Framför oss ser vi en vägg av höga och oregerliga stående vågor. Det ser vilt och skrämmande ut. Havet kokar och vi måste igenom detta för att komma ut ur passet från Toau. Hjälp tänker vi…Skall vi verkligen gå igenom det här?
In front of us we see a wall of high and unruly standing waves. It looks wild and scary. The sea is boiling and we have to go through this to get out of the pass from Toau. Help we think… Are we really going to go through this?
Vi kommer till utloppet och ser det kokande o skrämmande havet där vi måste ut. Det blir dramatiskt! Vi närmar oss väggen…och kommer till ett stadie där vi säger att ”nu går det inte att vända”. Så vi fortsätter. Lite för långt åt babord. På styrbords sida bryter vågor och strömmen mot grunt vatten så vi vill inte gå för nära där heller. Tänk om motorn plötsligt stoppar…Då är det ute med oss. Så vi fortsätter framåt där vi är. Det verkar gå bra men jag skriker åt Jan att gå mer styrbord. Vågorna på vår babords sida är enorma o skrämmande. Så kommer en våg…En fasansfull våg. Sekunderna innan ser jag den. Stående. Den går rakt upp i luften o den är så monstruös. Den är nog 6 meter hög enligt mig. Skriker att jag inte vill se…blundar, vänder mig bort, klamrar mig krampaktigt fast o hinner tänka ”Vi förliser!” Vattnet forsar över oss, in i sittbrunnen, in i Vilja. Sittbrunnen blir totalt full av havsvatten. Tiden stannar. Vad hände? Är vi båda kvar ombord?
We get to the exit and see the boiling and scary sea where we have to go out. It’s going to be dramatic! We’re approaching the wall…and we get to a point where we say ”now we can’t turn around”. So we keep going. A little too far to port. On the starboard side, waves and the current are breaking against shallow water so we don’t want to go too close there either. What if the engine suddenly stops…Then we’re out of here. So we continue forward where we are. It seems to be going well but I shout at Jan to go more to starboard. The waves on our port side are enormous and scary. Then a wave comes…A horrific wave. Seconds before I see it. Standing. It goes straight up in the air and it’s so monstrous. It’s probably 6 meters high in my opinion. Screaming that I don’t want to see…I close my eyes, turn away, cling to myself convulsively and have time to think ”We’re sinking!” The water rushes over us, into the cockpit, into Vilja. The cockpit becomes completely full of seawater. Time stops. What happened? Are we both still on board?
Veckan på Toau, före denna dag när vi skall lämna är lugn och avkopplande. Inresan till passet är ganska vilt men det går bra och turen mellan boomies till ankringen är kort. Vi ligger vid boj för en gångs skull och behöver inte tänka på att fastna med ankarkättingen i boomies. Det är så skönt att ligga på svaj, sitta i sittbrunnen och lyssna på bok eller att göra ingenting. Förutom vardagliga saker som städ, tvätt, matlagning och diskning, allt för hand. Samt en del underhåll av båten, ett jobb som aldrig tar slut.
The week on Toau, before this day when we are to leave, is calm and relaxing. The journey into the pass is quite wild but it goes well and the trip between the boomies to the anchorage is short. We are at the buoy for once and don’t have to think about getting caught with the anchor chain in the boomies. It is so nice to lie on the sway, sit in the cockpit and listen to a book or do nothing. Apart from everyday things like cleaning, laundry, cooking and washing dishes, everything by hand. As well as some maintenance of the boat, a job that never ends.
Midsommarafton har vi bbq på stranden tillsammans med 4 andra båtar. Det är en härlig eftermiddag och kväll med god mat, trevligt umgänge, skratt och bad. När det börjar mörkna lägger vi på en massa kokosnötter så att elden blir stor och orange. Det är något magiskt med eld som gör att man blir som paralyserad. Innan vi åker tillbaka till våra båtar ser vi till så att allt är släckt så vi kan lämna med gott samvete.
Midsummer Eve we have a BBQ on the beach together with 4 other boats. It is a lovely afternoon and evening with good food, nice company, laughter and swimming. When it starts to get dark we put on a lot of coconuts so that the fire becomes big and orange. There is something magical about fire that makes you feel paralyzed. Before we go back to our boats we make sure that everything is extinguished so we can leave with a clear conscience.
Vi väljer att stanna kvar i en vecka och på den tiden hinner vi med en trevlig kväll med spel ombord på båten Magic och en ny bbq på stranden. Då har även svenska båten Angelina kommit ikapp oss. Senast vi sågs var i Marquesas för nästan 2 månader sedan. Men nu är det dags att lämna och vi släpper förtöjningarna från bojen. Utan att veta vad vi har framför oss.
We choose to stay for a week and in that time we have time for a nice evening with games on board the boat Magic and another bbq on the beach. By then the Swedish boat Angelina has also caught up with us. The last time we saw each other was in the Marquesas almost 2 months ago. But now it is time to leave and we release the moorings from the buoy. Without knowing what lies ahead.
Vågen…hur gick det med oss och Vilja
The wave…how did it go with us and Vilja?
Sekunderna efter att vi gått rätt igenom denna monstruösa våg är vi fortfarande på rätt köl. Vi och allt ombord är dyngblött. Vilja gick rakt igenom, skakade till och krängde ordentligt men höll sig på rätt köl. Vi ser på varandra. Tysta. Chockade. Tittar på durken i sittbrunnen o det är mängder av vatten. Hur ser det ut inne i båten? Tittar in o ser ett stort kaos. Vi har sjösäkrat men inte räknat med det här. Inte att gå rakt igenom en massiv jättevåg. Inne i Vilja ligger allt huller om buller. Köket är dyngblött, saker rullar runt på golvet, vinflaskor o porslin har krossats. Jag tittar in i akterkojen. Ett fönster som vetter mot sittbrunnen är öppet så jag fasar för vad som kommer möta oss därinne.
Seconds after we went right through this monstrous wave we are still on the right keel. We and everything on board is drenched. Vilja went right through, shook and heeled badly but stayed on the right keel. We look at each other. Silent. Shocked. I look at the floor in the cockpit and there is a lot of water. What does it look like inside the boat? I look in and see a lot of chaos. We have seaworthy but did not expect this. Not going right through a massive giant wave. Inside Vilja everything is in a mess. The kitchen is drenched, things are rolling around on the floor, wine bottles and crockery have been smashed. I look into the aft berth. A window facing the cockpit is open so I am terrified of what will meet us inside.
Genomvått…totalt indränkt i väldigt salt havsvatten. Allt. Powerbanks o kablar simmar i vatten. Våra ca 20 cm tjocka memoryfoam madrasser är indränkta likaså kläder och självklart sängkläder. Det är bara att kavla upp ärmarna ( iofs inte bokstavligt då jag endast är klädd i bikini) och börja lyfta ut. Allt löst plockas ut. Det som går att rädda läggs till tork och all blöt textil tas ut i sittbrunnen. Ligger det kvar kommer möglet frodas och allt kommer vara ständigt fuktigt. Salt är inte snällt mot varken inredning eller allt vi stuvat under kojen. De tjocka madrasserna lyfts upp stående då vi inte kan förvara dem uppe på däck. Mycket jobb väntar på oss men det får bli när vi ankrat i nästa atoll. Nu har vi ett nattpass framför oss och måste koncentrera oss på seglingen. Havet är rulligt och vi har fullt upp med att sköta Vilja. Älskade Vilja som tog oss igenom vår hemska upplevelse.
Soaked…totally soaked in very salty seawater. Everything. Power banks and cables are swimming in water. Our approximately 20 cm thick memory foam mattresses are soaked as well as clothes and of course bedding. All you have to do is roll up your sleeves (not literally, though, as I’m only wearing a bikini) and start lifting out. Everything loose is picked out. What can be saved is put to dry and all wet textiles are taken out into the cockpit. If it’s left there, mold will grow and everything will be constantly damp. Salt is not kind to either the interior or everything we stowed under the berth. The thick mattresses are lifted up standing up as we can’t store them on deck. A lot of work awaits us, but that will have to be done when we anchor in the next atoll. Now we have a night shift ahead of us and have to concentrate on sailing. The sea is rough and we are busy looking after Vilja. Beloved Vilja who got us through our terrible experience.
Lite skrämmande när jag sitter på vakt och ser något lysa med 2-4 vita Lanternor inte så långt ifrån oss på styrbords sida. Syns inte på varken AIS eller Marine traffik. Troligen ett fiskefartyg. I dessa vattnen kan de ha många hundra meter av nät hängandes bakom sig. Kanske upp till en kilometer. O det vill vi inte fastna i. Nog av dramatik idag skulle jag säga. Hoppas de hade ropat upp oss på vhf om vi är för nära.
A little scary when I sit on guard and see something shining with 2-4 white Lanterns not too far from us on the starboard side. Not visible on either AIS or Marine traffic. Probably a fishing vessel. In these waters they can have many hundreds of meters of nets hanging behind them. Maybe up to a kilometer. Oh we don’t want to get caught in that. Enough drama today I would say. Hope they had called us out on VHF if we were too close.
Natten går men vi får båda en dålig sömn. Vilja rullar från sida till sida och det är nästan omöjligt att sova. Lite skrämda är vi nog också båda två efter Vågen som slog emot oss. Vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. Vi hade blivit krossade och upprivna av alla vassa koraller på revet och sedan troligen följt med den utgående strömmen ut på öppet hav. Utan minsta antydan till landkänning. Stora hajar, baracudor och andra havsdjur hade nog hittat oss innan någon människa eventuellt fått syn på oss.
The night goes by but we both have a bad sleep. Will rolls from side to side and it is almost impossible to sleep. We are probably both a little scared after the wave that hit us. We don’t even want to think about what could have happened. We had been crushed and torn apart by all the sharp corals on the reef and then probably followed the outgoing current out into the open sea. Without the slightest hint of land recognition. Large sharks, barracudas and other sea animals would have probably found us before any human could possibly see us.
Några timmar in på dagen närmar vi oss nästa pass. Nu skall vi in på atollen Rangiroa. Strax innan vi kommer dit kommer ett oväder in över oss. Havet blir grått och vilt och regnet öser ner – nästan horisontalt. Det går inte att skydda sig i sittbrunnen så vi blir än en gång genomvåta. Vi ser det ganska smala passet och det ser grymt och vilt ut. Vågar vi gå in? Vi är fortfarande chockade efter förra passet. Slackvattnet – när det är lugnast att gå in- är om ca 1 timme så vi cirkulerar runt lite. Efter en halvtimme bestämmer vi oss för att ge det ett försök. På utsidan passet ligger en dykbåt o när vi frågar honom visar han oss bästa vägen in och ger oss klartecken att det är ok. Dessa båtförare vet allt om passen då de åker igenom flera gånger varje dag med dykentusiaster som dyker i strömmarna. Lite nervösa ger vi oss iväg inåt. Och det går jättebra! Passet som heter Tiputa Pass är känt för sina flasknosdelfiner som älskar att hoppa i vågorna. Det är ett 30-tal individer som t o m fått namn. Vi ser några simma och plötsligt hoppar en ca 3,5 meter stor delfin högt högt upp framför Vilja och strax därefter ännu en. De landar med ett högljutt plask. Vilken lycka!
A few hours into the day we approach the next pass. Now we are going into the Rangiroa atoll. Just before we get there a storm comes over us. The sea becomes grey and wild and the rain pours down – almost horizontally. It is not possible to take shelter in the cockpit so we get soaked once again. We see the rather narrow pass and it looks cruel and wild. Do we dare to go in? We are still shocked after the last pass. The slack water – when it is calmest to go in – is in about 1 hour so we circle around a bit. After half an hour we decide to give it a try. On the outside of the pass there is a dive boat and when we ask him he shows us the best way in and gives us the go-ahead that it is ok. These boat drivers know everything about the passes as they go through several times every day with diving enthusiasts who dive in the currents. A little nervous we head inwards. And it goes great! The pass called Tiputa Pass is famous for its bottlenose dolphins that love to jump in the waves. There are about 30 individuals that have even been given names. We see some swimming and suddenly a dolphin about 3.5 meters big jumps high up in front of Vilja and soon after another one. They land with a loud splash. What luck!
Här är vi nu väl ankrade. Våra vänner från Magic ligger också här och vi träffas en eftermiddag på en bar invid passet. Vågorna går höga och ett flertal turister är ute med guidebåtar för att uppleva de starka strömmarna och en förhoppning att få se hoppande delfiner. Även på baren samlas turister för att få se en skymt av det vi bokstavligen upplevde när vi gick in genom passet.
Here we are now well anchored. Our friends from Magic are also here and we meet one afternoon at a bar by the pass. The waves are high and several tourists are out with guide boats to experience the strong currents and a hope of seeing jumping dolphins. Tourists also gather at the bar to get a glimpse of what we literally experienced when we entered the pass.
Många timmar går åt till att återställa Vilja efter kaoset ombord. Minst 13 hinkar med saltindränkt tvätt tvättas och sköljs och hängs upp på däck under några dagars arbete. Allt vi stuvat under akterkojen plockas fram och tvättas av för att bli av med allt salt. Och det är mängder med framför allt mat. Madrasserna får vänta till Tahiti där vi tänker dränka dem i sötvatten med en förhoppning att de kommer kunna användas igen. Tills dess får de stå på högkant. Tur det inte är varmare än dryga 30 grader – då hade det varit tufft att jobba. Nu är det arbete vi kan göra klart. Madrasserna är kvar. Hoppas vi slipper köpa nya men det får framtiden utvisa.
Many hours are spent restoring Vilja after the chaos on board. At least 13 buckets of salt-soaked laundry are washed and rinsed and hung up on deck over a few days of work. Everything we stowed under the aft berth is taken out and washed to get rid of all the salt. And there is a lot of it, especially food. The mattresses will have to wait until Tahiti where we plan to soak them in fresh water with the hope that they will be usable again. Until then, they will have to stand upright. Luckily it is not warmer than a good 30 degrees – then it would have been tough to work. Now the work we can finish. The mattresses are still there. Hopefully we will not have to buy new ones, but the future will tell.
Vi funderar på vad vi lärt oss av vår upplevelse. Vi gick ut lite för tidigt, ungefär en halvtimma, ur passet då vi hade en tajt marginal för att hinna till det enda slackvattnet i nästa pass nästa dag. Det borde vi inte ha gjort med facit i hand. Även om vi gick tidigt fick vi stötta med motor för att hinna men då hade vi fått stötta ännu mer med motor. Vi har också lärt oss att stänga fönstret in till akterkojen när vi har tuffare förhållanden. Även luckan från sittbrunnen in i båten. Där hade vi en klaff uppe som räddade oss denna gång. Sjöstuvningen var nog tillräcklig – vi utsattes för extrema krafter i denna enda våg som slog mot oss. Att gå igenom dessa pass kan verkligen vara en utmaning och samtalen oss seglare emellan hamnar alltid på hur lätt eller svårt det varit. Och vissa pass är betydligt värre än andra.
We reflect on what we learned from our experience. We left the session a little too early, about half an hour, as we had a tight margin to make it to the only slack water in the next session the next day. We shouldn’t have done that in hindsight. Even though we left early, we had to propel with the engine to make it, but then we would have had to propel with the engine even more. We have also learned to close the window to the aft berth when we have tougher conditions. Also the hatch from the cockpit into the boat. We had a flap up there that saved us this time. The sea stowage was probably enough – we were exposed to extreme forces in this single wave that hit us. Going through these sessions can really be a challenge and the conversations between us sailors always end up on how easy or difficult it was. And some sessions are significantly worse than others.
Sitter ensam i sittbrunnen med ett glas iskall cola o lyssnar på bok. Jan har gett sig iväg på promenad med Kelly o Dan på Magic. Vi ligger ankrade utanför en liten by på atollen Rangiroa. Inne på stranden ligger en lyxresort med bungalows längs med stranden, alla med havsutsikt. Dessutom ligger det ca 9 bungalows på styltor ute i vattnet. Här kommer vi stanna några dagar till. Men i stället för att gå till atollen Tikehau kommer vi gå direkt till Tahiti. Huvudön i Franska Polynesien.
Sitting alone in the cockpit with a glass of ice-cold cola and listening to a book. Jan has gone for a walk with Kelly and Dan on Magic. We are anchored outside a small village on the Rangiroa atoll. On the beach is a luxury resort with bungalows along the beach, all with sea views. In addition, there are about 9 bungalows on stilts out in the water. We will stay here for a few more days. But instead of going to the Tikehau atoll, we will go directly to Tahiti. The main island in French Polynesia.
Levermittliv 