Drömliv – Sida 8 – Levermittliv

Underbar sommar i Bohuslän

Oj, vad fort sommaren gått. O så underbart det har varit. Det började med ca 6 veckors strålande sol, torka o härligt nästan medelhavslikt sommarväder när jag landade i Sverige i mitten av maj från Karibien och Grenada. Som jag njöt! Sol och värme är verkligen mitt element. I förra inlägget visade jag foton o skrev om den första tiden i Sverige efter Atlantseglingen o tiden i södra Karibien. Så jag går därför vidare o skiver om resten av sommaren nu i stället.

Oh, how quickly the summer has gone. And how wonderful it has been. It started with about 6 weeks of bright sun, very dry and lovely almost Mediterranean summer weather when I landed in Sweden in the middle of May from the Caribbean and Grenada. Which I really enjoyed! Sun and heat are definitely my elements. In the last post I showed photos and wrote about the first time in Sweden after the Atlantic voyage and the time in the southern Caribbean. So I’m therefore moving on and writing about the rest of the summer now instead.

Another beautiful harbour on the Westcoat of Sweden

Jag har jobbat, enligt schema, hela sommaren men utnyttjat mina ledigheter optimalt. Det har, för det mesta, blåst oerhört mycket. Stundtals väääldigt mycket

I have worked, according to schedule, all summer but used my holidays optimally. It has, for the most part, been incredibly windy. Sometimes an awful lot

Efter den otroligt fina starten på sommaren har det definitivt blivit varierande väder med både mycket blåst och en hel del regn. Hela sommaren, o det fortsätter även nu, även om jag trodde sommaren skulle komma tillbaka förr eller senare. Nu är det ”senare” o det blåser fortfarande. Flera gånger lämnade jag hemmahamn i Källviken i ca 15 sekundmeter för att hitta en naturhamn längst ut i havsbandet där jag trivs som bäst. Visst är det betydligt blåsigare och mer obekvämt där när det blåser kulingvindar. Men, det är helt underbart att leva med naturen, havet, vinden o dess krafter. Då känner jag att jag lever o jag njuter för fullt även i ösregn. Eftersom vädret varit extremt varierande så har det varit färre båtar ute som sökt naturhamn. Positivt för mig som själv valt att åka ut oavsett väder.

After the incredibly nice start to the summer, the weather has definitely been variable with both a lot of wind and a lot of rain. All summer, and it continues even now, even though I thought summer would come back sooner or later. Now it’s ”later” and it’s still windy. Several times I left my home port in Källviken for about 15 m/s to find a natural harbor at the far end of the sea belt where I love to be. Of course, it is significantly windier and more uncomfortable there when there are gale force winds. But, it is absolutely wonderful to live with nature, the sea, the wind and its forces. Then I feel that I’m alive and I enjoy even the torrential rain. Since the weather has been extremely variable, there have been fewer boats out looking for a natural harbour. Positive for me, who myself chose to go out regardless of the weather.

Beautiful Bredholmen far out from mainland

Min underbara son Tobias och hans fina flickvän Sandra kom ner till Göteborg från Luleå några dagar. O de följde med mig ut med Kailani i två minnesvärda dygn. Utresan var i totalt störtregn o vi såg inte ens en meter framför oss. Men…det klarnade upp på eftermiddagen o vi kunde t o m grilla på kvällen. Der blev även dörj efter makrill med jollen för Tobias och Sandra. Flera makrillar blev resultatet, som grillades senare på kvällen 😊Det blev två minnesvärda o underbara dygn. Med de två som betyder mest av allt för mig av alla.

My wonderful son Tobias and his lovely girlfriend Sandra came to Gothenburg from Luleå for a few days. And they accompanied me out with Kailani for two memorable days. The trip was in a total downpour and we couldn’t even see a meter in front of us. But…it cleared up in the afternoon and we could even have a barbecue in the evening. There was also a hunt for mackerel with the dinghy for Tobias and Sandra. Several mackerel were the result, which were grilled later in the evening 😊 It was two memorable and wonderful days. With the two that mean the most to me of all.

Totally wet after sailing in pouring rain

After Rain comes sun and hete are Sandra and Tobias after catching some machrel

Climbing on the red rocks typically for the westcoast

Jag har även haft besök av min fantastiska väninna Gigi! Hon kommer hit 2-3 dagar varje år o det har blivit en minnesvärd o fantastisk tradition i jättemånga år nu. Tyvärr var det stormvindar så det blev mys i båten i hamn och en utflykt med bil till Lysekil i stället.

I also had a visit from my fantastic friend Gigi! She comes here 2-3 days every year and it has become a memorable and fantastic tradition for many years now. Unfortunately, there were gale force winds so it was cozy in the boat in the harbor and an excursion by car to Lysekil instead.

Gyllene Tider har varit ute på sommarturné och även i år spelade de i Lysekil. Jag var där senaste gången i strålande solsken o självklart ville Jan o jag dit i år. Planen var att ta båten dit o lägga oss i Pinneviken alldeles vid scenen. Men….väder o vind ville annorlunda så det blev att åka dit kommunalt med buss o båt. Vi träffades först i Fredriks båt där vi satt ett tag innan vi gick bort till Snikens kulle. Det var verkligen bra stämning i Lysekil med fullt av folk, förfest i stan o hög förväntan på Gyllene Tider

Gyllene Tider has been out on a summer tour and also this year they played in Lysekil. I was there last time in glorious sunshine and of course Jan and I wanted to go there this year. The plan was to take the boat there and sleep in Pinneviken right next to the stage. But….weather and wind wanted differently, so we had to go there by municipal bus or boat. We first met in Fredrik’s boat where we sat for a while before we went to Sniken’s hill. It was a really good atmosphere in Lysekil with lots of people, pre-party in town and high expectations for Gyllene Tider

Under en av mina ledigheter åkte jag och Jan med jollen från Källviken till Bassholmen för att träffa ett gäng båtvänner som låg där med sina båtar. Det tar bara ca 10 minuter. Vad kul det var att träffa en massa nya o gamla vänner! Det var kolsvart ute när vi tog jollen tillbaka till Kailani o Källviken igen. Efter en underbar och glad kväll!

During one of my days off, Jan and I went with the dinghy from Källviken to Bassholmen to meet a group of boating friends who were there with their boats. It only takes about 10 minutes. What fun it was to meet a lot of new and old friends! It was pitch black outside when we took the dinghy back to Kailani and Källviken again. After a wonderful and happy evening!

Lars pl⁸aying beautiful music on his flute

A lot of friends from Mingel &Båtliv eating toghether

Almost totally darkness when going back to Källviken with the dinghy in the middle of the night

Någon vecka senare – även det på en ledighet från jobbet, mötte jag även då en massa vänner. Under 4 dagar var det minst 3-4 båtar på besök i Gåsöskärgården, i de naturhamnar jag valde, varje dag. Såååå kul!

A week or so later – also on a day off from work, I also met a lot of friends. During 4 days there were at least 3-4 boats visiting the Gåsöskärgården, in the natural harbors I chosed, every day. Sooo fun!

With friends during strong winds in Källviken

Sommaren, juni, juli o halva augusti har fortsatt på samma sätt med jobb på en arbetsplats jag älskar och ledigheter ute med Kailani I den skärgård jag älskar.

The summer, June, July and half of August have continued in the same way with work at a workplace I love and holidays out with Kailani in the archipelago I love.

Men, med en stor och väldigt betydelsefull skillnad på alla år tidigare i mitt liv. En stor, väldigt stor, förändring väntade mig. Jag hade sagt upp mig för att komma ut på riktigt stora ävetyr…och sista arbetsdagen närmade sig

But, with a big and very significant difference from all the years before in my life. A big, very big, change awaited me. I had resigned to go on really big adventures…and the last day of work was approaching

Med S/Y Kailani i Bohuslän

The beautiful archipelago which I’ll enjoy the whole summer

Nu har jag varit hemma i Sverige i drygt en månad och jag verkligen njuter av livet, även här! Jan är fortfarande kvar på Grenada och fixar med Vilja för fullt och upptäcker lite av Grenada med nya vänner men han kommer hit om några dagar. Ser så fram emot det 😊 Nu väntar en hel sommar i Bohuslän med dess röda granit o klippor och möten med släkt o vänner

Now I’ve been home in Sweden for just over a month and I’m really enjoying life, even here! Jan is still in Grenada and working with Vilja to the fullest and discovering a bit of Grenada with new friends, but he will be here in a few days. Looking forward to it 😊 Now a whole summer awaits in Bohuslän with its red granite and rocks and meetings with family and friends

När jag kom hem till Sverige började jag omgående ge min S/Y Kailani den kärlek och omvårdnad som hon så innerligt behövde efter en vinter utan tillsyn. Målet var att sjösätta så fort som möjligt. Jag bodde i båten samtidigt som jag tog bort vintertäckning och ställning, tvättade, polishade o bottenmålade. Det var en hel del jobb o Kailani var verkligen ”trött” efter en lång och fuktig vinter på land, möglig och helt tömd på allt. Det blev många varv med bilen till lagret för att hämta dynor, sängkläder, diverse utrustning och kläder. Efter enormt mycket jobb under fyra dagar blev hon klar för sjösättning och mastades på nästan direkt. Jag såg fram emot att komma ut bland mina älskade röda klippor längst ut i havsbandet utanför Grundsund.

When I got home to Sweden, I immediately started giving my S/Y Kailani the love and care she so desperately needed after a winter without supervision. The goal was to launch as soon as possible. I lived in the boat while I removed the winter cover and scaffolding, washed, polished and painted the bottom. It was a lot of work and Kailani was really ”tired” after a long and damp winter on land, moldy and completely emptied of everything. There were many laps with the car to the warehouse to pick up pillows, bedding, various equipment and clothes. After an enormous amount of work over four days, she was ready for launch and was masted almost immediately. I was looking forward to getting out among my beloved red rocks at the far end of the strip of sea outside Grundsund.

Starting to remove the heavy tarpaulin and then the stand would be assembled down

First load of things I needed to be able to live on the boat

The first evening in the water and the sky offered a spectacle

Redan innan jag skulle börja jobba kom jag ut i skärgården! Första tilläggningen o nätterna där ute blev på Usholmen. Det var mitt i veckan och Kailani var i stort sett enda båten ute. Det var en underbar känsla att komma ut till dessa kala, släta och röda granitklippor. Färgerna blir fantastiska när solen börjar sin väg ner mot havet i väster. En magisk känsla och upplevelse som jag är så lycklig över att få uppleva. Solnedgång längst ut bland öar och skär med ett glödande klot som försvinner ner i havet bakom horisonten är obeskrivbart

Even before I was due to start work, I sailed out into the archipelago! The first access to an Island and the nights out there was on Usholmen. It was in the middle of the week and Kailani was pretty much the only boat out. It was a wonderful feeling to come out to these bare, smooth and red granite rocks. The colors become amazing when the sun starts its way down towards the sea in the west. A magical feeling and experience that I am so happy to experience. Sunset at the far end among islands and skerries with a golden globe disappearing into the sea behind the horizon is indescribable

Swedish flag, red granite and calm water

Sedan den första turen har jag utnyttjat varje ledighet från jobbet med att åka ut i skärgården. Flera öar är redan besökta och de är lika vackra allihop. Det är vindriktningen och vindstyrkan som avgör vart turen går. Dagarna ute i skärgården tillbringar jag mest med att lyssna på böcker, promenader på öarna och att dörja makrill från jollen. Makrillrna kom in för några veckor sedan och jag har haft turen att fånga flera. Nu är det de stora och feta lekmakrillarna som är här, fyllda med romsäckar eller mjölke. Och de är utmärkta att både röka och grilla. Vilken lyx! Mycket färskare kan det inte bli än att åka ut o dörja och direkt därefter lägga dem i rök eller grill. Smält smör eller tzatziki och färskpotatis till det och man är i himmelriket

Since the first trip, I have used every day off from work to go out into the archipelago. Several islands have already been visited and they are all equally beautiful. It is the wind direction and wind strength that determine where the trip goes. The days out in the archipelago I spend mostly listening to books, walking on the islands and catching mackerel from the dinghy. The mackerel came in a few weeks ago and I have been lucky enough to catch several. Now it’s the big and fat game mackerels that are here, filled with rum sacks or milk. And they are excellent for both smoking and grilling. What a luxury! It can’t get much fresher than going outside and putting them in the smoke or grill immediately afterwards. Melted butter or tzatziki and fresh potatoes with it and you’re in heaven

Oftast när jag är ute lägger jag till där det finns fasta dubbar. När man är ensam är det så mycket enklare. Men igår la jag till på en ö utan dubbar så det blev att plocka fram egna. Självklart ligger jag långsides även här. Nu har jag en ö helt för mig själv, precis så som jag önskar att ha det. Det är en otrolig frihetskänsla och känns som lyx. Många vill eller vågar inte ge sig ut ensamma. Alla gör ju sina val men för mig är det bland det bästa som finns. Även om jag självklart saknar Jan

Most of the time when I’m out I add where there are fixed studs. When you’re alone, it’s so much easier. But yesterday I added to an island without studs, so I had to pick out my own. Of course, I’m on the wrong side here as well. Now I have an island all to myself, just the way I want it. It is an incredible feeling of freedom and feels like luxury. Many do not want or dare to go out alone. Everyone makes their choices, but for me it is among the best available. Although of course I miss Jan

One of all beautiful Islands in the most western part of the archipelago

Flower growing where it would be impossible

Nu är det dags att sätta sig i jollen o åka ut på en tur och dörja. Idag för fyra år sedan fick jag femtiotre makrillar på två till tre timmar. Får se vilken tur jag har idag

Now it’s time to get in the dinghy and go out for a ride. Four years ago today, I caught fifty-three mackerel in two to three hours. Let’s see how lucky I am today

Grenada and flying back to Sweden

Det är de sista skälvande dagarna på seglingen för mig. Åtminstone på denna sidan av orkansäsongen. Sedan får vi se vad som händer i höst. Så nu gäller det att passa på att njuta för fullt av sol, värme, hav, segling och det fria och bekymmerslösa livet.

These are the last shaky days of sailing for me. At least on this side of hurricane season. Then we’ll see what happens this fall. So now it’s time to take the opportunity to fully enjoy the sun, heat, sea, sailing and the free and carefree life.

I tisdags checkade vi ut från St Vincent och Grenadinerna på Canouan för att segla den korta sträckan ner till Carriacou. Där vi skulle checka in i Grenada. Det var en behaglig segling och det var skönt att vara ute på havet igen och höra kluckandet mot båten när vi seglade fram i ca fem knop. Nu på väg söderut har vi i stort sett slör, alltså att vinden kommer in snett akterifrån, plus ofta strömmen med oss. Det är fortfarande nordostpassaden som råder med sina åtta till tolv sekundmeter vind. Undantaget är när vi kommer i lä för en ö. Då vet man aldrig hur vindarna rör sig och det kommer många kastvindar ner från de höga bergen.

On Tuesday we checked out of St Vincent and the Grenadines on Canouan to sail the short distance down to Carriacou. Where we would check into Grenada. It was a pleasant sail and it was nice to be out at sea again and hear the clack of the boat as we sailed along at about five knots. Now on our way south, we have pretty much a veil, meaning that the wind comes in obliquely astern, plus often the current with us. It is still the northeast trade wind that prevails with its eight to twelve meters per second wind. The exception is when we come in the lee of an island. Then you never know how the winds move and there are many gusts coming down from the high mountains.

On the way from Canouan to Carriacou

På Carriacou mötte vi Henning från Norge som vi träffade senast vi var i Tyrrell bay. Och på kvällen gick vi till baren Lambi Queen där många samlats för att vinka av amerikanen Bill som lämnade sin båt o flög tillbaka till USA dagen efter.

At Carriacou we met Henning from Norway who we met the last time we were in Tyrrell bay. And in the evening we went to the Lambi Queen bar where many people gathered to wave to the American Bill who left his boat and flew back to the USA the next day.

Vi stannade två nätter på Carriacou. Det blev inga utflykter denna gång utan endast inhandling av lite mat och rengöringsmedel för att försöka undvika mögelangrepp när Vilja kommer lämnas ensam på land i värmen i sommar.

We stayed two nights at Carriacou. There were no excursions this time, but only the purchase of some food and cleaning agents to try to avoid mold attacks when Vilja will be left alone on land in the heat this summer.

Tyrrell bay where we stayed on our way north and now came back to on the way south again

Från Tyrrel bay tog vi oss lite norrut igen till den lilla ön Petit Martinique som är Grenadas nordligaste utpost. Hit är det inte många båtar som tar sig så det är en mycket orörd och autentiskt ö med vänlig lokalbefolkning. Vi tog jollen in till land och promenerade den enda vägen genom byn och sedan stranden tillbaka till jollen. Knappt en bil körde på vägen och det var väldigt lugnt. Förutom hög musik från ett antal små barer. Här i Karibien älskar de verkligen hög musik.

From Tyrrel bay we went a little north again to the small island of Petit Martinique, which is Grenada’s northernmost outpost. Not many boats get here, so it is a very untouched and authentic island with friendly locals. We took the dinghy ashore and walked the only road through the village and then the beach back to the dinghy. Hardly a car drove on the road and it was very quiet. As well as loud music from a number of small bars. Here in the Caribbean they really love loud music.

We arrived the small and untuched island of Petite Martinique

White sand and a bay with only two sailboats, one from Denmark and Vilja. Plus, of course, local fishingboats

På vår korta promenad såg vi minst fem kyrkogårdar mellan husen och getter promenerande runt mitt i gatan. Ofta är getterna bundna i korta rep från sitt ena ben för att de inte skall springa runt överallt. Det är slutet av den torra säsongen nu och det lilla gräs som finns är torrt och brunt så getterna kan inte leva ett så välmående och roligt liv.

On our short walk we saw at least five cemeteries between the houses and goats walking around the middle of the street. Often the goats are tied in short ropes from one of their legs to keep them from running around everywhere. It is the end of the dry season now and what little grass there is is dry and brown so the goats cannot live such a prosperous and happy life.

Only small houses on this authentic Island

Längs med stranden såg vi ett antal båtar som höll på att byggas. Invånarna här lever främst av båtbygge men även av fiske. För längesedan var smuggling ett annat vanligt sätt att försörja sig på ön.

Along the beach we saw a number of boats being built. The inhabitants here live mainly by boat building but also by fishing. Long ago, smuggling was another common way of making a living on the island.

Building boats is a long tradition on this Island

Vi stannade en natt på Petite Martinique och hade sedan ännu en behaglig segling söderut. Denna gång blev målet ön Ronda som ligger mitt emellan Carriacou och Grenada. Det är en obebodd ö som mest är känd för att ligga i utkanten av undervattensvulkanen Kick’em Jenny. Kick’em Jenny bildar ett djuphavsberg med en höjd på cirka 1300 meter över havsbottnen. Toppen ligger omkring 180 meter under havsytan. Det är en vulkan som haft många utbrott upp genom åren. Det första dokumenterade var 1939 och det senaste var så sent som 2017. Runt vulkanen är det en säkerhetszon där man inte får passera med båt. Utanför denna säkerhetszon finns ännu en zon. Vid utbrott får man inte röra sig med båt inom denna zon heller. Vår ankarplats två nätter på Ronda Island var tio meter utanför den yttre säkerhetszonen.

We stayed one night at Petite Martinique and then had another pleasant sail south. This time the target was the island of Ronda, which lies midway between Carriacou and Grenada. It is an uninhabited island best known for being on the edge of the underwater volcano Kick’em Jenny. Kick’em Jenny forms a deep-sea mountain with a height of approximately 1300 meters above the seabed. The top is about 180 meters below sea level. It is a volcano that has had many eruptions over the years. The first documented was in 1939 and the latest was as late as 2017. Around the volcano there is a safety zone where you are not allowed to pass by boat. Outside this safety zone there is yet another zone. In the event of an eruption, you may not move by boat within this zone either. Our anchorage for two nights on Ronda Island was ten meters outside the outer safety zone.

We are getting closer to Ronda Island and the submarine volcano namned Kick’em Jenny. The mountain behind Jan is called Kick’em Jenny Rock.

The red symbol up right is Vilja on the border to the outer safety zone

Here, deep under the water is the active submarine vulcanoe

Beautiful moonshine in our bay at Ronda Island

Sailing from Tyrrel bay to Ronda Island

Vi kom fram till Clark Court bay på Grenada söndag eftermiddag. Och nästa dag lämnades livflotten, som tidigare ramlat i vattnet, in för kontroll och ompackning. Viktigt att den funkar innan nästa längre överfart.

We arrived at Clark Court bay on Grenada Sunday afternoon. And the next day the life raft, which had previously fallen into the water, was handed in for inspection. It is important that it works before the next longer crossing.

Efter att livflotten blivit inlämnad gick vi den korta vägen till Prickley bay. Till skillnad från de senaste veckornas behagliga seglingar så blev detta en hoppig och blåsig tur. Det var skönt att den bara varade i en knapp timme. Nu ligger vi på boj i Prickley bay och flera A4-sidor med arbetsuppgifter väntar för Jan. Hela båten skall gås igenom och fixas både inuti, ovanpå, utanpå och under vattenytan. I ca tre veckor kommer Vilja ligga i vattnet och sedan väntar ca tre veckor på land med Jan boendes ombord. Jan flyger hem till Sverige den 18:e juni. Igår tog vi ner två stora segel som vi packade ihop bäst vi kunde för att lämna in dem för översyn. All mat vi har stuvad gås igenom och mycket vacuumförpackas och läggs ner i stora plastlåda för att minska risken för att små kryp skall ta sig in i båten och maten och för att minska risken för mögel. Båten kommer stå tom uppe på land i över tre månader så mycket kan tyvärr hända i värmen och fukten.

After the life raft was handed in, we took the boat the short way to Prickley bay. In contrast to the pleasant sailings of the past few weeks, this turned out to be a bouncy and windy trip. It was nice that it only lasted about an hour. Now we are moored in Prickley bay and several A4 pages of tasks await Jan. The entire boat must be inspected and fixed both inside, on top, outside and below the water surface. For about three weeks Vilja will lie in the water and then about three weeks on land with Jan staying here. He’ll leave for Sweon the 18:th of June. Yesterday we took down two large sails which we packed up as best we could to hand them in for inspection. All the food we have stowed is gone through and much is vacuum packed and put into large plastic boxes to reduce the risk of small insects getting into the boat and the food and to reduce the risk of mould. The boat will be empty on land for over three months, so unfortunately a lot can happen in the heat and humidity.

The main sail on the way to be taken down and of the boat to be

A lot of food is stapled in first Vacuum and the plasticboxes

Själv åker jag till flygplatsen idag, onsdag, och flyger hem till Göteborg och jobbet. Det kommer bli en omställning att plötsligt, efter ett halvår, ha tider att passa och ett arbete att gå till. Tur det är maj månad och en härlig båtsäsong väntar i Sverige bland de röda klipporna i Bohuslän. Inte så dumt det heller…

I myself go to the airport today, Wednesday, and fly home to Gothenburg and work. It will be an adjustment to suddenly, after six months, have times to fit in and a job to go to. Lucky it’s the month of May and a wonderful boating season awaits in Sweden among the red rocks in Bohuslän. Not so bad either…

Relaxing time with snorkel, sun, swimming…and one or two lobster….!

Sedan sist har vi verkligen gått in för att koppla av, njuta och bara vara. Helt underbart! Vi har enbart rört oss korta sträckor med S/Y Vilja och i stället legat stilla så länge vi har känt för det. Vi är i paradiset! Turkosblått vatten i flera nyanser, kritvita sandstränder, vajande palmer, vänliga leenden och den hjälpsamma lokalbefolkningen, kall öl hos Rastaman’s, färgglada hus och båtar med allsköns underfundiga namn, solnedgångar med otroliga färgskiftningar från silver och guld till brandgult, rosa, lila, djupt rött och allt däremellan, snorkling och simning med sköldpaddor och rockor och sist men inte minst hummermiddagar. Allt man bara kan drömma om!

Since last time we have really gone in to relax, enjoy and just be. Absolutely wonderful! We have only moved short distances with S/Y Vilja and instead lay still for as long as we felt like it. We are in paradise! Multi-hued turquoise water, chalky white sandy beaches, swaying palm trees, friendly smiles and helpful locals, cold beer at Rasta Robert’s, colorful houses and boats with all sorts of quirky names, sunsets with incredible color shifts from silver and gold to fiery yellow, pink, purple, deep red and everything in between, snorkeling and swimming with turtles and rays and last but not least lobster dinners. Everything you can only dream of!

The shell is called Lambi here and is very popular to eat

White sand, palmtrees and blue water – paradise

Om vi tar det från början så seglade vi iväg på förmiddagen från Mustique mot Mayreau. Vi hade fiskelinan ute och strax innan Mayreau rasslade det till. Napp! Vi rullade in och rullade in men fisken spjärnade emot. Efter ett tag gick det lättare och vi såg fisken i vattenbrynet den sista biten. En tonfisk, såg det ut som. Och det var det…men gissa om vår förvåning när vi bara fick upp en tredjedels fisk… Under fiskens kamp mot fiskelinen har den blivit anfallen av en betydligt större fisk. En haj kanske? Den var ganska rakt avbiten så det var en stor fisk som ville dela tonfisken med oss. Vår första tonfisk på hela resan, lite snopet var det. Men det blev fyra tjocka skivor som räcker till två middagar för oss på det som var kvar av tonfisken. Lättgrillad med en massa vitlök och smält smör. Mums!

If we take it from the beginning, we sailed away in the morning from Mustique towards Mayreau. We had the fishing line out and just before Mayreau rattled it. Pacifier! We reeled in and reeled in but the fish braced against. After a while it got easier and we saw the fish at the water’s edge the last bit. A tuna, it looked like. And that was it… but guess our surprise when we only caught a third of the fish… During the fish’s struggle against the fishing line, it was attacked by a much larger fish. A shark perhaps? The cut was quite straight so it was a big fish that wanted to share the tuna with us. Our first tuna of the whole trip, it was a bit snotty. But there were four thick slices, enough for two dinners for us, on what was left of the tuna. Lightly grilled with lots of garlic and melted butter. Yum!

One third of a tuna left for us …I’m glad it was the tuna and not one of us that the big fish (shark?) ate

Väl framme vid den lilla ön Mayreau la vi till för ankar på den sydligaste viken, Saline bay. En lugn vik och by med ett flertal, i dagsläget, mest stängda barer och restauranger. Det har ju blivit lågsäsong här och på många platser, utom de mest turistiga, märks det tydligt. Ön är den minsta till ytan i Grenadinerna, bara 2×4 km och har endast ca 270 ⁰invånare. Det finns bara en enda väg på ön. Elektricitet kom hit så sent som 2002. Vi tog en promenad först på den vackra, stora och orörda stranden för att sedan ta oss upp för den otroligt branta och långa vägen i den lilla byn. Från toppen var det fantastisk utsikt mot Tobago Cayes dit vi skulle komma några dagar senare. På tillbakavägen stannade vi till och tog varsin öl hos Rasta Man. Han har haft serveringen i över trettio år och har byggt allt själv. Mest av drivved och spillmaterial Det började med en liten servering som idag ringlar sig runt i flera snirkliga rum, gångar och våningar. Högst upp var det utsikt över havet.

Once at the small island of Mayreau, we anchored in the southernmost bay, Saline bay. A quiet bay and village with several, currently most closed bars and restaurants. It has become low season here and in many places, except the most touristy, it is clearly noticeable. The island is the smallest by surface in the Grenadines, only 2×4 km and has only about 270 inhabitants. There is only one road on the island.We took a walk first on the beautiful and large unspoilt beach and then took us up the incredibly steep and long road in the small village. From the top there was a fantastic view towards the Tobago Cayes where we would arrive a few days later. On the way back we stopped and each had a beer at Rastaman’s He has owned the restaurant for over thirty years and has built everything himself. Mostly from driftwood and waste material. It started with a small bar that today coils around in several winding rooms, corridors and floors. At the top there was a view of the sea.

The beautiful beach in Saline bay, Mayreau

Only we and some local people who enjoyed the shade and the children enjoyed the clear and warm water

Rastaman’s bar. On the top of the entrance is a small sailboat

Efter ett par dagar i Saline bay tog vi den ca femton minuter långa turen till viken längst i norr på Mayreau, Salt Whistle bay. En liten vik som är ett givet stopp för oräkneliga katamaraner och då framförallt hyrkatamaraner med kapten. Nästan alla registrerade på Martinique och därmed hade fransk flagga. Här var det trångt om utrymmet och båtarna snurrade runt åt olika håll i den nyckfulla vinden. En stor hyrkatamaran med fransk kapten hamnade väldigt nära oss. Kaptenen var inte helt nöjd och förstod även vår oro men det fanns inte så mycket plats för dem att flytta sig till. Som plåster på såret fick vi två flaskor gott franskt vin av kaptenen 🙂

After a couple of days in Salima, we took the approximately fifteen ⁹9minute trip to the bay in the far north of Mayreau, Salt Whistle bay. A small bay that is a given stop for countless catamarans and above all rentalcatamarans with a captain. Almost all registered in Martinique and thus had the French flag. Here the space was tight and the boats spun around in different directions in the capricious wind. A large rental catamaran with a French captain ended up very close to us. The captain was not entirely happy and also understood our concern but there was not much room for them to move to. As a plaster on the wound, we were given two bottles of good French wine by the captain 🙂

Two really good bottles of french wine we got as a ”plaster” from the captain who anchored too close to us

A lot of catamarans this day who enjoyed the colours of dawn…crowded

A palmtree in the middle of a suncoloured cloud

Många väljer att äta bbq lobster inne på en av serveringarna här men vi avstod och åt i stället vår mat ombord på Vilja. De dagar vi låg här njöt vi av en massa bad i ovanligt lugnt vatten och otroliga solnedgångar. Sådan avkoppling!

Many choose to eat bbq lobster inside one of the servings here, but we refrained and instead ate our dinnrs onboard at Vilja. The days we were here we enjoyed a lot of swimming in unusually calm water and incredible sunsets. Such relaxation!

Colorful sarongs for sale hanging between the palmtrees

The only time so far with this calm water since we arrived to carribean

It’s not always sun….a quiet heavy downpours suddenly showed up

But…not long time after the sunset started

Beautiful colours with the sun glowing towards the palmtrees a
nd the dark sky behind them

Two people sitting on sup-boards in the beautiful colours

Nästa stopp var också väldigt nära, ca en halvtimma. Tobago Cays – en plats alla pratar om och nämner som en av höjdpunkterna i denna del av Karibien. Det är fem obebodda riktigt små öar som omges av ett stort hästskoformat rev från nästan alla håll utom nordost. Vi åkte hit med höga förväntningar och undrade om de skulle infrias. Vilket det gjorde! En boatboy hänvisade oss till en mooringboj där vi skulle ligga i minst två nätter. Rakt väster om oss fanns bara det stora revet som bromsade nordostpassaden från Afrika som fortfarande blåser med 7 – 12 sekundmeter. De sista dagarna har vinden iofs stundtals dragit in från ost och sydost.

The next stop was also very close, about half an hour. Tobago Cays – a place everyone talks about and mentions as one of the highlights of this part of the Caribbean. There are five unhabited really small islands that are surrounded by a large horseshoe shaped reef from almost every direction except the northeast. We went here with high expectations and wondered if they would be met. And they did! A boatboy directed us to a mooring buoy where we would stay for at least two nights. Directly to the west of us there was only the large reef which slowed down the northeast trade wind from Africa which is still blowing at 7 – 12 meters per second. In the last few days, the wind has sometimes moved in from the east and south-east.

Efter ankomst och den sedvanliga hoppilandaren satte vi oss i jollen för att utforska området. Med oss hade vi badkläder och snorkelutrustning. Vi gick iland på en kritvit sandstrand där det var ett avspärrat område för snorkling. Det kan verkligen behövas då många båtar, både jollar och enorma katamaraner, kör väldigt fort mellan de båtar som redan lagt sig på svaj. Farligt eftersom många snorklar runt sin båt och lätt kan bli påkörda. Vi fortsatte jolleturen utan att ha snorklat, ut på det fascinerade turkosblå vattnet och sedan in i ett sund mellan två små öar. Här satte vi på oss snorkelutrustningarna och gav oss ut. Det var första av ett flertal gånger som vi snorklade och simmade tillsammans med sköldpaddor och rockor. Vilken upplevelse! Vi åkte tillbaka till båten lyckliga och glada.

After arrival and the customary hop-on hop-off, we got into the dinghy to explore the area. We had swimwear and snorkel gear with us. We went ashore on a chalky white sandy beach where there was a restricted area for snorkeling. It can really be needed as many boats, both dinghies and huge catamarans, drive very fast between the boats that have already laid down. Dangerous because many people snorkel around their boat and can easily get hit. We continued the dinghy trip without snorkeling, out on the mesmerizing turquoise water and then into a strait between two small islands. Here we put on the snorkel equipment and set out. It was the first of several times that we snorkeled and swam together with turtles and rays. What an experience! We went back to the boat happy and excited.

The dinghy and Jan in the middle of absolutely stunning turquoise water

It’s amazing to be so close to the turtles. And they don’t care at all that we were there

Efter denna första snorkling var vi ute minst två gånger om dagen och snorklade. Dessa gånger blev det i snorkelområdet ute vid den kritvita stranden. Så urhäftigt att vara bara några centimeter från sköldpaddorna som inte brydde sig ett dugg om oss. De största var nog runt sjuttio centimeter i diameter medan de mindre var runt trettiofem centimeter. De dyker ner till botten där de livnär sig av ett sjögräs som växer där. Efter ett tag simmar de upp för att hämta luft för att sedan dyka ner igen. I detta naturreservat känner de sig trygga och det är regulationer hur vi, besökare, får röra oss.

After this first snorkel we were out at least twice a day snorkelling. These times it was in the snorkel area out by the chalk-white beach. So awesome to be inches away from the turtles who didn’t give a damn about us. The largest were probably around seventy centimeters in diameter, while the smaller ones were around thirty-five centimeters. They dive down to the bottom where they feed on a seaweed that grows there. After a while they swim up to get air and then dive back down. In this nature reserve, they feel safe and there are regulations on how we, visitors, are allowed to move.

A white strip of sand in the turquoise water. Here is the snorkellingarea

I have just started to snorkel. It works good thanks to the snorkellingmask

One of a whole lot of turtles just beside us

To take a film and photos underwater with our new gopro is exciting

Andra kvällen beslöt vi oss äntligen för att äta grillad languster på stranden! Säsongen är till sista april och nu var det bara två dagar kvar. Visst var det dyrt och visst känns det lite som en turistfälla men oj vad vi njöt! Boatboyen ”Free Willy” hämtade oss strax innan solnedgång och vi njöt var vår rompunch i solnedgången. Strax därefter serverades vi var sin stor langusterhalva tillsammans med en uppsjö av tillbehör. Gissa om vi kände oss lyxiga där vi satt med fötterna i kritvit sand, solnedgång och languster! Vi njöt länge och väl innan vi kördes tillbaka till Vilja igen. Det var t o m så mycket mat så det fick bli en doggey-bag med resterna som blev en god lunch nästa dag.

The second night we finally decided to eat grilled lobster on the beach! The season is until the end of April and now there were only two days left. Sure it was expensive and sure it feels a bit like a tourist trap but oh how we enjoyed it! The boatboy ”Free Willy” picked us up just before sunset and we enjoyed our rum punch in the sunset. Soon after, we were each served a half large lobster together with a plethora of side dishes. Guess if we felt luxurious sitting with our feet in chalky white sand, sunset and lobster! We enjoyed ourselves for a long time before we were driven back to Vilja again. There was even so much food that it had to be a doggy bag with the leftovers, which made a good lunch the next day.

På min födelsedag seglade vi lite norrut till ön Canouan. Där var det en stor härlig vik med glest av båtar så att hitta ankringsplats var lätt. Strax efter ankomst kom en lokal fiskare upp mot oss och frågade om vi önskade köpa fisk eller hummer. Vi funderade en kort stund och beslöt oss för en nästan två kilos languster som han erbjöd sig att koka för oss. En stund senare kom han ut med en fortfarande varm languster som vi tänkte gratinera på kvällen som födelsedagsmiddag. Jag har ätit languster en gång i mitt liv tidigare och nu skulle det bli två på två dagar…tala om lyxliv!

On my birthday we sailed a little north to the island of Canouan. There was a large, lovely bay with few sailboats, so finding an anchorage was easy. Shortly after arriving, a local fisherman came up to us and asked if we wanted to buy fish or lobster. We thought for a while and decided on an almost two kilo lobster which he offered to cook for us. A while later he came out with a still-warm lobster, which we intended to bbq in the evening as a birthday dinner. I have eaten lobster once in my life before and now it would be two in two days…talk about luxury living!

Vi åkte in till byn på Canouan. En riktigt sömnig och tillbakadragen by. Det känns som att Canouan, med ett läge mitt emellan de populära öarna Tobago Cayes i söder och Bequia i norr har svårare för att dra till sig turister. Samtidigt blir det väldigt genuint och autentiskt på en ö som denna.

We went into the village of Canouan. A really sleepy and withdrawn village. It feels like Canouan, with a location midway between the popular islands of Tobago Cayes in the south and Bequia in the north, has a harder time attracting tourists. At the same time, it becomes very genuine and authentic on an island like this.

One of all beautiful flower. But it’s getting pretty dry here now so it’s not as green anymore

På eftermiddagen, efter att ha badat i det tjugoåttagradiga turkosblå havet, njöt vi av ett glas rödvin med salta kex och mögelost framme på däck. Några timmar senare gratinerade vi vår languster, som vi delat i två, på grillen på båten. Vi beslöt att fira båda våra födelsedagar då Jan fyllde år sista mars och blev inte så firad då eftersom vi seglade nästa hela dagen

In the afternoon, after swimming in the twenty-eight degree turquoise sea, we enjoyed a glass of red wine with salty crackers and blue cheese on the front deck. A few hours later, we grilled our lobster, which we split in two, on the grill on the boat. We decided to celebrate both of our birthdays as Jan’s birthday at the end of March and was not so celebrated then because we were sailing the next whole day

Not every year i swim in the sea on my birthday. But it’s easy when it’s 28 degrees

The lobster we bought from a lokal fisherman. He boiled it for us and we put on butter and garlic before bbq in the grill onboard

A 51 meter long andv10 mwter wide sailboat sailing away in the sunset

Efter två nätter här på Canouan kommer vi segla söderut. På söndag måste vi vara tillbaka på Grenada för att jag skall flyga hem och Jan skall fixa en massa med båten samt förbereda den för att lyftas i några månader på Grenada under orkansäsongen. Så nu är det bara att fortsätta njuta den tid som är kvar

After two nights here on Canouan we will sail south. On Sunday we have to be back in Grenada for me to fly home and Jan to fix a lot with the boat and prepare it to be lifted for a few months in Grenada during the hurricane season. So now it’s just a matter of continuing to enjoy the time that’s left.

Nya öar väntar – Martinique, Bequia och Mustique

Efter en fantastisk, vacker och innehållsrik vistelse på Dominica vände vi söderut igen. Från engelskspråkiga Dominica till Franska Martinique. Det var en kort segling till St Pierre där vi checkade in själva på en dator på en servering. Efter att ha lämnat Europa i början av januari kändes det jättekonstigt att vara tillbaka i EU. Här gäller euro, det gick att ringa inrikes på svenska telefonkort och surfen gällde. Mat i affärerna som i Frankrike och med priser som i Europa. Dessutom var franska flaggan hissad på styrbords sida av masten. När man seglar utanför sitt hemland, Sverige för oss, så måste man hissa upp en gästflagga på styrbords sida av masten för att visa att vi gästar landet. Innan vi checkat in skall dessutom en gul flagga som står för bokstaven Q hissas. Den betyder sedan gammalt att vi inte har pest ombord. Numera betyder den att vi vill cleara in.

After a fantastic, beautiful and meaningful stay in Dominica, we turned south again. From English-speaking Dominica to French Martinique. It was a short sail to St Pierre where we checked in ourselves on a computer at a restaurant. After leaving Europe at the beginning of January, it felt very strange to be back in the EU. Euros apply here, it was possible to call domestically on Swedish phone cards and surfing was valid. Food in shops like in France and with prices like in Europe. In addition, the French flag was hoisted on the starboard side of the mast. When you sail outside your home country, Sweden for us, you must raise a guest flag on the starboard side of the mast to show that we are visiting the country. Before we check in, a yellow flag that stands for the letter Q must also be raised. It has long meant that we do not have plague on board. Nowadays it means that we want to clear.

Jan ordnar inklarering och tullpapper för Martinique på en servering i St Pierre. Jan arranges clearance and customs papers for Martinique at a service in St Pierre

St Pierre, som tidigare var huvudorten på Martinique, ligger NV på ön. Byn blev i princip totalt bortsvept i ett vulkanutbrott 1902. Ca trettiotusen människor dog och endast tre personer överlevde varav en flicka och en intagen på fängelse. Den senare åkte senare runt i världen och berättade om händelsen och levde gott på detta. Vulkanen, Mount Pelee, hade flera små utbrott tiden innan men befolkningen kände sig lugna då de trodde att byn var oförstörbar. Människor från trakten runtomkring åkte t o m dit för att skydda sig.

St Pierre, formerly the capital of Martinique, lies NW of the island. The village was basically completely swept away in a volcanic eruption in 1902. About thirty thousand people died and only three people survived, of which one was a girl and one was taken to prison. The latter later went around the world telling about the incident and made a good living from it. The volcano, Mount Pelee, had several small eruptions some time before but the population felt calm as they believed that the village was indestructible. People from the surrounding area even went there to protect themselves.

St Pierre var en lugn liten by men med en tragisk historia. St Pierre was a quiet little village but with a tragic history

Några ruiner finns kvar. Some ruins remain

Vi seglade därifrån vidare förbi huvudstaden Fort-de-France till Le Marin. Ett mecka för båtägare som behöver fixa vad som helst med båten och för att proviantera. På vägen dit ramlade vår livflotte ner i vattnet och vi var oroliga att den skulle blåsas upp. Det har, som tur är, inte hänt ännu men den kommer lämnas in på en marina på Grenada för att kontrolleras och packas om.

Vi stannade två nätter i Le Marin och gjorda vår första stora mathandling sedan vi lämnade Gran Canaria för snart 4 månader sedan. En massa vin köptes också. Här i Karibien är vin väldigt dyrt men på Martinique var det Sydeuropa-priser.

From there we sailed on, past the capital Fort-de-France to Le Marin. A mecca for boat owners who need to fix anything with the boat and to stock up. On the way there, our life raft fell into the water and we were worried it would blow up. Fortunately, that hasn’t happened yet but it will be handed in at a marina in Grenada to be checked and repacked.

We stayed two nights in Le Marin and did our first big grocery shopping since we left Gran Canaria almost 4 months ago. A lot of wine was also bought. Here in the Caribbean wine is very expensive but in Martinique it was Southern European prices.

Gissa om det var gott med rödvin, fetaost och oliver! Guess if it was good with red wine, feta cheese and olives!

Efter Le Marin tog vi oss den korta vägen till St Anne. Båda dessa vikar är hysteriskt fulla av segelbåtar. Troligen ett par tusen totalt som alla ligger för ankare eller vid boj. Det gäller att veta var man ligger när man varit iväg med jollen och skall tillbaka hem igen…

After Le Marin we took the short route to St Anne. Both of these bays are hysterically full of sailboats. Probably a couple of thousand in total, all of which are at anchor or at the buoy. It is important to know where you are when you have been away with the dinghy and are going back home again…

Några av alla tusentals båtar på svaj. Some of the thousands of boats on the move

Ett fartyg som fraktar båtar när ägarna inte vill segla själva. A ship that transports boats when the owners do not want to sail themselves

I St Anne träffade vi Helen och Roberth på båten Ayla. De är ute på en jordenrunt-segling tillsammans med sina tre barn som de hemskolar. Så imponerande och beundransvärt! Vi hade en jättetrevlig vinkväll i sittbrunnen på Vilja med mycket prat och skratt.

In St Anne we met Helen and Roberth on the boat Ayla. They are out on a round-the-world cruise together with their three children who they homeschool. So impressive and admirable! We had a very nice wine evening in the cockpit at Vilja with lots of talk and laughter.

Helen och Roberth ombord på Vilja. Helen and Roberth on board Vilja

Nästa eftermiddag seglade vi iväg söderut. Bequia var nästa mål. En behaglig nattsegling med halvvind och slör. Vi provade ett nytt vaktschema som fungerade väldigt bra. Jag satt uppe från 19.00 fram till ca 02.00 och då tog Jan över fram till morgonen. Det fungerade eftersom Jan har lättare för att sova än vad jag har och på detta sättet hann jag somna i alla fall några timmar.

The next afternoon we sailed south. Bequia was the next target. A pleasant night sailing with half wind and veil. We tried a new watch schedule that worked very well. I sat up from 19.00 until about 02.00 and then Jan took over until the morning. It worked because Jan has an easier time falling asleep than I do and this way I managed to fall asleep for at least a few hours.

På Bequia träffade vi fyra skandinaviska män som seglade varsin båt. Dessutom var det en svensk båt med en kapten som har paying crew ombord. Han lever på detta sätt och seglar fram och tillbaka mellan Europa och Karibien varje år. Besättningen som var med nu skulle segla över Atlanten efter stopp på några öar till.

At Bequia we met four Scandinavian men who each sailed a boat. In addition, it was a Swedish boat with a captain who has paying crew on board. He lives this way, sailing back and forth between Europe and the Caribbean every year. The crew that was on board would now sail across the Atlantic after stopping at a few more islands.

Självklart blev det ett besök på Floating bar också. En liten bar mitt ute bland alla segelbåtar ute i viken. En promenad längs med strandpromenaden och på Princess Margareths trail hann vi också med innan seglingen fortsatte mot sydost.

En ”hoppilandare” när vi ankommit Bequia. A ”hoppilander” when we arrived in Bequia

Of course, there was also a visit to the Floating bar. A small bar in the middle of all the sailboats out in the bay. We also had time for a walk along the promenade and on Princess Margaret’s trail before the sailing continued to the southeast.

On The Floating Bar together with danish Henrik

Vi hälsas välkomna av färgglada skyltar och blommor på Bequia vid dingebryggan

Palmer, turkosblått hav och segelbåtar – vad mer kan man önska sig

Strandpromenaden ringlar sig längs med vattnet utanför restauranger, barer och små hotell

Princess Margaret trail från en strand till en annan

Utsikten var fantastisk över viken med alla segelbåtar

En kväll blev det hembakad pizza på stenhäll i grillen. Åhhh sååå gott!

Det finns de som har riktigt, riktigt stora båtar. Vår Vilja på 43 fot, som är som ett skepp i Bohuslän, är bland de mindre båtarna här i Karibien

Det var en ca två timmars segling till ön Mustique. En privatägd ö med ca 110 extremt lyxiga hus varav många ägs av celebriteter från hela världen. De har alla namn som Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon och Serenissima. Över hälften av husen är byggda av svenska Arne Hasselqvist som kom dit på 1960-talet tillsammans med Prinsessan Margaret. Husen kan hyras veckovis och kostar då mellan 17.000 usd och upp mot 50.000 usd – för en vecka! Alltså bortimot en halv miljon…Då ingår personal och bil men inte mat.

It was about a two-hour sail to the island of Mustique. A privately owned island with about 110 extremely luxurious houses, many of which are owned by celebrities from all over the world. They all have names like Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon and Serenissima. Over half of the houses were built by Swedish Arne Hasselqvist, who came there in the 1960s together with Princess Margaret. The houses can be rented weekly and cost between 17,000 usd and up to 50,000 usd – for a week! So close to half a million… That includes staff and car but not food.

Viloplats i skuggan av ett träd på den lilla stranden

En av flera picknick-bord som husägare kan boka för t ex bbq på stranden. Då dukas de upp med vit duk, kristallglas och vinkylare

Mustique är en lugn och välskött ö med väldigt lite trafik

Utanför legendariska Basil’s bar dit vi gick en onsdagskväll då det var live-musik där

Vi tog en taxitur runtom på ön. Det är enda sättet att kunna sig om på ön som ”yathies”. Celebriteter, kungligheter och andra med mycket god ekonomi skall kunna vara privata och röra sig utan att bli störda. Vi passerade bl a hus ägda av Tommy Hillfiger, Bryan Adams och Mick Jagger. Runt jul, påsk och i augusti kryllar det av celebriteter på ön. Många av dem har picknick bbq på stranden och gör ett eller flera besök på Basil’s bar i hamnen. Den har funnits där i ca femtio år och erbjuder mat, musik och dans. Vi var där tillsammans med Marie och Dietmar på båten Greyhound en kväll och lyssnade på live-musik och dansade. Förutom ” Yachties” var där också vad vi tror var ”rikemansbarn”

We took a taxi ride around the island. It’s the only way to get around on the island as ”yathies”. Celebrities, royalty and others with very good finances should be able to be private and move around without being disturbed. We passed, among other things, houses owned by Tommy Hillfiger, Bryan Adams and Mick Jagger. Around Christmas, Easter and in August, the island is teeming with celebrities. Many of them have a picnic bbq on the beach and make one or more visits to Basil’s bar in the harbour. It has been there for about fifty years and offers food, music and dancing. We were there together with Marie and Dietmar on the Greyhound boat one evening and listened to live music and danced. In addition to ”Yachties” there were also what we believe to be ”rich man’s children”

Kritvit sand och turkosblått hav på Macaroni beach

Ännu ett picknick-bord som förberedde för lunch

På kvällen tänds lampor och palmerna blir färggranna. Snart börjar musiken börjar strömma ut

Vattnet runt Mustique är makalöst rent och klart med en bedårande vacker turkos färg. Runt båten simmade otaliga havssköldpaddor och det var vackra stränder med otroliga rev utanför där vi ägnade flera timmar till att snorkla

En av alla otaliga sköldpaddor som simmade runt båten

Nästan som Tobinson Crusoe på den orörda stranden med vackra rev

Snorkelmasken är på och det är dags att se på alla koraller och färgglada fiskar under vattenytan

Efter tre nätter på Mustique var det dags för en kort tur söderut igen till nästa ö. Där väntar fantastisk snorkling och bad i, troligen, lika turkosblått vatten.

After three nights in Mustique, it was time for a short trip south again to the next island. There awaits fantastic snorkeling and swimming in, probably, equally turquoise blue water.

Waitikubuli – WOW vilken natur!

Dominica! Det måste vara ett av de mest häftiga och vackra land vi varit i. Vi kom hit utan att ha hunnit sätta oss in i så mycket om landet. Men wow vad imponerade vi blev. Naturen – sååå vacker och spektakulär. Och människorna – sååå trevliga, stolta och gästvänliga.

Dominica har fantastisk och spännande natur

Innan Christopher Columbus kom till Dominica kallade lokalbefolkningen ön för Waitikubuli, som betyder ”tall is her body”. Syftande på den kuperade naturen.

Dominica drabbades hårt av orkanen Maria, som var av kategori 5, år 2017. Den räknas som den värsta naturkatastrofen som drabbat Dominica och ett par närliggande öar. Dessutom den dödligaste orkanen i karibien sedan 1998. Det var vindar upp till 250 km/h. Många rester av detta syns fortfarande. Trasiga och övergivna hus, förstörd natur, rostiga bilvrak mm mm…allt tragiska minnen. Hela byar sveptes bort, många människor dog och många flydde efteråt Dominica för att aldrig komma åter. Befolkningen sjönk markant.

En skolbuss som träffades av ett träd under en orkan. Som tur var så var den tom

Men…de som är kvar har kämpat med att bygga upp ön igen. Byar och hus har byggts upp, naturen har börjat återhämta sig och befolkningen är mer stolta än någonsin över sitt vackra land. Och de visar gärna upp och delar gärna med sig av sin natur och sina upplevelser.

Första kvällen när vi kommit till Portsmouth, som ligger nordväst på ön, träffade vi Göteborgsbåtarna Andante och Tindra. Det var en jättetrevlig kväll med prat, skratt och härligt umgänge

Dagen därpå lämnade båda båtarna Portsmouth för nya upplevelser, men Viking-båten Thaleia kom i stället inseglandes. Dessutom fanns redan Viking-båten Greyhound på plats.

Piren i Portsmouth med lokala färgglada fiskebåtar

Med Eva-Lotta o Thomas från Thaleia inne i stan

Tillsammans med Eva-Lotta, Thomas, Marie och Dietmar gjorde vi en utflykt med roddbåt in i Indian river. Ett vackert vattendrag med fantastisk och mångsidig flora och fauna. Träd med ett imponerande rotsystem, iguaner som sov i trädgrenar högt ovanför oss och platser där scener ur Pirates of Caribbean spelades in. För längesedan var Dominica dessutom hem för många pirater.

Rofylld resa med båt som ros för hand i vattendraget Indian river

Denna hydda användes i scener i inspelningen av Pirates of Caribbean

Blev sååå fascinerad av dessa vackra rotsystem

Regnet öste ner på tillbakavägen och vi blev alla genomvåta

Dagen därpå blev det en heldagstur med vandringar in i regnskogar, till vattenfall, i aktiva vulkankratrar (Dominica har 9 aktiva vulkaner), Red rocks med dess grotta och canyon mm. Dessutom blev det en bilresa med vacker utsikt åt alla håll. Vi lärde oss om naturens samspel där växter lever i symbios eller som parasiter. Vi hade också turen att stöta på fågelexperter som hade enorma Swarowskykikare där de hade zoomat in en av två olika sorters papegojor som är endemiska för Dominica. Denna papegoja kallas för ”Jaco”.

Vi mötte två fågelskådare med extra starka kikare. De hade lyckats zooma in en Jaco-papegoja

Här har vi den – Jaco papegojan. En av två papegojor som endast finns på ön Dominica

Naturen är fantastisk! Se på denna elefant av trädgrenar, rötter o mossa

Bad i vattenfallet i Syndicate Nature trail

Atlantkusten på Dominica är otroligt vacker och dramatisk

I vulkanen Morne Aux Diables, där grönskan hade tagit över, kunde vi på ett ställe se OCH lukta svavel som bubblade upp ur vulkanens inre. Det luktade värre än ruttna ägg. Cold Suphriere kallades detta ställe då vattnet som kom upp var kallt trots att det kom mycket rök. På södra Dominica besökte vi också en vulkan där svavel bubblade upp. På detta ställe var det varmt vatten. Den energi som finns inne i vulkanerna kallas Geotermisk energi vilket Dominica, som ett av få länder, har påbörjat att borra efter och utnyttja. Vi såg rök och hörde ljud som lät som jetflygplan där de börjat utnyttja geometriska energin.

Svavel från den aktiva varma vulkanen i söder bubblar upp

Hela utflykten var fantastisk, lärorik och minnesvärd.

Väl tillbaka i båten var det att snabbt byta om för att åka in till bbq på stranden tillsammans med S/Y Thaleia, S/Y Greyhound och många andra båtar. Det var rompunch, grillad fisk och kyckling, musik och dans till långt ut på natten. Ännu en härlig kväll i goda vänners sällskap. Vilken fantastisk dag detta blev!

Dansen är i full gång

Nästa dag seglade vi söderut till Roseau, som är huvudstaden på Dominica. En utsträckt stad med väldigt mycket trafik och väldigt smala trottoarer, där de över huvud taget fanns. Som dessutom, ofta var upptagna av parkerade bilar.

Vi åkte, dagen därpå, på ännu en heldagsutflykt i vacker natur. Första stoppet blev till Middelhams waterfall. En lång promenad i oländig och svårframkomlig natur med stenar, rötter och kraftig stigning. Jan fortsatte hela vägen upp men jag kunde tyvärr inte då jag skadade foten för fem veckor sedan på Tobago. Troligen är det en spricka i ett litet ben på höger fot då jag varit mycket svullen, lila och haft stora smärtor och fortfarande känner av det. Uppsökte dock aldrig läkare

Det är brant stigning och oländig terräng på väg till Midelton waterfalls

Nästa stopp var Titou Gorge som översätts till ”swimming hole” på engelska. Det är nästan som en grotta med smaragdfärgat friskt vatten, höga smala bergformationer och grönska med lite blå himmel som tak. Vi fick på oss flytvästar och simmade in. Längst in var det ett kraftigt vattenfall där, även här, ikoniska scener ur Pirates of Caribbean har spelats in. En riktigt vacker naturupplevelse med enda nackdelen att det var många andra där samtidigt. Just denna dag var det ett stort kryssningsfartyg inne i hamnen.

Vi fick simma in och flytväst var obligatoriskt

Framme vid vattenfallet. Här är scener i Pirates of Caribbean inspelad

Sista stoppet på denna utflykt var Trafalgar waterfalls. Det är två spektakulära vattenfall som kallas ”Mother” and ”Father”. Man kunde klättra den sista biten upp för stenar och bada nedanför ”Father”, i de varma källorna, som var det högsta av de två. Jan gjorde det men tyvärr fick jag avstå även denna klättring. Men naturen runt och från utsiktsplatån var otroligt grön och vacker.

Höga ”Father” till vänster och kraftiga ”Mother” till höger

Grönska o vattenfall – stora delar av Dominica

Härligt bad i varma källor. Den roströda färgen kommer av hög järnhalt.

Vi var uppe på den högsta punkten man kommer till med bil ca 850 meter över havet

Även denna heldag var innehållsrik, storslagen och berikande. Dominica har verkligen levererat.

Vill man uppleva häpnadsväckande vacker natur, vandringar i regnskogar, till Boiling Lake, varma källor eller höga vattenfall, se orörd natur, lära sig om ekosystem och samtidigt ha varmt väder och tropiskt blått hav så är Dominica värt att besöka. Vi är båda glada att vi gjorde om vår resplan och seglade hit upp. Nu väntar långsam segling söderut igen tills vi är tillbaka på Grenada om några veckor.

Grenadinerna och ändrade planer

Vi seglade vidare från Carriacou norrut. Det var en kort sträcka till Union Island som är den sydligaste ön man kan checka in på i landet St Vincent och Grenadinerna. Grenadinerna består av ca 600 öar, alla ganska små, som sträcker sig i ett pärlband mellan Grenada och St Vincent.
Vi ankrade I Chatham bay och Jan begav sig iväg på en promenad för att komma till huvudorten Clifton, för att checka in oss. Det var en vandring på över 6 km enkel väg som startade med en brant backe upp till vägen. Väl uppe lyckades han få skjuts av en bil som stannade. Självklart mot betalning. Incheckningen sedan var inga problem.

Vid solnedgången träffade vi båten Zig Zag med besättning och vi tog en sundowner på en av barerna inne på stranden. Det är alltid lika härligt att sitta vid strandkanten och titta ut över havet och båtarna samtidigt som solen går ner.

Det är vanligt i Karibien med dessa skyltar

Nästa dag gjorde vi ännu en kort segling. Denna gång till paradisön Mayreau. En liten ö med ca 270 invånare som ligger väster om naturreservatet Tobago Keyes. Mayreau har flera vackra vikar och vi valde att börja med viken där hotellet Mayreau Beach Club ligger. Vi åkte in med jollen och blev välkomnade att bada i deras tre pooler och utnyttja solstol och dusch. Där beställde vi var vår tropisk drink och njöt i flera timmar. Vattnet i poolerna var varmt och utsikten bedårande. Verkligen en lyxig dag att njuta av och minnas framöver. Speciellt en grå o blåsig novemberdag

Passionsfrukt mojito och Hurricane – sååå lyxigt och gott

Törstiga fåglar dricker vatten ur poolen

Vår plan var att stanna ganska länge på Mayreau och Tobago Keyes och sedan segla långsamt norröver så långt vi skulle hinna innan vi behövde vända och segla tillbaka till Grenada. Vi pratade lite om planerna och upp kom förslaget att göra helt tvärtom. Sträcksegla norrut till Dominica och sedan ta oss söderut i maklig takt.

Eftersom vi seglade söderut till Trinidad och Tobago direkt efter Atlant-överfarten ligger vi långt efter alla våra båtvänner från Viking Explorer som seglade norrut. Vi kände nu att vi ville träffa åtminstone några av dem.
Sagt och gjort. Nästa dag satte vi segel och visste att vi skulle ha runt två dygns segling framför oss. Dessutom med ganska kraftig vind snett in i fören. Det kändes lite snopet att lämna Mayreau och paradisöarna utan att egentligen ha sett dem. Men de ligger ju kvar när vi seglar ner igen. På vägen var vi tvungna att gå in till Bequia för att checka ut oss eftersom vi skulle lämna landet. Seglingen var tidvis ganska blåsig med upp mot sjutton meter per sekund men vid det här laget har vi erfarit att vi kan lita på S/Y Vilja och vi kände oss trygga. Vi passerade både Canouan och Mustique på långt håll.

Ca 15.00 tog vi en boj på Bequia. Under dagen hade vi beslutat oss för att stanna över natten här och fortsätta segla tidigt nästa dag. Efter hoppilandaren tog vi oss in till Immigration och Customs. Vi fick hjälp omgående men fick till vår förvåning betala ganska mycket pengar för arbetet. När de var klara berättade de att vi hade fått betala för övertid. Detta trots att vi läst att de hade öppet när vi var där.

Bequia är en väldigt populär ö både bland seglare och turister som kommer med flyg. Många väljer att stanna här länge. För oss skulle det bara bli denna enda kväll och natt. Denna gång. Jans födelsedag var det dessutom!

Vi gick en promenad runt i byn och satte oss först på en servering som var full av folk och liv och sedan på en servering längs med strandpromenaden. Efter solnedgången blev det middag i båten. Färsk lättstekt tonfisk med massa smör och vitlök. Sååå gott!

Trädet är målat för att passa in med butiken

Dinghy-dock utanför en av alla serveringar

Födelsedagsbarnet njuter av solnedgången

Morgonen därpå laddade vi för en ca ett och ett halvt dygns segling mot Dominica. Vi skulle passera tre stora öar vilka alla skulle komma att påverka vinden för oss. Även denna segling hade vi vindar på över sjutton sekundmeter i byarna. Första ön vi passerade var St Vincent, vi seglade ganska nära land, och i lä bakom ön stannade vinden ibland plötsligt av helt för att lika plötsligt komma tillbaka igen. Den bytte dessutom riktning åtskilliga gånger. Vad vi fascineras av under segling är det otroligt rena och klarblå havet som känns overkligt men är så svårt att fånga på bild.

Vi försökte få fisk och det nappade två gånger, tyvärr slet fiskarna, som troligen var riktigt stora, med sig dragen

Ett brak hördes och solcellpanelerna i aktern lossade från ett fäste. Vi fick surra fast dem tills vi kom in i en vik

De kommande öarna seglade vi långt väster om men även då stannade vinden av stundtals och vågorna blev mindre. Vi passerade både St Lucia, Martinique och nästan hela Dominica, på vilka vi skymtade de höga bergen från avstånd på Vilja. Mellan dessa öar drog vinden in ordentligt. Vi märkte båda två av att vi tyvärr hade förlorat våra sjöben från Atlant-seglingen. Det var svårt att röra sig i den kraftigt lutande båten och sömnen blev det inte så mycket med. Under nattpassen kom det riktigt kraftiga regnskurar ett par gånger men under sprayhooden kunde vi hålla oss torra. Trots det uppskattar jag nattpassen. Det är skönt och rofyllt att sitta ensam ute i mörkret. Månsken och stjärnhimmel är så vackert att titta på.

Dagen därpå anlände vi till Portsmouth i norra Dominica. En otroligt häftig och vacker ö. Våra upplevelser här kommer i nästa inlägg

Grenada med Prickley bay och vidare till Carriacou

Frangipani eller Tempelblomma – en bedårande vacker blomma med god söt lukt som ofta blommar på bara grenar

Vi kom fram till Grenada och Prickley bay på tisdag morgon, precis som planerat. Natten hade gått bra men att komma fram är ju alltid en skön känsla. Strax akter om där vi la till vid en boj, låg båten Moonshadow med kapten Paul från England. Moonshadow var en av oss båtar i Viking Explorer. Det var verkligen kul att träffas igen och prata segling över några öl i sittbrunnen. Atlantöverfart, erfarenheter, upplevelser och vidare planer var också självklara samtalsämnen.

Nu väntade flera dagar med båtfix som ropade efter oss och därför behövde tas tag i omgående. Båten slits ordentligt när den används hela tiden och både hård vind och stark sol går hårt åt båten.

Så här kan det se ut i sittbrunnen när stuvutrymmen töms pga reparationer

Trots värmen, över trettio grader i skuggan dagtid, så har Jan tagit långa promenader. En dag gick han imponerande femtontusen steg i hettan. Reservdelar skulle köpas och en del på watermakern skulle lämnas in för reparation. Watermakern har krånglat i stort sett sedan Las Palmas även om den reparerats och fungerat tillfälligt. Så vattenransonering har varit en del av vår vardag i många månader. Senaste gångerna vi använt den har den låtit mest som en stenkross och vi har fått stänga av den så inte ännu mer skulle gå sönder. När den nu blev reparerad och åter satt på plats i båten var det som ljuv musik i våra öron när stenkross-ljudet hade bytts ut mot ett svagt regelbundet surrande i stället. Nu kan vi äntligen göra eget vatten igen! Förutom watermakern har även ena toaletten reparerats, storseglet lagats och en del andra saker sytts och fixats….jobben tar aldrig slut

Eftersom det är väldigt varmt här i Karibien, dryga 30 grader i skuggan dagtid, så orkar vi, naturligt nog, inte jobba på så hårt. Nattsömnen påverkas självkkart också av värmen. Jag älskar verkligen värme men att sova utan AC är riktigt riktigt varmt. Speciellt i förpiken där luften, i princip, står helt stilla. En räddning, är att vi nu även har den lilla akterkabinen till förfogande. Där kan vi öppna 2 fönster och få tvärdrag. Underbart! Det ger dessutom flera graders lägre temperatur. ..Underverk för sömnen!

Vår lilla, någorlunda svala, akterkoj med två sovplatser…..och en tvättmaskin som sällan används

Söndag morgon lämnade vi Grenada och Prickley Bay för fortsatt segling norrut mot Carriacou. Det är en betydligt torrare ö som tillhör Grenada men geografiskt ligger i Grenadinerna i Södra små Antillerna. Här bor endast tio tusen invånare och det sägs att dessa är de vänligaste i hela Karibien.

Den väl skyddade Tyrrell bay, där många seglare stannar långa tider

Getter syns överallt, både på stränder och på gator

Vi anlände Tyrrell Bay sent söndag kväll i kolsvart mörker och vindar upp mot tolv sekundmeter. Vi vågade oss inte långt in i viken då det låg många båtar för ankar där, utan vi ankrade längst ut med ficklampa som hjälpmedel för att se så vi inte kom för nära någon annan båt. Seglingen hit gick bra trots kryss i nordostlig vind men den sista biten fick vi ta hjälp av motorn för att inte behöva komma in sent på natten. ”Hoppilandaren”, ett litet glas mörk rom, kändes välförtjänt när Vilja låg tryggt förankrad.

Och dagtid…Några av alla segelbåtar syns ute i viken

När vi vaknade nästa morgon beslöt vi oss för att flytta till viken norrut, utanför huvudorten Hillsborough. Det var en kort resa och väl framme var vi endast 2 båtar i viken. Skönt att slippa ha hundra andra båtar runtomkring oss. Det känns mycket ner autentiskt så. Nu väntade lata dagar på Carriacou med utflykter och besök på små serveringar

Vi tog jollen in till land och Hillsborough visade sig vara en jättesöt lugn liten by med många färgglada charmiga hus och ett flertal serveringar längs med vattnet där mat och rompunch serverades. Precis en sådan plats vi uppskattar.

Stranden i Hillsborough hade flera sittplatser i skuggan

Hus i alla färger. Pastell och klara starka färger är båda delarna populärt. Speciellt i färgkombinationer vi är ovana vid

Lugnt och stilla, helt utan stress, trafik och massa segelbåtar

På gatorna säljs frukt, grönsaker, kläder och allt möjligt krimskrams mm

Snart går solen ner och denna dagen har nått sitt slut

Tyvärr blev det en del svallvågor nästa dag så det blev svårt att ta sig in till byn med jollen. Därför flyttade vi oss tillbaka till Tyrrell bay igen efter någon natt. Härifrån har vi gjort ett flertal utflykter med buss. Bland annat tillbaka till Hillsborough och till Tibeau gravplats på nordöstra sidan av Carriacou. På denna gravplats försvinner gravarna ner i vågorna ut i havet pga sanderosion. Några gravar är fortfarande kvar och vad vi hört så begravs det fortfarande människor här. Det var både tragiskt och väldigt udda men samtidigt också fridfullt vackert på ett konstigt sätt.

En enkel och mysig servering vid stranden

Vi blir serverade med utsikt ut över havet

Var sin kall Carib smakade gott i värmen

Ägaren på serveringen tillverkade små båtmodeller. Carriacou är känt för sitt båtbyggande av stora segelbåtar i gammal tradition

Båtbyggande i Windward, Carriacou (lånad bild)

Tibeau gravplats, där gravarna sakta försvinner ner i havet pga sanderosion

Det är stillssmt sakralt på ett konstigt vis

Har hört sägas att gravplatsen än idag används för att begrava de döda

Vid gravplatsen sitter en man i ett dött träd och fiskar

Första dagen i Hillsborough träffade vi norska Henning och brittiska Debbie som bor i sina båtar här i Carriacou stora delar av året. De har tipsat oss om olika roliga arrangemang. Bl a till Paradise Beach Club där vi målade våra båtnamn på träbitar som sedan hängs upp på serveringen. En jättekul grej och ett minne från oss på Vilja till Carriacou. Fredag kväll var vi på Lambi Queen och ett ställe som heter Fig and Bluggoe där det spelades livemusik. En riktigt trevlig kväll med bra musik och nya bekanta.

Så här nöjda var vi när vi var kkara med vår skylt

Några av alla båtskyltar som målats under åren. Det var kul att leta efter båtnamn vi kände

Vi njöt av varsin Pina Colada vid strandkanten

Promenad på den vita sandstranden med det turkosa vattnet

En förmiddag tog vi jollen en kort resa till mangrovesjön som var i ena änden av Tyrrell Bay. Då hamnar man mitt i, vad som sägs vara, ett av få orörda ekozoner i området. Här växer det en massa ostron på rötterna som numera är förbjudna att plocka. Under orkansäsongen får båtar läggas här korta stunder då de är skyddade från orkanvindarna här inne.

Del av mangroveområdet sett från ovan (lånat foto)

Mangroven växer ute i havsvattnet och har ett otroligt rotsystem även ovan vattnet

Jan körde och för att skydda sig mot soken har zinkpasta smorts in i ansiktet

Här syns några av alla ostron som växer på det invecklade rotsystemet

Båtar får bara ligga i mangroveområdet under en pågående orkan men en del båtar har lämnats där till sitt öde

Vi hade tänkt segla vidare till Petit Martinique, som är landet Grenadas nordligaste ö, men vinden var tyvärr för tillfället både för stark och från fel riktning. Så seglingen fortsatte måndag morgon den korta sträckan till Union Island i stället. Ett nytt land – St Vincent o Grenadinerna. Vilket blir nästa inlägg

Seglingen går vidare

Då var det dags för en lite längre segling igen. Vi sitter ombord på Vilja i solnedgången och lämnar Tobago bakom oss. Den otroligt behagliga segling vi har framför oss mot Grenada där vi räknar med att vara imorgon bitti. Vi har vinden in från nordost, snett akterifrån, så Vilja förs angenämnt fram av både vind, vågor och medström. Det enda som hörs är vågorna som slår mjukt mot stäven och lite kluckande i kölvattnet. Det är nästan så man gungar, som ett litet barn, till sömns. Fast än är det för tidigt att somna. Vi har fiskespöt ute i förhoppning att få en Mahi Mahi innan mörkret faller. Har vi tur så nappar det

Vi är från idag endast två kvar ombord. Jan och jag. Så nattpassen kommer vi sitta ensamma på. Men det blir nog bara behaglig ensamtid en den ljumma vinden där man kan sitta och filosofera och njuta av stjärnhimlen

Den senaste veckan har vi njutit för fullt på Tobago och dess vikar på karibiska sidan av ön. Vi lämnade Scarborough och tog oss till Charlotteville, i Man O War bay, där vi stannade tre nätter. Det var en otroligt charmig och vilsam liten by dit en del båtar väljer att angöra efter en Atlant-segling. Vi la till vid en boj och tog det lugnt innan vi tog oss in till byn. Där stod tullaren och väntade på oss. Han ville se våra papper och vi fick följa med en kort promenad till ett kontor där han stämplade och gav oss skriftligt intyg på bay-hopping. Ett tillstånd som behövs för att få lov att ankra i de olika vackra vikarna på Tobago.

Vi njöt av byn, folkvimlet på kajen, en kall öl (eller fler….) och av att kunna ta jollen in till en pir. Första och enda stället vi haft den möjligheten på Tobago. Och speciellt efter allt svall dagarna innan så kändes det extra skönt och som en enorm och välkommen frihet. Det fanns dessutom vatten på bryggan så både kläder och vi själva fick oss en härlig tvätt.

Det börjar skymma och folk samlas vid enda puben

Charlotteville är en jättemysig och pittoresk by

Fiskelyckan var stor när de drog in ett nät fullt av fiskar

Mörkt turkost vatten och en av de färgglada fiskebåtarna som det finns många av på Tobago

De är svåra att fånga på bild, de små sköldpaddorna som dyker upp runt båten varje dag

Från Man O War bay(Charlotteville) seglade vi en kort bit till den vackra Englishmans bay. En halvmåneformad strand som räknas som kanske Tobagos vackraste. Här fanns ingen pir och vågorna bröt en bra bit ut så vi fick simma in till stranden. I trettiogradigt vatten är ju det inga problem.

En vacker strand med Vilja liggandes i viken

Två nätter blev det där innan vi fortsatte till nästa mål – Castara. Den söta byn, vi varit i tidigare, som klättrar upp på berget från strandkanten och där vår vän Lars bor under vintern. Det blev ännu ett kärt möte och vi var både på bonfire-afton, eldar som tändes på stranden och på lunch hemma hos Lars. Det stora äventyret blev varje gång vi skulle ta jollen in och ut från båten till stranden. Det kändes som det var med livet som insats varje gång och vi fick några rejäla vågor som bröt över jollen så vi blev totalt blöta från topp till tå. Vi lärde oss och åkte in i badkläder, hoppade ur jollen innan den var helt inne vid stranden och simmade sedan både in- och ut till jollen, som vi drog upp på stranden med ett långt rep.

En av de tre eldarna på Castaras ”Bonfire-afton”

Lunch hos Lars och sedan tittade vi på finalen av Mello

Tiden går fort när man har det bra. Igår blev det dags att segla tillbaka till Charlotteville och idag har Linda mönstrat av och vi har lämnat Tobago. Tobago är en ö som verkligen levt upp till förväntningarna och mer därtill. Vänliga och hjälpsamma människor, vackra vikar utan den minsta trängsel, charmiga små byar, knappt några turister o inte fullt lika dyrt som resten av Karibien. Kommer gärna tillbaka hit

Välskött litet hus med strandtomt och havsutsikt

Att sitta mitt under en palm kan vara farligt – både kokosnötter och palmblad kan trilla i huvudet

Om några veckor är det mango-säsong. Skörden ser ut att bli riklig

Älskar alla färgglada fiskebåtar med finurliga namn

Så måste vi självklart tacka Linda som varit med oss sedan vi ankom till Grenada efter Atlant-överfarten. Tyvärr fick du avbryta tidigare än planerat pga ditt knä men du har varit en engagerad och positiv medlem ombord. Du tog dig villigt an att ta både fiskeansvar och ansvar för generator och watermaker. Du har varit otroligt intresserad av att lära dig allt ombord i båten. Och du jobbade dig tappert igenom den hårda seglingen vi hade när vi lämnade Grenada, trots att du aldrig gjort någon längre segling tidigare. Starkt gjort.

I jollen I Scarborough, en morgonöl på J’ouvert på Trinidad, bad i vattenfall och jolletur till St George i Grenada

Linda o Victor vinkar till avsked när de tar in på hotel, skymningssegling mot Trinidad, en öl i Scarborough och Linda o Victor.

Nu är natten här, månen skiner på havet som glittrar magiskt och vi är ensamma ute på det stora havet. Tröttheten smyger sig på och det skall bli skönt att snart få krypa till kojs efter fyra timmars nattvakt för att vakna upp när vi närmar oss Prickley bay på Grenada

Tillbaka till Tobago

Store bay på Tobago dit vi kom när vi lämnat Trinidad

Efter karnevalen stannade vi ett par dagar på Trinidad för att fixa lite med båten. Det finns alltid en massa saker att ta tag i. Nu hade vi t ex upptäckt att det gått en reva i storseglet och en kraftig öljett hade slitits loss. Troligen resultat av den riktigt tuffa seglingen från Grenada till Tobago tidigare. Diesel behövdes också. Vi fick fylla 8 20-litersdunkar i två omgångar och transportera ut till båten o sedan fylla på för hand. Det tog sin lilla tid men billigt var det. Drygt 6 kronor litern

En del segelbåtar i Marinan Chaguaramas på Trinidad är inte så väl omhändertagna…

Vi lämnade Trinidad tidigt fredag morgon och visste att vi hade en jobbig segling med motvind och stark motström. Sträckan i sig var inte så lång men den tog tid…

När man lämnar Trinidad är man väldigt nära Venezuela och i området finns både olje- och gasfält. Vi blev passerade av en jättestor oljerigg som blev transporterad på ett specialkonstruerat fartyg.

Venezuela, som idag räknas till ett av de farligare länderna att segla till. Bl a pga pirater

Den stora oljeriggen passerar nära oss på väg till ett oljefält

Seglingen var svår, speciellt när mörkret kom. Vi hade ca 3 knops sidoström på ena slaget så vi drev kraftigt västerut igen och vi ville ju österut. Dessutom var det mängder av starka lampor, lanternor, strålkastare och blinkande bojar som ingen av dem syntes på våra instrument. Pga den svåra situationen beslutade vi att vara två på varje vakt. När vi under natten märkte att vi inte kom närmre Tobago trots att vi pressade Vilja så högt mot vinden vi kunde samt att det var väldigt stor fartygstrafik så startade vi motorn och hade den på ända tills vi kom fram till Store bay tidigt på morgonen. Där kastade vi ankar och checkade in i Scarborough på Tobago igen. Viken hade riktigt turkosblått vatten och man såg botten tydligt även på 11 meters djup. Precis så exotiskt som vi önskade

På eftermiddagen åkte vi in till stranden och träffade vänner vi mött på Viking Explorer. Ella-Katrin och Jonas från båten Indian Summer. Det var underbart att sitta på en bar aldeles vid havet, ta en öl och sitta och prata.

På Store bay träffade vi Ella-Katrin och Jonas på Bagos bar

Dagen därpå var det fullt program. Först en promenad längs med stranden på förmiddagen.

Runtom i Karibien växer detta giftiga träd ”Marinellaträdet”. Det är ett av världens giftigaste träd och alla delar av trädet kan vara dödligt giftigt, speciellt frukten. Därav sätts skyltar upp på vart och ett av dem

Båten till vänster långt där ute är S/Y Vilja

Stillaliggande båtar ockuperas av diverse sjöfåglar. Även stora pelikaner

På eftermiddagen skulle vi till byn Buccoo bay där det skulle vara det stora evenemanget ”Getrace festival” och även ”krabbrace”. Det var i denna lilla by getracet startade och det har varit en populär sport ända sedan 1925. Getracet startade som den ”fattiga mannens” motsvarighet till hästrace. Getracet var i flera lopp och varje lopp inleddes med nationalsången. TV var t o m där och filmade för en lokal tv-kanal. Varje lopp varade bara i ca 10 sekunder och det syntes att getterna hade varit med tidigare. Mellan heaten var det underhållning av blandad kvalitet…

En av de större getterna. Han blev slagen av en riktigt envis get som först vägrade gå till startbåset

Jonas, Ella-Katrin, Victor,Linda o Jan på getrace

Ett av loppen på getracet

Senare på kvällen väntades evenemanget Sundayschool. Det är en enorm gatufest med hög soca-musik, dans och stor partystämning. En man spelade på steelpan när soca-musiken inte strömmade ut från högtalarna. På gatorna serverades streetfood och människor strömmade hit från stora delar av Tobago för att delta. Gammal som ung.

Även de äldre med käpp var med o dansade

En lång dag kan göra även den bästa trött

Vi var inte tillbaka i båten förrän långt efter midnatt och nästa dag väntade nya äventyr. En rundresa med bil och guiden Dexter skulle ta oss runt på ön. Det blev besök i flera av vikarna och byarna längs med, framförallt, Tobagos karibiska sida, en kort vandring genom regnskog till ett litet vattenfall och en underbar lunch uppe i bergen med mängder av kolibrier som flög runt oss

Det låter verkligen som man måste köra försiktigt med det namnet på viken

Total grönska i utkanten av en regnskog, där vi var

Färgsprakande saronger i Englishmans bay

Lunchbuffen är uppdukad och vi åt med strålande utsikt över skog och hav och med mängder av kolibrier flygande runt oss

Bad I ett litet vattenfall i utkanten av regnskogen

En av alla kolibrier som flög runt oss vid lunchen

Nästa dag mönstrade Victor av. Han och flickvännen Linda skulle bo på hotell i två nätter innan Victor skulle flyga hem.

Det har varit så kul att ha haft dig med ombord, Victor, i två månader. Du var med oss ända från Las Palmas via Cap Verde och Grenada till Trinidad/Tobago. Visst har du varit lite trött på morgonen några gånger men du har verkligen engagerat dig i seglingen, navigeringen och allt tekniskt ombord i båten. Dessutom har du hissats högt upp i masten några gånger för att fixa saker. Något vi andra helst sluppit. Du har bidragit med bland annat gott humör, engagemang, en massa fix med båten, ivrig på att gå fram på däck och jobba och du har inte tackat nej till en fest när det erbjudits. Tack för att du varit med oss på S/Y Vilja

Nyårsafton i Maspalomas på Gran Canaria. En riktigt stor öl på Cap Verde, surfing i Las Palmas och högst upp i masttoppen för fix

Vila i sittbrunnen, återförenad med Linda, alltid villig att gå fram på däck och jobba och de röda shortsen efter att ha korsat Atlanten

De kommande dagarna kom det in otroligt mycket stora vågor som bröt kraftigt mot strandkanten. Detta gjorde att det var omöjligt för oss att ta oss in till land från Vilja. Efter 2 dygn bestämde vi oss för att ta båten runt till huvudorten Scarborough igen eftersom vi behövde komma in till land för att checka ut och Linda skulle komma tillbaka till oss. Väl där la vi till vid en liten boj, hämtade upp Linda som stog på piren och väntade och gick sedan för att handla mat.

Blått i olika nyanser när vi lämnar Store bay för Scarborough

Dagen därpå satte vi med gott humör igång med en massa fix i båten igen. Mitt under arbetets gång kommer en fiskebåt till oss och skriker ” You are drifting” Och, mycket riktigt, vi har drivit iväg en bra bit och är endast knappt 20 meter från en stor pir där båten skulle ha slagits ordentligt om de inte varnat oss. Vi fick verkligen eld i baken, startade motorn, sprang fram på däck för att skära loss flytbojen så inte tampen skulle hamna i propellern och gasade för fullt för att undkomma piren. Pust! Allt gick bra och vi lade oss vid en ny liten boj, som kändes aldeles för klen för S/Y Vilja som väger 16 ton. Arbetet ombord påbörjades igen men strax därefter inser vi att vi driver iväg, ännu en gång. Start av motor igen och vi kunde denna gång släppa tampen från bojen. Nu vågade vi inte lita på någon mer boj utan släppte i ankaret i stället. Mitt under dessa händelser skadade Linda knät så hon fick ta sig in till sjukhuset i Scarborough och vi kunde därmed inte lämna hamnen. Dessutom behövde vi checka ut. Det är lite krångligt i Trinidad/Tobago att vi måste till immigration och tullen för att checka ut varje gång man förflyttar sig. Men gör man som de säger, ler och är trevlig så får vi bra hjälp med det och tullarna är nöjda vad vi än har med på båten så länge det inte är vapen!

Efter dessa strapatser riktar vi in oss på att segla från Scarborough till Karibiska sidan av Tobago igen. Längst bort o i östra änden ligger Charlotteville där nästa inlägg börjar.