Tillbaka i båten och tillbaka i Placencia. Det var uppiggande och intressant med en kulturell utflykt men samtidigt skönt att vara hemma i segelbåten igen. Nu hoppas vi komma ut i Belize skärgård med alla cays.
Back in the boat and back in Placencia. It was invigorating and interesting with a cultural excursion, but on the same time, nice to be back home in the sailboat. Now we hope to get out into the Belize archipelago with all the cays.
En fascinerande upplevelse med att segla i Belize är att man kan vara ute på havet i flera timmar utan att se en enda annan båt. Visst händer det att det är några andra båtar vid en populär cay men oftast är man ensam i paradiset. På en del av dessa cays, framförallt utanför Placencia, kommer det turbåtar ett par timmar på dagen. Men på kvällen har man ön för sig själv igen. Turismen är, som sagt, i sin vagga här med några få undantag.
A fascinating experience with sailing in Belize is that you can be out at sea for hours without seeing a single other boat. Of course it happens that there are a few other boats at a popular cay, but usually you are alone in paradise. On some of these cays, especially outside Placencia, there are tour boats for a couple of hours a day. But in the evening you have the island to yourself again. Tourism is, as I said, in its infancy here with a few exceptions.
Vi sticker tyvärr ofta för djupt, 2.10, vilket begränsar oss mer än vi önskar. Många cays kommer vi inte fram till över huvud taget även om det ser ut att vara öppet hav och vi måste ofta släppa ankaret långt ut från de vi faktiskt kan komma fram till. Det beror på korallreven som är en egen värld under havsytan. För att navigera oss fram använder vi en bok av Freya Raucher som med sina handritade kartor och utförliga beskrivningar är som en bibel för alla seglare.
Unfortunately, our draft is too deep, 2.10 meters, which limits us more than we wish. We don’t reach many cays at all, even if it looks like open sea, and we often have to drop the anchor far from the ones we can reach. It depends on the coral reefs that are one own world under the sea surface. To navigate our way, we use a book by Freya Raucher, which with its hand-drawn maps and detailed descriptions is like a bible to all sailors.
Vi stannade i Placencia ett par dagar innan vi åkte ut mot nya mål. Båten behövde städas och fixas med och vi hade mycket tvätt som skulle tvättas. Även i detta liv finns det en vardag och praktiska saker som måste ordnas. Det var skönt att inte stressa iväg någonstans dessutom. Men efter två dagar satte vi kursen i rak motvind och motström mot idylliska Moho Cay. En palmklädd ö några timmar från Placencia.
We stayed in Placencia for a couple of days before heading out to new destinations. The boat needed cleaning and fixing and we had a lot of laundry to wash. Even in this life there are everyday and practical things that have to be arranged. It was also nice not to rush off somewhere. But after two days we set course in straight headwind and headwind towards idyllic Moho Cay. A palm-covered island a few hours from Placencia.
Än en gång har vi kommit till ett paradis med kristallklart turkost vatten, fantastiska rev och en palmklädd sandö. Tror aldrig vi tröttnar på det. Stillheten, utsikten och känslan av att vara i paradiset. Dagarna gick sin gilla gång och en dag blev plötsligt till tre. Vi njuter i sanning av varenda dag. Tänk att få leva det liv vi verkligen älskar och önskat oss!
Once again, we have arrived at a paradise with crystal clear turquoise water, fantastic reefs and a palm-clad sand island. I don’t think we’ll ever get tired of it. The silence, the view and the feeling of being in paradise. The days went by and one day suddenly turned into three. We truly enjoy every single day. Imagine living the life we really love and wished for!
På Moho bor det två män som sköter om ön. De städar, krattar och tar in betalning från gästande båtar och dagturister. Och viktigast av allt, de serverade kokosnötrom! Vi beställde var sin och de gick då ut bland palmerna med sina machete och högg ner två kokosnötter. Vi fick dricka ur en del av kokosnötvattnet och sedan fyllde de på med mörk rom. Ända upp till kanten så de snålade inte. Det var jättegott och en kul grej på en paradisisk palmklädd lite cay.
There are two men living on Moho who take care of the island. They clean, rake and collect payment from visiting boats and day tourists. And most importantly, they served coconut rum! We each ordered one and they then went out among the palm trees with their machetes and chopped down two. We got to drink some of the coconut water and then they topped it up with dark rum. Right up to the edge so they didn’t skimp. It was delicious and a fun thing to do on a paradisiacal palm-covered little cay.
Det blåste en hel del och våra möjligheter att hitta en ny plats där vi får lä bakom en pytteliten ö var begränsad.Vi stannade därför i tre nätter innan vi begav oss tillbaka till Ranguana Cay. Där hade vi ju varit förut och visste ungefär hur bra ankaret grävde sig ner i sanden och att vi kunde komma relativt nära. Väl framme blev vi mötta med glada hälsningar då de kom ihåg oss. Även här stannade vi och badade och kopplade av i tre dagar. Vinden fortsatte tyvärr blåsa vilket gjorde det svårare för oss att ta oss iland med dingen och att snorkla var uteslutet.
It was very windy and our opportunities to find a new place where we could shelter behind a tiny island were limited. We therefore stayed for three nights before heading back to Ranguana Cay. We had been there before and knew approximately how well the anchor dug into the sand and that we could get relatively close. Once there, we were greeted with happy greetings as they remembered us. Here too we stayed and bathed and relaxed for three days. Unfortunately the wind continued to blow which made it more difficult for us to get ashore with the dinghy and snorkeling was out of the question.
Då vinden skulle tillta ytterligare beslutade vi oss för att åter gå in till Placencia. Med sorg eftersom vi så gärna hade velat komma till fler cays som ligger längre bort. Men, Placencia är ju en fin liten stad i alla fall. Med många serveringar o barer – även med livemusik.
As the wind was about to pick up, we decided to go into Placencia again. With sadness because we would have loved to come to more cays that are further away. But, Placencia is a nice little town anyway. With many restaurants and bars – also with live music.
Här har vi, läs Jan, tagit tag i att försöka reparera både watermaker och plotter som båda har varit ur funktion i över en månad. Vi köpte fem stora tjugolitersdunkar med dricksvatten redan innan vi lämnade Honduras för dricksvatten måste alltid finnas i denna värme. Till allt annat har vi fått snåla, men det går alldeles utmärkt att använda saltvatten till t ex disk och dusch om man måste. Det enda är att allt rostfritt börjat rosta och våra kroppar och håret längtar efter en lång dusch i sötvatten.
Here, read Jan, we have taken to trying to repair both the watermaker and the plotter, which have both been out of order for over a month. We bought five large twenty liter cans of drinking water even before we left Honduras because drinking water must always be available in this heat. For everything else, we have been allowed to be stingy, but it is, for example, perfectly possible to use salt water for dishes and showers if you have to. The only thing is that everything stainless has started to rust and our bodies and hair are longing for a long shower in fresh water.
Plottern visade sig vara strömtillförseln som är dålig. Nu har vi gjort en tillfällig lösning och det fungerar igen. Likaså fungerar watermakern. Där var det en del, ett relä, som hade ärgat. Nu håller vi alla tummar och tår för att de båda fortsätter fungera.
The plotter turned out to be the power supply that is bad. Now we have made a temporary solution and it works again. Likewise, the watermaker works. There was a part, a relay, that had been upset. Now we’re all keeping our fingers and toes crossed that the both continue to work.
Väder och framförallt vind gjorde att vi, till stor besvikelse, tyvär inte kom ut igen. Vi ville inte riskera att dragga eller på annat sätt stöta emot koraller. Inte bara det att båten skulle kunna skadas. Dessutom väntar dryga böter och straff den som stöter emot koraller.
Unfortunately, the weather and above all the wind meant that we didn’t get out again, much to our disappointment. We didn’t want to risk pulling or otherwise bumping into corals. Not only that the boat could be damaged. In addition, hefty fines and penalties await those who collide with corals.
Vårt visum på en månad löpte dessutom ut, alldeles för fort, och vi checkar ut och lämnar Belize efter fyra härliga veckor. Ett land vi tagit till oss med sin vackra natur, vänliga människor och fantastiska mayakultur.
Also, our one month visa expired, way too soon, and we are checking out and leaving Belize after four lovely weeks. A country we embraced with its beautiful nature, friendly people and fantastic Mayan culture.
Vi seglar fram i sakta mak. Endast fyra knop. Vi är på väg tillbaka till Honduras och till ön Utila som vi aldrig kom till när vi var i Honduras sist. Båten gungar lite lätt och sövande genom vågorna. I denna fart är vi framme runt 04.00 imorgon bitti så vi kommer behöva sakta ner farten ytterligare för att slippa komma fram när det fortfarande är mörkt.
We sail forward at a slow pace. Only four knots. We are on our way back to Honduras and to the island of Utila which we never got to when we were in Honduras last time. The boat sways slightly and sleepily through the waves. At this speed we will arrive around 04.00 tomorrow morning so we will have to slow down further to avoid arriving when it is still dark.
Just det problemet infann sig inte…Natten blev betydligt svårare och jobbigare än vi någonsin kunde ana. Från mörkrets inbrott började vinden snurra från alla håll och kanter. Vindstyrkan varierade lika mycket. Från en minut till en annan kunde vinden vrida 180 grader och hur vi än försökte parera så verkade vinden gå rakt emot oss. Under några timmar styrde vi alla väderstreck och 360 grader runtomkring men vinden, som oftast var svag, var alltid rakt emot oss. Utom ett par minuter då och då. Till sist fick vi starta motorn. Vi kom fram alldeles slutkörda och utmattade nästa morgon. Vi checkade in och sov sedan i nästa tjugo timmar. Nu väntar vi på att upptäcka Utila.
That particular problem did not occur…The night turned out to be significantly more difficult and troublesome than we could have ever imagined. From the onset of darkness, the wind began to spin from all directions and edges. Wind strength varied just as much. From one minute to another, the wind could turn 180 degrees and no matter how we tried to parry, the wind seemed to go straight at us. For a few hours we steered all directions and 360 degrees around but the wind, which was usually weak, was always directly against us. Except for a few minutes now and then. Finally we had to start the engine. We arrived completely exhausted and exhausted the next morning. We checked in and then slept for the next twenty hours. Now we are waiting to discover Utila.
Levermittliv 