Måndag eftermiddag lämnade vi Grenada för att segla söderut mot Tobago
Vi sitter på nattvakt nu. Tre timmar varje pass. Det är en tuff segling så vi beslutade att vara två på varje vakt. Stundtals blåser det upp mot trettiotvå knops motvind ( sexton sekundmeter). Vågorna går höga och vinden viner i rigg och segel. Vatten slår över båten och sköljer ner i sittbrunnen med duschar av saltvatten. Vi är ensamma på havet. Inte så många båtar väljer att gå söderut från Grenada utan de flesta seglar norrut, kortare etapper. I Karibien med ett pärlband av tropiska öar med vita sandstränder och vajande palmer. Detsamma väntar oss på Tobago. Ser fram emot att komma dit. Känns exotiskt.
Då vinden blåser från ost har vi behövt kryssa med några timmar mellan varje slag. Seglingen går sakta, sakta framåt mot vårt mål då vi vid vartannat slag pressas att gå nästan i kurs tillbaka mot Grenada igen. Framför oss, norr om Trinidad. har vi ett stort område med gas- och oljeriggar. Det vill vi helst passera öster om. Det är mörkt ute nu då den stjärnklara himmelen har bytts ut mot moln och regnskurar. Som tur är så har månen dykt upp bland molnen i stället vilket ger oss en fingervisning om hur vi skall hålla kursen.
Det har varit en extremt jobbig natt med i stort sett ingen sömn. En av de tuffaste seglingarna sedan vi lämnade fastlandet i Europa. De få timmar vi legat i sängen har båten gungat och lutat så mycket så vi bokstavligt talat har lyft från madrassen ett flertal gånger. Att över huvud taget ta sig upp i sängen var ett motionspass i den kraftigt krängande båten. Likaså att gå på toaletten. Men sedan ett par timmar har vågornas höjd och aggressivitet lagt sig och vi ser land i dimman och molnen framför oss. Efterlängtat land. Har vi tur kan vi ankra innan mörkrets ankomst.
Framme
Strax före mörkret närmade vi oss Castara beach där vi möttes av Lars Soold, en vän till oss. Han kom ut i en fiskebåt vars förare visade oss vägen till bästa ankringsplatsen. Det blev ett glatt och härligt återseende här på andra sidan Atlanten. Kul!
Kvällen tillbringades på en bar/restaurang med karaoke där vi blev välkomnade med en god och färgstark rompunch. Det blev mycket sång, flöjtspelande och dans under kvällen innan vi tog oss tillbaka till Vilja för en välbehövlig natts sömn. Och oj vad gott vi sov. Nästa morgon skulle vi ordna med att cleara in båt och oss i besättningen.
Vi hade fått till oss att vi kunde åka med bil till huvudstaden, Scarborough, och immigration där, så Jan och jag åkte iväg med bil på de smala och ringlande vägarna genom regnskog och små byar i fyrtio minuter tills vi kom fram till hamnen och immigration för privatbåtar och kryssningsfartyg i Scarborough. Vi blev hänvisade genom, vad som kändes som, en trång liten bakväg och upp till andra våningen. Där stod det att vi skulle banka på dörren, vilket vi gjorde. En kvinna tittade ut och vi sa vårat ärende. Fyrtiofem minuter senare kom en annan kvinna ut som bryskt talade om för oss att alla i besättningen skulle följa med samt att båten skulle vara med. I tidigare hamnar räckte det att kaptenen gjorde allt pappersarbete. Därav vårat val att endast åka två personer. Så, det blev att åka direkt tillbaka till Castara och segla söderut. En resa på ca fyra timmar. Navigeringen var svår i mörkret men vi lyckades hitta runt ön och även att lägga till vid en boj
Vi var lite nervösa för om myndigheterna skulle acceptera att vi clearar in 2 dagar efter ankomst…kanske vi skulle bli bannlysta? Eller hamna i fängelse?
Hälsomyndigheterna ville möta oss och garantera att vi var friska. Och de kom till oss nästa dag och stämplade i alla våra papper. Härligt! Vi var friska och välkomna. Därefter gick vi till immigration där allt gick supersmidigt. Vidare till tullen. Mannen där var otroligt hjälpsam. Vi deklarerade in allt vi hade i båten o han skulle följa med ombord o dubbelkolla. På vägen mot båten sa han att han inte behövde gå ombord utan han vände och allt var klart. Vi var därmed laglig inne i Trinidad/ Tobago.
Det blev en lång segling tillbaka till Castara där vi ankrade i mörkret. Dagen efter tog vi jollen in till stranden o det höll på att sluta riktigt illa. Vågorna blev höga o bröt kraftigt mot stranden så Jan, som var i vattnet o höll båten hamnade under skrovet och trycktes ner i sanden mellan båt o sand. Det såg riktigt läskigt ut. Allt gick, som tur var, bra. Några rivsår och en svullen ankel är väl att betrakta som tur i oturen. Vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt…..
Efter en natt i Castara seglade vi söderut till en vik som heter Mount Irivine Bay där vi låg natt till lördag. Det är otroligt vackert i vikarna här och i stort sett inga andra båtar. Ljuvligt!
Nu seglar Vilja västerut i den stjärnklara natten. Imorgon räknar vi med att vara framme på Trinidad där karnevalen 2023 väntar oss
Levermittliv 