vinteribåt – Sida 3 – Levermittliv

Patience of waiting

Det är verkligen en långseglares sanning och utmaning. Väntan är en del av båtlivet som man får lära sig att älska och acceptera. Vi väntar på rätt vindstyrka, på rätt vindriktning, att orkansäsongen skall ta slut, att det skall komma vind, att orkansäsongen skall börja, på rätt väderfönster, att kunna lämna hamn, att tidvattnet skall stiga, att det skall bli svalare inne i båten (ofta är det 35 °C stillastående på natten), att det skall sluta regna. Ofta väntar vi också på viktiga papper som vi måste ha för att lämna ett land o komma in i nästa, stämplar i pass o åtskilliga dokument, att myndigheter skall öppna sina kontor och att kontroll av båten skall göras. Vi väntar också på delar till allt möjligt på båten som ständigt behöver repareras. Vi har nu t ex väntat i sex veckor på en liten del till vår watermaker, som skulle ta 2 – 3 veckor. Var och varannan dag hör vi att ”nu kommer den!” ”Bara en dag till!”, ”Ni får den före påsk!” Watermakern har krånglat ända sedan vi lämnade Gran Canaria, för ett och ett halvt år sedan, så vi beslöt oss för att det var dags att fixa den en gång för alla. Skall vi ut på Pacific i ca 40 dagar nästa år så är det nästan en nödvändighet med fyra personer ombord. Dricksvatten, duschvatten, matlagning och disk bl a. Saltvatten fungerar till mycket men sötvatten måste vi självklart ändå ha. Vi hoppas fortfarande på ett under att den kommer innan påsk.

It is truly a long-distance sailor’s truth and challenge. Waiting is a part of boating that you have to learn to love and accept. We are waiting for the right wind strength, for the right wind direction, for the hurricane season to end, for the wind to come, for the hurricane season to begin, for the right weather window, to be able to leave port, for the tide to rise, for it to be cooler inside the boat ( often it is 35 °C still at night), that it will stop raining. Often we also wait for important papers that we must have in order to leave one country and enter the next, stamps in passports and various documents, for authorities to open their offices and for the boat to be inspected. We are also waiting for parts for everything possible on the boat that is constantly in need of repair. For example, we have now waited six weeks for a small part for our watermaker, which would take 2 – 3 weeks. Every other day we hear that ”here it comes!” ”Just one more day!”, ”You’ll get it before Easter!” The watermaker has been in trouble ever since we left Gran Canaria so we decided it was time to fix it once and for all. If we are going out on the Pacific for about 40 days next year, it is almost a necessity to have four people on board. Drinking water, shower water, cooking and dishes, etc. Salt water works for a lot, but of course we still have to have fresh water. We are still hoping for a miracle that it will arrive before Easter.

Waiting….. (photo from the Atlantic-crossing)

Här i Guatemala, som till stor del är katolskt, är påsk en riktigt stor högtid. Hela landet stänger ner i en dryg vecka och alla lokalbor som har råd åker på semester. Det betyder, för oss i Rio Dulce, att det är om möjligt ännu mer kaos än tidigare. Floden kryllar av vattenskotrar, kanoter, sightseeingbåtar, vanliga motorbåtar, fiskebåtar och jättestora motorbåtar. Gator o restauranger är ännu mer fulla än tidigare och resorterna har inte ett endaste rum ledigt. Vid poolerna är det trångt – kanske som i Medelhavet mitt i semestertider. Vi är ju numera så bortskämda med att det är gott om plats, nästan inga turister och lugn o ro. Den här veckan är det framförallt lokalbefolkningen som invaderar. O självklart måste även de få sin välbehövliga och efterlängtade semester. För oss är det bara att ”go with the flow” o vara glada för att även vi faktiskt är här i ett fantastiskt paradis

Here in Guatemala, which is largely Catholic, Easter is a really big holiday. The whole country shuts down for just over a week and all locals who can afford it go on holiday. This means, for us in Rio Dulce, that there is, if possible, even more chaos than before. The river is teeming with jet skis, canoes, sightseeing boats, regular motorboats, fishing boats and giant motorboats. Streets and restaurants are even more full than before and the resorts don’t have a single room available. The pools are crowded – maybe like in the Mediterranean in the middle of holiday season. We are now so spoiled that there is plenty of space, almost no tourists and peace and quiet. This week, it’s mainly the locals who invade. And of course they also have to get their much-needed and long-awaited vacation. For us, it’s just to ”go with the flow” and be happy that we too are actually here in a fantastic paradise

Here we buy all sorts of fish and shellfish

Det skall bli spännande att se hur det är här till helgen när påskhelgen verkligen är här!

Tills dess får vi fortsätta vänta…Samtidigt peakar värmen. Det är nu uppåt 45 grader celcius utomhus i skuggan och ca 38 grader celcius inne i båten. Visst är värme underbart men, det hade varit skönt med en AC åtminstone på natten. Jag fick värmeutslag i september på Grenada o nu har de kommit tillbaka igen i armvecket. Blåsor och ilsket rött.

It will be exciting to see how it is here this weekend when the Easter weekend is really here!

Until then, we have to keep waiting…At the same time, the heat peaks. It is now upwards of 45 degrees Celsius outside in the shade and about 38 degrees Celsius inside the boat. Of course, heat is wonderful, but it would have been nice to have an AC at least at night. I got heat rash in September in Grenada and now they have come back again in the crease of my arm. Blisters and angry red.

Väntetiden utnyttjas självklart så gott det går. Både med spännande utflykter och med arbete på och i båten i 45 graders värme o stillastående luft. Det blir mest häng vid poolen dagtid. Vi har förresten bytt marina så nu bor vi billigare på Mar Marin i stället för Nanajuana. En effekt av det är självklart mindre och mindre lyxig pool. Jag saknar den förra men denna duger också gott. Trots värmen har vi lyckats jobba. Åttio meter kätting till ankaret är nymarkerad, skåp inne i båten städade, kättingen tvättad, solcellpaneler flyttade, allt rostfritt är behandlat, en genuapåse sydd o en massa annat pyssel o arbete utfört. Vi har haft folk ombord som har polishat, reparerat kyl o plotter och idag hade vi en stor riggcheck. Jag har framförallt jobbat med bloggen, installerat min nya laptop med allt från den gamla och påbörjat min lång-seglings-bok så smått

The waiting time is of course used as much as possible. Both with exciting excursions and with work on and in the boat in 45 degree heat and stagnant air. Most people hang out by the pool during the day. By the way, we have changed marinas so now we live cheaper at Mar Marin instead of Nanajuana. One effect of that is obviously a smaller and less luxurious pool. I miss the previous one but this one is also good. Despite the heat, we managed to work. Eighty meters of chain to the anchor is newly marked, lockers inside the boat cleaned, chain washed, solar panels moved, all stainless is treated, a genoa bag sewn and a lot of other tinkering and work done. We have had people on board who have polished, repaired the fridge and plotter and today we had a big rig check. I have mainly worked on the blog, installed my new laptop with everything from the old one and started my long-sailing book little by little

Kristin at the workplace with the new laptop

Chloe up on top of the mast checking the rig

The radar had to be taken down. It looks like it makes some problem with the plotter so the plotter don’t work

Kvällstid är vi sociala på både bbq-kvällar, secondhand-dagar och på den populära baren ”The Shack”

In the evening we are social on both bbq evenings, secondhand days and at the popular bar ”The Shack”

We were the first at the bbq and started the fire together with another couple

Härom dagen åkte vi med Vilja österut till viken vi la till vid första natten i Rio Dulce. Det var en förhållandevis blåsig resa dit i motvind. Väl där ankrade vi och efter en god thai-middag i båten åkte vi till TexasMikes bar där det var ett lugnt bord och ett crazy bord! Vi känner Catherine på Chameleon som genast inviterade oss till ”Crazy table” 😄. Där var stämningen hög och aktiviteter som dans och fotbollsspelare i full gång. Förutom detta så är det annars här i viken, lagunerna o de små bifloderna lugn o ro jämfört med kaoset i Fronteras.

The other day Vilja and I went east to the bay where we docked on the first night in Rio Dulce. It was a relatively windy trip there against the wind. Once there we anchored and after a good Thai dinner in the boat we went to Mike’s bar where there was a quiet table and a crazy table! We know Catherine at Chameleon who immediately invited us to the ”Crazy table” 😄. There, the atmosphere was high and activities such as dancing and football players were in full swing. Apart from this, it is otherwise calm here in the bay, the lagoons and the small tributaries compared to the chaos in Fronteras.

Peaceful at Texas bay right on the inside of the river from the sea

Vi tog jollen in i de smala floderna rätt in i djungeln. Långt där inne finns bostadshus på pelare och kvinnor som tvättar kläder mot bryggorna. På vägen in kantas floden av stora träd och i vattnet är det mängder av både vita och röda näckrosor. Överallt syns fåglar som spanar och dyker efter fisk. De vackra vita hägrarna med sina långa fjädrar och krökta hals syns överallt och ovanför träden svävar rovfåglar på himmelen. Att komma så nära naturen är så befriande och rofyllt. Efter två dagar åker vi tillbaka till Fronteras och det rådande påskkaoset. Det blir ännu mer bad i poolen och väntan på delen till watermakern.

We took the dinghy into the narrow rivers right into the jungle. Far in there are residential buildings on stilts and women washing clothes against the docks. On the way in, the river is bordered by large trees and in the water there are masses of both white and red water lilies. Birds can be seen everywhere scouting and diving for fish. The beautiful white herons with their long feathers and curved necks can be seen everywhere and above the trees birds of prey soar in the sky. Getting so close to nature is so liberating and peaceful. After two days we go back to Fronteras and the prevailing Easter chaos. There will be even more swimming in the pool and waiting for the part for the watermaker.

The beautiful white heron with red water lilies

Uppdatering! Jippi! Nu äntligen har delen vi väntat på så länge kommit! Nu skall vi montera och hålla alla tummar och tår att allt fungerar. Om det gör det så är vi klara för nya äventyr. För att komma iväg är det enda vi behöver att vänta…. Påsken måste ta slut så myndigheter öppnar och högvatten och väderfönster måste vara rätt😘

Update! Yippee! Now finally the part we’ve been waiting for for so long has arrived! Now we must assemble and keep our fingers and toes crossed that everything works. If it does, we are ready for new adventures. To get away all we need to do is wait….Easter must end so authorities open and high tide and weather window must be right 😘

The part to the watermaker has arrived and we celebrated that

I nästa inlägg får vi se vart resan bär oss vidare

In the next post, we’ll see where the journey takes us.

Wonderful Lake Atitlan

Wow vilken fantastisk resa vi har gjort båda två tillsammans in till höglandet i Guatemala. Det är verkligen ett otroligt land som har rikt varierande upplevelser och hänförande natur att bjuda på.

Wow what a fantastic trip we both made together into the interior of Guatemala. It is truly an incredible country that has richly varied experiences and breathtaking nature to offer.

Vi packar våra ryggsäckar och tar en tidig buss på morgonen till Guatemala City. Det är nästan ett måste att åka tidigt om man sedan skall ta sig vidare samma dag. Resan tar även denna gång ca sex timmar och är mycket bekväm. Vi tar en Uber till det vi tror är busshållplatsen för bussar mot Antigua men väl framme visar sig det vara fel. En tungt beväpnad vakt med skottsäker väst och sin k-pist nästan skjutklar förklarar för oss på spanska. Så vi tar ytterligare en taxi som kör oss till rätt plats. Där möter en inkastare oss som visar oss fram till bussen. Man får otroligt bra service på busshållplatserna i Guatemala. Vi får våra platser längst bak i bussen och resan mot Antigua fortsätter i långsam takt. Inkastaren springer konstant utanför bussen o raggar fler passagerare – även om bussen redan är mer än till synes proppfull

We pack our backpacks and take an early morning bus to Guatemala City. It is almost a must to leave early if you are going to continue on the same day. The journey also takes about six hours this time and is very comfortable. We take an Uber to what we think is the bus stop for buses to Antigua but once there it turns out to be wrong. A heavily armed guard with a bulletproof vest and his k-pist almost ready to go explains to us in Spanish. So we take another taxi that takes us to the right place. There an usher meets us and shows us to the bus. You get incredibly good service at the bus stops in Guatemala. We get our seats at the back of the bus and the journey to Antigua continues at a slow pace. The Inca star constantly runs outside the bus and grabs more passengers – even though the bus is already more than apparently full

Jan on the Litegua bus to Guatemala City

From the bus when we leave Guatemala City

Resan tar ca tre timmar för det är mitt i rusningstrafiken och det verkar dessutom bara ett stopp mitt på vägen någonstans.

The journey takes about three hours because it is in the middle of rush hour traffic and it also seems like just a stop in the middle of the road somewhere.

Vi kommer fram till Antigua och hittar lätt vårat hotell. Därefter går vi en promenad i den charmerande byn, tittar på folklivet och äter mat från ett gatustånd. Det blir en tidig kväll då vi var uppe i gryningen och hade en lång resa bakom oss. Dessutom väntar en ny resa kommande dag

We arrive in Antigua and easily find our hotel. Afterwards, we go for a walk in the charming village, watch people’s life and eat food from a street stall. It will be an early evening as we were up at dawn and had a long journey behind us. In addition, a new trip awaits the next day

Jan outside the beautiful Iglecia de la Merced

Att åka lokalbussarna som liknar cirkusbussar är ett äventyr. Det är fullt av liv både i och utanför bussarna, det är trångt, otroligt skumpigt och alltid lika spännande med ovissheten om vi blir tillsagda var vi skall gå av och om vi skall hinna av i tid för att byta buss. Bussarna stannar dessutom inte riktigt utan man hoppar på och av i farten med all packning. Första bytet går väldigt smidigt. En man möter oss, tar vår packning och springer i förväg till nästa buss. Det är han som är inkastare, tar betalt och organiserar allt i bussen så att chauffören endast behöver koncentrera sig på att köra bussen. Vi åker fram på serpentinvägar i full fart och om det inte hade varit så trångt i bussen hade vi haft svårt för att sitta kvar på sätet i de skarpa svängarna.

Riding the local buses that resemble circus buses is an adventure. It’s full of life both inside and outside the buses, it’s crowded, incredibly murky and always just as exciting with the uncertainty of whether we’ll be told where to get off and whether we’ll make it in time to change buses. The buses also don’t really stop, instead you jump on and off on the fly with all your luggage. The first change goes very smoothly. A man meets us, takes our pack and runs ahead to the next bus. He is the usher, takes payment and organizes everything in the bus so that the driver only has to concentrate on driving the bus. We drive along serpentine roads at full speed and if it hadn’t been so crowded in the bus, we would have had a hard time staying on the seat in the sharp turns.

Även nästa byte går smidigt o vi börjar resan ner mot Lake Atitlan i ännu snävare kurvor. Lake Atitlan ligger på ca 1500 meters höjd och vi har som högst varit uppe på ca 2100 meter.

The next change also goes smoothly and we start the journey down towards Lake Atitlan in even tighter curves. Lake Atitlan is at an altitude of about 1500 meters and we have been up to about 2100 meters at the highest.

Lake Atitlan är omgärdad av vulkaner, både aktiva och utslocknade. De reser sig ända upp till nästan 4000 meters höjd. Sjön med dess omgivningar sägs vara den vackraste i världen och den blev nominerad till ett av världens sju ”nya” underverk. Den säga också vara en av de mest unika platserna i världen. Sjön bildades genom ett vulkanutbrott för ca 84000 år sedan. Det är hänförande vackert att komma ner till sjön och se vulkanerna som omringar sjön insvepta i ett dis. Vi hade bokat rum i byn San Pedro som är den by där det är mest utvecklat för turister. Alla byar runt sjön är byggda så att det är många branta backar upp och ner från den högre delen av byn och ner mot strandkanten.

Lake Atitlan is surrounded by volcanoes, both active and extinct. They rise up to an altitude of almost 4,000 meters. The lake and its surroundings are said to be the most beautiful in the world and it was nominated as one of the seven ”new” wonders of the world. It is also said to be one of the most unique places in the world. The lake was formed by a volcanic eruption about 84,000 years ago. It is breathtakingly beautiful to come down to the lake and see the volcanoes surrounding the lake shrouded in a haze. We had booked rooms in the village of San Pedro which is the village where it is most developed for tourists. All the villages around the lake are built so that there are many steep slopes up and down from the higher part of the village down towards the shore.

Our lake- and vulcanoeview from the hotel

A boat bring people between the village on Lake Atitlan

Not so much variation….banans, banans and bananas

Nästa dag åker vi på en utflykt till tre olika byar. Första stoppet är Santiago Atitlan. En by med en enorm marknad. Vi promenerar igenom delar av marknaden där det bl a säljs både kött, fisk, grönsaker, frukt och vackra tyger. De trafitionella kläderna som de flesta kvinnor bär är handgjorda och tar flera månader att tillverka. Här på landsbygden går i stort sett alla kvinnor och flickor i dessa vackra kläder. Män och pojkar har däremot mer och mer börjat använda ”vanliga” kläder.

The next day we go on an excursion to three different villages. First stop is Santiago Atitlan. A village with a huge market. We walk through parts of the market where, among other things, meat, fish, vegetables, fruit and beautiful fabrics are sold. The traditional clothes that most women wear are handmade and take several months to make. Here in the countryside, pretty much all women and girls wear these beautiful clothes. Men and boys, on the other hand, have increasingly started to use ”regular” clothes.

Candles and incence for mayan ceremonies

Inside the market

Even the locals want to have photos with the beautiful view of the lake and vulcanoes

Vår guide berättar att det finns ca 24 helt olika mayaspråk. Alla pratar dessutom spanska som är det gemensamma språket i Guatemala. Många är katoliker men utövar fortfarande traditionella maya-riter. En mycket uppskattad gudom i Guatemalas högland är Maximon. Vi går längs med en massa trånga gränder och kommer till sist in på en bakgård. Där inne i ett rum tillbeds Maximon. Det finns flera Maximon där inne och hans attribut kan vara solglasögon, bandana, hatt och färgstarka girlanger. I hans mun finns ständigt en brinnande cigarett och öl och sprit ställs fram till honom i glas. De som tillber honom dricker också öl under ceremonin. Maximon tillbeds bl a för lycka i arbetet, i äktenskapet, för hälsan och inför döden. Han representerar både mörker och ljus och tros ha uppstått i samband med att Spanien invaderade Guatemala. Det känns magiskt och nästan ockult att sitta där och se på Maximon och när de tillber honom.Our guide tells us that there are about 24 completely different Mayan languages. Everyone also speaks Spanish, which is the common language in Guatemala. Many are Catholic but still practice traditional Mayan rites. A highly valued deity in the highlands of Guatemala is Maximon. We walk along a lot of narrow alleys and finally come into a backyard. There, in a room, Maximon is worshipped. There are several Maximons in there and his attributes can be sunglasses, bandana, hat and colorful garlands. There is always a burning cigarette in his mouth and beer and spirits are served to him in glasses. Those who worship him also drink beer during the ceremony. Maximon is worshiped, among other things, for luck in work, in marriage, for health and before death. He represents both darkness and light and is believed to have arisen in connection with the Spanish invasion of Guatemala. It feels magical and almost occult to sit there and watch Maximon and when they worship him.

Maximon with flowers, candles and a cigaretter in his mouth

Nästa by vi kommer till är San Juan. Där lär vi oss hur de tillverkar och färgar bomullstråden de använder för att väva de vackra tygerna till kvinnornas kläder samt en mängd nyttoföremål. Vi får också se hur de tillverkar choklad av kakaobönor. Chokladen sägs ha sin födelseplats bland mayafolket i just Guatemala och de är mycket stolta över sin choklad. Orden kakao och choklad kommer från mayaspråket. Det finns lämningar från kakao ända tillbaka till 450 år f kr i de kungligas gravar och det var endast de högst uppsatta i mayakulturen som fick dricka och äta choklad. Guatemala är även känt för sitt goda kaffe. Höglandet med vulkanisk näringsrik jord skall vara perfekt för att odla kaffebönor.

The next village we come to is San Juan. There we learn how they manufacture and dye the cotton thread they use to weave the beautiful fabrics for the women’s clothing as well as a variety of useful items. We also get to see how they make chocolate from cocoa beans. Chocolate is said to have its birthplace among the Mayan people in Guatemala and they are very proud of their chocolate. The words cacao and chocolate come from the Mayan language. There are remains of cocoa as far back as 450 BC in the tombs of the royals, and only the highest-ranking in Mayan culture were allowed to drink and eat chocolate. Guatemala is also known for its good coffee. The highlands with volcanic, nutrient-rich soil should be perfect for growing coffee beans.

Here the girl dip the thread in colours from a flower

Maskingevär chokolate from the cacaobean

I San Juan finns också många konstnärer som målar på gator, trottoarer och väggar. Över dessa gator hänger också mängder av paraplyer och lyktor. Det finns också vackra krukor, läderarbete, vackra textilier och skulpturer

In San Juan there are also many artists who paint on streets, sidewalks and walls. Many umbrellas and lanterns also hang over these streets. There are also beautiful pots, leather work, beautiful textiles and sculptures

Umbrellas and light over the painted street

Sista byn vi kommer till är San Marcus. Det är en charmig och liten by med smala gränder, små serveringar, yogaretreats och en del små affärer där de säljer vackra vävda föremål. Här är det en större community av expaths från framförallt Nordamerika.

The last village we reach is San Marcus. It is a charming and small village with narrow alleys, small restaurants, yoga retreats and some small shops selling beautiful woven items. Here there is a larger community of expats from primarily North America.

Hela utflykten är mycket innehållsrik och vi känner oss mycket nöjda med dagen.

The entire excursion is very informative and we feel very satisfied with the day.

Tidigt nästa morgon ger Jan sig iväg på en vandring upp till toppen av vulkanen San Pedro. Den är 3020 meter hög och vandringen, som brukar ta tre timmar klarar gruppen av på endast två och en halv timma. Det är fantastisk utsikt där uppifrån och väl värt ansträngningen med klättring uppåt på den höga höjden med tunn luft. Att gå ner igen tar dock på knäna så tanken att göra en två dagar lång vulkanklättring med övernattning på toppen får Jan tyvärr avstå. Jag har inte rätt skor så ingen av vulkanturerna är möjliga för mig. Min kondition är troligen dessutom för dålig.

Early the next morning, Jan sets off on a hike up to the top of the San Pedro volcano. It is 3020 meters high and the group can complete the hike, which usually takes three hours, in only two and a half hours. It’s a great view from up there and well worth the effort of scrambling up the high altitude with thin air. However, going down again takes a toll on the knees, so Jan unfortunately has to give up the idea of doing a two-day volcano climb with an overnight stay at the top. I don’t have the right shoes so none of the volcano tours are possible for me. My fitness is also probably too bad.

More than half var up and it is beautiful

Nästa morgon går vi upp redan klockan 03.30 för att promenera upp till Indian Nose där vi kommer få se soluppgången över Lake Atitlan. Det är flera stora grupper med guider som promenerar upp samtidigt för att få uppleva detta mäktiga skådespel. Vi vandrar upp i totalt mörker med pannlampor tända. För mig, och många andra,blir det en tuff vandring i den tunna luften men oj vad vackert det är. Vi ser först endast konturerna av berg och vulkaner. Himlen börjar sedan färgas i alla skiftningar från ljusgult till gult, guld, brandgult, orange, rosa och lila. Det är en magisk upplevelse. Och i fjärran syns hela tiden rök från en aktiv vulkan utanför Antigua. Vilken känsla! Det är en bild som satt sig i minnet och som kommer vara vacker att plocka fram en mörk, blåsig och ruskig novemberdag i Sverige.

The next morning we get up already at 03.30 to walk up to Indian Nose where we will see the sunrise over Lake Atitlan. There are several large groups with guides who walk up at the same time to experience this powerful spectacle. We hike up in total darkness with headlamps on. For me, and many others, it will be a tough hike in the thin air but oh how beautiful it is. At first we see only the outlines of mountains and volcanoes. The sky then begins to color in all variations from light yellow to yellow, gold, fiery yellow, orange, pink and purple. It is a magical experience. And in the distance, smoke is constantly visible from an active volcano outside Antigua. What a feeling! It is an image that stuck in my memory and that will be beautiful to pick out on a dark, windy and horrible November day in Sweden.

Smoke from the active volcano near Antigus

It’s well worth the walk up in the dark to see this sunrise

Dagen därpå påbörjar vi vår resa tillbaka till Vilja i Rio Dulche. Först med buss till Antigua där vi stannar en natt. Sedan blir det lokalbuss till Guatemala City där vi skall ta den lyxigare bussen vidare. Det är tur att vi inte vet vad vi har framför oss. Den resan har tidigare tagit ca sex till sju timmar. Vad vi inte vet är att det ät ett vägarbete på en bro och att det därför är kö precis hela sträckan på ca 27 mil. Vi är därför först framme i Rio Dulce vid midnatt tretton timmar senare. Pust vilken jobbig och lång resa. Stackars chauffören som får köra i kö hela denna resa. Vi har åtminstone möjlighet att luta oss tillbaka och vila ögonen.

The following day we begin our journey back to Vilja in Rio Dulche. First by bus to Antigua where we stay one night. Then there will be a local bus to Guatemala City where we will take the more luxurious bus on. It’s lucky that we don’t know what lies ahead. That trip has previously taken about six to seven hours. What we don’t know is that there is road work on a bridge and that there is therefore a queue for the entire distance of about 27 miles. We therefore first arrive in Rio Dulce at midnight thirteen hours later. Breathe, what a hard and long journey. Poor driver who has to drive in line this whole trip. At least we have the opportunity to sit back and rest our eyes.

We bought a bottle of wine, some cheece and olives in the evening

Nu sitter vi ombord på Vilja och väntar fortfarande på delar till watermakern.

Now we are sitting on board Vilja and still waiting for parts for the watermaker.

Inland Guatemala and a short trip to Florida

Efter ett par dagar i Fronteras i Rio Dulce begav jag mig ensam ut på en tio dagar lång backpacking medan Jan var kvar ombord på Vilja och jobbade med båten

After a couple of days in Fronteras in Rio Dulce, I set off alone on a ten-day backpacking trip while Jan stayed aboard Vilja and worked on the boat

Jag tog en tidig buss mot Guatemala City. Resan skulle ta allting mellan fem och elva timmar. Allt beroende på hur trafiken är, om det skett bilolyckor eller är vägarbeten och hur mycket tung lastbilstrafik det är på vägarna.

I took an early bus towards Guatemala City. The trip would take anywhere between five and eleven hours. All depending on how the traffic is, whether there have been car accidents or roadworks and how much heavy truck traffic there is on the roads.

Vi körde fram på landsvägen genom byar och odlingar och efter några timmar började klättringen uppåt genom bergspassen. Det såg väldigt torrt och bränt ut utan någon grönska på buskar och träd. Guatemala har en starkt varierande natur, mycket levande mayakultur och många aktiva vulkaner. Huvudstaden ligger på ca 1550 meters höjd och det är en stor och bullrig stad.

We drove along the country road passing villages and plantations and after a few hours the climb up through the mountain passes began. It looked very dry and burnt with no greenery on the bushes and trees. Guatemala has a highly varied nature, very vibrant Mayan culture and many active volcanoes. The capital is located at an altitude of about 1550 meters and it is a large and noisy city.

Dry countryside on the way up to Guatemala city

Resan tog, inklusive ett stopp på vägen, ca sex timmar. Vi kom fram till en busstation i utkanten av staden och jag behövde ta mig vidare till den stora busstationen där bussarna till den koloniala staden Antigua avgick ifrån. Alla pratar endast spanska men jag fick hjälp att hitta en taxi som tog mig vidare genom stadens trafik. Vid busshållplatsen skulle precis en av de otroligt charmiga och färgstarka lokalbussarna avgå och jag skyndade mig från taxi till buss och fick en sittplats långt fram i bussen

The trip took, including a stop on the way, about six hours. We arrived at a bus station on the outskirts of town and I needed to get on to the big bus station where the buses to the colonial city of Antigua left. Everyone only speaks Spanish but I was helped to find a taxi that took me through the city traffic. At the bus stop, one of the incredibly charming and colorful local buses was just about to depart and I hurried from taxi to bus and got a seat at the very front of the bus

The driver with his bus

En sak jag reflekterat över är hur alla människor i Guatemala springer överallt. Bussen stannar aldrig riktigt så man mer eller mindre springer och hoppar upp och ner från den. Förutom chauffören är det en annan man som ropar efter passagerare, tar betalt och ordnar med allt bagage och den frakt som skall med bussen. Det fraktas på taket och mannen klättrar upp dit på stegar som finns bak på bussen. Ibland sitter han där uppe långa sträckor. För att komma till stegarna finns en dörr längst bak på bussen som ofta öppnas under resans gång. Där kan man även som passagerare hoppa av och på bussen. Han springer och hämtar fraktgodset och bär det på huvudet när bussen fortfarande har fart och pringer i förväg till busshållplatserna och försöker få passagerare. Bussarna är färgstarka och väldigt speciella, som cirkusbussar. Växelspaken är enormt lång och blinkers sköter man manuellt med knappar. För att tuta finns det en vajer bakom frontrutan som chauffören trycker på

One thing I reflected on is how all the people in Guatemala are running everywhere. The bus never really stops so you more or less run and jump up and down from it. In addition to the driver, there is another man who calls for passengers, takes payment and arranges for all the luggage and the freight to be taken with the bus. It is transported on the roof and the man climbs up there on ladders at the back of the bus. Sometimes he sits up there for long stretches. To get to the steps, there is a door at the back of the bus that is often opened during the journey. There, you can also get on and off the bus as a passenger. He runs and collects the cargo and carries it on his head while the bus is still moving and calls ahead to the bus stops and tries to get passengers. The buses are colorful and very special. The gear lever is enormously long and the indicators are operated manually with buttons. To sound the horn, there is a wire behind the windshield that the driver presses

The man in red is the man who runs everywhere, taking care of payment, carrying all things and who are ”hunting” for passengers

To the left you see the bus he uses for the blinker

A door and steps up to the roof in the back

Vid busshållplatserna kommer det ombord försäljare av alla de slag som säljer allt från frukt, dryck o mat till strumpor, krämer och lotter. Det är en verklig upplevelse

At the bus stops, vendors of all kinds come on board, selling everything from fruit, drinks and food to socks, creams and lottery tickets. It is a real experience

A man who came onboard the bus singing of Jesus Christus

Resan till Antigua tog en knapp timme och väl framme i den vackra byn letade jag mig fram till hostellet jag bokat rum på. Det låg perfekt o nära både den vackra koloniala delen av byn som är med på Unescos världsarvslista, busstationen och marknaden.

The journey to Antigua took just under an hour and once I arrived in the beautiful village I found my way to the hostel I had booked a room at. It was perfectly located and close to both the beautiful colonial part of the village which is on the Unesco world heritage list, the bus station and the market.

Centrum av Antigua är vacker med sina låga pastellfärgade byggnader i spansk barockstil, spektakulära kyrkor, sevärdheter och kullerstensbelagda gator. Staden byggdes på tidigt 1600-tal. Och ständigt ser man någon av de stora vulkaner som omger staden. Varav en är en aktiv vulkan. Vid nästa tur hit hoppas jag att vi klättrar upp på en vulkan.

The center of Antigua is beautiful with its low pastel buildings in the Spanish Baroque style, spectacular churches, sights and cobbled streets. The city was built in the early 17th century. And you can always see one of the large volcanoes that surround the city. One of which is an active volcano. On the next trip here, I hope we climb a volcano.

The beautiful view of a vulcano in Antigua under Santa Catalina Arch

Soo happy to be here. It is said that Antigua is one of the places that everyone should visit in their lives

Outside the Church you can buy all sorts of food in the street

Jag promenerade runt i denna vackra stadsdel samt runt marknaden i två dagar. Det gav mig ro i kropp och själ och jag njöt av allt det vackra och det färgsprakande omkring mig.

I walked around this beautiful neighborhood as well as around the market for two days. It gave me peace in body and soul and I enjoyed all the beauty and the colorful things around me.

Det är en ynnest att få uppleva alla dessa länder och kulturer som vi kommer till. Och att resa in i landet och få se ännu mer än vackra stränder och kustnära byar ger otroligt mycket.

It is a blessing to experience all these countries and cultures that we come to. And traveling inland and getting to see even more than beautiful beaches and coastal villages gives an incredible amount.

Tredje dagen bestämde jag mig för att göra en bussutflykt till någon by en bit bort. Eftersom det var torsdag och det i byn Chichikastenango är Guatemalas största och mest färgrika marknad där på torsdagar och söndagar så var valet lätt. Än en gång fick jag åka med bussarna som jag älskar. Och det blev mycket buss! Tre stycken både dit och tillbaka så det blev sex bussar och totalt fem timmar på buss. Tredje bussen på väg till Chichikastenango slingrade sig fram på otroliga serpentinvägar med åtskilliga 180-graders kurvor. Vi klättrade dessutom upp på en höjd av ca 2000 meter över havet. Det var liv o rörelse på bussarna och stundtals väldigt fullt. Egentligen är det två sittplatser på varje sida av mittgången. Men man knör ihop sig så att det sitter två och en halv på varje sida. De två närmast mittgången har bara halva rumpan på bänken och man stöttar sig mot den som sitter på andra sidan av den smala mittgången. Jag vet för jag har provat😊

On the third day I decided to make a bus excursion to some village some distance away. Since it was Thursday and the one in the village of Chichikastenango is Guatemala’s largest and most colorful market there on Thursdays and Sundays, the choice was easy. Once again I got to ride the buses that I love. And there was a lot of bus! Three both there and back, so there were six buses and a total of five hours on the bus. The third bus heading to Chichikastenango wound its way along incredible serpentine roads with numerous 180-degree turns. We also climbed to a height of about 2000 meters above sea level. There was life and movement on the buses and sometimes very full. Actually, there are two seats on each side of the aisle. But you knot yourself so that there are two and a half on each side. The two closest to the aisle only have half their bums on the bench and you lean against the person sitting on the other side of the narrow aisle. I know because I’ve tried it

Hairpinbends on the way to Chichikastenango

Young mother with her daughter on the bus

Största upplevelsen denna dag var att åka bussarna och se folklivet ombord och längs med vägarna. Men marknaden var enorm och full av vackra hantverk som Guatemalas kvinnor tillverkar. Mitt i marknaden finns en kyrka där det hålls maya-ceremonier som jag hade turen att få se en del av. På trappstegen upp mot den vackra vita kyrkan fanns mängder av blommor. Det kom också rök från aska där något hade eldats tidigare under ceremonin. Två kvinnor svängde med en slags behållare i kedja där de hade rökelse. Och kyrkklockans dingdong hördes. Det var en färgsprakande och häftig upplevelse.

The greatest experience this day was riding the buses and seeing people’s life on board and along the roads. But the market was huge and full of beautiful handicrafts that Guatemalan women make. In the middle of the market there is a church where Mayan ceremonies are held, which I was lucky enough to see a part of. On the steps leading up to the beautiful white church were masses of flowers. There was also smoke from ashes where something had been burned earlier during the ceremony. Two women were swinging a sort of chained container in which they held incense. And the dingdong of the church bell was heard. It was a colorful and exciting experience.

Traditional colorful clothes, blankets etc

Outside the church with flowers and smoke

Old lady carrying heavy things traditionally on head and shoulders

Jag kom dit relativt sent så det blev tyvärr ett kort besök men väl värt utflykten. Dagen därpå väntade en helt annan upplevelse. Jag skulle flyga till Florida och hälsa på min son i några dagar.

I got there relatively late so unfortunately it was a short visit but well worth the trip. The next day was a completely different experience. I was going to fly to Florida and visit my son for a few days.

Det blev en lång resa från dörr till dörr men sent fredag kväll var jag framme. Under de fyra hela dagar jag var där gjorde vi utflykter till några nationalparker, spelade spel, åt goda hemmalagade middagar. På en av utflykterna, Sweetwater wetlandspark, såg vi ett flertal häftiga fåglar samt en alligator som låg i gräset alldeles vid vattnet och sov. Förutom detta köpte jag också en ny laptop vilket kändes som en födelsedagspresent. Dagarna gick fort och jag tog mig tillbaka till Guatemala City och därifrån till Jan och Vilja i Rio Dulce. Resan hem tog ca trettiosju timmar så jag var ganska utmattad.

It was a long journey from door to door, but I arrived late Friday evening. During the four full days I was there, we made trips to some national parks, played games, ate good home-cooked dinners. On one of the excursions, Sweetwater wetlands park, we saw several awesome birds and an alligator that was lying in the grass right by the water and sleeping. Apart from this, I also bought a new laptop which felt like a birthday present. The days passed quickly and I made my way back to Guatemala City and from there to Jan and Vilja in Rio Dulce. The trip home took about thirty-seven hours, so I was quite exhausted.

Tobias in a national park outside Gainsville

Jan hade, under tiden, jobbat på bra med båten i värmen. Det var en lång todo-list. Under den tiden har Jan också knutit många nya kontakter och han har både simmat i poolen, varit på bbq-kväll, film-kväll och besökt The Schack – en populär bar.

Jan had, meanwhile, worked well with the boat in the heat. It was a long todo list. During that time, Jan has also made many new contacts and he has both swum in the pool, been to a bbq night, a movie night and visited The Schack – a popular bar.

De första dagarna efter återkomst till Vilja tillbringade jag några timmar vid och i poolen varje dag. Det kändes riktigt lyxigt och underbart.

The first days after returning to Vilja, I spent a few hours by and in the pool every day. It felt really luxurious and wonderful.

En dag gjorde vi en grottutflykt tillsammans ned Eva-Lotta o Thomas på Thaleia och Dag, en svensk man på en annan båt. Det var en riktigt häftig upplevelse. Vi klättrade genom en lång och stenig canyon innan vi kom fram till grottmynningen. Där satte vi på oss pannlampor och ömsom vadade, ömsom simmade och ömsom klättrade. Det var riktigt strapatsrikt och på flera ställen kändes det som vi aldrig skulle kunna ta oss tillbaka igen. Längst in kom vi till ett ställe där vi skulle vara tvungna att hoppa från en berghylla till en annan. De flesta av oss avstod och väntade in de som faktiskt gjorde detta hopp innan vi sedan tog oss samma väg tillbaka igen.

One day we did a cave excursion together down Eva-Lotta and Thomas on Thaleia and Dag, a Swedish man on another boat. It was a really cool experience. We climbed through a long and rocky canyon before arriving at the mouth of the cave. There we put on headlamps and sometimes waded, sometimes swam and sometimes climbed. It was really strenuous and in several places it felt like we would never be able to get back. Deep inside we came to a place where we would have to jump from one ledge to another. Most of us refrained and waited for those who actually made this jump before we then took the same route back again.

Inside the cave where some jumped from one rock to another

The sun shines between all the green and rocks

Längre ner i canyonen var det dammar ned vattenfall att bada i. Vattnet i dammarna var relativt svalt men det som kom från vattenfallet var ca 70 grader celcius. Hela dagsutflykter var en minnesvärd, strapatsrik och fantastisk upplevelse

Further down the canyon there were ponds below waterfalls to swim in. The water in the ponds was relatively cool, but what came from the waterfall was about 70 degrees Celsius. Full day trips were a memorable, strenuous and amazing experience

Jan in the cooler water with 70 degrees hot water coming from the waterfall

En kväll tog vi jollen en bit bort på eftermiddagen och promenerade bort till en bar med fantastisk utsikt och vacker solnedgång. Det var Eva-Lotta o Thomas på Thaleia, Katherine från en annan båt och vi. Där tog vi en drink i solnedgången och åt en liten lätt måltid.

One evening we took the dinghy a little further in the afternoon and walked to a bar with a great view and beautiful sunset. It was Eva-Lotta and Thomas on Thaleia, Katherine from another boat and us. There we had a drink at sunset and a small light meal.

Jan, Thomas and Eva-Lotta enjoying the view and a drink

Under denna tid har vi fått ett tre sidor långt reportage publicerat i tidningen Båtliv om vår resa fram till Honduras. Jättekul!

During this time, we have received a three-page report published in the magazine Båtliv about our trip to Honduras. Great fun!

Arbetet med Vilja fortsätter. Vi väntar fortfarande på reservdel till watermakern och hoppas den blir klar inom en till två veckor då vi har tänkt oss att lämna mot nya resmål. Men innan dess skall vi ut och backpacka i ca en vecka tillsammans. Mer om det i nästa inlägg

The work with Vilja continues. We are still waiting for a spare part for the watermaker and hope it will be ready within one to two weeks as we intend to leave for new destinations. But before that, we will go backpacking for about a week together. More on that in the next post

Honduras and sailing towards Guatemala

Vi kom fram till Utila efter en av de värsta nätterna med segling vi haft. Helt utan sömn. Incheckningen gick i alla fall smidigt och vi gick därefter för att se oss omkring. Utila blev lite av en kulturchock för oss. Efter att bara ha varit på platser, i princip utan trafik och utan turister, under två månader så blev vi först nästan överväldigade av turister och fyrhjulingsmoppar i mängder. Troligen en reaktion på att vi även var väldigt, väldigt trötta. Men…vi promenerade lite, åt en god lunch på ett mysigt ”backpackerställe” och åkte sedan ut till båten och gick och lade oss runt klockan två på eftermiddagen. Vi sov nästan tjugo timmar så behovet av sömn var stort efter en vakennatt.

We arrived at Utila after one of the worst sailing nights we had. Completely without sleep. In any case, check-in went smoothly and we then went to look around. Utila was a bit of a culture shock for us. After only being in places, basically without traffic and without tourists, for two months, we were at first almost overwhelmed by tourists and quad mopeds in abundance. Probably a reaction to the fact that we were also very, very tired. But…we walked a bit, had a good lunch at a cozy ”backpacker place” and then went out to the boat and went to bed around two in the afternoon. We slept almost twenty hours, so the need for sleep was great after a awake night.

We really appreciated a beer to the lunch

Nästa dag promenerade vi runt lite mer och fick en helt annorlunda bild av staden. Den var charmig och laidback och det var inte alls så mycket trafik och turister som vi tyckte dagen innan. Varannan butik var en dykarshop som sålde dykundervisning. Utila skall vara bland det billigaste stället i hela världen att ta ett dykarcertifikat på. Jan hade lust att dyka och köpte en endags provapå-kurs. Han kom hem mycket nöjd och dagen efter hade han träningsvärk i låren. Hade vinden varit mer stabil så hade han tagit ett dykarcertifikat men tyvärr så skulle vinden vända. Utila är känt för att ha dåligt ankarfäste, och ligger vinden på från fel håll draggar man lätt. Därför blev det ingen dykarkurs och vi fick i stället tyvärr lämna Utila redan efter två nätter. Vi är glada att vi fick sett lite av ön i alla fall.

The next day we walked around a bit more and got a completely different view of the city. It was charming and laid back and there wasn’t nearly as much traffic and tourists as we thought the day before. Every other store was a diving shop that sold diving lessons. Utila must be among the cheapest places in the whole world to get a diver’s certificate. Jan wanted to dive and bought a one-day trial course. He came home very happy and the next day he had training pains in his thighs. If the wind had been more stable, he would have taken a diver’s certificate, but unfortunately the wind would change. Utila is known for having a poor grip, and if the wind is coming from the wrong direction, it drags easily. Therefore, there was no diving course and we unfortunately had to leave Utila after only two nights. We are glad that we got to see a bit of the island anyway.

A soccerteam from mainland came to Utila to meet the local team. That’s why all the people

Fourwheel motorbike are **the** thing in Utila

A fruit- and vegeteblashop on the street

Well, yes Utila was crowded with people after the ferry arrived

The high mountains in the north of mainland Honduras. Beautiful view over the mountain with many tops over 2400 meter.

Our little dinghy at the dinghydock with the sun going down

Målet blev tillbaka till French Cay på Roatan. Viken i sig är väl inte så rolig utan mer praktisk. Men…där inne visste vi att två av båtarna vi korsade Atlanten tillsammans med låg. Thaleia och Embla. Det var otroligt kul att träffa Eva-Lotta, Thomas o Erik på Thaleia och Viveca och Erik på Embla. Och det var dessutom på dagen ett år efter att vi alla kommit fram till Grenada. Första kvällen i French cay träffades vi allihopa på Thaleia efter att vi ätit middag var för oss. Det blev prat, skratt och delande av minnen, erfarenheter och anekdoter ända fram till midnatt. Tänk vad häftigt att vi var tre svenska båtar på samma lilla vik på en ö i Honduras. Overkligt! Känns lustigt nog overkligare än att vi hade korsat Atlanten.

The goal was back to French Cay on Roatan. The port itself is probably not so much fun, but more practical. But…in there we knew that two of the boats we crossed the Atlantic with were. Thaleia and Embla. It was incredibly fun to meet Eva-Lotta, Thomas and Erik at Thaleia and Viveca and Erik at Embla. And it was also on the day one year after we all arrived in Grenada. The first evening in French cay we all met at Thaleia after we had dinner by ourselves. There was talk, laughter and sharing of memories, experiences and anecdotes until about midnight. Think how cool that we were three Swedish boats in the same small bay on an island in Honduras. Unreal! Funnily enough, it feels more surreal than that we had crossed the Atlantic.

Starka vindar skulle komma in dagen efter och vi förberedde oss alla genom att förstärka förtöjningar, se över att inget låg och skavde, inget låg löst på däck och att flytvästar, ficklampor, intercom och kniv låg framme. Lite orolig stämning var det i båtarna och vi på Vilja hade gjort upp en plan på hur vi skulle göra om mooringbojen släppte. Jan skulle hantera båten o försöka backa upp mot vind och jag skulle snabbt fram på däck och kapa alla linor.Vi la oss med ankaralarm på, på mobilerna, med en snäv radie. Bättre att bli väckta en gång för mycket. Jan la sig i sittbrunnen för att vara raskt på plats. Vid 23.30 vaknar Jan av ett brak och röster som ropar och skriker ” boga”, ”styr upp mot vinden”, ”sväng styrbord” mm mm

Strong winds would come in the next day and we all prepared by reinforcing moorings, checking that nothing was chafing, nothing was loose on the deck and that life jackets, flashlights, intercom and knives were out front. There was a bit of an uneasy atmosphere in the boats and we at Vilja had drawn up a plan on what to do if the mooring buoy was released. Jan would handle the boat and try to back up against the wind and I would quickly go up on deck and cut all the lines. We went to bed with the anchor alarm on, on the mobiles, at a tight angle. Better to be woken up one too many times. Jan lay down in the cockpit to be on the spot quickly. At 23.30 Jan wakes up to a crash and voices calling and shouting ”bow”, ”steer upwind”, ”turn starboard” etc etc

Emblas mooringboj hade släppt från botten och bredsidan av den tjugo ton tunga båten dundrade in i Thaleias pulpit. Det blev, på endast några sekunder, full aktivitet på båda båtarna. Embla lyckades styra bort från Thaleia och efter mycket jobb lyckades de få bort linor till mooringboyen. Därefter kunde de lägga i sin dragg och hade tur som fick ankarfäste direkt. Båda båtarna hade fantastisk tur i oturen. Det blev inga större skador på någon av dem och de skador som blev kunde i stort sett repateras redan nästa dag. Men chocken satt i och vi var många båtar som var vakna och hade vakt resten av den natten.

Embla’s mooring buoy had released from the bottom and the broadside of the twenty-ton boat thundered into Thaleia’s pulpit. There was, in just a few seconds, full activity on both boats. Embla managed to steer away from Thaleia and after a lot of work they managed to get the lines to the mooring boy off. After that, they were able to put in their move and were lucky to get hold immediately. Both boats had fantastic luck in their misfortune. There was no major damage to any of them and the damage that was done could be repaired the very next day. But the shock was in and we were many boats that were awake and on watch for the rest of that night.

All boats in French Cay. Embla, Vilja and Thaleia. Thank you for video Thaleia

Kvällen efter var vi ombord på den brittiskflaggade båten Far Out och umgicks. Jättetrevligt. Och kvällen därpå var det samling i vår sittbrunn. Sånt är livet oss långfärdsbåtar emellan. Thaleia skulle dagen efter segla mot Belize. Den natten blåste det också en hel del. Nu från öst i stället för från väst. Och många satt på vakt i sina båtar hela den natten också. Tack Thaleia för foton.

The following evening we were on board the British-flagged boat Far Out and hung out. Very nice. And the following evening there was a gathering in our cockpit. Such is life between us long-distance boats. Thaleia was to sail for Belize the next day. That night it was also quite windy. Now from the east instead of from the west. And many sat on watch in their boats all that night too. Thank you Thaleia for photos.

Happy sailors. Kristin, Erik and Eva-Lotta

Both Embla and Thaleia visited Vilja. Here Viveca, Kristin, Erik and Eva-Lotta

Vindarna skulle blåsa upp ännu mer på lördagen. Det enda som då skulle skydda oss var ett rev. Annars var det öppet hav. Oändligt långt öppet hav.

The winds would pick up even more on Saturday. The only thing that would protect us then was a reef. Otherwise it was open sea. Infinitely long open sea.

Erik from Thaleia, Jan and me on the way to Coxen hole

Minst sex båtar flyttade på sig denna dag. Bland de sex var både vi, Embla och Far out. Vi åkte först och fyllde vatten. Watermakern fungerade bara ett par dagar när den lagades sist så nu står vi utan möjlighet att göra eget vatten igen. Nu är vi så vana vid att snåla på vattnet så det fungerar bra. Men tänk vad skönt det skulle vara om den kunde bli lagad permanent.

At least six boats moved this day. Among them were both us, Embla and Far out. We went first and filled water. The watermaker only worked for a couple of days when it was last repaired, so now we are left without the possibility of making our own water again. Now we are so used to skimping on the water so it works well. But think how nice it would be if it could be fixed permanently.

Jan trying to fix the watermaker….once again

Fem av oss båtar seglade till den charmiga staden West End som ligger just längst i västra ändan av Roatan. Embla och vi åkte in till byn och promenerade på eftermiddagen. Vi hittade en mysig bar vid vattnet och satte oss ner och tog var sin happy hour gin & tonic, pratade och njöt av en fantastisk solnedgång. Detta skulle bli vår sista kväll i Honduras för nästa förmiddag seglar vi vidare mot nya äventyr.

Five of us boats sailed to the charming town of West End which is right at the far western end of Roatan. Embla and we went into the village and walked in the afternoon. We found a cozy bar by the water and sat down and each had a happy hour gin & tonic, chatting and enjoying an amazing sunset. This would be our last evening in Honduras because the next morning we sail on to new adventures.

Lovely weather with almost no wind and lot of sunshine

Sååå spännande! Nu är vi på väg mot Guatemala och Rio Dulce. Det är en ca ett dygns segling från Roatan till Cabo de Tres Puntas. Här ligger vi över natten måndag till tisdag och inväntar första högvattnet i dagsljus på tisdagen. För att komma in i Rio Dulce behöver vi ta oss över en stor sandbank. Vilja som sticket nästan 2,10 meter djupt kommer inte över själv. Till hjälp kommer vi ha två båtar. En som drar oss och en som tippar oss från masttoppen ner mot ena sidan. Det gäller att ha stuvat ordentligt inne i båten så inte en mikrovågsugn, böcker eller travar med kläder eller annat löst kommer flygande. Allt på däck måste också vara ordentligt surrat

So exciting! Now we are on our way to Guatemala and Rio Dulce. It is about a one-day sailing from Roatan to Cabo de Tres Puntas. Here we lie overnight Monday to Tuesday and wait for the first high water in daylight on Tuesday. To enter the Rio Dulce we need to cross a large sandbar. Will that the sting almost 2.10 meters deep will not get over by itself. We will have two boats to help. One that pulls us and one that tips us from the top of the mast down to one side. It is important to have stowed properly inside the boat so that a microwave oven, books or stacks of clothes or other loose items do not come flying. Everything on the deck must also be properly lashed down.

Men innan dess har vi ett dygn på sjön. Vi får ”länskryssa” då vinden ligger in rakt i aktern. Det betyder att vi zickzackar oss framåt även om vi har vinden med oss. Allt för att slippa ligga mer eller mindre still med fladdrande segel som det blir i platt läns.

But before that we have a day on the lake. We get ”county cruise” as the wind is right in the stern. This means that we zigzag forward even if we have the wind with us. Everything to avoid lying more or less still with fluttering sails as happens in a flat bilge.

Jag sitter nu på kvällens och nattens vakt efter att ha ätit middag. Solnedgången var vacker och färgstark och månen kom upp och sken som en väldigt glad mun. Nymånen är ju liggande här i stället för från sidan som den är i norra Europa. Man blir glad av att se den le så stort mot oss. Några timmar senare är mörkret ganska kompakt runt oss. Lanternorna lyser och en och annan stjärna men den glada månen syns inte längre till. Motorns brummande är sövande. Önskar vi slapp gå för motor för nattpassen blir så meditativa när vi seglar fram. Men det är bara att acceptera att vi för en gångs skull har en tid att passa. Det händer högst någon gång pr månad som tur är.

I am now on the evening and night watch after having dinner. The sunset was beautiful and colorful and the moon rose and shone like a very happy mouth. The new moon is lying here instead of from the side as it is in northern Europe. It makes you happy to see it smile so big at us. A few hours later, the darkness is quite compact around us. The lanterns shine and the occasional star, but the happy moon is no longer visible. The hum of the engine is lulling. I wish we didn’t have to drive the engine because the night shifts become so meditative when we sail forward. But we just have to accept that for once we have a time to fit. It happens at most once a month, luckily.

Vilja seglar fram i knappt tre knop någon timme efter avgång och det är väldigt sövande ombord med vågor som nästan vaggar oss till slummer. Vi inser efter några timmar att det kommer ta alldeles för lång tid så vi drar in rullgenuan och startar järngenuan i stället ( motorn). Vi behöver hålla minst fem knop och vi behöver styra rakt mot målet för att hinna fram i dagsljus

Vilja sails along at just under three knots an hour or so after departure and it is very sleepy on board with waves that almost lull us to sleep. We realize after a few hours that it will take far too long so we pull in the furling genoa and start the iron genoa instead (the engine). We need to maintain at least five knots and we need to steer straight towards the target to arrive in daylight

Klockan har nu passerat midnatt och det närmar sig passbyte klockan 02.00. Det kompakta mörkret har bytts ut mot en fantastisk stjärnhimmel som fortsätter i det oändliga. Med jämna mellanrum spanar jag ut i mörkret för att se om det är någon fiskebåt som närmar sig. Det händer att segelbåtar blir attackerade utanför Honduras kust. Men allt är lugnt än så länge i alla fall och vi hoppas att det håller i sig

It is now past midnight and it is approaching passport change at 02.00. The compact darkness has been exchanged for a fantastic starry sky that goes on endlessly. At regular intervals I look out into the darkness to see if there is a fishing boat approaching. It happens that sailboats are attacked off the Honduran coast. But everything is calm so far anyway and we hope it will last

It was no wind and strong sun. So totally wet from the heat

Totally calm weather when we arrived at Cabo de Tres Puntas

Washing Clothes after we put the anchor down on Cabo de Tres Puntas

När vi efter en natt närmade oss ankringsplatsen vid Cabo de Tres Puntas möttes vi av några delfiner som simmade med båten en lång stund. Det är alltid samma lycka när man ser dem och de leker med båten

When we approached the anchorage at Cabo de Tres Puntas after one night, we were met by some dolphins that swam with the boat for a long time. It is always the same happiness when you see them and they are playing with the boat

And when they play with the boat it’s magical

Nu blir det en dag och natt i lugn och ro. Imorgon börjar ett nytt spännande äventyr

Now it will be a day and night in peace and quiet. Tomorrow begins a new exciting adventure

Belize inland with mayatemples

Nu började vårt äventyr inåt land i Belize. Ett litet och tämligen outforskat land dit turismen precis börjat leta sig in. Landet blev självständigt så sent som 1981 och huvudstaden, Belmopan, är en av världens nyaste och minsta. Namnet är bildat av Bel som i Belize och floden Mopan.

Now our inland adventure in Belize began. A small and fairly unexplored country where tourism has just started to find its way. The country became independent as late as 1981 and the capital, Belmopan, is one of the world’s newest and smallest. The name is formed from Bel as in Belize and the Mopan River.

Waiting for the car to pick us up to the rent-a-car company

The pickup-car had a sign with Jan Bruce

Vi hyrde bil i fyra dagar och körde först söderut mot ”The deep south”. Längst ner i sydvästra hörnet av Belize med närhet till Guatemala. Här är största delen av befolkningen Maya och de lever fortfarande ett traditionsrikt maya-liv. Men, som tur är, utan att offra barn till gudarna. Vi kom aldrig in i någon by för att kunna titta närmre på hur de lever men såg många av de traditionella enkla husen av trä med någon form av bast- eller palmbladstak på, längs med vägarna. Efter att ha kört på en lång, lerig och ojämn väg kom vi fram till Mayaruinen Lubaantun som betyder ”the place of the fallen stones”. Det byggdes upp i perioden 730 – 860 e.Kr. Här, liksom hela vår resa längst i söder var vi de enda turisterna. Unik känsla att vara ensamma på en mayaruin. Ruinen var inte restaurerad på samma sätt som många andra ruiner utan det var mer stenblock i högar, delvis restaurerat. Denna arkeologiska plats är känd för att vara konstruerad på ett ovanligt sätt för denna tidsepok. Vi fick en bild av hur det hade sett ut innan byn övergavs för drygt ett tusen år sedan.

We rented a car for four days and first drove south towards ”The deep south”. At the bottom of the southwest corner of Belize with proximity to Guatemala. Here, most of the population is Mayan and they still live a traditional Mayan life. But, luckily, without sacrificing children to the gods. We never got into any villages to get a closer look at how they live but saw many of the traditional simple wooden houses with some kind of bast or palm leaf roof on them, along the roads. After driving on a long, muddy and uneven road, we arrived at the Mayaruinen Lubaantun which means ”the place of the fallen stones”. It was built in the period 730 – 860 AD. Here, like our entire trip further south, we were the only tourists. Unique feeling to be alone on a Mayan ruin. The ruin was not restored in the same way as many other ruins but it was more stone blocks in piles, partially restored. This archaeological site is known for being constructed in an unusual way for this era. We got a picture of what it had looked like before the village was abandoned just over a thousand years ago.

Ruins and trees in the middle everywhere

Lubaantun is in the middle of the rainforest

And traditional dance from the mayaperiod

Vi tog oss vidare med bilen och hittade en väldigt enkel restaurang där vi kunde äta lunch. Ris, bönor och kyckling. Ris och bönor, ofta med kyckling, är den traditionella maten, vid sidan av burritos, tortilla och tacos, som äts över hela Centralamerika. Vi betalade ca hundratjugo kronor för mat för tre personer inkl dryck. Billigt och bra. Belize är annars mycket dyrare än alla grannländer här omkring.

We went further by car and found a very simple restaurant where we could have lunch. Rice, beans and chicken. Rice and beans, often with chicken, are the traditional food, along with burritos, tortillas and tacos, eaten throughout Central America. We paid about one hundred and twenty kroner for food for three people including drinks. Cheap and good. Belize is otherwise much more expensive than all the neighboring countries around here.

The small restaurant and shop on a remote mayan village

När vi sett det vi ansåg att vi hann i södra Belize åkte vi mot nordvästra delen av landet. Vårt mål var San Ignacio som är centrum för norra delens alla sevärdheter. Vägen dit gick delvis på den vackra vägen med det poetiska namnet ”Hummingbird highway”. Här slingrade sig vägen mellan fruktodlingar, grönska och vid foten av bergskedjan Maya mountains.

When we had seen what we thought we had in southern Belize, we headed towards the northwestern part of the country. Our destination was San Ignacio, which is the center of all the attractions in the north. The way there was partly on the beautiful road with the poetic name ”Hummingbird highway”. Here the road wound between orchards, greenery and at the foot of the Maya mountains.

Roadsigns with warning for Tapir, Jaguar and a kind of deer

We saw some wild animals. Here a Silkmonkey.

And a Pizote/Coatimundi/Coati…chose your language

I San Ignacio bodde vi på ett enkelt men rent guesthouse. Men även där det är rent finns det kackerlackor o en kväll kröp det runt en stor kackerlacka i min säng. Den gömde sig sedan under sängen och vi såg den inte mer.

In San Ignacio we stayed at a simple but clean guesthouse. But even where it’s clean there are cockroaches, and one evening a large cockroach crawled around in my bed. It then hid under the bed and we never saw it again.

Nästa dag tog vi bilen till en ”bilfärja” som skulle ta oss över Mopan river till Mayaruinen Xunantunich. Färjan var ett äventyr i sig själv. Det var plats till fyra bilar åt gången och endast föraren fick sitta i bilen. Vi andra fick gå upp på färjan och stå längst fram. Kabelfärjan drivs manuellt av en man som vevar på en vev och det är linor på var sida av färjan. En upplevelse att få vara med om.

The next day we took the car to a ”car ferry” that would take us across the Mopan river to the Xunantunich Mayan ruins. The ferry was an adventure in itself. There was room for four cars at a time and only the driver was allowed to sit in the car. The rest of us had to get on the ferry and stand at the front. The cable ferry is operated manually by a man cranking a crank and there are ropes on each side of the ferry. An experience to be a part of.

Here is the man cranking the ferry over the river

Väl över på andra sidan åkte vi till mayaruinen Xunantunich. Här var det ett flertal restaurerade tempel vilka vi fick lov att klättra upp på. Det var brant och svettigt. Utan några som helst skyddsanordningar. Väl uppe på den högsta byggnaden, El Castillo, var det en fantastisk utsikt 360 grader runtom. Detta tempel skall vara den näst högst belägna byggnaden i hela Belize. Det är endast ett annat Mayatempel i närheten som är högre. Det var lite skrämmande att stå där högst upp och vi höll i oss ordentligt i stenblocken för att inte tappa balansen. Det är fascinerande att föreställa sig hur livet kunde ha varit på dessa arkeologiska platser när de var bebodda.

Once on the other side, we went to the Mayan ruins of Xunantunich. Here there were several restored temples which we were allowed to climb. It was steep and sweaty. Without any protective devices whatsoever. Once up on the tallest building, El Castillo, there was a fantastic 360 degree view all around. This temple is supposed to be the second highest building in all of Belize. There is only one other nearby Mayan temple that is taller. It was a little scary to stand there at the top and we held on tightly to the boulders so as not to lose our balance. It is fascinating to imagine what life might have been like at these archaeological sites when they were inhabited.

It was really steep climbing high up to the top

Jan on top of the ruin. It’s the second highest built building in Belize….and no fence to hold on to

When the mayas lived here the side of the temples was covered with stonecarvings of goods etc.

Now we are really high up and the view 360 degrees is fantastic

Holding on to the rocks. It was a bit scary

We climbed up all those stairs and many more all the way to the top

På kvällen åt vi middag på en gatuservering som var otroligt populär bland lokalbefolkningen. Jättegoda små tacos med starka såser till. Det blev tidig sänggång då vi skulle upp på spännande heldagsturer nästa dag.

In the evening we had dinner at a street restaurant that was incredibly popular with the locals. Great little tacos with strong sauces. It was an early bedtime as we were going on exciting full-day tours the next day.

Waiting for dinner at the streetrestaurant

Jag, Kristin, åkte över gränsen till Guatemala för att se den stora och mäktiga Mayaruinen Tikal.

På vägen dit råkade vi ut för en bilolycka, en annan bil körde in i sidan på vår minibuss. Som tur var skadades ingen och bilen gick att köra vidare.

I, Kristin, went over the border to Guatemala to see the great and mighty Mayan ruins of Tikal.

On the way there we had a car accident, another car ran into the side of our minibus. Fortunately, no one was injured and the car was able to drive on.

Early morning on the way to Guatemala and Tikal

Car accident in Guatemala. The Police came really fast and I think they solved it

Tikal, som är en gammal Maya stad, är verkligen en imponerande plats där flera av templen , pyramider, ”Grand plaza” och ceremoniella platser är restaurerade så man får en inblick i hur det sett ut när Tikal beboddes. Det är en av de största arkeologiska platserna från Mayaperioden. Området har varit bebott ända sedan ca 700 f.Kr. Senare blev Tikal ett viktigt kulturellt och ceremoniellt centrum under mayaperioden. Det var verkligen fascinerande och imponerande att gå runt bland alla tempel och arkeologiska lämningar och att gå klättra upp till toppen av flera av dem. Det högsta templet hade tvåhundra trappsteg i trä upp och utsikten var fantastisk! Fyra timmar där räckte inte för att se hela det fantastiska området men vi hann se höjdpunkterna. Mayakulturen är fascinerande men det finns inte möjlighet att berätta om den här. Det var också kul att få se lite av gatulivet i Guatemala på vägen dit och tillbaka.

Tikal, which is an ancient Mayan city, is truly an impressive place where several of the temples, pyramids, ”Grand plaza” and ceremonial sites have been restored so you get an insight into what it looked like when Tikal was inhabited. It is one of the largest archaeological sites from the Mayan period. The area has been inhabited since about 700 BC. Later, Tikal became an important cultural and ceremonial center during the Mayan period. It was really fascinating and impressive to walk around among all the temples and archaeological remains and to climb to the top of several of them. The highest temple had two hundred wooden steps up and the view was amazing! Four hours there was not enough to see the whole amazing area but we managed to see the highlights. The Mayan culture is fascinating but there is no way to tell about it here. It was also fun to see a bit of street life in Guatemala on the way there and back.

View from the pyramider. You can see the tallest temple to the right

One of the two temples on each side of the plaza

It was about two hundered steep steps to the top of the tallest temple in Tikal

Samma dag gjorde Jan och Johanna en heldagsutflykt till det enorma grottområdet Actun Tunichil Muknal, oftast kallat ATM. Det var en krävande och strapatsrik vandring dit. När bussen stannade fick man en hjälm, pannlampa och flytväst. Mobiler och kameror fick lämnas i bussen.Tre gånger gick vandringen till grottan genom vatten varav vattnet gick upp till halsen den ena gången. För att komma in i grottan fick man simma på tre meter djupt vatten via en timglasformad ingång in till grottan. Grottsystemet var enormt – totalt fem kilometer in. Det var stundtals rum stora som i en katedral och stundtals fick man krypa genom trånga öppningar. Även inne i grottan fick man stundtals vada och simma. Vid ett tillfälle var passet så smalt i vattnet så man fick hasa sig fram på rumpan med endadt halsen genom den smalaste och vassa öppningen. Från taket och från marken var det otroliga och vackra formationer av stalsktiter, metall och kalksten. Grottan hade används till bl a offerceremonier och det fanns flera skelett från Mayatiden framgrävda. Detta var en äventyrlig och oförglömlig upplevelse mycket tack vare en fantastisk och historiebetättande guide. Alla foton är från resebyrån.

On the same day, Jan and Johanna made a full-day excursion to the huge cave area of Actun Tunichil Muknal, usually called ATM. It was a demanding and strenuous trek there. When the bus stopped, you were given a helmet, headlamp and life jacket. Mobile phones and cameras had to be left in the bus. Three times the hike to the cave went through water, of which the water was up to the neck on one occasion. To enter the cave, one had to swim in three meters of deep water via an hourglass-shaped entrance to the cave. The cave system was huge – a total of five kilometers in. Sometimes the rooms were as big as in a cathedral and sometimes you had to crawl through narrow openings. Even inside the cave, you sometimes had to wade and swim. At one point the pass was so narrow in the water that you had to rush forward on your butt with only your neck through the narrowest and sharpest opening. From the roof and from the ground there were incredible and beautiful formations of stalsktite, metal and limestone. The cave had been used for, among other things, sacrificial ceremonies and there were several skeletons from the Mayan period unearthed. This was an adventurous and unforgettable experience thanks to a fantastic and fascinating guide. All photos are from the travelagency.

Inside the cave with stalactites in a cathedral-like room

Some sceletons have been found inside the cave. This one was the most preserved

Another skull of a face. Maybe an offer to the goods

På kvällen gick vi till gaturestsurangen och åt en god middag igen. Lika billigt som kvällen innan.

In the evening we went to the street restaurant and had a good dinner again. As cheap as the night before.

Nästa dag var det dags för Johanna att åka hem. Vi körde henne till flygplatsen i Belize City via huvudstaden Belmopan. Där vi stannade på den stora och färgstarka marknaden för att köpa grönsaker och äta lunch. När vi lämnat Johanna körde vi in i Belize city men vi upplevde att det inte var så mycket att se där utan körde tillbaka till Placencia i stället.

The next day it was time for Johanna to go home. We drove her to the airport in Belize City via the capital, Belmopan. Where we stopped at the large and colorful market to buy vegetables and have lunch. When we left Johanna we drove into Belize city but we felt that there was not much to see there and drove back to Placencia instead.

Papaya and lettuce in the colourful market

Yes…we bought some vegetables and fruits

Simple but lovely lunch at the market. Tilapia from the river with tortilla and vegetables

Dagen därpå gick vi till polisstationen för att anmäla att vi förlorat vår hobbydrönare dagen då vi åkte iväg på vår rundresa. Vi upptäckte det under tiden som vi var på biluthyrningsfirman och åkte då direkt tillbaka till där vi blev upphämtade en timma tidigare. Drönaren var inte där så sanningen blev den stulen när vi väntade på bilen som skulle plocka upp oss eller så glömde vi den och någon hann ta den den timme vi var borta. Hur som helst så anmälde vi det till polisen sex dagar senare men vi kunde inte få ut en rapport förrän om ca två veckor så vi trodde vi förlorat den utan att kunna få ersättning från försäkringsbolaget. Men nästa dag tog polisen kontakt med oss och sa att de hittat drönaren. Vi gick dit och hämtade upp den och var både väldigt glada och imponerade av Belize polis.

The next day we went to the police station to report that we lost our hobby drone the day we left on our tour. We discovered it while we were at the car rental company and then went straight back to where we were picked up an hour earlier. The drone wasn’t there so the truth was it was stolen while we were waiting for the car to pick us up or we forgot it and someone managed to take it the hour we were gone. Anyway, we reported the 4 to the police six days later but we couldn’t get a report out until about two weeks so we thought we lost it without being able to get compensation from the insurance company. But the next day the police contacted us and said they found the drone. We went there and picked it up and were both very happy and impressed with the Belize police.

Nu har vi ca tio dagar kvar i Bglize och förhoppningsvis kommer vi ut till fler vackra Cays där vi kan bada och snorkla.

Now we have about ten days left in Bglize and hopefully we will get out to more beautiful Cays where we can swim and snorkel.

Belize – the dream of paradise

Regnet öste ner och vinden var rätt emot oss när vi lämnade Roatan i Honduras vid lunchtid. Havet var ganska rufft då det blåst ordentligt i några dagar innan och vågorna inte hade hunnit lägga sig.

The rain was pouring down and the wind was right against us as we left Roatan, Honduras at lunchtime. The sea was quite rough as it had been quite windy for a few days before and the waves had not had time to subside.

Resan skulle ta ca femton timmar men på grund av väderförhållanden var vi framme först klocka arton tretti nästa kväll. När vi närmat oss Belize fastland skulle vi leta oss igenom ett pass i världens näst största korallrev, kallat Great Mayan reef. Till hjälp hade vi en bok med handritade kartor där alla pass, olika skärningspunkten och kurser var inritade. Med hjälp av den vågade vi oss igenom och det fungerade perfekt. Vi valde att inte lägga oss vid en liten cay första natten då klockan redan hunnit bli mycket och vi kände oss lite osäkra på alla dessa rev. Så vi tog oss ända in till den charmiga lilla staden Placencia i stället.

The trip was supposed to take about fifteen hours, but due to weather conditions we didn’t arrive until 18:30 the next evening. As we approached mainland Belize, we would search through a pass in the world’s second largest coral reef, called Great Mayan reef. To help us, we had a book with hand-drawn maps where all passes, different intersections and courses were plotted. With the help of it we ventured through and it worked perfectly. We chose not to lie down at a small cay the first night as it was already late and we felt a little unsafe on all these reefs. So we made it all the way to the charming little town of Placencia instead.

Dagen därpå var det dags för inklarering och att skaffa tillstånd att segla runt i Belize fantastiska övärld. Vi hade turen att både immigration och customs var på plats inne i Placencia så vi slapp ta oss den långa vägen som vi annars hade behövt ta. Personalen var jättetrevlig och vi kom ut med våra tillstånd och stämpel i passen ca trehundrafemtio us dollar fattigare.

The following day it was time for clearance and obtaining permission to sail around Belize’s fantastic island world. We were lucky that both immigration and customs were in place inside Placencia so we didn’t have to take the long way that we would have otherwise had to take. The staff was very nice and we came out with our permits and stamps in our passports about three hundred and fifty US dollars poorer.

Placencia är en supercharmig och laidback liten by med skön atmosfär. Här ligger barer, restauranger, små souvenirbutiker och hostels sida vid sida längs med en gågata. Allt inom max tio minuters gångavstånd. Längs med byn är det en lång vit sandstrand kantad av palmer. En semesterort med få turister där det är lätt att trivas och alla är vänliga.

Placencia is a super charming and laid back little village with a nice atmosphere. Here, bars, restaurants, small souvenir shops and hostels lie side by side along a pedestrian street. Everything within a maximum ten minute walking distance. Along the village is a long white sandy beach lined with palm trees. A resort with few tourists where it is easy to enjoy yourself and everyone is friendly.

Dagen därpå kom Jans systerdotter Johanna hit och vi seglade ut mot vår första Cay. På en bar hade vi, kvällen innan, blivit rekommenderade Wippary Cay av en i lokalbefolkningen. Så vi styrde dit mellan alla rev och på rekommenderade kurser. Där la vi i ankaret och tog jollen in mot ön som även skulle ha en liten servering. När vi närmade oss möttes vi av en man som berättade att serveringen var stängd sedan två år. Han sa att vi var välkomna in på ön men han informerade oss samtidigt om att han hade en hund som sprang lös. Vi hade hört hunden ”voffa” men det är ju vanligt med hundar överallt så vi tyckte först att det inte spelade någon roll. Då berättade han att det var en opålitlig Pitbull som kunde vara snäll men helt plötsligt börja bitas. Flera personer hade, enligt mannen, blivit bitna av hunden. Vi lämnade då omgående och seglade tillbaka till Placencia. Nu i efterhand undrar vi om han kanske inte ville att vi och andra seglare skulle komma till ön. Ingen chansar ju på att gå iland där en opålitlig Pitbull går lös.

The following day, Jan’s niece Johanna came here and we sailed out towards our first Cay. At a bar, the night before, we had been recommended Wippary Cay by one of the locals. So we steered there between all reefs and on recommended courses. There we anchored and took the dinghy towards the island, which would also have a small service. As we approached, we were greeted by a man who told us that the restaurant had been closed for two years. He said we were welcome on the island but he informed us at the same time that he had a dog that ran loose. We had heard the dog barking but it’s common with dogs everywhere so we thought at first that it didn’t matter. Then he told me that it was an unreliable Pitbull that could be kind but suddenly start biting. According to the man, several people had been bitten by the dog. We then immediately left and sailed back to Placencia. Now in retrospect we wonder if maybe he didn’t want us and other sailors to come to the island. After all, no one stands a chance of going ashore where an unreliable Pitbull runs loose.

Me stearing Vilja using our new Intercom so we can speak and have good contact when arriving and leaving and we are on different parts of the boat. Love it!

Vårt nästa mål var Lime cay. Den ligger längst söderut på korallreven och tillhör Sapodilla Cays. Det var en härlig segling och relativt lätt navigering dit. Till skillnad mot många andra Cays där man får zick-zacka sig fram på ett till synes öppet hav. Men överallt finns koraller under vattenytan vilka vi inte ville stöta på. Det skall dessutom vara höga böter om man stöter på ett korallrev. Vi kom fram på eftermiddagen och nästa dag tog vi jollen in till Lime cay. Där vi badade och promenerade runt lite. En cay är en liten och låg ö av sand byggd på koraller ofta med palmer. Men några har mangrove och Casuarinaträd i stället eller en blandning.

Our next destination was Lime cay. It is located in the southernmost part of the coral reef and belongs to the Sapodilla Cays. It was a lovely sail and relatively easy navigation there. In contrast to many other Cays where you have to zig-zag your way on a seemingly open sea. But everywhere there are corals under the water’s surface which we did not want to come across. There should also be heavy fines if you come across a coral reef. We arrived in the afternoon and the next day we took the dinghy into Lime cay. Where we swam and walked around a bit. A cay is a small and low island of sand upon corals often with palm trees. But some have mangroves and casuarina trees instead or a mixture.

On Lime cay. There were a daytourboat on the same time as us

Vi fortsatte med jollen till närliggande Hunting Cay och därefter till Nicholas Cay. Alla tre var små paradisöar men vi tyckte bäst om Nicholas cay. Där bodde en familj med två barn. Familjen städade bort ilandspolat skräp och skötte om ön på ett utmärkt sätt. För det ville de ha en liten summa pengar av oss som besökte ön. Helt rimligt då de levde av detta.

We continued by dinghy to nearby Hunting Cay and then to Nicholas Cay. All three were little paradise islands but we liked Nicholas cay the best. A family with two children lived there. The family cleaned up trash washed ashore and took excellent care of the island. For that they wanted a small amount of money from us who visited the island. Totally reasonable as they made a living from this.

There were some trees with the signs ”Boat Park”

Här promenerade vi runt den paradisiska lilla ön och njöt. Några dopp i det kristallklara vattnet blev det självklart på vägen. Det var också ett tiotal väldigt orädda pelikaner som spanade efter och fångade fisk alldeles vid strandkanten.

Here we walked around the paradisiacal little island and enjoyed. A few dips in the crystal clear water were of course on the way. There were also about ten very fearless pelicans who scouted for and caught fish right at the edge of the beach.

There were some pelicans and other birds always around us

On the way back to Vilja in the background

Vilja in pristine water outside Lime Cay

Tillbaka vid båten, efter några timmar, simmade vi i det helt stilla havet. Johanna och jag badade och flöt runt i en enhörningssimring medan Jan skrapade bort tillväxt på båten långt under vattenlinjen. Ett ständigt pågående jobb då det växer mycket i det ca trettio grader varma vattnet. Perfekt arbetsfördelning. Vi var då så långt söderut man kan komma längs med revet och i Belize. Söder om oss såg vi bergsmassiven i norra Honduras och vi tror att vi skymtade även Guatemala i Sydväst. Närmsta fastland härifrån är Honduras då Belize och Guatemala ligger längre bort.

Back at the boat, after a few hours, we swam in the completely calm sea. Johanna and me swam and floated around in a unicorn swimming ring while Jan scraped away growth on the boat far below the waterline. A constantly ongoing job as it grows a lot in the approximately thirty degree warm water. Perfect division of labor. We were then as far south as you can get along the reef and in Belize. To the south of us we saw the mountain massif of northern Honduras and we think we also glimpsed Guatemala in the southwest. The nearest mainland from here is Honduras, while Belize and Guatemala are further away.

Resan med Vilja fortsatte sedan längs med korallreven norrut i ca fyra timmar. Vi kom då fram till Ranguana Cay, ännu en paradisö med palmer, sand, kristallklart vatten och fantastiska rev runtom att snorkla på. Här såg vi bland annat små hajar och olika arter stingrockor. Dels från jollen och dels vid snorkling. På den lilla ön fanns det tre små stugor att hyra samt en bar och restaurang. Maten fick man beställa i förväg och dag två bjöd Johanna oss på en underbar hummermiddag! Tack Johanna! Vi satt med fötterna barfota i sanden och åt en helt ljuvlig och lyxig middag i en alldes fantastisk och paradisisk miljö. Kvällen gick från vacker solnedgång till mörker med stjärnklar himmel. Och vi kände att livet är underbart att leva.

The journey with Vilja then continued along the coral reef to the north for about four hours. We then arrived at Ranguana Cay, another paradise island with palm trees, sand, crystal clear water and fantastic reefs around for snorkeling. Here we saw, among other things, small sharks and various species of stingrays. Partly from the dinghy and partly when snorkelling. On the small island there were three small cottages for rent as well as a bar and restaurant. The food had to be ordered in advance and on day two Johanna treated us to a wonderful lobster dinner! Thanks Johanna! We sat with our feet barefoot in the sand and ate an absolutely lovely and luxurious dinner in an absolutely fantastic and paradisiacal environment. The evening went from a beautiful sunset to darkness with a starry sky. And we felt that life is wonderful to live.

Dagarna på Ranguana njöt vi av lugnet, miljön och känslan av att ”bara vara” på en av de mest idylliska platser vi upplevt. Ett minne för livet och en önskan att komma tillbaka infann sig.

During the days at Ranguana, we enjoyed the peace, the environment and the feeling of ”just being” in one of the most idyllic places we have experienced. A memory for life and a desire to come back presented itself.

Hammock between palmtrees – can it be more lovely

Efter ett par dagar rörde vi oss vidare mot nästa Cay. Vi gjorde ett försök att gå till Laughing bird cay men dit fick inga segelbåtar komma utan endast dagbåtar med guider. Ett sätt att bevara ön och dess koraller gissar vi. Även om ön var ganska full av folk.

After a couple of days we moved on to the next Cay. We made an attempt to go to Laughing bird cay but no sailboats were allowed there, only day boats with guides. A way to preserve the island and its corals, we guess. Although the island was quite full of people.

Den dagen blev det i stället South Long Cocoa Cay. Vi kom än en gång fram på eftermiddagen och planerade ett besök in till ön nästa dag. Vid midnatt väcktes vi av ankaralarmet och insåg att båten låg på endast två och en halv meters djup med aktern in mot land och där troligen ännu grundare. Troligen stötte rodret emot några stenar eller koraller då det rörde sig fast vi låst fast det. Det blev full fart på oss med att starta motorn, ta upp ankaret och i det kolsvarta mörkret sedan lägga i ankaret på nytt. Resten av natten sov Jan i sittbrunnen och våra ankarlarm varnade ett flertal gånger. Vi visste att vinden skulle vrida men det skulle vara svaga vindar. Vilket det inte var och tidig morgon ökade vindstyrkan ännu mer. Det blev full fart på oss ännu en gång. Denna gång fick vi kämpa lite med att få upp ankaret och hålla oss borta ifrån land och rev. Det blev ett litet äventyr men det gick bra och vi styrde i stället in mot Placencia, ännu en gång. Där vi tillbringat några dagar innan fortsatt äventyr som kommer bli med hyrbil i fyra dagar till djupa södern ner mot Gustemala med mycket sevärdheter och sedan längst västerut i Belize även det in mot gränsen till Guatemala. Detta äventyr ser vi fram emot.

That day it became South Long Cocoa Cay instead. We arrived once again in the afternoon and planned a visit to the island the next day. At midnight we were woken up by the anchor alarm and realized that the boat was only two and a half meters deep with the stern towards the shore and probably even shallower there. Probably the rudder hit some rocks or corals as it moved but we locked it. It was full speed for us to start the engine, take up the anchor and in the pitch black darkness then drop the anchor again. The rest of the night Jan slept in the cockpit and our anchor alarms warned several times. We knew the wind would turn but it would be light winds. Which it wasn’t and early morning the wind strength increased even more. It was full speed on us once again. This time we had to struggle a bit with getting the anchor up and staying away from land and reefs. It turned out to be a bit of an adventure, but it went well and we instead steered towards Placencia, once again. There we spent a few days before continuing the adventure, which will be with a rental car for four days to the deep south down to Gustemala with lots of sights and then to the far west of Belize, also towards the border with Guatemala. We look forward to this adventure.

Roatan – west side

Efter två nätter satte vi kursen i en dryg timma västerut mot mer civilisation och fler segelbåtar. Vi la oss vid en mouringboy i French Cay och tog jollen genom flera kanaler och förbi lokala fiskebåtar för att se oss omkring.

After two nights we set course for just over an hour to the west towards more civilization and more sailboats. We moored at a mooring buoy in French Cay and took the dinghy through several channels and past local fishing boats.

Tidig kväll åkte vi till en bar där seglare från hela världen samlas. Alla är hjärtligt välkomna. Trevligt umgänge och en massa erfarenheter som utväxlas. Det är lätt att få kontakt med segla re då alla är välkomnande och öppna för nya kontakter. Samtalen flyter lätt och det blir många anekdoter från när och fjärran.

Här har vi varit flera kvällar på bl a både bbq kväll och filmkväll. Jättetrevligt!

Early evening we went to a bar where sailors from all over the world gather. Everyone is most welcome. Nice socializing and a lot of experiences that were exchanged. It is easy to make contact with other sailors as everyone is welcoming and open to new contacts. The conversations flow easily and there are many anecdotes from near and far.

We have been here several evenings for, among other things, both bbq evening and movie evening. Very nice!

George and Maria from Bulgaria onboard on Vilja

Ännu en gång på denna resa är vi i ett av världens dykparadis. Vi radar upp dem en efter en, tyvärr utan att ha dykarcertifikat. Vad sägs om Bonaire, Curaçau, Caymanöarna och nu Bay Islands i Honduras. Här sägs världens näst största korallrev vara. Även Belize, vårt nästa land, hävdar att de har världens näst största rev. Det betyder väl att ett av länderna i så fall har världens tredje största. Inte illa det heller

Once again on this trip we are in one of the world’s diving paradises. We line them up one by one, unfortunately without a diving certificate. How about Bonaire, Curaçau, the Cayman Islands and now the Bay Islands in Honduras. The world’s second largest coral reef is said to be here. Even Belize, our next country, claims to have the world’s second largest reef. It probably means that one of the countries in that case has the world’s third largest. Not bad either

Här i French cay har vi, förutom att ta det lugnt, hyrt bil i två dagar och utforskat stora delar av ön Roatan. I huvudorten Coxen hole kändes det som att vi fick se mer av det riktiga Honduras. Folkliv, mycket trafik och mer eller mindre kaos fast på ett charmigt sätt. Vägarna på Roatan är kantade av grönska, ömsom regnskog och ömsom mer öppna landskap. Trafiken är, kanske på grund av de dåliga vägarna, delvis tät men väldigt lugn. Mycket av bylivet sker längs med vägarna. Barn som leker, försäljning av grönsaker och kläder, många serveringar, folk som sitter och tittar ut på trafik och folkliv mm mm

Here in French cay, in addition to taking it easy, we rented a car for two days and explored large parts of the island of Roatan. In the main town of Coxen hole, it felt like we got to see more of the real Honduras. People’s life, a lot of traffic and more or less chaos but in a charming way. The roads on Roatan are lined with greenery, sometimes rainforest and sometimes more open landscapes. The traffic is, perhaps because of the bad roads, partly dense but very calm. Much of village life takes place along the roads. Children playing, sales of vegetables and clothes, many servings, people sitting and looking out at traffic and public life, etc.

A street in Coxen hole – the main town on Roatan

Streetlife in Coxen hole

Längst västerut på Roatan ligger byn West end. En charmig och laidback by som lockar till sig både backpackers och andra turister. Där promenerade vi runt ett tag och åt en god lunch innan vi åkte vidare

In the farthest west of Roatan is the village of West end. A charming and laid-back village that attracts both backpackers and other tourists. There we walked around for a while and had a good lunch before we went on

Palm trees and white sand in West end. Today the water was a bit rough

Jan longing for coming out on the open sea again

Vi valde också att vara mer turistiga och besökte först ett ställe där de tagit hand om sengångare. Vi fick möjligheten att hålla försiktigt i Olivia som är nio år gammal. Vi fick inte göra mer än att hålla henne och då utan att klappa eller röra mer vid henne. Åh vad söta sengångare är! De klättrade fritt runt i träden runt området.

We also chose to be more touristy and first visited a place where they took care of sloths. We had the opportunity to gently hold Olivia, who is nine years old. We were not allowed to do more than hold her and then without petting or touching her any more. Oh how cute sloths are! They freely climbed around the trees around the area.

Det blev mer av det turistiga slaget för oss när vi badade med delfiner. Där var det en delfinskötare som introducerade oss för Polly elva år.

It became more of the touristy kind for us when we swam with dolphins. There it was a dolphin keeper who introduced us to Polly, eleven years old.

Efter dessa, för oss ovanligt turistiga inslag, tog vi bilen österut på vägar som knappt kan kallas vägar. Lera, grus, stora hål och massa vägarbeten. Vi besökte en liten by på nordöstsidan som heter Punta Gorda som var väldigt charmig och i stort sett utan turism.

After these, for us unusually touristic features, we took the car east on roads that can hardly be called roads. Mud, gravel, big holes and a lot of road work. We visited a small village on the northeast side called Punta Gorda which was very charming and largely devoid of tourism.

Några dagar var det riktigt kallt här och vi frös, speciellt på kvällarna. Långbyxor sattes på och även en fleecetröja har plockats fram. Många i lokalbefolkningen går t o m med vinterstövlar och täckjackor. Temperaturen på dagen låg runt tjugosju grader och på kvällen går den ned till runt tjugofyra. Kallt för kroppen som vant sig vid över trettio grader men mycket behagligare att sova i.

Some days it was really cold here and we froze, especially in the evenings. Long pants were put on and a fleece sweater was also picked out. Many of the locals even wear winter boots and jackets. The temperature during the day was around twenty-seven degrees and in the evening it drops to around twenty-four. Cold for the body that got used to over thirty degrees but much more comfortable to sleep in.

Vårt nästa mål var den tredje ön i ögruppen – Utilia. Vi väntade med att segla dit i flera dagar men vind och väder var emot oss. Till sist gav vi oss iväg i ösregn. Alla väderprognoser sa att vinden skulle ändras men när vi kom fram på eftermiddagen var det tolv meter pr sekund rakt in i viken. Så det var bara att vända tillbaka igen o vi fick trixa oss in bakom alla rev i totalt kolmörker när vi var tillbaka i French cay vid midnatt.

Our next destination was the third island of the archipelago – Utilia. We waited to sail there for several days but the wind and weather were against us. Finally we set off in torrential rain. All the weather forecasts said that the wind would change, but when we arrived in the afternoon it was twelve meters per second straight into the bay. So it was just a matter of turning back again and we had to trick our way behind all the reefs in total darkness when we were back in French cay at midnight.

Julafton blev en lugn dag utan något firande. Vi flyttade oss till en annan vik då vi blivit inbjudna på juldagslunch hos ett amerikanskt par som bor på Roatan. Det var en stor tillställning med ca hundra expaths som bidrog med mat, glädje och riktigt gott humör. Efter en massa jättegod mat, många samtal och timmar som flög iväg har vi blivit inbjudna till en massa expaths runt omkring på ön. En juldag att minnas!

Christmas Eve was a quiet day without any celebration. We moved to another bay when we were invited to Christmas Day lunch with an American couple who live on Roatan. It was a big event with about a hundred expats who contributed with food, joy and a really good mood. After a lot of great food, many conversations and hours that flew by, we have been invited to a lot of expats around the island. A Christmas Day to remember!

About one hundred people gather together to celebrate Christmas day

Ed who invited us to Christmas day party in their house

From the Christmas day party

Vi firade också två år tillsammans på juldagen.

We also celebrated two years together on Christmas day.

We took the dinghy through a long mangrove tunnel the day after the party

We took the dinghy through a long mangrove tunnel the day after the party

Some houses were built inside the mangrove

Nu inväntar vi ett väderfönster för att ta oss vidare till Belize. En drygt ett dygn lång segling. Där skall vi plocka upp Johanna. Jans systerdotter.

Now we are waiting for a weather window to get on to Belize. A roughly one-day-long sailing. There we will pick-up Johanna. Jan’s nice.

Honduras – Guanaja

Det känns exalterande att ha kommit till Centralamerika och till ett land som räknas som områdets ”Bad boy”. Där det för ett tiotal år sedan knappt var något som fungerade alls, våld var ständigt närvarande och det var platser som tillhörde världens mest farliga städer. För ca tio år sedan låg Honduras på plats nummer ett i världen över högst antal mord. Sedan dess har landet gjort mycket för att förbättra denna statistik och nu är det relativt tryggt här. Även om man bör undvika vissa platser. Speciellt dessa tre öar norr om fastlandet Honduras är lugna. Det känns och märks att vi kommit till en ny kultur, annorlunda än de Östkaribiska öarna. Det lilla vi hittills har sett så är befolkningen i stort betydligt fattigare men det är väldigt autentiskt och ytterst få turister. Honduras har kritvita stränder, världens näst största barriärrev, djunglar och mayaruiner så här finns mycket att upptäcka. De flesta pratar endast spanska här, även om det på de här tre öarna är vanligt att även prata engelska då de tidigare tillhört Storbritannien.

It feels exciting to have come to Central America and to a country that is considered the area’s ”Bad boy”. Where ten years ago there was hardly anything that worked at all, violence was constantly present and there were places that belonged to the world’s most dangerous cities. About ten years ago, Honduras ranked number one in the world for the highest number of murders. Since then, the country has done a lot to improve these statistics and now it is relatively safe here. Although certain places should be avoided. Especially on these three islands north of mainland Honduras are calm. It is felt and felt that we have arrived at a new culture, different from the Eastern Caribbean islands. The little we have seen so far, the population in general is significantly poorer, but it is very authentic and very few tourists. Honduras has chalk white beaches, the world’s second largest barrier reef, jungles and Mayan ruins, so there is a lot to discover here. Most people only speak Spanish here, although it is common on these three islands to also speak English as they used to belong to Great Britain.

The small main town with buildings close, close, all the way out to sea on stilts

The island’s harbor with ships at the quay

Here, too, you can see how the settlement grows out over the sea

One of two petrol stations by the sea. All transport is by boat and not a single vehicle is on land

Inside immigration to get passports stamped and permission to be in the country

Now we are welcome. It even happened with a handshake

So to the next instance – Harbouroffice, where we got permission to sail around the islands

Här lever vi ett väldigt härligt och laid back liv. Slappar, badar, läser o tar jollen in till staden. En väldigt speciell stad. Den stora ön Guanaja är knappt bebyggd alls och det går bara en väg på hela ön. Så huvudorten ligger i stället på en liten liten ö som är totalt fullbebyggd. Inte ett hus till får plats. Den är så liten så man går runt hela ön inklusive återvändsgator på mindre än tjugo minuter. Men där finns både bensinstationer, supermarkets, immigration, port officer, frisörsalong, nagelsalong, bank och ett flertal barer och små serveringar. En bar mitt på ön är centrum. Sitter man där får man med sig allt som händer på ön och redan efter två besök är det många som hälsar.

Here we live a very lovely and laid back life. Relaxing, swimming, reading and taking the dinghy into town. A very special city. The large island of Guanaja is hardly inhabited at all and there is only one road on the entire island. So the main town is instead on a tiny little island that is completely built up. Not one more house will fit. It is so small that you walk around the entire island, including dead ends, in less than twenty minutes. But there are gas stations, supermarkets, immigration, port officer, hairdresser, nail salon, bank and several bars and small restaurants. A bar in the middle of the island is the center. If you sit there, you get to know everything that happens on the island, and already after two visits, many people say hello.

The ”big” street on the island where people sit and watch life from their chairs

More folk life. All transport on the island takes place with carts on two wheels, as in the photo

Den här lilla staden åker vi in till åtminstone varannan dag. Promenerar runt lite, handlar, går till banken och sätter oss o tar någon öl på en bar. Jan var också hos öns frisörer och fick klippt bort mycket av det slitna håret. Fyrtio kronor kostade det.

We go into this small town at least every other day. Walk around a bit, shop, go to the bank and sit down and have a beer at a bar. Jan also went to the island’s hairdressers and had much of the worn hair cut off. It cost forty kroner.

A ship from the mainland comes in with vegetables and goods once a week

In addition to lots of dogs and cats, we also found a monkey and parrot

At the bar with two other sailors. A Canadian and an American

It’s the rainy season and then it’s nice to seek shelter under a roof when the sky opens up in torrents

The island’s supermarket is also easily reached by boat

The houses on stilts with sheltered boats in between

ln the middle of the
village there is a small canal

Vi ligger med Vilja i en vik norr om ön. Vitbröstade fregattfåglar och pelikaner flyger över våra huvuden här vi ligger i den stilla viken som är omgiven av grönskande kullar och hus med palmbladsklädda tak. Det ligger endast fyra båtar här förutom oss. Underbart att slippa de populära vikarna med uppemot tvåhundra båtar som var vanligt i Östra Karibien. Det mest spännande som har hänt är att vi höll på att bli nedseglade av ett flytande litet ”hus” som slet sig från förankringen en kväll. Men det upptäcktes och de var snabbt ute med en båt och drog in huset till stranden igen.

We lie with Vilja in a bay north of the island. White-breasted frigatebirds and pelicans fly over our heads here as we lie in the quiet bay surrounded by verdant hills and houses with palm frond roofs. There are only four boats here besides us. Wonderful to avoid the popular bays with upwards of two hundred boats that were common in the Eastern Caribbean. The most exciting thing that has happened is that we were about to be crash by a floating little ”house” that tore away from its mooring one evening. But it was discovered and they were quickly out in a boat and pulled the house back to shore.

Tropical greenery and houses with palm roofs surround the bay Vilja is anchored in

The little ”house” that was about to collide with our boat when it tore

Many boats are lifted out of the water and have the boathouse above them

Boat cemetery can also be found here, like in most Caribbean Islands

Här i viken finns en restaurang med palmtak där restaurangens sittplatser flyter på pontoner ute i vattnet. De serverar jättegod stenugnsbakad pizza och är vikens samlingsplats. Där sitter vi nästan varje kväll och pratar med seglarna från de andra båtarna. Det finns även en annan restaurang som endast har öppet två kvällar i veckan.

Here in the bay there is a restaurant with a palm roof where the restaurant’s seats float on pontoons out in the water. They serve great pizza baked in a stone oven and are the bay’s gathering place. We sit there almost every evening and talk to the sailors from the other boats. There is also another restaurant that is only open two evenings a week.

The restaurant we hang out at that floats on pontoons

From inside the other restaurant, which for many years was run by a southern German couple who have lived here for twenty-five years

Dagarna flyter på i stilla mak och nu väntar vi på att regnet skall lätta så vi kan segla vidare till nästa ö i ögruppen Islas de la Bahía

The days go by at a leisurely pace and now we are waiting for the rain to ease so we can sail on to the next island in the Islas de la Bahía archipelago

Stopover on Grand Cayman

Önskan att få utforska ännu en ö o ännu ett land gjorde att vi la kursen mot Grand Cayman dag sex på vår segling från Curaçau. Vi har tiden för oss och definitivt ingen brådska så det skulle nästan kännas snopet att inte segla den lilla omvägen. Med den fart vi hade skulle vi komma in strax före midnatt och att angöra en ny och okänd hamn i mörkret är något vi helst undviker. Så vi lät storseglet fortsätta vara revat och drog in rullgenuan för att minska farten betydligt. Strax efter midnatt styrde vi dessutom ut på en omväg för att anpassa fart o distans så vi skulle komma fram tidigt nästa morgon i stället.

The desire to explore yet another island and yet another country made us set course for Grand Cayman on day six of our sailing from Curaçau. We have the time to ourselves and definitely no rush, so it would almost feel silly not to sail the small detour. At the rate we were going we would be in just before midnight and touching a new and unknown port in the dark is something we prefer to avoid. So we left the mainsail furled and pulled in the furling genoa to reduce the speed considerably. Shortly after midnight, we also steered out on a detour to adjust speed and distance so we would arrive early the next morning instead.

Vilket vi också gjorde. I gryningen ropade vi upp Port authority på VHF:en och fick direktioner om vart vi skulle gå. Vi kom fram och hittade en av de gratis bojar som öarna har lagt ut för att skydda korallrev mm från ankare. Strax bakom oss kom det in tre stora kryssningsfartyg. Under våra dagar på Caymanöarna skulle vi bli vana vid dessa kryssningsfartyg. Många varje dag. En båt från port authority kom bort till oss och några otroligt vänliga anställda lämnade papper till oss att fylla i och körde oss sedan in till customs och immigration och därefter tillbaka till Vilja igen. Allt gick fort och det var endast glada miner från de vi kom i kontakt med.

Which we did too. At dawn we called the Port authority on the VHF and received directions about where to go. We arrived and found one of the free mouringbuoys that the islands have put out to protect coral reefs etc from anchors. Three large cruise ships came in just behind us. In a few days in the Cayman Islands we would get used to these cruise ships. A boat from the port authority came over to us and some incredibly friendly employees gave us papers to fill out and then drove us in to customs and immigration and then back to Vilja again. Everything went quickly and there were only happy faces from those we came into contact with.

Vi var mycket trötta efter att knappt ha sovit föregående natt så den dagen slappade vi mest i båten.

We were very tired after barely sleeping the previous night so that day we mostly relaxed in the boat.

Georgetown är en stad som skilde sig mycket från de vi blivit vana vid i Karibien. Husen var milda o snarare grå i färgen, och den streetart vi fascinerades över framförallt i Willhemstad lyste med sin frånvaro. Då det varje dag var många kryssningsfartyg inne så kryllade det av turister, flest amerikanare, överallt. Många åkte på utflykter inåt land, till kritvita stränder eller ut med glasbottomboats. Men det var fortfarande överfullt på restauranger, barer och gator.

Georgetown is a city that was very different from the ones we are used to in the Caribbean. The houses were mild or rather gray in color and the street art we were fascinated by, especially in Willhemstad, shone with its absence. As there were many cruise ships in every day, it was teeming with tourists, mostly Americans, everywhere. Many went on excursions, to chalk-white beaches or out on glass-bottom boats. But it was still overcrowded in restaurants, bars and streets.

A lot of big fishes, really big, close to the dinghy dock

Evening on Vilja and and one cruiseship is still there

Personligen föredrar jag platser där det inte finns några turister alls men det var ändå en erfarenhet och upplevelse att få en aning om vad kryssningsturister upplever när de ligger i hamn.

Personally, I prefer places where there are no tourists at all but it was still an experience to get an idea of what cruise tourists experience when they are in port.

Vi promenerade runt en del i Georgetown, men staden var för oss inte en stad vi kommer minnas speciellt. Vi ville däremot göra en utflykt på ön. Så vi tog en lokalbuss norrut till Seven mile beach. En ofantligt lång kritvit strand med turkost kristallklart vatten. Stranden kantades från norr till söder av stora lyxresorter och mindre boutiquehotell. Men stranden är öppen för alla och även många från lokalbefolkningen söker sig hit för bad och rekreation. Vi vandrade längs stranden med sandalerna i handen, badade länge i det ljumma havet och tog var sin kall och superdyr öl. Allt är dyrt här. Ofantligt dyrt. Tur vi har en massa mat i båten för annars hade inte vår budget hållit så länge.

For us, Georgetown was not a city we will remember, but we wanted to make an excursion on the island. So we took a local bus north to seven mile beach. An incredibly long chalk white beach with turquoise crystal clear water. The beach was lined from north to south by large luxury resorts and smaller boutique hotels. But the beach is open to everyone and even many from the local population come here for swimming and recreation. We walked along the beach with sandals in hand, swam for a long time in the warm sea and each had a cold and super expensive beer. Everything is expensive here. Incredibly expensive. Lucky we have a lot of food in the boat because otherwise our budget wouldn’t have lasted this long.

The most expensive beer so far – around 7 euro and that was not in a bar

Seven mile beach

Efter denna utflykt kände vi att vi ville vidare. Honduras var och är målet och där hoppas vi att vi kommer stanna betydligt längre.

Vi checkar ut från Caymanöarna på lördagen och dagen efter planerade vi att sticka iväg ganska tidigt

After this excursion we felt that we wanted to move on. Honduras was and is the goal and we hope that we will stay much longer there.

We check out of the Cayman Islands on Saturday and the next day we planned to leave quite early

Vi seglar ut mot öppet hav än en gång. Seglingen är mycket bekväm med slör snett in i aktern. Vi håller en hög fart, uppemot åtta knop, och det känns härligt. Vi säger båda två att det nästan är synd att seglingen bara blir drygt två dygn denna gång. Älskar friheten! Älskar det meditativa! Älskar känslan att vara på väg till något nytt och spännande!

We sail out to the open sea once more. Sailing is very comfortable with the sail slanting in the stern. We maintain a high speed, up to eight knots, and it feels great. We both say that it’s almost a shame that the sailing will only be a little over two days this time. Love the freedom! Love the meditative! Love the feeling of being on the way to something new and exciting!

Det dröjer inte lång stund innan vi får napp på vårt fiskesnöre. En liten kamp blev det men fisken, en gulfenad tonfisk, är inte så jättestor så den ger snart upp och följer med skvalpandes på vattenytan. Det kommer bli minst två fantastiskt goda middagar. Troligen grillad tonfisk med en massa vitlök och kanske koriander.

It doesn’t take long before we get a hold of our fishing line. There was a small fight, but the fish, a yellowfin tuna, is not very big, so it soon gives up and follows along, splashing on the surface of the water. There will be at least two fantastically good dinners. Probably grilled tuna with a lot of garlic and maybe cilantro.⁸

The tuna has stopped fight against us

Denna första kväll på andra etappen seglar vi in i solnedgången som är rakt framför fören av vår båt. Lika magiskt som alltid med dessa solnedgångar och färgspelet på himmelen.

Vi seglar sedan in i mörkret. Det näst intill kompakta mörkret. Ännu fyra timmar efter solnedgången har månen inte dykt upp på himmelen. Det är så mörkt att det knappt går att se handen framför sig. En trollbindande känsla och känslan av att vara ett med havet och mörkret infinner sig. Det är fullt av stjärnor som formar sig till alla stjärntecken. Tänk att man förr navigerar efter stjärnorna ute på de stora haven. En kunskap inte många besitter idag.

This first evening of the second leg we sail into the sunset which is directly in front of the bow of our boat. As magical as always with these sunsets and the play of colors in the sky.

We thereafter sail into the dark. The near-compact darkness. Four hours after sunset, the moon has not appeared in the sky. It is so dark that you can barely see your hand in front of you. A mesmerizing feeling and the feeling of being one with the sea and the darkness sets in. It is full of stars that form into all the signs of the zodiac. Imagine that you used to navigate by the stars out on the great oceans. A knowledge not many possess today.

Sailing into the sunset

Andra seglingsdagen flöt på i en fortsatt behaglig segling. Molnigare o mer varierad vindstyrka. Timmarna passerade och strax blev det kväll igen. Strax före midnatt började det regna lite smått men väldigt snabbt blev det störtregn och vinden gick plötsligt upp mot arton sekundmeter. En squall hade kommit över oss. Snabbt in med det mesta av rullfocken och vi fick handstyra båten. Autopiloten orkade inte med vindbyarna så den släppte styrningen av den kurs vi programmerat in. Allt gick över på ett par minuter och sedan var det lugn och ro igen. Vinden återgick till ca fem till sju sekundmeter och vi surfade fram i den härliga slör vi haft hela tiden. Under natten såg det ut att komma fler squalls men ingen som kom över oss.

The second day of sailing flowed by in a continued pleasant sailing. Cloudier and more varied wind strength. The hours passed and soon it was evening again. Just before midnight it started to rain a little bit but very quickly it turned into a downpour and the wind suddenly rose to eighteen meters per second. A squall had come over us. Quickly in with most of the furling jib and we had to steer the boat by hand. The autopilot couldn’t cope with the gusts so it let go of the course we programmed. Everything was over in a couple of minutes and then it was calm and quiet again. The wind returned to about five to seven meters per second and we surfed forward in the lovely veil we had the whole time. During the night it looked like more squalls were coming but none that came over us.

Sedan någon timma har vi sett land. Guanaja, den nordostligaste av Bay Islands ligger där framför oss. Spännande med ett nytt land att utforska – även om det tyvärr endast kommer bli öarna och inte fastlandet. I nästa inlägg blir det mer om Honduras.

For about an hour we have seen land. Guanaja, the most north-eastern of the Bay Islands lies there in front of us. Exciting with a new country to explore – although unfortunately it will only be the islands and not the mainland. In the next post, there will be more about Honduras.

A small Tropical Island outside the bigger one

Sailing towards Honduras

Idag ( onsdag), äntligen, är all väntan över! 11.25 lämnade vi vår ankarplats på Curaçau för att starta denna säsongs äventyr på riktigt. Med båttutan i högsta hugg åkte vi ut ur Spaanse water ut på öppet hav. Många båtar tutade tillbaka och önskade oss Fair winds. Underbar känsla att ge sig ut på äventyr.

Today (Wednesday), finally, alll waiting is over! At 11.25 we left our anchorage in Curaçau to start this season’s adventure for real. With the boat horn at full blast we sailed out of Spaanse water out into the open sea. Many boats honked back and wished us fair winds. Wonderful feeling to go on an adventure.

Leaving Curaçau

Vi har som mål att segla till några småöar norr om Honduras, Roatan, Guanaja och Utila, som alla tillhör Honduras. Seglingen dit är lika lång som en halv Atlantsegling men vi kanske gör ett stopp på vägen. Det beror på hur seglingen blir och hur vindarna är. Det viktigaste är att vi håller en kurs långt utanför Nicaragua och fastlandet Honduras. Det är två oroliga länder där det inte är ovanligt att fiskebåtar långt utifrån land bestämmer sig för att borda segelbåtar för att komma åt de värdesaker som finns ombord. Inte så kul att vakna med en pistol mot huvudet – vilket vi läst händer en del båtar.

We aim to sail to some small islands north of Honduras, Roatan, Guanaja and Utila, all of which belong to Honduras. The sail there is as long as half an Atlantic sail, but we might make a stop on the way. It depends on how the sailing is and how the winds are. The most important thing is that we keep a course well outside of Nicaragua and mainland Honduras. These are two troubled countries where it is not unusual for fishing boats far from land to decide to board sailboats to access the valuables on board. Not so fun waking up with a gun to your head – which we’ve read happens to some boats.

Sailing into the sunset on our way towards Honduras

Tredje dagen ute till havs nu och vi njuter. Vinden var svag i början men nu blåser det åtta till tio sekundmeter och vi håller en bra fart. Ca sju knop i genomsnitt. Vi är ute på ett ganska oroligt och skummande hav. Vågorna går relativt höga, upp mot tre meter, och de kommer från alla håll och kanter vilket gör seglingen ganska rullig. Men Vilja är trygg och seglar på bra. Hon lutar inte nämnvärt eftersom vi har vinden in snett från aktern så livet ombord är ändå ganska bekvämt. Visst blir det lite småjobbigt att laga mat när båten rullar men det går ändå riktigt bra. Att vara ute på havet är så meditativt. Det går att sitta i timmar och bara titta ut över havet och vågorna som glittrar i solskenet på dagen och i månskenet på natten. Vi är ensamma här ute på havet där det tydligen inte ens är någon trafik för lastfartyg eller tankfartyg. Under ett dygns tjogofyra timmar ser vi högst ett fartyg på AIS:en. Och de båtar vi ser där är så långt ifrån oss så vi inte kan se dem med blotta ögat. Det enda vi ser är hav, himmel, moln och en och annan fågel. Vi väntar fortfarande spänt på att få se valar komma upp mot båten. Vi har fortfarande inte sett valar tydligt sedan vi lämnade Sverige för snart ett och ett halvt år sedan. Delfiner har vi sett många, speciellt i Europa men sedan vi lämnade Curaçau har inga delfiner sökt upp oss och lekt runt båten.

Third day out at sea now and we’re enjoying it. The wind was weak at the beginning, but now it blows eight to ten meters per second and we keep a good speed. About seven knots on average. We are out on a rather choppy and foamy sea. The waves are relatively high, up to three meters, and they come from all directions and edges, which makes sailing quite rough. But Vilja is confident and sailing well. She doesn’t lean significantly because we have the wind slanting in from the stern, so life on board is still quite comfortable. Of course, it becomes a bit of a chore to cook when the boat is rolling, but it still goes really well. Being out at sea is so meditative. You can sit for hours just looking out over the sea and the waves glistening in the sunshine by day and the moonlight by night. We are alone out here at sea where apparently there is not even any traffic for cargo ships or tankers. During the twenty-four hours of a day, we see a maximum of one vessel on the AIS. And the boats we see there are so far from us that we cannot see them with the naked eye. The only thing we see is sea, sky, clouds and the occasional bird. We are still anxiously waiting to see whales coming up to the boat. We still haven’t seen whales clearly since we left Sweden almost a year and a half ago. We have seen many dolphins, especially in Europe, but since we left Curaçau no dolphins have sought us out and played around the boat.

Vad gör man då alla dessa timmar? Först hela dagarna o sedan sju timmar ensam på vakt på natten

So what do you do all these hours? First all day and then seven hours alone on duty at night

Konstigt nog går tiden fort och det är väldigt fridfullt och meditativt. Ljudet av havets brus och vågornas kluckande mot båten samt seglens fladdrande är en skön bakgrundsmusik. Det är en fantastisk möjlighet att bara vara och begrunda livet. Man får mycket tid med sig själv, vilket kan tyckas jobbigt för många. Men det är en nyttig lärdom att våga möta sig själv och sina tankar.

Strangely, time passes quickly and it is very peaceful and meditative. The sound of the roar of the sea and the lapping of the waves against the boat and the flapping of the sails is a nice background music. It’s a great opportunity to just be and contemplate life. You get a lot of time with yourself, which can seem difficult for many. But it is a useful lesson to dare to face yourself and your thoughts.

Annars går tiden till att läsa böcker, lyssna på böcker, plugga spanska, läsa guideböcker och annan facklitteratur, sortera foton på mobilen, förbereda och laga mat och trimning av segel mm. Har vi tur får vi napp på vårt fiskesnöre och då är vi fort uppe på akterdäck och drar in fisken som sedan rensas direkt. Vi har fått två fiskar än så länge o nu är det dag tre. På natten är det otroligt fridfullt att titta på månskenet, speciellt nu när det är fullmåne, och njuta av stjärnhimmelen.

Otherwise, the time is spent reading books, listening to books, studying Spanish, reading guidebooks and other non-fiction, sorting photos on the mobile phone, preparing and cooking food and trimming sails, etc. If we’re lucky, we get a bite of our fishing line and then we’re quickly up on the aft deck and pull in the fish, which is then cleaned immediately. We have caught two fish so far and now it is day three. At night, it is incredibly peaceful to look at the moonlight, especially now that it is full moon, and enjoy the starry sky.

A lovely shower and needed after a few days sailing

Dag fem, söndag. Mitt i natten vaknade jag, Kristin, av att det stänkte in vatten i akterkojen. Det visade sig vara en stor våg som slog in akterifrå över båten och blötte ner både kapten Jan och allt som fanns i sittbrunnen. Vattnet slog inte in så högt men det skummade av havsvatten runt fötterna och ett litet fönster till akterkojen från sittbrunnen stog öppet. Inget allvarligt hände mer än att dynor blev blöta.

Day five, Sunday. In the middle of the night, I, Kristin, woke up to water splashing into the aft berth. It turned out to be a big wave that swept starboard over the boat and soaked both Captain Jan and everything in the cockpit. The water didn’t come in very high, but there was a foam of sea water around the feet and a small window to the aft berth from the cockpit was open. Nothing serious happened other than the cushions getting wet.

The small window where the water came in to the bed

På morgonen hördes ett ”Besättningen upp på däck”. Kaptenen ropade och det tog inte många sekunder innan jag var uppe. Vi var inne i en åskskur och vinden hade hastigt tilltagit. Rullgenuan behövde rullas in betydligt och om vinden skulle fortsätta tillta skulle rev behövas dras in på storseglet. Motorn på båten var startad för att hjälpa till att hålla upp båten. Autopiloten orkade inte riktigt med utan att båten svängde aldeles för mycket från sida till sida. Regnet öste ner och vi blev genomgått även under biminins skyddande tak. Eftersom det blåste mycket kom regnet in på snedden akterifrån vilket betydde att det inte fanns något bra skydd för oss.

In the morning a ”Crew up on deck” was heard. The captain called and it didn’t take many seconds before I was up. We were in a thunderstorm and the wind had picked up rapidly. The furling genoa needed to be furled in significantly and if the wind continued to pick up, reefs would need to be pulled in on the mainsail. The engine on the boat was started to help hold the boat up. The autopilot couldn’t quite cope without the boat swinging far too much from side to side. The rain poured down and we were passed even under the bimini protective cover. As it was very windy, the rain came in on the slant from the stern which meant there was no good protection for us.

Lika plötsligt som regnet kom, lika hastigt försvann det. Vi behövde, som tur var, inte gå upp på däck och fixa reven utan kunde segla vidare med storseglet fullt ute och rullfocken kraftigt inrullad. Som belöning fick vi en häpnadsväckande vacker och färgrik regnbåge snett framför oss. Det var t o m en dubbel regnbåge där vi såg hela regnbågen från ena sidan till den andra och den kändes otroligt nära. Nästan så vi skulle kunna ta på den. Allteftersom regn och oväder försvann så försvann även denna regnbåge.

As suddenly as the rain came, it disappeared just as quickly. Fortunately, we did not have to go on deck and fix the reef, but could sail on with the mainsail fully furled and the furling jib heavily furled. As a reward, we got a stunningly beautiful and colorful rainbow slanted in front of us. There was even a double rainbow where we saw the entire rainbow from one side to the other and it felt incredibly close. Almost so we could touch it. As the rain and storm disappeared, so did this rainbow.

Ut på dagen mötte vi en annan nöjesbåt på riktigt nära håll. Det var en oceangående motorbåt med ett irländskt par som tog sig runt på de stora haven i sakta mak. De fick sakta in farten ännu mer så de inte skulle köra på oss mitt ute på det stora havet. Vi passerade varandra med ca etthundra meters avstånd. De var på väg mot Panama och skulle upptäcka Pacifiksidan av Centralamerika.

Later in the day, we met another pleasure boat at close range. It was an ocean-going motorboat with an Irish couple cruising the big seas at a leisurely pace. They had to slow down even more so they wouldn’t run into us in the middle of the big ocean. We passed each other about a hundred meters away. They were on their way to Panama and would discover the Pacific side of Central America.

Efter lunch hade vi passerat halva sträckan till Honduras och Roatan. Detta firade vi med ett glas vitvin som smakade riktigt gott här ute på havet. Resten av dagen och natten rullade på med behaglig segling och inga incidenter.

After lunch we had passed half the distance to Honduras and Roatan. We celebrated this with a glass of white wine, which tasted really good out here at sea. The rest of the day and night rolled on with pleasant sailing and no incidents.

Dag sex måste vi bestämma oss för om vi seglar rätt till Roatan eller om vi seglar till Caymanöarna för att avbrott i seglingen och för att få se även Caymanöarna. Väder och vind kommer bli avgörande faktorer men vi har ju alltid lust att upptäcka en ny ö och ett nytt land. Nu väntar vi på att Starlink skall komma igång så att vi kan få en överblick över kommande veckas väder.

On day six we have to decide if we sail straight to Roatan or if we sail to the Cayman Islands to break the sailing and see the Cayman Islands as well. Weather and wind will be decisive factors, but we always want to discover a new island and a new country. Now we are waiting for Starlink to start so that we can get an overview of the next week’s weather.