viljasailing – Sida 6

Inland Guatemala and a short trip to Florida

Efter ett par dagar i Fronteras i Rio Dulce begav jag mig ensam ut på en tio dagar lång backpacking medan Jan var kvar ombord på Vilja och jobbade med båten

After a couple of days in Fronteras in Rio Dulce, I set off alone on a ten-day backpacking trip while Jan stayed aboard Vilja and worked on the boat

Jag tog en tidig buss mot Guatemala City. Resan skulle ta allting mellan fem och elva timmar. Allt beroende på hur trafiken är, om det skett bilolyckor eller är vägarbeten och hur mycket tung lastbilstrafik det är på vägarna.

I took an early bus towards Guatemala City. The trip would take anywhere between five and eleven hours. All depending on how the traffic is, whether there have been car accidents or roadworks and how much heavy truck traffic there is on the roads.

Vi körde fram på landsvägen genom byar och odlingar och efter några timmar började klättringen uppåt genom bergspassen. Det såg väldigt torrt och bränt ut utan någon grönska på buskar och träd. Guatemala har en starkt varierande natur, mycket levande mayakultur och många aktiva vulkaner. Huvudstaden ligger på ca 1550 meters höjd och det är en stor och bullrig stad.

We drove along the country road passing villages and plantations and after a few hours the climb up through the mountain passes began. It looked very dry and burnt with no greenery on the bushes and trees. Guatemala has a highly varied nature, very vibrant Mayan culture and many active volcanoes. The capital is located at an altitude of about 1550 meters and it is a large and noisy city.

Dry countryside on the way up to Guatemala city

Resan tog, inklusive ett stopp på vägen, ca sex timmar. Vi kom fram till en busstation i utkanten av staden och jag behövde ta mig vidare till den stora busstationen där bussarna till den koloniala staden Antigua avgick ifrån. Alla pratar endast spanska men jag fick hjälp att hitta en taxi som tog mig vidare genom stadens trafik. Vid busshållplatsen skulle precis en av de otroligt charmiga och färgstarka lokalbussarna avgå och jag skyndade mig från taxi till buss och fick en sittplats långt fram i bussen

The trip took, including a stop on the way, about six hours. We arrived at a bus station on the outskirts of town and I needed to get on to the big bus station where the buses to the colonial city of Antigua left. Everyone only speaks Spanish but I was helped to find a taxi that took me through the city traffic. At the bus stop, one of the incredibly charming and colorful local buses was just about to depart and I hurried from taxi to bus and got a seat at the very front of the bus

The driver with his bus

En sak jag reflekterat över är hur alla människor i Guatemala springer överallt. Bussen stannar aldrig riktigt så man mer eller mindre springer och hoppar upp och ner från den. Förutom chauffören är det en annan man som ropar efter passagerare, tar betalt och ordnar med allt bagage och den frakt som skall med bussen. Det fraktas på taket och mannen klättrar upp dit på stegar som finns bak på bussen. Ibland sitter han där uppe långa sträckor. För att komma till stegarna finns en dörr längst bak på bussen som ofta öppnas under resans gång. Där kan man även som passagerare hoppa av och på bussen. Han springer och hämtar fraktgodset och bär det på huvudet när bussen fortfarande har fart och pringer i förväg till busshållplatserna och försöker få passagerare. Bussarna är färgstarka och väldigt speciella, som cirkusbussar. Växelspaken är enormt lång och blinkers sköter man manuellt med knappar. För att tuta finns det en vajer bakom frontrutan som chauffören trycker på

One thing I reflected on is how all the people in Guatemala are running everywhere. The bus never really stops so you more or less run and jump up and down from it. In addition to the driver, there is another man who calls for passengers, takes payment and arranges for all the luggage and the freight to be taken with the bus. It is transported on the roof and the man climbs up there on ladders at the back of the bus. Sometimes he sits up there for long stretches. To get to the steps, there is a door at the back of the bus that is often opened during the journey. There, you can also get on and off the bus as a passenger. He runs and collects the cargo and carries it on his head while the bus is still moving and calls ahead to the bus stops and tries to get passengers. The buses are colorful and very special. The gear lever is enormously long and the indicators are operated manually with buttons. To sound the horn, there is a wire behind the windshield that the driver presses

The man in red is the man who runs everywhere, taking care of payment, carrying all things and who are ”hunting” for passengers

To the left you see the bus he uses for the blinker

A door and steps up to the roof in the back

Vid busshållplatserna kommer det ombord försäljare av alla de slag som säljer allt från frukt, dryck o mat till strumpor, krämer och lotter. Det är en verklig upplevelse

At the bus stops, vendors of all kinds come on board, selling everything from fruit, drinks and food to socks, creams and lottery tickets. It is a real experience

A man who came onboard the bus singing of Jesus Christus

Resan till Antigua tog en knapp timme och väl framme i den vackra byn letade jag mig fram till hostellet jag bokat rum på. Det låg perfekt o nära både den vackra koloniala delen av byn som är med på Unescos världsarvslista, busstationen och marknaden.

The journey to Antigua took just under an hour and once I arrived in the beautiful village I found my way to the hostel I had booked a room at. It was perfectly located and close to both the beautiful colonial part of the village which is on the Unesco world heritage list, the bus station and the market.

Centrum av Antigua är vacker med sina låga pastellfärgade byggnader i spansk barockstil, spektakulära kyrkor, sevärdheter och kullerstensbelagda gator. Staden byggdes på tidigt 1600-tal. Och ständigt ser man någon av de stora vulkaner som omger staden. Varav en är en aktiv vulkan. Vid nästa tur hit hoppas jag att vi klättrar upp på en vulkan.

The center of Antigua is beautiful with its low pastel buildings in the Spanish Baroque style, spectacular churches, sights and cobbled streets. The city was built in the early 17th century. And you can always see one of the large volcanoes that surround the city. One of which is an active volcano. On the next trip here, I hope we climb a volcano.

The beautiful view of a vulcano in Antigua under Santa Catalina Arch

Soo happy to be here. It is said that Antigua is one of the places that everyone should visit in their lives

Outside the Church you can buy all sorts of food in the street

Jag promenerade runt i denna vackra stadsdel samt runt marknaden i två dagar. Det gav mig ro i kropp och själ och jag njöt av allt det vackra och det färgsprakande omkring mig.

I walked around this beautiful neighborhood as well as around the market for two days. It gave me peace in body and soul and I enjoyed all the beauty and the colorful things around me.

Det är en ynnest att få uppleva alla dessa länder och kulturer som vi kommer till. Och att resa in i landet och få se ännu mer än vackra stränder och kustnära byar ger otroligt mycket.

It is a blessing to experience all these countries and cultures that we come to. And traveling inland and getting to see even more than beautiful beaches and coastal villages gives an incredible amount.

Tredje dagen bestämde jag mig för att göra en bussutflykt till någon by en bit bort. Eftersom det var torsdag och det i byn Chichikastenango är Guatemalas största och mest färgrika marknad där på torsdagar och söndagar så var valet lätt. Än en gång fick jag åka med bussarna som jag älskar. Och det blev mycket buss! Tre stycken både dit och tillbaka så det blev sex bussar och totalt fem timmar på buss. Tredje bussen på väg till Chichikastenango slingrade sig fram på otroliga serpentinvägar med åtskilliga 180-graders kurvor. Vi klättrade dessutom upp på en höjd av ca 2000 meter över havet. Det var liv o rörelse på bussarna och stundtals väldigt fullt. Egentligen är det två sittplatser på varje sida av mittgången. Men man knör ihop sig så att det sitter två och en halv på varje sida. De två närmast mittgången har bara halva rumpan på bänken och man stöttar sig mot den som sitter på andra sidan av den smala mittgången. Jag vet för jag har provat😊

On the third day I decided to make a bus excursion to some village some distance away. Since it was Thursday and the one in the village of Chichikastenango is Guatemala’s largest and most colorful market there on Thursdays and Sundays, the choice was easy. Once again I got to ride the buses that I love. And there was a lot of bus! Three both there and back, so there were six buses and a total of five hours on the bus. The third bus heading to Chichikastenango wound its way along incredible serpentine roads with numerous 180-degree turns. We also climbed to a height of about 2000 meters above sea level. There was life and movement on the buses and sometimes very full. Actually, there are two seats on each side of the aisle. But you knot yourself so that there are two and a half on each side. The two closest to the aisle only have half their bums on the bench and you lean against the person sitting on the other side of the narrow aisle. I know because I’ve tried it

Hairpinbends on the way to Chichikastenango

Young mother with her daughter on the bus

Största upplevelsen denna dag var att åka bussarna och se folklivet ombord och längs med vägarna. Men marknaden var enorm och full av vackra hantverk som Guatemalas kvinnor tillverkar. Mitt i marknaden finns en kyrka där det hålls maya-ceremonier som jag hade turen att få se en del av. På trappstegen upp mot den vackra vita kyrkan fanns mängder av blommor. Det kom också rök från aska där något hade eldats tidigare under ceremonin. Två kvinnor svängde med en slags behållare i kedja där de hade rökelse. Och kyrkklockans dingdong hördes. Det var en färgsprakande och häftig upplevelse.

The greatest experience this day was riding the buses and seeing people’s life on board and along the roads. But the market was huge and full of beautiful handicrafts that Guatemalan women make. In the middle of the market there is a church where Mayan ceremonies are held, which I was lucky enough to see a part of. On the steps leading up to the beautiful white church were masses of flowers. There was also smoke from ashes where something had been burned earlier during the ceremony. Two women were swinging a sort of chained container in which they held incense. And the dingdong of the church bell was heard. It was a colorful and exciting experience.

Traditional colorful clothes, blankets etc

Outside the church with flowers and smoke

Old lady carrying heavy things traditionally on head and shoulders

Jag kom dit relativt sent så det blev tyvärr ett kort besök men väl värt utflykten. Dagen därpå väntade en helt annan upplevelse. Jag skulle flyga till Florida och hälsa på min son i några dagar.

I got there relatively late so unfortunately it was a short visit but well worth the trip. The next day was a completely different experience. I was going to fly to Florida and visit my son for a few days.

Det blev en lång resa från dörr till dörr men sent fredag kväll var jag framme. Under de fyra hela dagar jag var där gjorde vi utflykter till några nationalparker, spelade spel, åt goda hemmalagade middagar. På en av utflykterna, Sweetwater wetlandspark, såg vi ett flertal häftiga fåglar samt en alligator som låg i gräset alldeles vid vattnet och sov. Förutom detta köpte jag också en ny laptop vilket kändes som en födelsedagspresent. Dagarna gick fort och jag tog mig tillbaka till Guatemala City och därifrån till Jan och Vilja i Rio Dulce. Resan hem tog ca trettiosju timmar så jag var ganska utmattad.

It was a long journey from door to door, but I arrived late Friday evening. During the four full days I was there, we made trips to some national parks, played games, ate good home-cooked dinners. On one of the excursions, Sweetwater wetlands park, we saw several awesome birds and an alligator that was lying in the grass right by the water and sleeping. Apart from this, I also bought a new laptop which felt like a birthday present. The days passed quickly and I made my way back to Guatemala City and from there to Jan and Vilja in Rio Dulce. The trip home took about thirty-seven hours, so I was quite exhausted.

Tobias in a national park outside Gainsville

Jan hade, under tiden, jobbat på bra med båten i värmen. Det var en lång todo-list. Under den tiden har Jan också knutit många nya kontakter och han har både simmat i poolen, varit på bbq-kväll, film-kväll och besökt The Schack – en populär bar.

Jan had, meanwhile, worked well with the boat in the heat. It was a long todo list. During that time, Jan has also made many new contacts and he has both swum in the pool, been to a bbq night, a movie night and visited The Schack – a popular bar.

De första dagarna efter återkomst till Vilja tillbringade jag några timmar vid och i poolen varje dag. Det kändes riktigt lyxigt och underbart.

The first days after returning to Vilja, I spent a few hours by and in the pool every day. It felt really luxurious and wonderful.

En dag gjorde vi en grottutflykt tillsammans ned Eva-Lotta o Thomas på Thaleia och Dag, en svensk man på en annan båt. Det var en riktigt häftig upplevelse. Vi klättrade genom en lång och stenig canyon innan vi kom fram till grottmynningen. Där satte vi på oss pannlampor och ömsom vadade, ömsom simmade och ömsom klättrade. Det var riktigt strapatsrikt och på flera ställen kändes det som vi aldrig skulle kunna ta oss tillbaka igen. Längst in kom vi till ett ställe där vi skulle vara tvungna att hoppa från en berghylla till en annan. De flesta av oss avstod och väntade in de som faktiskt gjorde detta hopp innan vi sedan tog oss samma väg tillbaka igen.

One day we did a cave excursion together down Eva-Lotta and Thomas on Thaleia and Dag, a Swedish man on another boat. It was a really cool experience. We climbed through a long and rocky canyon before arriving at the mouth of the cave. There we put on headlamps and sometimes waded, sometimes swam and sometimes climbed. It was really strenuous and in several places it felt like we would never be able to get back. Deep inside we came to a place where we would have to jump from one ledge to another. Most of us refrained and waited for those who actually made this jump before we then took the same route back again.

Inside the cave where some jumped from one rock to another

The sun shines between all the green and rocks

Längre ner i canyonen var det dammar ned vattenfall att bada i. Vattnet i dammarna var relativt svalt men det som kom från vattenfallet var ca 70 grader celcius. Hela dagsutflykter var en minnesvärd, strapatsrik och fantastisk upplevelse

Further down the canyon there were ponds below waterfalls to swim in. The water in the ponds was relatively cool, but what came from the waterfall was about 70 degrees Celsius. Full day trips were a memorable, strenuous and amazing experience

Jan in the cooler water with 70 degrees hot water coming from the waterfall

En kväll tog vi jollen en bit bort på eftermiddagen och promenerade bort till en bar med fantastisk utsikt och vacker solnedgång. Det var Eva-Lotta o Thomas på Thaleia, Katherine från en annan båt och vi. Där tog vi en drink i solnedgången och åt en liten lätt måltid.

One evening we took the dinghy a little further in the afternoon and walked to a bar with a great view and beautiful sunset. It was Eva-Lotta and Thomas on Thaleia, Katherine from another boat and us. There we had a drink at sunset and a small light meal.

Jan, Thomas and Eva-Lotta enjoying the view and a drink

Under denna tid har vi fått ett tre sidor långt reportage publicerat i tidningen Båtliv om vår resa fram till Honduras. Jättekul!

During this time, we have received a three-page report published in the magazine Båtliv about our trip to Honduras. Great fun!

Arbetet med Vilja fortsätter. Vi väntar fortfarande på reservdel till watermakern och hoppas den blir klar inom en till två veckor då vi har tänkt oss att lämna mot nya resmål. Men innan dess skall vi ut och backpacka i ca en vecka tillsammans. Mer om det i nästa inlägg

The work with Vilja continues. We are still waiting for a spare part for the watermaker and hope it will be ready within one to two weeks as we intend to leave for new destinations. But before that, we will go backpacking for about a week together. More on that in the next post

Honduras and sailing towards Guatemala

Vi kom fram till Utila efter en av de värsta nätterna med segling vi haft. Helt utan sömn. Incheckningen gick i alla fall smidigt och vi gick därefter för att se oss omkring. Utila blev lite av en kulturchock för oss. Efter att bara ha varit på platser, i princip utan trafik och utan turister, under två månader så blev vi först nästan överväldigade av turister och fyrhjulingsmoppar i mängder. Troligen en reaktion på att vi även var väldigt, väldigt trötta. Men…vi promenerade lite, åt en god lunch på ett mysigt ”backpackerställe” och åkte sedan ut till båten och gick och lade oss runt klockan två på eftermiddagen. Vi sov nästan tjugo timmar så behovet av sömn var stort efter en vakennatt.

We arrived at Utila after one of the worst sailing nights we had. Completely without sleep. In any case, check-in went smoothly and we then went to look around. Utila was a bit of a culture shock for us. After only being in places, basically without traffic and without tourists, for two months, we were at first almost overwhelmed by tourists and quad mopeds in abundance. Probably a reaction to the fact that we were also very, very tired. But…we walked a bit, had a good lunch at a cozy ”backpacker place” and then went out to the boat and went to bed around two in the afternoon. We slept almost twenty hours, so the need for sleep was great after a awake night.

We really appreciated a beer to the lunch

Nästa dag promenerade vi runt lite mer och fick en helt annorlunda bild av staden. Den var charmig och laidback och det var inte alls så mycket trafik och turister som vi tyckte dagen innan. Varannan butik var en dykarshop som sålde dykundervisning. Utila skall vara bland det billigaste stället i hela världen att ta ett dykarcertifikat på. Jan hade lust att dyka och köpte en endags provapå-kurs. Han kom hem mycket nöjd och dagen efter hade han träningsvärk i låren. Hade vinden varit mer stabil så hade han tagit ett dykarcertifikat men tyvärr så skulle vinden vända. Utila är känt för att ha dåligt ankarfäste, och ligger vinden på från fel håll draggar man lätt. Därför blev det ingen dykarkurs och vi fick i stället tyvärr lämna Utila redan efter två nätter. Vi är glada att vi fick sett lite av ön i alla fall.

The next day we walked around a bit more and got a completely different view of the city. It was charming and laid back and there wasn’t nearly as much traffic and tourists as we thought the day before. Every other store was a diving shop that sold diving lessons. Utila must be among the cheapest places in the whole world to get a diver’s certificate. Jan wanted to dive and bought a one-day trial course. He came home very happy and the next day he had training pains in his thighs. If the wind had been more stable, he would have taken a diver’s certificate, but unfortunately the wind would change. Utila is known for having a poor grip, and if the wind is coming from the wrong direction, it drags easily. Therefore, there was no diving course and we unfortunately had to leave Utila after only two nights. We are glad that we got to see a bit of the island anyway.

A soccerteam from mainland came to Utila to meet the local team. That’s why all the people

Fourwheel motorbike are **the** thing in Utila

A fruit- and vegeteblashop on the street

Well, yes Utila was crowded with people after the ferry arrived

The high mountains in the north of mainland Honduras. Beautiful view over the mountain with many tops over 2400 meter.

Our little dinghy at the dinghydock with the sun going down

Målet blev tillbaka till French Cay på Roatan. Viken i sig är väl inte så rolig utan mer praktisk. Men…där inne visste vi att två av båtarna vi korsade Atlanten tillsammans med låg. Thaleia och Embla. Det var otroligt kul att träffa Eva-Lotta, Thomas o Erik på Thaleia och Viveca och Erik på Embla. Och det var dessutom på dagen ett år efter att vi alla kommit fram till Grenada. Första kvällen i French cay träffades vi allihopa på Thaleia efter att vi ätit middag var för oss. Det blev prat, skratt och delande av minnen, erfarenheter och anekdoter ända fram till midnatt. Tänk vad häftigt att vi var tre svenska båtar på samma lilla vik på en ö i Honduras. Overkligt! Känns lustigt nog overkligare än att vi hade korsat Atlanten.

The goal was back to French Cay on Roatan. The port itself is probably not so much fun, but more practical. But…in there we knew that two of the boats we crossed the Atlantic with were. Thaleia and Embla. It was incredibly fun to meet Eva-Lotta, Thomas and Erik at Thaleia and Viveca and Erik at Embla. And it was also on the day one year after we all arrived in Grenada. The first evening in French cay we all met at Thaleia after we had dinner by ourselves. There was talk, laughter and sharing of memories, experiences and anecdotes until about midnight. Think how cool that we were three Swedish boats in the same small bay on an island in Honduras. Unreal! Funnily enough, it feels more surreal than that we had crossed the Atlantic.

Starka vindar skulle komma in dagen efter och vi förberedde oss alla genom att förstärka förtöjningar, se över att inget låg och skavde, inget låg löst på däck och att flytvästar, ficklampor, intercom och kniv låg framme. Lite orolig stämning var det i båtarna och vi på Vilja hade gjort upp en plan på hur vi skulle göra om mooringbojen släppte. Jan skulle hantera båten o försöka backa upp mot vind och jag skulle snabbt fram på däck och kapa alla linor.Vi la oss med ankaralarm på, på mobilerna, med en snäv radie. Bättre att bli väckta en gång för mycket. Jan la sig i sittbrunnen för att vara raskt på plats. Vid 23.30 vaknar Jan av ett brak och röster som ropar och skriker ” boga”, ”styr upp mot vinden”, ”sväng styrbord” mm mm

Strong winds would come in the next day and we all prepared by reinforcing moorings, checking that nothing was chafing, nothing was loose on the deck and that life jackets, flashlights, intercom and knives were out front. There was a bit of an uneasy atmosphere in the boats and we at Vilja had drawn up a plan on what to do if the mooring buoy was released. Jan would handle the boat and try to back up against the wind and I would quickly go up on deck and cut all the lines. We went to bed with the anchor alarm on, on the mobiles, at a tight angle. Better to be woken up one too many times. Jan lay down in the cockpit to be on the spot quickly. At 23.30 Jan wakes up to a crash and voices calling and shouting ”bow”, ”steer upwind”, ”turn starboard” etc etc

Emblas mooringboj hade släppt från botten och bredsidan av den tjugo ton tunga båten dundrade in i Thaleias pulpit. Det blev, på endast några sekunder, full aktivitet på båda båtarna. Embla lyckades styra bort från Thaleia och efter mycket jobb lyckades de få bort linor till mooringboyen. Därefter kunde de lägga i sin dragg och hade tur som fick ankarfäste direkt. Båda båtarna hade fantastisk tur i oturen. Det blev inga större skador på någon av dem och de skador som blev kunde i stort sett repateras redan nästa dag. Men chocken satt i och vi var många båtar som var vakna och hade vakt resten av den natten.

Embla’s mooring buoy had released from the bottom and the broadside of the twenty-ton boat thundered into Thaleia’s pulpit. There was, in just a few seconds, full activity on both boats. Embla managed to steer away from Thaleia and after a lot of work they managed to get the lines to the mooring boy off. After that, they were able to put in their move and were lucky to get hold immediately. Both boats had fantastic luck in their misfortune. There was no major damage to any of them and the damage that was done could be repaired the very next day. But the shock was in and we were many boats that were awake and on watch for the rest of that night.

All boats in French Cay. Embla, Vilja and Thaleia. Thank you for video Thaleia

Kvällen efter var vi ombord på den brittiskflaggade båten Far Out och umgicks. Jättetrevligt. Och kvällen därpå var det samling i vår sittbrunn. Sånt är livet oss långfärdsbåtar emellan. Thaleia skulle dagen efter segla mot Belize. Den natten blåste det också en hel del. Nu från öst i stället för från väst. Och många satt på vakt i sina båtar hela den natten också. Tack Thaleia för foton.

The following evening we were on board the British-flagged boat Far Out and hung out. Very nice. And the following evening there was a gathering in our cockpit. Such is life between us long-distance boats. Thaleia was to sail for Belize the next day. That night it was also quite windy. Now from the east instead of from the west. And many sat on watch in their boats all that night too. Thank you Thaleia for photos.

Happy sailors. Kristin, Erik and Eva-Lotta

Both Embla and Thaleia visited Vilja. Here Viveca, Kristin, Erik and Eva-Lotta

Vindarna skulle blåsa upp ännu mer på lördagen. Det enda som då skulle skydda oss var ett rev. Annars var det öppet hav. Oändligt långt öppet hav.

The winds would pick up even more on Saturday. The only thing that would protect us then was a reef. Otherwise it was open sea. Infinitely long open sea.

Erik from Thaleia, Jan and me on the way to Coxen hole

Minst sex båtar flyttade på sig denna dag. Bland de sex var både vi, Embla och Far out. Vi åkte först och fyllde vatten. Watermakern fungerade bara ett par dagar när den lagades sist så nu står vi utan möjlighet att göra eget vatten igen. Nu är vi så vana vid att snåla på vattnet så det fungerar bra. Men tänk vad skönt det skulle vara om den kunde bli lagad permanent.

At least six boats moved this day. Among them were both us, Embla and Far out. We went first and filled water. The watermaker only worked for a couple of days when it was last repaired, so now we are left without the possibility of making our own water again. Now we are so used to skimping on the water so it works well. But think how nice it would be if it could be fixed permanently.

Jan trying to fix the watermaker….once again

Fem av oss båtar seglade till den charmiga staden West End som ligger just längst i västra ändan av Roatan. Embla och vi åkte in till byn och promenerade på eftermiddagen. Vi hittade en mysig bar vid vattnet och satte oss ner och tog var sin happy hour gin & tonic, pratade och njöt av en fantastisk solnedgång. Detta skulle bli vår sista kväll i Honduras för nästa förmiddag seglar vi vidare mot nya äventyr.

Five of us boats sailed to the charming town of West End which is right at the far western end of Roatan. Embla and we went into the village and walked in the afternoon. We found a cozy bar by the water and sat down and each had a happy hour gin & tonic, chatting and enjoying an amazing sunset. This would be our last evening in Honduras because the next morning we sail on to new adventures.

Lovely weather with almost no wind and lot of sunshine

Sååå spännande! Nu är vi på väg mot Guatemala och Rio Dulce. Det är en ca ett dygns segling från Roatan till Cabo de Tres Puntas. Här ligger vi över natten måndag till tisdag och inväntar första högvattnet i dagsljus på tisdagen. För att komma in i Rio Dulce behöver vi ta oss över en stor sandbank. Vilja som sticket nästan 2,10 meter djupt kommer inte över själv. Till hjälp kommer vi ha två båtar. En som drar oss och en som tippar oss från masttoppen ner mot ena sidan. Det gäller att ha stuvat ordentligt inne i båten så inte en mikrovågsugn, böcker eller travar med kläder eller annat löst kommer flygande. Allt på däck måste också vara ordentligt surrat

So exciting! Now we are on our way to Guatemala and Rio Dulce. It is about a one-day sailing from Roatan to Cabo de Tres Puntas. Here we lie overnight Monday to Tuesday and wait for the first high water in daylight on Tuesday. To enter the Rio Dulce we need to cross a large sandbar. Will that the sting almost 2.10 meters deep will not get over by itself. We will have two boats to help. One that pulls us and one that tips us from the top of the mast down to one side. It is important to have stowed properly inside the boat so that a microwave oven, books or stacks of clothes or other loose items do not come flying. Everything on the deck must also be properly lashed down.

Men innan dess har vi ett dygn på sjön. Vi får ”länskryssa” då vinden ligger in rakt i aktern. Det betyder att vi zickzackar oss framåt även om vi har vinden med oss. Allt för att slippa ligga mer eller mindre still med fladdrande segel som det blir i platt läns.

But before that we have a day on the lake. We get ”county cruise” as the wind is right in the stern. This means that we zigzag forward even if we have the wind with us. Everything to avoid lying more or less still with fluttering sails as happens in a flat bilge.

Jag sitter nu på kvällens och nattens vakt efter att ha ätit middag. Solnedgången var vacker och färgstark och månen kom upp och sken som en väldigt glad mun. Nymånen är ju liggande här i stället för från sidan som den är i norra Europa. Man blir glad av att se den le så stort mot oss. Några timmar senare är mörkret ganska kompakt runt oss. Lanternorna lyser och en och annan stjärna men den glada månen syns inte längre till. Motorns brummande är sövande. Önskar vi slapp gå för motor för nattpassen blir så meditativa när vi seglar fram. Men det är bara att acceptera att vi för en gångs skull har en tid att passa. Det händer högst någon gång pr månad som tur är.

I am now on the evening and night watch after having dinner. The sunset was beautiful and colorful and the moon rose and shone like a very happy mouth. The new moon is lying here instead of from the side as it is in northern Europe. It makes you happy to see it smile so big at us. A few hours later, the darkness is quite compact around us. The lanterns shine and the occasional star, but the happy moon is no longer visible. The hum of the engine is lulling. I wish we didn’t have to drive the engine because the night shifts become so meditative when we sail forward. But we just have to accept that for once we have a time to fit. It happens at most once a month, luckily.

Vilja seglar fram i knappt tre knop någon timme efter avgång och det är väldigt sövande ombord med vågor som nästan vaggar oss till slummer. Vi inser efter några timmar att det kommer ta alldeles för lång tid så vi drar in rullgenuan och startar järngenuan i stället ( motorn). Vi behöver hålla minst fem knop och vi behöver styra rakt mot målet för att hinna fram i dagsljus

Vilja sails along at just under three knots an hour or so after departure and it is very sleepy on board with waves that almost lull us to sleep. We realize after a few hours that it will take far too long so we pull in the furling genoa and start the iron genoa instead (the engine). We need to maintain at least five knots and we need to steer straight towards the target to arrive in daylight

Klockan har nu passerat midnatt och det närmar sig passbyte klockan 02.00. Det kompakta mörkret har bytts ut mot en fantastisk stjärnhimmel som fortsätter i det oändliga. Med jämna mellanrum spanar jag ut i mörkret för att se om det är någon fiskebåt som närmar sig. Det händer att segelbåtar blir attackerade utanför Honduras kust. Men allt är lugnt än så länge i alla fall och vi hoppas att det håller i sig

It is now past midnight and it is approaching passport change at 02.00. The compact darkness has been exchanged for a fantastic starry sky that goes on endlessly. At regular intervals I look out into the darkness to see if there is a fishing boat approaching. It happens that sailboats are attacked off the Honduran coast. But everything is calm so far anyway and we hope it will last

It was no wind and strong sun. So totally wet from the heat

Totally calm weather when we arrived at Cabo de Tres Puntas

Washing Clothes after we put the anchor down on Cabo de Tres Puntas

När vi efter en natt närmade oss ankringsplatsen vid Cabo de Tres Puntas möttes vi av några delfiner som simmade med båten en lång stund. Det är alltid samma lycka när man ser dem och de leker med båten

When we approached the anchorage at Cabo de Tres Puntas after one night, we were met by some dolphins that swam with the boat for a long time. It is always the same happiness when you see them and they are playing with the boat

And when they play with the boat it’s magical

Nu blir det en dag och natt i lugn och ro. Imorgon börjar ett nytt spännande äventyr

Now it will be a day and night in peace and quiet. Tomorrow begins a new exciting adventure

Belize Cays again

Tillbaka i båten och tillbaka i Placencia. Det var uppiggande och intressant med en kulturell utflykt men samtidigt skönt att vara hemma i segelbåten igen. Nu hoppas vi komma ut i Belize skärgård med alla cays.

Back in the boat and back in Placencia. It was invigorating and interesting with a cultural excursion, but on the same time, nice to be back home in the sailboat. Now we hope to get out into the Belize archipelago with all the cays.

En fascinerande upplevelse med att segla i Belize är att man kan vara ute på havet i flera timmar utan att se en enda annan båt. Visst händer det att det är några andra båtar vid en populär cay men oftast är man ensam i paradiset. På en del av dessa cays, framförallt utanför Placencia, kommer det turbåtar ett par timmar på dagen. Men på kvällen har man ön för sig själv igen. Turismen är, som sagt, i sin vagga här med några få undantag.

A fascinating experience with sailing in Belize is that you can be out at sea for hours without seeing a single other boat. Of course it happens that there are a few other boats at a popular cay, but usually you are alone in paradise. On some of these cays, especially outside Placencia, there are tour boats for a couple of hours a day. But in the evening you have the island to yourself again. Tourism is, as I said, in its infancy here with a few exceptions.

Looks like open sea but here are coralreefs everywhere

Vi sticker tyvärr ofta för djupt, 2.10, vilket begränsar oss mer än vi önskar. Många cays kommer vi inte fram till över huvud taget även om det ser ut att vara öppet hav och vi måste ofta släppa ankaret långt ut från de vi faktiskt kan komma fram till. Det beror på korallreven som är en egen värld under havsytan. För att navigera oss fram använder vi en bok av Freya Raucher som med sina handritade kartor och utförliga beskrivningar är som en bibel för alla seglare.

Unfortunately, our draft is too deep, 2.10 meters, which limits us more than we wish. We don’t reach many cays at all, even if it looks like open sea, and we often have to drop the anchor far from the ones we can reach. It depends on the coral reefs that are one own world under the sea surface. To navigate our way, we use a book by Freya Raucher, which with its hand-drawn maps and detailed descriptions is like a bible to all sailors.

Vi stannade i Placencia ett par dagar innan vi åkte ut mot nya mål. Båten behövde städas och fixas med och vi hade mycket tvätt som skulle tvättas. Även i detta liv finns det en vardag och praktiska saker som måste ordnas. Det var skönt att inte stressa iväg någonstans dessutom. Men efter två dagar satte vi kursen i rak motvind och motström mot idylliska Moho Cay. En palmklädd ö några timmar från Placencia.

We stayed in Placencia for a couple of days before heading out to new destinations. The boat needed cleaning and fixing and we had a lot of laundry to wash. Even in this life there are everyday and practical things that have to be arranged. It was also nice not to rush off somewhere. But after two days we set course in straight headwind and headwind towards idyllic Moho Cay. A palm-covered island a few hours from Placencia.

A dream to sit here looking out on the sea

Hundred of palmtrees, with a lot of coconuts

Vilja out in the sea and we took the dinghy in on shore

Än en gång har vi kommit till ett paradis med kristallklart turkost vatten, fantastiska rev och en palmklädd sandö. Tror aldrig vi tröttnar på det. Stillheten, utsikten och känslan av att vara i paradiset. Dagarna gick sin gilla gång och en dag blev plötsligt till tre. Vi njuter i sanning av varenda dag. Tänk att få leva det liv vi verkligen älskar och önskat oss!

Once again, we have arrived at a paradise with crystal clear turquoise water, fantastic reefs and a palm-clad sand island. I don’t think we’ll ever get tired of it. The silence, the view and the feeling of being in paradise. The days went by and one day suddenly turned into three. We truly enjoy every single day. Imagine living the life we really love and wished for!

Turquoise crystal clear water with palmtrees

På Moho bor det två män som sköter om ön. De städar, krattar och tar in betalning från gästande båtar och dagturister. Och viktigast av allt, de serverade kokosnötrom! Vi beställde var sin och de gick då ut bland palmerna med sina machete och högg ner två kokosnötter. Vi fick dricka ur en del av kokosnötvattnet och sedan fyllde de på med mörk rom. Ända upp till kanten så de snålade inte. Det var jättegott och en kul grej på en paradisisk palmklädd lite cay.

There are two men living on Moho who take care of the island. They clean, rake and collect payment from visiting boats and day tourists. And most importantly, they served coconut rum! We each ordered one and they then went out among the palm trees with their machetes and chopped down two. We got to drink some of the coconut water and then they topped it up with dark rum. Right up to the edge so they didn’t skimp. It was delicious and a fun thing to do on a paradisiacal palm-covered little cay.

It must be a dream to have this as workplace. He has worked here for five years and still loves it

Lovely place to relax and look at the phone

Det blåste en hel del och våra möjligheter att hitta en ny plats där vi får lä bakom en pytteliten ö var begränsad.Vi stannade därför i tre nätter innan vi begav oss tillbaka till Ranguana Cay. Där hade vi ju varit förut och visste ungefär hur bra ankaret grävde sig ner i sanden och att vi kunde komma relativt nära. Väl framme blev vi mötta med glada hälsningar då de kom ihåg oss. Även här stannade vi och badade och kopplade av i tre dagar. Vinden fortsatte tyvärr blåsa vilket gjorde det svårare för oss att ta oss iland med dingen och att snorkla var uteslutet.

It was very windy and our opportunities to find a new place where we could shelter behind a tiny island were limited. We therefore stayed for three nights before heading back to Ranguana Cay. We had been there before and knew approximately how well the anchor dug into the sand and that we could get relatively close. Once there, we were greeted with happy greetings as they remembered us. Here too we stayed and bathed and relaxed for three days. Unfortunately the wind continued to blow which made it more difficult for us to get ashore with the dinghy and snorkeling was out of the question.

Ranguana is a real Robinson Cruise Island

Shell of a Conch. Widely eaten in the Caribbean

Weather is not more difficult than this 😘

Walking on the beach

Då vinden skulle tillta ytterligare beslutade vi oss för att åter gå in till Placencia. Med sorg eftersom vi så gärna hade velat komma till fler cays som ligger längre bort. Men, Placencia är ju en fin liten stad i alla fall. Med många serveringar o barer – även med livemusik.

As the wind was about to pick up, we decided to go into Placencia again. With sadness because we would have loved to come to more cays that are further away. But, Placencia is a nice little town anyway. With many restaurants and bars – also with live music.

The ”Lyrical King” dedicates almost all his songs to someone in the audience

The Lyrical King of Placencia. He is said to have played with both Bob Marley and The Rolling Stones

Här har vi, läs Jan, tagit tag i att försöka reparera både watermaker och plotter som båda har varit ur funktion i över en månad. Vi köpte fem stora tjugolitersdunkar med dricksvatten redan innan vi lämnade Honduras för dricksvatten måste alltid finnas i denna värme. Till allt annat har vi fått snåla, men det går alldeles utmärkt att använda saltvatten till t ex disk och dusch om man måste. Det enda är att allt rostfritt börjat rosta och våra kroppar och håret längtar efter en lång dusch i sötvatten.

Here, read Jan, we have taken to trying to repair both the watermaker and the plotter, which have both been out of order for over a month. We bought five large twenty liter cans of drinking water even before we left Honduras because drinking water must always be available in this heat. For everything else, we have been allowed to be stingy, but it is, for example, perfectly possible to use salt water for dishes and showers if you have to. The only thing is that everything stainless has started to rust and our bodies and hair are longing for a long shower in fresh water.

Plottern visade sig vara strömtillförseln som är dålig. Nu har vi gjort en tillfällig lösning och det fungerar igen. Likaså fungerar watermakern. Där var det en del, ett relä, som hade ärgat. Nu håller vi alla tummar och tår för att de båda fortsätter fungera.

The plotter turned out to be the power supply that is bad. Now we have made a temporary solution and it works again. Likewise, the watermaker works. There was a part, a relay, that had been upset. Now we’re all keeping our fingers and toes crossed that the both continue to work.

Väder och framförallt vind gjorde att vi, till stor besvikelse, tyvär inte kom ut igen. Vi ville inte riskera att dragga eller på annat sätt stöta emot koraller. Inte bara det att båten skulle kunna skadas. Dessutom väntar dryga böter och straff den som stöter emot koraller.

Unfortunately, the weather and above all the wind meant that we didn’t get out again, much to our disappointment. We didn’t want to risk pulling or otherwise bumping into corals. Not only that the boat could be damaged. In addition, hefty fines and penalties await those who collide with corals.

Vårt visum på en månad löpte dessutom ut, alldeles för fort, och vi checkar ut och lämnar Belize efter fyra härliga veckor. Ett land vi tagit till oss med sin vackra natur, vänliga människor och fantastiska mayakultur.

Also, our one month visa expired, way too soon, and we are checking out and leaving Belize after four lovely weeks. A country we embraced with its beautiful nature, friendly people and fantastic Mayan culture.

Vi seglar fram i sakta mak. Endast fyra knop. Vi är på väg tillbaka till Honduras och till ön Utila som vi aldrig kom till när vi var i Honduras sist. Båten gungar lite lätt och sövande genom vågorna. I denna fart är vi framme runt 04.00 imorgon bitti så vi kommer behöva sakta ner farten ytterligare för att slippa komma fram när det fortfarande är mörkt.

We sail forward at a slow pace. Only four knots. We are on our way back to Honduras and to the island of Utila which we never got to when we were in Honduras last time. The boat sways slightly and sleepily through the waves. At this speed we will arrive around 04.00 tomorrow morning so we will have to slow down further to avoid arriving when it is still dark.

Just det problemet infann sig inte…Natten blev betydligt svårare och jobbigare än vi någonsin kunde ana. Från mörkrets inbrott började vinden snurra från alla håll och kanter. Vindstyrkan varierade lika mycket. Från en minut till en annan kunde vinden vrida 180 grader och hur vi än försökte parera så verkade vinden gå rakt emot oss. Under några timmar styrde vi alla väderstreck och 360 grader runtomkring men vinden, som oftast var svag, var alltid rakt emot oss. Utom ett par minuter då och då. Till sist fick vi starta motorn. Vi kom fram alldeles slutkörda och utmattade nästa morgon. Vi checkade in och sov sedan i nästa tjugo timmar. Nu väntar vi på att upptäcka Utila.

That particular problem did not occur…The night turned out to be significantly more difficult and troublesome than we could have ever imagined. From the onset of darkness, the wind began to spin from all directions and edges. Wind strength varied just as much. From one minute to another, the wind could turn 180 degrees and no matter how we tried to parry, the wind seemed to go straight at us. For a few hours we steered all directions and 360 degrees around but the wind, which was usually weak, was always directly against us. Except for a few minutes now and then. Finally we had to start the engine. We arrived completely exhausted and exhausted the next morning. We checked in and then slept for the next twenty hours. Now we are waiting to discover Utila.

Belize inland with mayatemples

Nu började vårt äventyr inåt land i Belize. Ett litet och tämligen outforskat land dit turismen precis börjat leta sig in. Landet blev självständigt så sent som 1981 och huvudstaden, Belmopan, är en av världens nyaste och minsta. Namnet är bildat av Bel som i Belize och floden Mopan.

Now our inland adventure in Belize began. A small and fairly unexplored country where tourism has just started to find its way. The country became independent as late as 1981 and the capital, Belmopan, is one of the world’s newest and smallest. The name is formed from Bel as in Belize and the Mopan River.

Waiting for the car to pick us up to the rent-a-car company

The pickup-car had a sign with Jan Bruce

Vi hyrde bil i fyra dagar och körde först söderut mot ”The deep south”. Längst ner i sydvästra hörnet av Belize med närhet till Guatemala. Här är största delen av befolkningen Maya och de lever fortfarande ett traditionsrikt maya-liv. Men, som tur är, utan att offra barn till gudarna. Vi kom aldrig in i någon by för att kunna titta närmre på hur de lever men såg många av de traditionella enkla husen av trä med någon form av bast- eller palmbladstak på, längs med vägarna. Efter att ha kört på en lång, lerig och ojämn väg kom vi fram till Mayaruinen Lubaantun som betyder ”the place of the fallen stones”. Det byggdes upp i perioden 730 – 860 e.Kr. Här, liksom hela vår resa längst i söder var vi de enda turisterna. Unik känsla att vara ensamma på en mayaruin. Ruinen var inte restaurerad på samma sätt som många andra ruiner utan det var mer stenblock i högar, delvis restaurerat. Denna arkeologiska plats är känd för att vara konstruerad på ett ovanligt sätt för denna tidsepok. Vi fick en bild av hur det hade sett ut innan byn övergavs för drygt ett tusen år sedan.

We rented a car for four days and first drove south towards ”The deep south”. At the bottom of the southwest corner of Belize with proximity to Guatemala. Here, most of the population is Mayan and they still live a traditional Mayan life. But, luckily, without sacrificing children to the gods. We never got into any villages to get a closer look at how they live but saw many of the traditional simple wooden houses with some kind of bast or palm leaf roof on them, along the roads. After driving on a long, muddy and uneven road, we arrived at the Mayaruinen Lubaantun which means ”the place of the fallen stones”. It was built in the period 730 – 860 AD. Here, like our entire trip further south, we were the only tourists. Unique feeling to be alone on a Mayan ruin. The ruin was not restored in the same way as many other ruins but it was more stone blocks in piles, partially restored. This archaeological site is known for being constructed in an unusual way for this era. We got a picture of what it had looked like before the village was abandoned just over a thousand years ago.

Ruins and trees in the middle everywhere

Lubaantun is in the middle of the rainforest

And traditional dance from the mayaperiod

Vi tog oss vidare med bilen och hittade en väldigt enkel restaurang där vi kunde äta lunch. Ris, bönor och kyckling. Ris och bönor, ofta med kyckling, är den traditionella maten, vid sidan av burritos, tortilla och tacos, som äts över hela Centralamerika. Vi betalade ca hundratjugo kronor för mat för tre personer inkl dryck. Billigt och bra. Belize är annars mycket dyrare än alla grannländer här omkring.

We went further by car and found a very simple restaurant where we could have lunch. Rice, beans and chicken. Rice and beans, often with chicken, are the traditional food, along with burritos, tortillas and tacos, eaten throughout Central America. We paid about one hundred and twenty kroner for food for three people including drinks. Cheap and good. Belize is otherwise much more expensive than all the neighboring countries around here.

The small restaurant and shop on a remote mayan village

När vi sett det vi ansåg att vi hann i södra Belize åkte vi mot nordvästra delen av landet. Vårt mål var San Ignacio som är centrum för norra delens alla sevärdheter. Vägen dit gick delvis på den vackra vägen med det poetiska namnet ”Hummingbird highway”. Här slingrade sig vägen mellan fruktodlingar, grönska och vid foten av bergskedjan Maya mountains.

When we had seen what we thought we had in southern Belize, we headed towards the northwestern part of the country. Our destination was San Ignacio, which is the center of all the attractions in the north. The way there was partly on the beautiful road with the poetic name ”Hummingbird highway”. Here the road wound between orchards, greenery and at the foot of the Maya mountains.

Roadsigns with warning for Tapir, Jaguar and a kind of deer

We saw some wild animals. Here a Silkmonkey.

And a Pizote/Coatimundi/Coati…chose your language

I San Ignacio bodde vi på ett enkelt men rent guesthouse. Men även där det är rent finns det kackerlackor o en kväll kröp det runt en stor kackerlacka i min säng. Den gömde sig sedan under sängen och vi såg den inte mer.

In San Ignacio we stayed at a simple but clean guesthouse. But even where it’s clean there are cockroaches, and one evening a large cockroach crawled around in my bed. It then hid under the bed and we never saw it again.

Nästa dag tog vi bilen till en ”bilfärja” som skulle ta oss över Mopan river till Mayaruinen Xunantunich. Färjan var ett äventyr i sig själv. Det var plats till fyra bilar åt gången och endast föraren fick sitta i bilen. Vi andra fick gå upp på färjan och stå längst fram. Kabelfärjan drivs manuellt av en man som vevar på en vev och det är linor på var sida av färjan. En upplevelse att få vara med om.

The next day we took the car to a ”car ferry” that would take us across the Mopan river to the Xunantunich Mayan ruins. The ferry was an adventure in itself. There was room for four cars at a time and only the driver was allowed to sit in the car. The rest of us had to get on the ferry and stand at the front. The cable ferry is operated manually by a man cranking a crank and there are ropes on each side of the ferry. An experience to be a part of.

Here is the man cranking the ferry over the river

Väl över på andra sidan åkte vi till mayaruinen Xunantunich. Här var det ett flertal restaurerade tempel vilka vi fick lov att klättra upp på. Det var brant och svettigt. Utan några som helst skyddsanordningar. Väl uppe på den högsta byggnaden, El Castillo, var det en fantastisk utsikt 360 grader runtom. Detta tempel skall vara den näst högst belägna byggnaden i hela Belize. Det är endast ett annat Mayatempel i närheten som är högre. Det var lite skrämmande att stå där högst upp och vi höll i oss ordentligt i stenblocken för att inte tappa balansen. Det är fascinerande att föreställa sig hur livet kunde ha varit på dessa arkeologiska platser när de var bebodda.

Once on the other side, we went to the Mayan ruins of Xunantunich. Here there were several restored temples which we were allowed to climb. It was steep and sweaty. Without any protective devices whatsoever. Once up on the tallest building, El Castillo, there was a fantastic 360 degree view all around. This temple is supposed to be the second highest building in all of Belize. There is only one other nearby Mayan temple that is taller. It was a little scary to stand there at the top and we held on tightly to the boulders so as not to lose our balance. It is fascinating to imagine what life might have been like at these archaeological sites when they were inhabited.

It was really steep climbing high up to the top

Jan on top of the ruin. It’s the second highest built building in Belize….and no fence to hold on to

When the mayas lived here the side of the temples was covered with stonecarvings of goods etc.

Now we are really high up and the view 360 degrees is fantastic

Holding on to the rocks. It was a bit scary

We climbed up all those stairs and many more all the way to the top

På kvällen åt vi middag på en gatuservering som var otroligt populär bland lokalbefolkningen. Jättegoda små tacos med starka såser till. Det blev tidig sänggång då vi skulle upp på spännande heldagsturer nästa dag.

In the evening we had dinner at a street restaurant that was incredibly popular with the locals. Great little tacos with strong sauces. It was an early bedtime as we were going on exciting full-day tours the next day.

Waiting for dinner at the streetrestaurant

Jag, Kristin, åkte över gränsen till Guatemala för att se den stora och mäktiga Mayaruinen Tikal.

På vägen dit råkade vi ut för en bilolycka, en annan bil körde in i sidan på vår minibuss. Som tur var skadades ingen och bilen gick att köra vidare.

I, Kristin, went over the border to Guatemala to see the great and mighty Mayan ruins of Tikal.

On the way there we had a car accident, another car ran into the side of our minibus. Fortunately, no one was injured and the car was able to drive on.

Early morning on the way to Guatemala and Tikal

Car accident in Guatemala. The Police came really fast and I think they solved it

Tikal, som är en gammal Maya stad, är verkligen en imponerande plats där flera av templen , pyramider, ”Grand plaza” och ceremoniella platser är restaurerade så man får en inblick i hur det sett ut när Tikal beboddes. Det är en av de största arkeologiska platserna från Mayaperioden. Området har varit bebott ända sedan ca 700 f.Kr. Senare blev Tikal ett viktigt kulturellt och ceremoniellt centrum under mayaperioden. Det var verkligen fascinerande och imponerande att gå runt bland alla tempel och arkeologiska lämningar och att gå klättra upp till toppen av flera av dem. Det högsta templet hade tvåhundra trappsteg i trä upp och utsikten var fantastisk! Fyra timmar där räckte inte för att se hela det fantastiska området men vi hann se höjdpunkterna. Mayakulturen är fascinerande men det finns inte möjlighet att berätta om den här. Det var också kul att få se lite av gatulivet i Guatemala på vägen dit och tillbaka.

Tikal, which is an ancient Mayan city, is truly an impressive place where several of the temples, pyramids, ”Grand plaza” and ceremonial sites have been restored so you get an insight into what it looked like when Tikal was inhabited. It is one of the largest archaeological sites from the Mayan period. The area has been inhabited since about 700 BC. Later, Tikal became an important cultural and ceremonial center during the Mayan period. It was really fascinating and impressive to walk around among all the temples and archaeological remains and to climb to the top of several of them. The highest temple had two hundred wooden steps up and the view was amazing! Four hours there was not enough to see the whole amazing area but we managed to see the highlights. The Mayan culture is fascinating but there is no way to tell about it here. It was also fun to see a bit of street life in Guatemala on the way there and back.

View from the pyramider. You can see the tallest temple to the right

One of the two temples on each side of the plaza

It was about two hundered steep steps to the top of the tallest temple in Tikal

Samma dag gjorde Jan och Johanna en heldagsutflykt till det enorma grottområdet Actun Tunichil Muknal, oftast kallat ATM. Det var en krävande och strapatsrik vandring dit. När bussen stannade fick man en hjälm, pannlampa och flytväst. Mobiler och kameror fick lämnas i bussen.Tre gånger gick vandringen till grottan genom vatten varav vattnet gick upp till halsen den ena gången. För att komma in i grottan fick man simma på tre meter djupt vatten via en timglasformad ingång in till grottan. Grottsystemet var enormt – totalt fem kilometer in. Det var stundtals rum stora som i en katedral och stundtals fick man krypa genom trånga öppningar. Även inne i grottan fick man stundtals vada och simma. Vid ett tillfälle var passet så smalt i vattnet så man fick hasa sig fram på rumpan med endadt halsen genom den smalaste och vassa öppningen. Från taket och från marken var det otroliga och vackra formationer av stalsktiter, metall och kalksten. Grottan hade används till bl a offerceremonier och det fanns flera skelett från Mayatiden framgrävda. Detta var en äventyrlig och oförglömlig upplevelse mycket tack vare en fantastisk och historiebetättande guide. Alla foton är från resebyrån.

On the same day, Jan and Johanna made a full-day excursion to the huge cave area of Actun Tunichil Muknal, usually called ATM. It was a demanding and strenuous trek there. When the bus stopped, you were given a helmet, headlamp and life jacket. Mobile phones and cameras had to be left in the bus. Three times the hike to the cave went through water, of which the water was up to the neck on one occasion. To enter the cave, one had to swim in three meters of deep water via an hourglass-shaped entrance to the cave. The cave system was huge – a total of five kilometers in. Sometimes the rooms were as big as in a cathedral and sometimes you had to crawl through narrow openings. Even inside the cave, you sometimes had to wade and swim. At one point the pass was so narrow in the water that you had to rush forward on your butt with only your neck through the narrowest and sharpest opening. From the roof and from the ground there were incredible and beautiful formations of stalsktite, metal and limestone. The cave had been used for, among other things, sacrificial ceremonies and there were several skeletons from the Mayan period unearthed. This was an adventurous and unforgettable experience thanks to a fantastic and fascinating guide. All photos are from the travelagency.

Inside the cave with stalactites in a cathedral-like room

Some sceletons have been found inside the cave. This one was the most preserved

Another skull of a face. Maybe an offer to the goods

På kvällen gick vi till gaturestsurangen och åt en god middag igen. Lika billigt som kvällen innan.

In the evening we went to the street restaurant and had a good dinner again. As cheap as the night before.

Nästa dag var det dags för Johanna att åka hem. Vi körde henne till flygplatsen i Belize City via huvudstaden Belmopan. Där vi stannade på den stora och färgstarka marknaden för att köpa grönsaker och äta lunch. När vi lämnat Johanna körde vi in i Belize city men vi upplevde att det inte var så mycket att se där utan körde tillbaka till Placencia i stället.

The next day it was time for Johanna to go home. We drove her to the airport in Belize City via the capital, Belmopan. Where we stopped at the large and colorful market to buy vegetables and have lunch. When we left Johanna we drove into Belize city but we felt that there was not much to see there and drove back to Placencia instead.

Papaya and lettuce in the colourful market

Yes…we bought some vegetables and fruits

Simple but lovely lunch at the market. Tilapia from the river with tortilla and vegetables

Dagen därpå gick vi till polisstationen för att anmäla att vi förlorat vår hobbydrönare dagen då vi åkte iväg på vår rundresa. Vi upptäckte det under tiden som vi var på biluthyrningsfirman och åkte då direkt tillbaka till där vi blev upphämtade en timma tidigare. Drönaren var inte där så sanningen blev den stulen när vi väntade på bilen som skulle plocka upp oss eller så glömde vi den och någon hann ta den den timme vi var borta. Hur som helst så anmälde vi det till polisen sex dagar senare men vi kunde inte få ut en rapport förrän om ca två veckor så vi trodde vi förlorat den utan att kunna få ersättning från försäkringsbolaget. Men nästa dag tog polisen kontakt med oss och sa att de hittat drönaren. Vi gick dit och hämtade upp den och var både väldigt glada och imponerade av Belize polis.

The next day we went to the police station to report that we lost our hobby drone the day we left on our tour. We discovered it while we were at the car rental company and then went straight back to where we were picked up an hour earlier. The drone wasn’t there so the truth was it was stolen while we were waiting for the car to pick us up or we forgot it and someone managed to take it the hour we were gone. Anyway, we reported the 4 to the police six days later but we couldn’t get a report out until about two weeks so we thought we lost it without being able to get compensation from the insurance company. But the next day the police contacted us and said they found the drone. We went there and picked it up and were both very happy and impressed with the Belize police.

Nu har vi ca tio dagar kvar i Bglize och förhoppningsvis kommer vi ut till fler vackra Cays där vi kan bada och snorkla.

Now we have about ten days left in Bglize and hopefully we will get out to more beautiful Cays where we can swim and snorkel.

Belize – the dream of paradise

Regnet öste ner och vinden var rätt emot oss när vi lämnade Roatan i Honduras vid lunchtid. Havet var ganska rufft då det blåst ordentligt i några dagar innan och vågorna inte hade hunnit lägga sig.

The rain was pouring down and the wind was right against us as we left Roatan, Honduras at lunchtime. The sea was quite rough as it had been quite windy for a few days before and the waves had not had time to subside.

Resan skulle ta ca femton timmar men på grund av väderförhållanden var vi framme först klocka arton tretti nästa kväll. När vi närmat oss Belize fastland skulle vi leta oss igenom ett pass i världens näst största korallrev, kallat Great Mayan reef. Till hjälp hade vi en bok med handritade kartor där alla pass, olika skärningspunkten och kurser var inritade. Med hjälp av den vågade vi oss igenom och det fungerade perfekt. Vi valde att inte lägga oss vid en liten cay första natten då klockan redan hunnit bli mycket och vi kände oss lite osäkra på alla dessa rev. Så vi tog oss ända in till den charmiga lilla staden Placencia i stället.

The trip was supposed to take about fifteen hours, but due to weather conditions we didn’t arrive until 18:30 the next evening. As we approached mainland Belize, we would search through a pass in the world’s second largest coral reef, called Great Mayan reef. To help us, we had a book with hand-drawn maps where all passes, different intersections and courses were plotted. With the help of it we ventured through and it worked perfectly. We chose not to lie down at a small cay the first night as it was already late and we felt a little unsafe on all these reefs. So we made it all the way to the charming little town of Placencia instead.

Dagen därpå var det dags för inklarering och att skaffa tillstånd att segla runt i Belize fantastiska övärld. Vi hade turen att både immigration och customs var på plats inne i Placencia så vi slapp ta oss den långa vägen som vi annars hade behövt ta. Personalen var jättetrevlig och vi kom ut med våra tillstånd och stämpel i passen ca trehundrafemtio us dollar fattigare.

The following day it was time for clearance and obtaining permission to sail around Belize’s fantastic island world. We were lucky that both immigration and customs were in place inside Placencia so we didn’t have to take the long way that we would have otherwise had to take. The staff was very nice and we came out with our permits and stamps in our passports about three hundred and fifty US dollars poorer.

Placencia är en supercharmig och laidback liten by med skön atmosfär. Här ligger barer, restauranger, små souvenirbutiker och hostels sida vid sida längs med en gågata. Allt inom max tio minuters gångavstånd. Längs med byn är det en lång vit sandstrand kantad av palmer. En semesterort med få turister där det är lätt att trivas och alla är vänliga.

Placencia is a super charming and laid back little village with a nice atmosphere. Here, bars, restaurants, small souvenir shops and hostels lie side by side along a pedestrian street. Everything within a maximum ten minute walking distance. Along the village is a long white sandy beach lined with palm trees. A resort with few tourists where it is easy to enjoy yourself and everyone is friendly.

Dagen därpå kom Jans systerdotter Johanna hit och vi seglade ut mot vår första Cay. På en bar hade vi, kvällen innan, blivit rekommenderade Wippary Cay av en i lokalbefolkningen. Så vi styrde dit mellan alla rev och på rekommenderade kurser. Där la vi i ankaret och tog jollen in mot ön som även skulle ha en liten servering. När vi närmade oss möttes vi av en man som berättade att serveringen var stängd sedan två år. Han sa att vi var välkomna in på ön men han informerade oss samtidigt om att han hade en hund som sprang lös. Vi hade hört hunden ”voffa” men det är ju vanligt med hundar överallt så vi tyckte först att det inte spelade någon roll. Då berättade han att det var en opålitlig Pitbull som kunde vara snäll men helt plötsligt börja bitas. Flera personer hade, enligt mannen, blivit bitna av hunden. Vi lämnade då omgående och seglade tillbaka till Placencia. Nu i efterhand undrar vi om han kanske inte ville att vi och andra seglare skulle komma till ön. Ingen chansar ju på att gå iland där en opålitlig Pitbull går lös.

The following day, Jan’s niece Johanna came here and we sailed out towards our first Cay. At a bar, the night before, we had been recommended Wippary Cay by one of the locals. So we steered there between all reefs and on recommended courses. There we anchored and took the dinghy towards the island, which would also have a small service. As we approached, we were greeted by a man who told us that the restaurant had been closed for two years. He said we were welcome on the island but he informed us at the same time that he had a dog that ran loose. We had heard the dog barking but it’s common with dogs everywhere so we thought at first that it didn’t matter. Then he told me that it was an unreliable Pitbull that could be kind but suddenly start biting. According to the man, several people had been bitten by the dog. We then immediately left and sailed back to Placencia. Now in retrospect we wonder if maybe he didn’t want us and other sailors to come to the island. After all, no one stands a chance of going ashore where an unreliable Pitbull runs loose.

Me stearing Vilja using our new Intercom so we can speak and have good contact when arriving and leaving and we are on different parts of the boat. Love it!

Vårt nästa mål var Lime cay. Den ligger längst söderut på korallreven och tillhör Sapodilla Cays. Det var en härlig segling och relativt lätt navigering dit. Till skillnad mot många andra Cays där man får zick-zacka sig fram på ett till synes öppet hav. Men överallt finns koraller under vattenytan vilka vi inte ville stöta på. Det skall dessutom vara höga böter om man stöter på ett korallrev. Vi kom fram på eftermiddagen och nästa dag tog vi jollen in till Lime cay. Där vi badade och promenerade runt lite. En cay är en liten och låg ö av sand byggd på koraller ofta med palmer. Men några har mangrove och Casuarinaträd i stället eller en blandning.

Our next destination was Lime cay. It is located in the southernmost part of the coral reef and belongs to the Sapodilla Cays. It was a lovely sail and relatively easy navigation there. In contrast to many other Cays where you have to zig-zag your way on a seemingly open sea. But everywhere there are corals under the water’s surface which we did not want to come across. There should also be heavy fines if you come across a coral reef. We arrived in the afternoon and the next day we took the dinghy into Lime cay. Where we swam and walked around a bit. A cay is a small and low island of sand upon corals often with palm trees. But some have mangroves and casuarina trees instead or a mixture.

On Lime cay. There were a daytourboat on the same time as us

Vi fortsatte med jollen till närliggande Hunting Cay och därefter till Nicholas Cay. Alla tre var små paradisöar men vi tyckte bäst om Nicholas cay. Där bodde en familj med två barn. Familjen städade bort ilandspolat skräp och skötte om ön på ett utmärkt sätt. För det ville de ha en liten summa pengar av oss som besökte ön. Helt rimligt då de levde av detta.

We continued by dinghy to nearby Hunting Cay and then to Nicholas Cay. All three were little paradise islands but we liked Nicholas cay the best. A family with two children lived there. The family cleaned up trash washed ashore and took excellent care of the island. For that they wanted a small amount of money from us who visited the island. Totally reasonable as they made a living from this.

There were some trees with the signs ”Boat Park”

Här promenerade vi runt den paradisiska lilla ön och njöt. Några dopp i det kristallklara vattnet blev det självklart på vägen. Det var också ett tiotal väldigt orädda pelikaner som spanade efter och fångade fisk alldeles vid strandkanten.

Here we walked around the paradisiacal little island and enjoyed. A few dips in the crystal clear water were of course on the way. There were also about ten very fearless pelicans who scouted for and caught fish right at the edge of the beach.

There were some pelicans and other birds always around us

On the way back to Vilja in the background

Vilja in pristine water outside Lime Cay

Tillbaka vid båten, efter några timmar, simmade vi i det helt stilla havet. Johanna och jag badade och flöt runt i en enhörningssimring medan Jan skrapade bort tillväxt på båten långt under vattenlinjen. Ett ständigt pågående jobb då det växer mycket i det ca trettio grader varma vattnet. Perfekt arbetsfördelning. Vi var då så långt söderut man kan komma längs med revet och i Belize. Söder om oss såg vi bergsmassiven i norra Honduras och vi tror att vi skymtade även Guatemala i Sydväst. Närmsta fastland härifrån är Honduras då Belize och Guatemala ligger längre bort.

Back at the boat, after a few hours, we swam in the completely calm sea. Johanna and me swam and floated around in a unicorn swimming ring while Jan scraped away growth on the boat far below the waterline. A constantly ongoing job as it grows a lot in the approximately thirty degree warm water. Perfect division of labor. We were then as far south as you can get along the reef and in Belize. To the south of us we saw the mountain massif of northern Honduras and we think we also glimpsed Guatemala in the southwest. The nearest mainland from here is Honduras, while Belize and Guatemala are further away.

Resan med Vilja fortsatte sedan längs med korallreven norrut i ca fyra timmar. Vi kom då fram till Ranguana Cay, ännu en paradisö med palmer, sand, kristallklart vatten och fantastiska rev runtom att snorkla på. Här såg vi bland annat små hajar och olika arter stingrockor. Dels från jollen och dels vid snorkling. På den lilla ön fanns det tre små stugor att hyra samt en bar och restaurang. Maten fick man beställa i förväg och dag två bjöd Johanna oss på en underbar hummermiddag! Tack Johanna! Vi satt med fötterna barfota i sanden och åt en helt ljuvlig och lyxig middag i en alldes fantastisk och paradisisk miljö. Kvällen gick från vacker solnedgång till mörker med stjärnklar himmel. Och vi kände att livet är underbart att leva.

The journey with Vilja then continued along the coral reef to the north for about four hours. We then arrived at Ranguana Cay, another paradise island with palm trees, sand, crystal clear water and fantastic reefs around for snorkeling. Here we saw, among other things, small sharks and various species of stingrays. Partly from the dinghy and partly when snorkelling. On the small island there were three small cottages for rent as well as a bar and restaurant. The food had to be ordered in advance and on day two Johanna treated us to a wonderful lobster dinner! Thanks Johanna! We sat with our feet barefoot in the sand and ate an absolutely lovely and luxurious dinner in an absolutely fantastic and paradisiacal environment. The evening went from a beautiful sunset to darkness with a starry sky. And we felt that life is wonderful to live.

Dagarna på Ranguana njöt vi av lugnet, miljön och känslan av att ”bara vara” på en av de mest idylliska platser vi upplevt. Ett minne för livet och en önskan att komma tillbaka infann sig.

During the days at Ranguana, we enjoyed the peace, the environment and the feeling of ”just being” in one of the most idyllic places we have experienced. A memory for life and a desire to come back presented itself.

Hammock between palmtrees – can it be more lovely

Efter ett par dagar rörde vi oss vidare mot nästa Cay. Vi gjorde ett försök att gå till Laughing bird cay men dit fick inga segelbåtar komma utan endast dagbåtar med guider. Ett sätt att bevara ön och dess koraller gissar vi. Även om ön var ganska full av folk.

After a couple of days we moved on to the next Cay. We made an attempt to go to Laughing bird cay but no sailboats were allowed there, only day boats with guides. A way to preserve the island and its corals, we guess. Although the island was quite full of people.

Den dagen blev det i stället South Long Cocoa Cay. Vi kom än en gång fram på eftermiddagen och planerade ett besök in till ön nästa dag. Vid midnatt väcktes vi av ankaralarmet och insåg att båten låg på endast två och en halv meters djup med aktern in mot land och där troligen ännu grundare. Troligen stötte rodret emot några stenar eller koraller då det rörde sig fast vi låst fast det. Det blev full fart på oss med att starta motorn, ta upp ankaret och i det kolsvarta mörkret sedan lägga i ankaret på nytt. Resten av natten sov Jan i sittbrunnen och våra ankarlarm varnade ett flertal gånger. Vi visste att vinden skulle vrida men det skulle vara svaga vindar. Vilket det inte var och tidig morgon ökade vindstyrkan ännu mer. Det blev full fart på oss ännu en gång. Denna gång fick vi kämpa lite med att få upp ankaret och hålla oss borta ifrån land och rev. Det blev ett litet äventyr men det gick bra och vi styrde i stället in mot Placencia, ännu en gång. Där vi tillbringat några dagar innan fortsatt äventyr som kommer bli med hyrbil i fyra dagar till djupa södern ner mot Gustemala med mycket sevärdheter och sedan längst västerut i Belize även det in mot gränsen till Guatemala. Detta äventyr ser vi fram emot.

That day it became South Long Cocoa Cay instead. We arrived once again in the afternoon and planned a visit to the island the next day. At midnight we were woken up by the anchor alarm and realized that the boat was only two and a half meters deep with the stern towards the shore and probably even shallower there. Probably the rudder hit some rocks or corals as it moved but we locked it. It was full speed for us to start the engine, take up the anchor and in the pitch black darkness then drop the anchor again. The rest of the night Jan slept in the cockpit and our anchor alarms warned several times. We knew the wind would turn but it would be light winds. Which it wasn’t and early morning the wind strength increased even more. It was full speed on us once again. This time we had to struggle a bit with getting the anchor up and staying away from land and reefs. It turned out to be a bit of an adventure, but it went well and we instead steered towards Placencia, once again. There we spent a few days before continuing the adventure, which will be with a rental car for four days to the deep south down to Gustemala with lots of sights and then to the far west of Belize, also towards the border with Guatemala. We look forward to this adventure.

Roatan – west side

Efter två nätter satte vi kursen i en dryg timma västerut mot mer civilisation och fler segelbåtar. Vi la oss vid en mouringboy i French Cay och tog jollen genom flera kanaler och förbi lokala fiskebåtar för att se oss omkring.

After two nights we set course for just over an hour to the west towards more civilization and more sailboats. We moored at a mooring buoy in French Cay and took the dinghy through several channels and past local fishing boats.

Tidig kväll åkte vi till en bar där seglare från hela världen samlas. Alla är hjärtligt välkomna. Trevligt umgänge och en massa erfarenheter som utväxlas. Det är lätt att få kontakt med segla re då alla är välkomnande och öppna för nya kontakter. Samtalen flyter lätt och det blir många anekdoter från när och fjärran.

Här har vi varit flera kvällar på bl a både bbq kväll och filmkväll. Jättetrevligt!

Early evening we went to a bar where sailors from all over the world gather. Everyone is most welcome. Nice socializing and a lot of experiences that were exchanged. It is easy to make contact with other sailors as everyone is welcoming and open to new contacts. The conversations flow easily and there are many anecdotes from near and far.

We have been here several evenings for, among other things, both bbq evening and movie evening. Very nice!

George and Maria from Bulgaria onboard on Vilja

Ännu en gång på denna resa är vi i ett av världens dykparadis. Vi radar upp dem en efter en, tyvärr utan att ha dykarcertifikat. Vad sägs om Bonaire, Curaçau, Caymanöarna och nu Bay Islands i Honduras. Här sägs världens näst största korallrev vara. Även Belize, vårt nästa land, hävdar att de har världens näst största rev. Det betyder väl att ett av länderna i så fall har världens tredje största. Inte illa det heller

Once again on this trip we are in one of the world’s diving paradises. We line them up one by one, unfortunately without a diving certificate. How about Bonaire, Curaçau, the Cayman Islands and now the Bay Islands in Honduras. The world’s second largest coral reef is said to be here. Even Belize, our next country, claims to have the world’s second largest reef. It probably means that one of the countries in that case has the world’s third largest. Not bad either

Här i French cay har vi, förutom att ta det lugnt, hyrt bil i två dagar och utforskat stora delar av ön Roatan. I huvudorten Coxen hole kändes det som att vi fick se mer av det riktiga Honduras. Folkliv, mycket trafik och mer eller mindre kaos fast på ett charmigt sätt. Vägarna på Roatan är kantade av grönska, ömsom regnskog och ömsom mer öppna landskap. Trafiken är, kanske på grund av de dåliga vägarna, delvis tät men väldigt lugn. Mycket av bylivet sker längs med vägarna. Barn som leker, försäljning av grönsaker och kläder, många serveringar, folk som sitter och tittar ut på trafik och folkliv mm mm

Here in French cay, in addition to taking it easy, we rented a car for two days and explored large parts of the island of Roatan. In the main town of Coxen hole, it felt like we got to see more of the real Honduras. People’s life, a lot of traffic and more or less chaos but in a charming way. The roads on Roatan are lined with greenery, sometimes rainforest and sometimes more open landscapes. The traffic is, perhaps because of the bad roads, partly dense but very calm. Much of village life takes place along the roads. Children playing, sales of vegetables and clothes, many servings, people sitting and looking out at traffic and public life, etc.

A street in Coxen hole – the main town on Roatan

Streetlife in Coxen hole

Längst västerut på Roatan ligger byn West end. En charmig och laidback by som lockar till sig både backpackers och andra turister. Där promenerade vi runt ett tag och åt en god lunch innan vi åkte vidare

In the farthest west of Roatan is the village of West end. A charming and laid-back village that attracts both backpackers and other tourists. There we walked around for a while and had a good lunch before we went on

Palm trees and white sand in West end. Today the water was a bit rough

Jan longing for coming out on the open sea again

Vi valde också att vara mer turistiga och besökte först ett ställe där de tagit hand om sengångare. Vi fick möjligheten att hålla försiktigt i Olivia som är nio år gammal. Vi fick inte göra mer än att hålla henne och då utan att klappa eller röra mer vid henne. Åh vad söta sengångare är! De klättrade fritt runt i träden runt området.

We also chose to be more touristy and first visited a place where they took care of sloths. We had the opportunity to gently hold Olivia, who is nine years old. We were not allowed to do more than hold her and then without petting or touching her any more. Oh how cute sloths are! They freely climbed around the trees around the area.

Det blev mer av det turistiga slaget för oss när vi badade med delfiner. Där var det en delfinskötare som introducerade oss för Polly elva år.

It became more of the touristy kind for us when we swam with dolphins. There it was a dolphin keeper who introduced us to Polly, eleven years old.

Efter dessa, för oss ovanligt turistiga inslag, tog vi bilen österut på vägar som knappt kan kallas vägar. Lera, grus, stora hål och massa vägarbeten. Vi besökte en liten by på nordöstsidan som heter Punta Gorda som var väldigt charmig och i stort sett utan turism.

After these, for us unusually touristic features, we took the car east on roads that can hardly be called roads. Mud, gravel, big holes and a lot of road work. We visited a small village on the northeast side called Punta Gorda which was very charming and largely devoid of tourism.

Några dagar var det riktigt kallt här och vi frös, speciellt på kvällarna. Långbyxor sattes på och även en fleecetröja har plockats fram. Många i lokalbefolkningen går t o m med vinterstövlar och täckjackor. Temperaturen på dagen låg runt tjugosju grader och på kvällen går den ned till runt tjugofyra. Kallt för kroppen som vant sig vid över trettio grader men mycket behagligare att sova i.

Some days it was really cold here and we froze, especially in the evenings. Long pants were put on and a fleece sweater was also picked out. Many of the locals even wear winter boots and jackets. The temperature during the day was around twenty-seven degrees and in the evening it drops to around twenty-four. Cold for the body that got used to over thirty degrees but much more comfortable to sleep in.

Vårt nästa mål var den tredje ön i ögruppen – Utilia. Vi väntade med att segla dit i flera dagar men vind och väder var emot oss. Till sist gav vi oss iväg i ösregn. Alla väderprognoser sa att vinden skulle ändras men när vi kom fram på eftermiddagen var det tolv meter pr sekund rakt in i viken. Så det var bara att vända tillbaka igen o vi fick trixa oss in bakom alla rev i totalt kolmörker när vi var tillbaka i French cay vid midnatt.

Our next destination was the third island of the archipelago – Utilia. We waited to sail there for several days but the wind and weather were against us. Finally we set off in torrential rain. All the weather forecasts said that the wind would change, but when we arrived in the afternoon it was twelve meters per second straight into the bay. So it was just a matter of turning back again and we had to trick our way behind all the reefs in total darkness when we were back in French cay at midnight.

Julafton blev en lugn dag utan något firande. Vi flyttade oss till en annan vik då vi blivit inbjudna på juldagslunch hos ett amerikanskt par som bor på Roatan. Det var en stor tillställning med ca hundra expaths som bidrog med mat, glädje och riktigt gott humör. Efter en massa jättegod mat, många samtal och timmar som flög iväg har vi blivit inbjudna till en massa expaths runt omkring på ön. En juldag att minnas!

Christmas Eve was a quiet day without any celebration. We moved to another bay when we were invited to Christmas Day lunch with an American couple who live on Roatan. It was a big event with about a hundred expats who contributed with food, joy and a really good mood. After a lot of great food, many conversations and hours that flew by, we have been invited to a lot of expats around the island. A Christmas Day to remember!

About one hundred people gather together to celebrate Christmas day

Ed who invited us to Christmas day party in their house

From the Christmas day party

Vi firade också två år tillsammans på juldagen.

We also celebrated two years together on Christmas day.

We took the dinghy through a long mangrove tunnel the day after the party

We took the dinghy through a long mangrove tunnel the day after the party

Some houses were built inside the mangrove

Nu inväntar vi ett väderfönster för att ta oss vidare till Belize. En drygt ett dygn lång segling. Där skall vi plocka upp Johanna. Jans systerdotter.

Now we are waiting for a weather window to get on to Belize. A roughly one-day-long sailing. There we will pick-up Johanna. Jan’s nice.

Roatan East side

Regnet öste ner i flera dagar men förra onsdagen hittade vi en lucka med mindre regn. Så vi gav oss iväg mot den lite större och bitvis mer exploaterade ön Roatan. Resan tog ca fyra timmar och vi fick gå för motor hela vägen då det var stor sjö efter oväder och dessutom rak motvind.

The rain poured down for several days but on Wednesday we found a gap with less rain. So we set off towards the slightly bigger and here and there more exploited Island Roatan. The journey took about four hours and we had to motor the whole way as there was large waves after a storm and a direct headwind.

Leaving Guanaja and new friends for Roatan

Vikarna på Roatans södra sida är omgärdade av korallrev och mangrove. Detta gör att det kan vara svårt att navigera sig in då det är både grunt och dålig sikt. Med hjälp av lokalbor och information vi läst hittade vi in i viken Kalabash som ligger vid byn Oak Ridge på östra delen av Roatan, där vi ankrade.

The bays on Roatan’s south side are surrounded by coral reefs and mangroves. This means that it can be difficult to navigate in as it is both shallow and poor visibility. With the help of locals and information we read, we found our way into Kalabash Bay, located by the village of Oak Ridge on the east side of Roatan, where we anchored.

We heard fishes jumping the whole first evening and night. And the next morning we found three small fishes in the dinghy

Dagen därpå tog vi jollen genom smala kanaler, innanför rev, förbi alla färgglada hus som står sida vid sida på styltor och in i vik efter vik. Här skall det t o m finnas krokodiler men vi såg inga. Oak Ridge kallas Honduras Venedig och vi förstår varför med alla dessa kanaler. Vi mötte flera anerikanare och kanadensare som bosatt sig här i det ”vilda” Roatan.

The next day we took the dinghy through narrow channels, inside reefs, past all the colorful houses standing side by side on stilts and into cove after cove. There are even supposed to be crocodiles here, but we didn’t see any. Oak Ridge is called the Venice of Honduras and we understand why with all those canals. We met several Anericans and Canadians who settled here in the ”wild” Roatan.

Here is a channel with Reef on one side and an Island the other side. Small stilts show where we can go with the dinghy

Almost the whole village is buildings on stilts

Vi hittade sedan en flytande bar som öppnade tidigare än vanligt då vi önskade en drickapaus. Där satt vi och njöt med perfekt utsikt över vattnet och båtlivet.

We then found a floating bar that opened earlier than usual as we wanted a drink break. There we sat and enjoyed a perfect view of the water and boating.

Jan drinking a beer in the bar with a Pirate in front of him

A bar driving around through the village and channels

Oak ridge är ett område dit turismen knappt hittar. Fantastiskt om man vill besöka det ursprungliga Roatan och Honduras.

Oak ridge is an area where tourism barely finds its way. Fantastic if you want to visit the original Roatan and Honduras.

Efter Östra Roatan sätter vi kursen mot den västra delen

After Eastern Roatan, we set course for the western part