things that were boat related. We had already decided to go on red. The customs official looked sullenly at our lists and receipts, asked a few questions about what it was, and then waved us past without the slightest interest in us having to clear goods. Guess if we felt relieved and happy! 😀 We could hardly have dreamed that it would go so smoothly!

Sedan vi kom fram lördag kväll har vi bott i ett hotellrum t o m tisdag, som tillhör marinan. Bekvämt med närheten till Vilja och skönt att ha någonstans att sortera upp allt vårt bagage och att ha AC på rummet.

Since we arrived Saturday evening, we have stayed in a hotel room until Tuesday, which belongs to the marina. Convenient with the proximity to Vilja and nice to have somewhere to sort out all our luggage and to have AC in the room.

This is the marina where Vilja is now on the hard

We try to sort out all stuff in the hotelroom from our 11 bags before taking them to Vilja

Tyvärr har jag haft ont i halsen sedan jag lämnade Sverige o nu ligger jag här med hosta, är rosslig i luftrören och har feber. Inte så väldigt behagligt när det är stillasående luft o över 38 grader inne i båten. Svett rinner och droppar på hela kroppen och jag blir alldeles dyngblöt. Tur det inte är Jan som är sjuk och han får absolut inte bli smittad. Det är mycket jobb som skall göras med båten nu när hon fortfarande står på land. En hel del riktigt tungt jobb. Många genomföringar skall bytas, botten skall slipas och utsidan båten skall polishas och vaxas. Jag jobbar på inne i båten så gott det går med att packa upp allt som vacuum-förpackades och allt som stuvades undan av Jan innan han lämnade Vilja i början av sommaren. Dessutom hade vi ju med oss våra elva väskor fulla med saker hit från Sverige som skall hitta sin plats i båten. Jobbet går mer eller mindre i slowmotion och att vila mycket är en förutsättning. Även om det fortfarande är kaos inne i båten så börjar sakerna hitta sin, åtminstone tillfälliga, plats. Det får göras om och göras bättre när febern lagt sig och orken är tillbaka. Viktigast nu är att det går att bo i båten från och med imorgon då vi lämnar rummet vi hyrt sedan vi kom hit.

Unfortunately, I’ve had a sore throat since I left Sweden and now I’m lying here with a cough, my airways are rough and I have a fever. Not very pleasant when there is still air and over 38 degrees inside the boat. Sweat runs and drips all over my body and I get drenched. Luckily it’s not Jan who is sick and he absolutely must not get infected. There is a lot of work to be done with the boat now that she is still on land. A lot of really heavy work. Many bushings must be replaced, the bottom must be sanded and the outside of the boat must be polished and waxed. I’m working inside the boat as best I can with unpacking everything that was vacuum packed and everything that was stowed away by Jan before he left Vilja at the beginning of the summer. In addition, we had with us our eleven bags full of things here from Sweden that will need to find their place in the boat. The job goes more or less in slow motion and resting a lot is a prerequisite. Although it is still chaos inside the boat, things are starting to find their, at least temporary, place. It must be redone and made better when the fever subsides and the energy is back. The most important thing now is that it is possible to live in the boat from tomorrow when we leave the room we have rented since we got here.

Ett par dagar har gått och nu har även Jan blivit sjuk. Vi kämpar på i värmen med att hålla oss på benen utan att svimma av värmeslag. Detta är verkligen tufft. Vi har flyttat från hotellrummet till båten o i förpiken har vi en nyligen inköpt airconditioner. Dit går vi o hämtar kraft. Det är ca trettio grader i förpiken med aircondition o vi fryser där stundtals. Skillnaden mot runt fyrtio grader i skuggan med stillastående luft utanför är obeskrivbar. Båten är fortfarande i totalt kaos både i sittbrunnen o inne i båten. Dessutom ligger det en stor hög med saker på marken under båten som skall lyftas ombord. Tyvärr är där fullt av myror, vilket är min största fara, de tar sig in överallt i maten som då måste kasseras. Planen är att spola rent allt innan det tas ombord. Förhoppningsvis räcker det

It’s now a couple of days later and Jan has also fallen ill. We struggle in the heat to stay on our feet without fainting from heat stroke. This is really tough. We have moved from the hotel room to the boat and in the bow we have a recently purchased air conditioner. That’s where we go to get strength. It’s about thirty degrees in the front yard with air conditioning and we freeze there sometimes. The difference to around forty degrees in the shade with stagnant air outside is indescribable. The boat is still in total chaos both in the cockpit and inside the boat. In addition, there is a large pile of things on the ground under the boat that must be lifted aboard. Unfortunately, it is full of ants, which is my biggest fear, they may get everywhere in the food, which then has to be discarded. The plan is to flush everything clean before taking it on board. Hopefully that’s enough

Very narrow because of the aircondition. But it’s worth it to stay cool

Nice with a rest under the boat. But unfortunately also a lot of ants

Of course we had to take a rompunch in the bar one night

Here everything is very expencive. We paid about 8 euro for the vegetables above

Igår var det äntligen dags! Även om det fortfarande är kaos med alla våra saker, så sjösattes Vilja och kom ner i sitt rätta element – i havet. Vilken glädje o lättnad vi kände. Och gissa om det var skönt att doppa sig i det svalkande havet efter att vi lagt till vid en boj. Här har vi dessutom en bris som ger oss bättre temperatur i luften. Härligt! Nu gäller det att få ordning på alla saker så att vi sedan kan börja njuta och, när väderfönstret visar sig vara bra, segla mot Bonaire i Franska Antillerna .

Yesterday was finally the time! Although it is still chaos with all our things, Vilja was launched and came down into its proper element – in the sea. What joy and relief we felt. And guess if it was nice to take a dip in the cooling sea after we docked at a buoy. Here we also have a breeze which gives us a better temperature of the air. Lovely! Now we need to get everything in order so that we can then start enjoying ourselves and, when the weather window turns out to be good, sail towards Bonaire in the French Antilles.

Many boats have been moved and now there is a narrow path for Vilja

Here it’s only like 5 cm between the boats

Lovely!

Grenada and flying back to Sweden

Det är de sista skälvande dagarna på seglingen för mig. Åtminstone på denna sidan av orkansäsongen. Sedan får vi se vad som händer i höst. Så nu gäller det att passa på att njuta för fullt av sol, värme, hav, segling och det fria och bekymmerslösa livet.

These are the last shaky days of sailing for me. At least on this side of hurricane season. Then we’ll see what happens this fall. So now it’s time to take the opportunity to fully enjoy the sun, heat, sea, sailing and the free and carefree life.

I tisdags checkade vi ut från St Vincent och Grenadinerna på Canouan för att segla den korta sträckan ner till Carriacou. Där vi skulle checka in i Grenada. Det var en behaglig segling och det var skönt att vara ute på havet igen och höra kluckandet mot båten när vi seglade fram i ca fem knop. Nu på väg söderut har vi i stort sett slör, alltså att vinden kommer in snett akterifrån, plus ofta strömmen med oss. Det är fortfarande nordostpassaden som råder med sina åtta till tolv sekundmeter vind. Undantaget är när vi kommer i lä för en ö. Då vet man aldrig hur vindarna rör sig och det kommer många kastvindar ner från de höga bergen.

On Tuesday we checked out of St Vincent and the Grenadines on Canouan to sail the short distance down to Carriacou. Where we would check into Grenada. It was a pleasant sail and it was nice to be out at sea again and hear the clack of the boat as we sailed along at about five knots. Now on our way south, we have pretty much a veil, meaning that the wind comes in obliquely astern, plus often the current with us. It is still the northeast trade wind that prevails with its eight to twelve meters per second wind. The exception is when we come in the lee of an island. Then you never know how the winds move and there are many gusts coming down from the high mountains.

On the way from Canouan to Carriacou

På Carriacou mötte vi Henning från Norge som vi träffade senast vi var i Tyrrell bay. Och på kvällen gick vi till baren Lambi Queen där många samlats för att vinka av amerikanen Bill som lämnade sin båt o flög tillbaka till USA dagen efter.

At Carriacou we met Henning from Norway who we met the last time we were in Tyrrell bay. And in the evening we went to the Lambi Queen bar where many people gathered to wave to the American Bill who left his boat and flew back to the USA the next day.

Vi stannade två nätter på Carriacou. Det blev inga utflykter denna gång utan endast inhandling av lite mat och rengöringsmedel för att försöka undvika mögelangrepp när Vilja kommer lämnas ensam på land i värmen i sommar.

We stayed two nights at Carriacou. There were no excursions this time, but only the purchase of some food and cleaning agents to try to avoid mold attacks when Vilja will be left alone on land in the heat this summer.

Tyrrell bay where we stayed on our way north and now came back to on the way south again

Från Tyrrel bay tog vi oss lite norrut igen till den lilla ön Petit Martinique som är Grenadas nordligaste utpost. Hit är det inte många båtar som tar sig så det är en mycket orörd och autentiskt ö med vänlig lokalbefolkning. Vi tog jollen in till land och promenerade den enda vägen genom byn och sedan stranden tillbaka till jollen. Knappt en bil körde på vägen och det var väldigt lugnt. Förutom hög musik från ett antal små barer. Här i Karibien älskar de verkligen hög musik.

From Tyrrel bay we went a little north again to the small island of Petit Martinique, which is Grenada’s northernmost outpost. Not many boats get here, so it is a very untouched and authentic island with friendly locals. We took the dinghy ashore and walked the only road through the village and then the beach back to the dinghy. Hardly a car drove on the road and it was very quiet. As well as loud music from a number of small bars. Here in the Caribbean they really love loud music.

We arrived the small and untuched island of Petite Martinique

White sand and a bay with only two sailboats, one from Denmark and Vilja. Plus, of course, local fishingboats

På vår korta promenad såg vi minst fem kyrkogårdar mellan husen och getter promenerande runt mitt i gatan. Ofta är getterna bundna i korta rep från sitt ena ben för att de inte skall springa runt överallt. Det är slutet av den torra säsongen nu och det lilla gräs som finns är torrt och brunt så getterna kan inte leva ett så välmående och roligt liv.

On our short walk we saw at least five cemeteries between the houses and goats walking around the middle of the street. Often the goats are tied in short ropes from one of their legs to keep them from running around everywhere. It is the end of the dry season now and what little grass there is is dry and brown so the goats cannot live such a prosperous and happy life.

Only small houses on this authentic Island

Längs med stranden såg vi ett antal båtar som höll på att byggas. Invånarna här lever främst av båtbygge men även av fiske. För längesedan var smuggling ett annat vanligt sätt att försörja sig på ön.

Along the beach we saw a number of boats being built. The inhabitants here live mainly by boat building but also by fishing. Long ago, smuggling was another common way of making a living on the island.

Building boats is a long tradition on this Island

Vi stannade en natt på Petite Martinique och hade sedan ännu en behaglig segling söderut. Denna gång blev målet ön Ronda som ligger mitt emellan Carriacou och Grenada. Det är en obebodd ö som mest är känd för att ligga i utkanten av undervattensvulkanen Kick’em Jenny. Kick’em Jenny bildar ett djuphavsberg med en höjd på cirka 1300 meter över havsbottnen. Toppen ligger omkring 180 meter under havsytan. Det är en vulkan som haft många utbrott upp genom åren. Det första dokumenterade var 1939 och det senaste var så sent som 2017. Runt vulkanen är det en säkerhetszon där man inte får passera med båt. Utanför denna säkerhetszon finns ännu en zon. Vid utbrott får man inte röra sig med båt inom denna zon heller. Vår ankarplats två nätter på Ronda Island var tio meter utanför den yttre säkerhetszonen.

We stayed one night at Petite Martinique and then had another pleasant sail south. This time the target was the island of Ronda, which lies midway between Carriacou and Grenada. It is an uninhabited island best known for being on the edge of the underwater volcano Kick’em Jenny. Kick’em Jenny forms a deep-sea mountain with a height of approximately 1300 meters above the seabed. The top is about 180 meters below sea level. It is a volcano that has had many eruptions over the years. The first documented was in 1939 and the latest was as late as 2017. Around the volcano there is a safety zone where you are not allowed to pass by boat. Outside this safety zone there is yet another zone. In the event of an eruption, you may not move by boat within this zone either. Our anchorage for two nights on Ronda Island was ten meters outside the outer safety zone.

We are getting closer to Ronda Island and the submarine volcano namned Kick’em Jenny. The mountain behind Jan is called Kick’em Jenny Rock.

The red symbol up right is Vilja on the border to the outer safety zone

Here, deep under the water is the active submarine vulcanoe

Beautiful moonshine in our bay at Ronda Island

Sailing from Tyrrel bay to Ronda Island

Vi kom fram till Clark Court bay på Grenada söndag eftermiddag. Och nästa dag lämnades livflotten, som tidigare ramlat i vattnet, in för kontroll och ompackning. Viktigt att den funkar innan nästa längre överfart.

We arrived at Clark Court bay on Grenada Sunday afternoon. And the next day the life raft, which had previously fallen into the water, was handed in for inspection. It is important that it works before the next longer crossing.

Efter att livflotten blivit inlämnad gick vi den korta vägen till Prickley bay. Till skillnad från de senaste veckornas behagliga seglingar så blev detta en hoppig och blåsig tur. Det var skönt att den bara varade i en knapp timme. Nu ligger vi på boj i Prickley bay och flera A4-sidor med arbetsuppgifter väntar för Jan. Hela båten skall gås igenom och fixas både inuti, ovanpå, utanpå och under vattenytan. I ca tre veckor kommer Vilja ligga i vattnet och sedan väntar ca tre veckor på land med Jan boendes ombord. Jan flyger hem till Sverige den 18:e juni. Igår tog vi ner två stora segel som vi packade ihop bäst vi kunde för att lämna in dem för översyn. All mat vi har stuvad gås igenom och mycket vacuumförpackas och läggs ner i stora plastlåda för att minska risken för att små kryp skall ta sig in i båten och maten och för att minska risken för mögel. Båten kommer stå tom uppe på land i över tre månader så mycket kan tyvärr hända i värmen och fukten.

After the life raft was handed in, we took the boat the short way to Prickley bay. In contrast to the pleasant sailings of the past few weeks, this turned out to be a bouncy and windy trip. It was nice that it only lasted about an hour. Now we are moored in Prickley bay and several A4 pages of tasks await Jan. The entire boat must be inspected and fixed both inside, on top, outside and below the water surface. For about three weeks Vilja will lie in the water and then about three weeks on land with Jan staying here. He’ll leave for Sweon the 18:th of June. Yesterday we took down two large sails which we packed up as best we could to hand them in for inspection. All the food we have stowed is gone through and much is vacuum packed and put into large plastic boxes to reduce the risk of small insects getting into the boat and the food and to reduce the risk of mould. The boat will be empty on land for over three months, so unfortunately a lot can happen in the heat and humidity.

The main sail on the way to be taken down and of the boat to be

A lot of food is stapled in first Vacuum and the plasticboxes

Själv åker jag till flygplatsen idag, onsdag, och flyger hem till Göteborg och jobbet. Det kommer bli en omställning att plötsligt, efter ett halvår, ha tider att passa och ett arbete att gå till. Tur det är maj månad och en härlig båtsäsong väntar i Sverige bland de röda klipporna i Bohuslän. Inte så dumt det heller…

I myself go to the airport today, Wednesday, and fly home to Gothenburg and work. It will be an adjustment to suddenly, after six months, have times to fit in and a job to go to. Lucky it’s the month of May and a wonderful boating season awaits in Sweden among the red rocks in Bohuslän. Not so bad either…