resa – Sida 2 – Levermittliv

Koh Lanta, Thailand

Det blev ett snabbt besök till Thailand där jag varit i ca 11 dagar nu. På tok för kort tid. Älskar detta land med alla smaker, lukter, värmen, shopping o de underbara människorna. Det var vårt hem sex vinterhalvår från 2006 och framåt. Tobias gick i stort sett hela låg- och mellanstadiet här i en svensk skola. En tid jag ser tillbaka på med värme och glädje. Sedan dess har jag tillbringat 1 – 2 månader här varje vinter och det är verkligen som att komma hem. Jag har större socialt liv här än i Sverige och njuter av absolut allt. Har många vänner sedan långt tillbaka men får varje år dessutom nya vänner. Allt är så avslappnat och laid-back. Ingen stress och inget jämförande. Går runt i flip-flop o urtvättade kläder utan att det gör något.

It was a quick visit to Thailand, where I have been for about 11 days now. Absolutely too short time. Love this country with all the tastes, smells, the heat, shopping and the wonderful people. It was our home for six winter months from 2006 onwards. Tobias attended pretty much the entire primary and middle school here in a Swedish school. A time I look back on with warmth and joy. Since then I have spent 1-2 months here every winter and it really is like coming home. I have a bigger social life here than in Sweden and enjoy absolutely everything. I have many friends since a long time ago, but I also make new friends every year. Everything is so relaxed and laid-back. No stress and no comparative. Walks around in flip-flops and unwashed clothes and it doesn’t matter.

Denna resan var ganska oplanerad och hastigt påkommen då jag hade en del saker att ordna upp som var tvunget att göras på plats. Det var inte med direkt glädje jag åkte hit så nära resan tillbaka till Grenada och Vilja. Dessutom ändrade flygbolaget, Turkish Airlines, sin avresa från Göteborg till en dag tidigare än planerat så det blev ett knappt dygn i Bangkok vägen hit. Bangkok är i och för sig en stad jag älskar. Pulsen, marknaderna och myllret är underbart! Jag fick ordnat några viktiga saker när jag var där och jag fick en kväll på nattmarknaden i Pratunam. En och en halv timmes fruktansvärt hård massage genomled jag också. Jag väljer alltid hård massage och ligger där och kämpar för att inte skrika högt av smärtan. Men det känns som att det gör gott även om det inte är njutbart där och då

This trip was quite unplanned and rushed as I had some things to organize that had to be done on the spot in Thailand. It was not with immediate joy that I went here so close to the trip back to Grenada and Vilja. In addition, the airline, Turkish Airlines, changed its departure from Gothenburg to a day earlier than planned, so I h just under a day in Bangkok on the way here. Bangkok is in itself a city I love. The pulse, the markets and the hustle and bustle are wonderful! I got some important things done while I was there and I got an evening at the night market in Pratunam. I also went through an hour and a half of terribly hard massage. I always choose hard massage and lie there fighting not to scream out loud from the pain. But it feels like it does good even if it’s not enjoyable now and then

Mat lagas överallt på marknaden i Pratunam

”King of fruits” Durian som är förbjuden på många ställen pga lukten

This shop would not be allowed in Sweden

Tidigt nästa morgon tog jag en taxi tillbaka till flygplatsen och flög till Krabi. Blev hämtad av en chaufför jag har stort förtroende för och efter lunch var jag i mitt älskade hus. Installerade mig o hoppade strax därefter ner i poolen med det trettiotvågradiga vattnet. Ljuvligt!

Early the next morning I took a taxi back to the airport and flew to Krabi. Was picked up by a driver I have a lot of confidence in and after lunch I was in my beloved house. Installed myself and soon after jumped into the pool with the thirty-two-degree water. Lovely!

Första dagarna regnade det en hel del – både dag och natt. Mesta tiden tillbringades under tak och att träffa vänner. Moppen fick sig en ordentlig översyn med nytt batteri, nya bromsar och självklart blev den rentvättad. Besiktning, skatt och försäkring ordnades också omgående. Tar det tre år måste moppen transporteras till Krabi och då blir allt väldigt mycket mer omständligt.

The first few days it rained a lot – both day and night. Most of the time was spent indoors and meeting friends. The motorbike got a proper overhaul with a new battery, new brakes and of course it was washed. Inspection, tax and insurance were also arranged promptly. If it takes three years, the motorbike has to be transported to Krabi and then everything becomes much more complicated.

The sky opened up and the rain was pouring down

Waiting for food at Lanta Seafood restaurant

Lanta noi on the other side. All tourist stay on Lanta jay

Blandat med lata dagar i poolen och under taket på terrassen har jag ätit god mat, träffat vänner och oljat o målat utemöbler. Thailändarna tycker det är väldigt roligt att jag själv utför en hel del arbete. Samtidigt lever jag ju ett lyxliv. En gång I veckan kommer en hel hop av städerskor som städar, diskar, byter sängkläder o tömmer sopor. Nästan varje dag kommer någon och ser till poolen och en gång i veckan kommer ett trädgårdsteam som sköter om trädgården. En sömmerska kom inom och sydde nya dragkedjor i några sittkuddar och några personer från området kom inom och tittade igenom den ”att-göra-lista” som jag noterat. Lite skillnad från livet i min lilla båt Kailani.

Mixed with lazy days in the pool and under the roof on the terrace, I have eaten good food, met friends and oiled and painted outdoor furniture. The Thais find it very funny that I do a lot of work myself. At the same time, I live a life of luxury. Once a week, a whole bunch of cleaners come to clean, wash dishes, change bed linen and empty garbage. Almost every day someone comes to look after the pool and once a week a garden team comes to take care of the garden. A seamstress came in and sewed new zippers on some seat cushions and some people from the area came in and looked through the ”to-do list” I noted. A little different from life in my little boat Kailani.

More work – teakoil on chairs and tables

I went to a paintshop and brought everything I needed

Tiden har gått fort och jag har inte hunnit med fler utflykter än till den lokala ambulerande matmarknaden. Vilken jag besökt 3-4 gånger i veckan för att köpa frukt, grönsaker, fisk, räkor och thailändsk ”streetfood”. Billigt, gott och en del av den thailändska vardagen

Time has flown by and I haven’t had time for more things than to the local ambulatory food market. Which I visit 3-4 times a week to buy fruit, vegetables, fish, shrimp and Thai ”street food”. Cheap, tasty and part of Thai everyday life

Idag har jag redan lämnat Koh Lanta. Med sorg. Saknar att leva här långa tider men jag har ju andra spännande äventyr framför mig. Sitter på flygplatsen i Krabi nu och skall tillbringa natten på Suwarnabumi, Bangkoks ena flygplats. Onsdag kväll landar jag i Göteborg och på fredag flyger vi till Grenada. Det blir elva timmars tidskillnad på två dygn. Gissar att jag kommer vara ganska vilsen i vilken tid på dygnet det är i en vecka framåt.

Today I have already left Koh Lanta. With sadness. I miss living here for long periods of time, but I have other exciting adventures ahead of me. Sitting at the airport in Krabi now and will spend the night at Suwarnabumi, Bangkok’s airport. Wednesday evening I land in Gothenburg and on Friday we fly to Grenada. There will be an eleven hour time difference in two days. Guess I’ll be pretty lost on what time of day it is for a week ahead.

I got a nice friend who came every evening

At Krabi airport on my way back to Sweden

Jag får ta en dag i taget och vara här och nu. Tycker ju om att leva så, så det borde gå bra

I get to take one day at a time and be here and now. I like to live like that, so it should go well

Grenada and flying back to Sweden

Det är de sista skälvande dagarna på seglingen för mig. Åtminstone på denna sidan av orkansäsongen. Sedan får vi se vad som händer i höst. Så nu gäller det att passa på att njuta för fullt av sol, värme, hav, segling och det fria och bekymmerslösa livet.

These are the last shaky days of sailing for me. At least on this side of hurricane season. Then we’ll see what happens this fall. So now it’s time to take the opportunity to fully enjoy the sun, heat, sea, sailing and the free and carefree life.

I tisdags checkade vi ut från St Vincent och Grenadinerna på Canouan för att segla den korta sträckan ner till Carriacou. Där vi skulle checka in i Grenada. Det var en behaglig segling och det var skönt att vara ute på havet igen och höra kluckandet mot båten när vi seglade fram i ca fem knop. Nu på väg söderut har vi i stort sett slör, alltså att vinden kommer in snett akterifrån, plus ofta strömmen med oss. Det är fortfarande nordostpassaden som råder med sina åtta till tolv sekundmeter vind. Undantaget är när vi kommer i lä för en ö. Då vet man aldrig hur vindarna rör sig och det kommer många kastvindar ner från de höga bergen.

On Tuesday we checked out of St Vincent and the Grenadines on Canouan to sail the short distance down to Carriacou. Where we would check into Grenada. It was a pleasant sail and it was nice to be out at sea again and hear the clack of the boat as we sailed along at about five knots. Now on our way south, we have pretty much a veil, meaning that the wind comes in obliquely astern, plus often the current with us. It is still the northeast trade wind that prevails with its eight to twelve meters per second wind. The exception is when we come in the lee of an island. Then you never know how the winds move and there are many gusts coming down from the high mountains.

On the way from Canouan to Carriacou

På Carriacou mötte vi Henning från Norge som vi träffade senast vi var i Tyrrell bay. Och på kvällen gick vi till baren Lambi Queen där många samlats för att vinka av amerikanen Bill som lämnade sin båt o flög tillbaka till USA dagen efter.

At Carriacou we met Henning from Norway who we met the last time we were in Tyrrell bay. And in the evening we went to the Lambi Queen bar where many people gathered to wave to the American Bill who left his boat and flew back to the USA the next day.

Vi stannade två nätter på Carriacou. Det blev inga utflykter denna gång utan endast inhandling av lite mat och rengöringsmedel för att försöka undvika mögelangrepp när Vilja kommer lämnas ensam på land i värmen i sommar.

We stayed two nights at Carriacou. There were no excursions this time, but only the purchase of some food and cleaning agents to try to avoid mold attacks when Vilja will be left alone on land in the heat this summer.

Tyrrell bay where we stayed on our way north and now came back to on the way south again

Från Tyrrel bay tog vi oss lite norrut igen till den lilla ön Petit Martinique som är Grenadas nordligaste utpost. Hit är det inte många båtar som tar sig så det är en mycket orörd och autentiskt ö med vänlig lokalbefolkning. Vi tog jollen in till land och promenerade den enda vägen genom byn och sedan stranden tillbaka till jollen. Knappt en bil körde på vägen och det var väldigt lugnt. Förutom hög musik från ett antal små barer. Här i Karibien älskar de verkligen hög musik.

From Tyrrel bay we went a little north again to the small island of Petit Martinique, which is Grenada’s northernmost outpost. Not many boats get here, so it is a very untouched and authentic island with friendly locals. We took the dinghy ashore and walked the only road through the village and then the beach back to the dinghy. Hardly a car drove on the road and it was very quiet. As well as loud music from a number of small bars. Here in the Caribbean they really love loud music.

We arrived the small and untuched island of Petite Martinique

White sand and a bay with only two sailboats, one from Denmark and Vilja. Plus, of course, local fishingboats

På vår korta promenad såg vi minst fem kyrkogårdar mellan husen och getter promenerande runt mitt i gatan. Ofta är getterna bundna i korta rep från sitt ena ben för att de inte skall springa runt överallt. Det är slutet av den torra säsongen nu och det lilla gräs som finns är torrt och brunt så getterna kan inte leva ett så välmående och roligt liv.

On our short walk we saw at least five cemeteries between the houses and goats walking around the middle of the street. Often the goats are tied in short ropes from one of their legs to keep them from running around everywhere. It is the end of the dry season now and what little grass there is is dry and brown so the goats cannot live such a prosperous and happy life.

Only small houses on this authentic Island

Längs med stranden såg vi ett antal båtar som höll på att byggas. Invånarna här lever främst av båtbygge men även av fiske. För längesedan var smuggling ett annat vanligt sätt att försörja sig på ön.

Along the beach we saw a number of boats being built. The inhabitants here live mainly by boat building but also by fishing. Long ago, smuggling was another common way of making a living on the island.

Building boats is a long tradition on this Island

Vi stannade en natt på Petite Martinique och hade sedan ännu en behaglig segling söderut. Denna gång blev målet ön Ronda som ligger mitt emellan Carriacou och Grenada. Det är en obebodd ö som mest är känd för att ligga i utkanten av undervattensvulkanen Kick’em Jenny. Kick’em Jenny bildar ett djuphavsberg med en höjd på cirka 1300 meter över havsbottnen. Toppen ligger omkring 180 meter under havsytan. Det är en vulkan som haft många utbrott upp genom åren. Det första dokumenterade var 1939 och det senaste var så sent som 2017. Runt vulkanen är det en säkerhetszon där man inte får passera med båt. Utanför denna säkerhetszon finns ännu en zon. Vid utbrott får man inte röra sig med båt inom denna zon heller. Vår ankarplats två nätter på Ronda Island var tio meter utanför den yttre säkerhetszonen.

We stayed one night at Petite Martinique and then had another pleasant sail south. This time the target was the island of Ronda, which lies midway between Carriacou and Grenada. It is an uninhabited island best known for being on the edge of the underwater volcano Kick’em Jenny. Kick’em Jenny forms a deep-sea mountain with a height of approximately 1300 meters above the seabed. The top is about 180 meters below sea level. It is a volcano that has had many eruptions over the years. The first documented was in 1939 and the latest was as late as 2017. Around the volcano there is a safety zone where you are not allowed to pass by boat. Outside this safety zone there is yet another zone. In the event of an eruption, you may not move by boat within this zone either. Our anchorage for two nights on Ronda Island was ten meters outside the outer safety zone.

We are getting closer to Ronda Island and the submarine volcano namned Kick’em Jenny. The mountain behind Jan is called Kick’em Jenny Rock.

The red symbol up right is Vilja on the border to the outer safety zone

Here, deep under the water is the active submarine vulcanoe

Beautiful moonshine in our bay at Ronda Island

Sailing from Tyrrel bay to Ronda Island

Vi kom fram till Clark Court bay på Grenada söndag eftermiddag. Och nästa dag lämnades livflotten, som tidigare ramlat i vattnet, in för kontroll och ompackning. Viktigt att den funkar innan nästa längre överfart.

We arrived at Clark Court bay on Grenada Sunday afternoon. And the next day the life raft, which had previously fallen into the water, was handed in for inspection. It is important that it works before the next longer crossing.

Efter att livflotten blivit inlämnad gick vi den korta vägen till Prickley bay. Till skillnad från de senaste veckornas behagliga seglingar så blev detta en hoppig och blåsig tur. Det var skönt att den bara varade i en knapp timme. Nu ligger vi på boj i Prickley bay och flera A4-sidor med arbetsuppgifter väntar för Jan. Hela båten skall gås igenom och fixas både inuti, ovanpå, utanpå och under vattenytan. I ca tre veckor kommer Vilja ligga i vattnet och sedan väntar ca tre veckor på land med Jan boendes ombord. Jan flyger hem till Sverige den 18:e juni. Igår tog vi ner två stora segel som vi packade ihop bäst vi kunde för att lämna in dem för översyn. All mat vi har stuvad gås igenom och mycket vacuumförpackas och läggs ner i stora plastlåda för att minska risken för att små kryp skall ta sig in i båten och maten och för att minska risken för mögel. Båten kommer stå tom uppe på land i över tre månader så mycket kan tyvärr hända i värmen och fukten.

After the life raft was handed in, we took the boat the short way to Prickley bay. In contrast to the pleasant sailings of the past few weeks, this turned out to be a bouncy and windy trip. It was nice that it only lasted about an hour. Now we are moored in Prickley bay and several A4 pages of tasks await Jan. The entire boat must be inspected and fixed both inside, on top, outside and below the water surface. For about three weeks Vilja will lie in the water and then about three weeks on land with Jan staying here. He’ll leave for Sweon the 18:th of June. Yesterday we took down two large sails which we packed up as best we could to hand them in for inspection. All the food we have stowed is gone through and much is vacuum packed and put into large plastic boxes to reduce the risk of small insects getting into the boat and the food and to reduce the risk of mould. The boat will be empty on land for over three months, so unfortunately a lot can happen in the heat and humidity.

The main sail on the way to be taken down and of the boat to be

A lot of food is stapled in first Vacuum and the plasticboxes

Själv åker jag till flygplatsen idag, onsdag, och flyger hem till Göteborg och jobbet. Det kommer bli en omställning att plötsligt, efter ett halvår, ha tider att passa och ett arbete att gå till. Tur det är maj månad och en härlig båtsäsong väntar i Sverige bland de röda klipporna i Bohuslän. Inte så dumt det heller…

I myself go to the airport today, Wednesday, and fly home to Gothenburg and work. It will be an adjustment to suddenly, after six months, have times to fit in and a job to go to. Lucky it’s the month of May and a wonderful boating season awaits in Sweden among the red rocks in Bohuslän. Not so bad either…

Nya öar väntar – Martinique, Bequia och Mustique

Efter en fantastisk, vacker och innehållsrik vistelse på Dominica vände vi söderut igen. Från engelskspråkiga Dominica till Franska Martinique. Det var en kort segling till St Pierre där vi checkade in själva på en dator på en servering. Efter att ha lämnat Europa i början av januari kändes det jättekonstigt att vara tillbaka i EU. Här gäller euro, det gick att ringa inrikes på svenska telefonkort och surfen gällde. Mat i affärerna som i Frankrike och med priser som i Europa. Dessutom var franska flaggan hissad på styrbords sida av masten. När man seglar utanför sitt hemland, Sverige för oss, så måste man hissa upp en gästflagga på styrbords sida av masten för att visa att vi gästar landet. Innan vi checkat in skall dessutom en gul flagga som står för bokstaven Q hissas. Den betyder sedan gammalt att vi inte har pest ombord. Numera betyder den att vi vill cleara in.

After a fantastic, beautiful and meaningful stay in Dominica, we turned south again. From English-speaking Dominica to French Martinique. It was a short sail to St Pierre where we checked in ourselves on a computer at a restaurant. After leaving Europe at the beginning of January, it felt very strange to be back in the EU. Euros apply here, it was possible to call domestically on Swedish phone cards and surfing was valid. Food in shops like in France and with prices like in Europe. In addition, the French flag was hoisted on the starboard side of the mast. When you sail outside your home country, Sweden for us, you must raise a guest flag on the starboard side of the mast to show that we are visiting the country. Before we check in, a yellow flag that stands for the letter Q must also be raised. It has long meant that we do not have plague on board. Nowadays it means that we want to clear.

Jan ordnar inklarering och tullpapper för Martinique på en servering i St Pierre. Jan arranges clearance and customs papers for Martinique at a service in St Pierre

St Pierre, som tidigare var huvudorten på Martinique, ligger NV på ön. Byn blev i princip totalt bortsvept i ett vulkanutbrott 1902. Ca trettiotusen människor dog och endast tre personer överlevde varav en flicka och en intagen på fängelse. Den senare åkte senare runt i världen och berättade om händelsen och levde gott på detta. Vulkanen, Mount Pelee, hade flera små utbrott tiden innan men befolkningen kände sig lugna då de trodde att byn var oförstörbar. Människor från trakten runtomkring åkte t o m dit för att skydda sig.

St Pierre, formerly the capital of Martinique, lies NW of the island. The village was basically completely swept away in a volcanic eruption in 1902. About thirty thousand people died and only three people survived, of which one was a girl and one was taken to prison. The latter later went around the world telling about the incident and made a good living from it. The volcano, Mount Pelee, had several small eruptions some time before but the population felt calm as they believed that the village was indestructible. People from the surrounding area even went there to protect themselves.

St Pierre var en lugn liten by men med en tragisk historia. St Pierre was a quiet little village but with a tragic history

Några ruiner finns kvar. Some ruins remain

Vi seglade därifrån vidare förbi huvudstaden Fort-de-France till Le Marin. Ett mecka för båtägare som behöver fixa vad som helst med båten och för att proviantera. På vägen dit ramlade vår livflotte ner i vattnet och vi var oroliga att den skulle blåsas upp. Det har, som tur är, inte hänt ännu men den kommer lämnas in på en marina på Grenada för att kontrolleras och packas om.

Vi stannade två nätter i Le Marin och gjorda vår första stora mathandling sedan vi lämnade Gran Canaria för snart 4 månader sedan. En massa vin köptes också. Här i Karibien är vin väldigt dyrt men på Martinique var det Sydeuropa-priser.

From there we sailed on, past the capital Fort-de-France to Le Marin. A mecca for boat owners who need to fix anything with the boat and to stock up. On the way there, our life raft fell into the water and we were worried it would blow up. Fortunately, that hasn’t happened yet but it will be handed in at a marina in Grenada to be checked and repacked.

We stayed two nights in Le Marin and did our first big grocery shopping since we left Gran Canaria almost 4 months ago. A lot of wine was also bought. Here in the Caribbean wine is very expensive but in Martinique it was Southern European prices.

Gissa om det var gott med rödvin, fetaost och oliver! Guess if it was good with red wine, feta cheese and olives!

Efter Le Marin tog vi oss den korta vägen till St Anne. Båda dessa vikar är hysteriskt fulla av segelbåtar. Troligen ett par tusen totalt som alla ligger för ankare eller vid boj. Det gäller att veta var man ligger när man varit iväg med jollen och skall tillbaka hem igen…

After Le Marin we took the short route to St Anne. Both of these bays are hysterically full of sailboats. Probably a couple of thousand in total, all of which are at anchor or at the buoy. It is important to know where you are when you have been away with the dinghy and are going back home again…

Några av alla tusentals båtar på svaj. Some of the thousands of boats on the move

Ett fartyg som fraktar båtar när ägarna inte vill segla själva. A ship that transports boats when the owners do not want to sail themselves

I St Anne träffade vi Helen och Roberth på båten Ayla. De är ute på en jordenrunt-segling tillsammans med sina tre barn som de hemskolar. Så imponerande och beundransvärt! Vi hade en jättetrevlig vinkväll i sittbrunnen på Vilja med mycket prat och skratt.

In St Anne we met Helen and Roberth on the boat Ayla. They are out on a round-the-world cruise together with their three children who they homeschool. So impressive and admirable! We had a very nice wine evening in the cockpit at Vilja with lots of talk and laughter.

Helen och Roberth ombord på Vilja. Helen and Roberth on board Vilja

Nästa eftermiddag seglade vi iväg söderut. Bequia var nästa mål. En behaglig nattsegling med halvvind och slör. Vi provade ett nytt vaktschema som fungerade väldigt bra. Jag satt uppe från 19.00 fram till ca 02.00 och då tog Jan över fram till morgonen. Det fungerade eftersom Jan har lättare för att sova än vad jag har och på detta sättet hann jag somna i alla fall några timmar.

The next afternoon we sailed south. Bequia was the next target. A pleasant night sailing with half wind and veil. We tried a new watch schedule that worked very well. I sat up from 19.00 until about 02.00 and then Jan took over until the morning. It worked because Jan has an easier time falling asleep than I do and this way I managed to fall asleep for at least a few hours.

På Bequia träffade vi fyra skandinaviska män som seglade varsin båt. Dessutom var det en svensk båt med en kapten som har paying crew ombord. Han lever på detta sätt och seglar fram och tillbaka mellan Europa och Karibien varje år. Besättningen som var med nu skulle segla över Atlanten efter stopp på några öar till.

At Bequia we met four Scandinavian men who each sailed a boat. In addition, it was a Swedish boat with a captain who has paying crew on board. He lives this way, sailing back and forth between Europe and the Caribbean every year. The crew that was on board would now sail across the Atlantic after stopping at a few more islands.

Självklart blev det ett besök på Floating bar också. En liten bar mitt ute bland alla segelbåtar ute i viken. En promenad längs med strandpromenaden och på Princess Margareths trail hann vi också med innan seglingen fortsatte mot sydost.

En ”hoppilandare” när vi ankommit Bequia. A ”hoppilander” when we arrived in Bequia

Of course, there was also a visit to the Floating bar. A small bar in the middle of all the sailboats out in the bay. We also had time for a walk along the promenade and on Princess Margaret’s trail before the sailing continued to the southeast.

On The Floating Bar together with danish Henrik

Vi hälsas välkomna av färgglada skyltar och blommor på Bequia vid dingebryggan

Palmer, turkosblått hav och segelbåtar – vad mer kan man önska sig

Strandpromenaden ringlar sig längs med vattnet utanför restauranger, barer och små hotell

Princess Margaret trail från en strand till en annan

Utsikten var fantastisk över viken med alla segelbåtar

En kväll blev det hembakad pizza på stenhäll i grillen. Åhhh sååå gott!

Det finns de som har riktigt, riktigt stora båtar. Vår Vilja på 43 fot, som är som ett skepp i Bohuslän, är bland de mindre båtarna här i Karibien

Det var en ca två timmars segling till ön Mustique. En privatägd ö med ca 110 extremt lyxiga hus varav många ägs av celebriteter från hela världen. De har alla namn som Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon och Serenissima. Över hälften av husen är byggda av svenska Arne Hasselqvist som kom dit på 1960-talet tillsammans med Prinsessan Margaret. Husen kan hyras veckovis och kostar då mellan 17.000 usd och upp mot 50.000 usd – för en vecka! Alltså bortimot en halv miljon…Då ingår personal och bil men inte mat.

It was about a two-hour sail to the island of Mustique. A privately owned island with about 110 extremely luxurious houses, many of which are owned by celebrities from all over the world. They all have names like Moana, Jacaranda, Alumbrera, Sleeping Dragon and Serenissima. Over half of the houses were built by Swedish Arne Hasselqvist, who came there in the 1960s together with Princess Margaret. The houses can be rented weekly and cost between 17,000 usd and up to 50,000 usd – for a week! So close to half a million… That includes staff and car but not food.

Viloplats i skuggan av ett träd på den lilla stranden

En av flera picknick-bord som husägare kan boka för t ex bbq på stranden. Då dukas de upp med vit duk, kristallglas och vinkylare

Mustique är en lugn och välskött ö med väldigt lite trafik

Utanför legendariska Basil’s bar dit vi gick en onsdagskväll då det var live-musik där

Vi tog en taxitur runtom på ön. Det är enda sättet att kunna sig om på ön som ”yathies”. Celebriteter, kungligheter och andra med mycket god ekonomi skall kunna vara privata och röra sig utan att bli störda. Vi passerade bl a hus ägda av Tommy Hillfiger, Bryan Adams och Mick Jagger. Runt jul, påsk och i augusti kryllar det av celebriteter på ön. Många av dem har picknick bbq på stranden och gör ett eller flera besök på Basil’s bar i hamnen. Den har funnits där i ca femtio år och erbjuder mat, musik och dans. Vi var där tillsammans med Marie och Dietmar på båten Greyhound en kväll och lyssnade på live-musik och dansade. Förutom ” Yachties” var där också vad vi tror var ”rikemansbarn”

We took a taxi ride around the island. It’s the only way to get around on the island as ”yathies”. Celebrities, royalty and others with very good finances should be able to be private and move around without being disturbed. We passed, among other things, houses owned by Tommy Hillfiger, Bryan Adams and Mick Jagger. Around Christmas, Easter and in August, the island is teeming with celebrities. Many of them have a picnic bbq on the beach and make one or more visits to Basil’s bar in the harbour. It has been there for about fifty years and offers food, music and dancing. We were there together with Marie and Dietmar on the Greyhound boat one evening and listened to live music and danced. In addition to ”Yachties” there were also what we believe to be ”rich man’s children”

Kritvit sand och turkosblått hav på Macaroni beach

Ännu ett picknick-bord som förberedde för lunch

På kvällen tänds lampor och palmerna blir färggranna. Snart börjar musiken börjar strömma ut

Vattnet runt Mustique är makalöst rent och klart med en bedårande vacker turkos färg. Runt båten simmade otaliga havssköldpaddor och det var vackra stränder med otroliga rev utanför där vi ägnade flera timmar till att snorkla

En av alla otaliga sköldpaddor som simmade runt båten

Nästan som Tobinson Crusoe på den orörda stranden med vackra rev

Snorkelmasken är på och det är dags att se på alla koraller och färgglada fiskar under vattenytan

Efter tre nätter på Mustique var det dags för en kort tur söderut igen till nästa ö. Där väntar fantastisk snorkling och bad i, troligen, lika turkosblått vatten.

After three nights in Mustique, it was time for a short trip south again to the next island. There awaits fantastic snorkeling and swimming in, probably, equally turquoise blue water.

Grenadinerna och ändrade planer

Vi seglade vidare från Carriacou norrut. Det var en kort sträcka till Union Island som är den sydligaste ön man kan checka in på i landet St Vincent och Grenadinerna. Grenadinerna består av ca 600 öar, alla ganska små, som sträcker sig i ett pärlband mellan Grenada och St Vincent.
Vi ankrade I Chatham bay och Jan begav sig iväg på en promenad för att komma till huvudorten Clifton, för att checka in oss. Det var en vandring på över 6 km enkel väg som startade med en brant backe upp till vägen. Väl uppe lyckades han få skjuts av en bil som stannade. Självklart mot betalning. Incheckningen sedan var inga problem.

Vid solnedgången träffade vi båten Zig Zag med besättning och vi tog en sundowner på en av barerna inne på stranden. Det är alltid lika härligt att sitta vid strandkanten och titta ut över havet och båtarna samtidigt som solen går ner.

Det är vanligt i Karibien med dessa skyltar

Nästa dag gjorde vi ännu en kort segling. Denna gång till paradisön Mayreau. En liten ö med ca 270 invånare som ligger väster om naturreservatet Tobago Keyes. Mayreau har flera vackra vikar och vi valde att börja med viken där hotellet Mayreau Beach Club ligger. Vi åkte in med jollen och blev välkomnade att bada i deras tre pooler och utnyttja solstol och dusch. Där beställde vi var vår tropisk drink och njöt i flera timmar. Vattnet i poolerna var varmt och utsikten bedårande. Verkligen en lyxig dag att njuta av och minnas framöver. Speciellt en grå o blåsig novemberdag

Passionsfrukt mojito och Hurricane – sååå lyxigt och gott

Törstiga fåglar dricker vatten ur poolen

Vår plan var att stanna ganska länge på Mayreau och Tobago Keyes och sedan segla långsamt norröver så långt vi skulle hinna innan vi behövde vända och segla tillbaka till Grenada. Vi pratade lite om planerna och upp kom förslaget att göra helt tvärtom. Sträcksegla norrut till Dominica och sedan ta oss söderut i maklig takt.

Eftersom vi seglade söderut till Trinidad och Tobago direkt efter Atlant-överfarten ligger vi långt efter alla våra båtvänner från Viking Explorer som seglade norrut. Vi kände nu att vi ville träffa åtminstone några av dem.
Sagt och gjort. Nästa dag satte vi segel och visste att vi skulle ha runt två dygns segling framför oss. Dessutom med ganska kraftig vind snett in i fören. Det kändes lite snopet att lämna Mayreau och paradisöarna utan att egentligen ha sett dem. Men de ligger ju kvar när vi seglar ner igen. På vägen var vi tvungna att gå in till Bequia för att checka ut oss eftersom vi skulle lämna landet. Seglingen var tidvis ganska blåsig med upp mot sjutton meter per sekund men vid det här laget har vi erfarit att vi kan lita på S/Y Vilja och vi kände oss trygga. Vi passerade både Canouan och Mustique på långt håll.

Ca 15.00 tog vi en boj på Bequia. Under dagen hade vi beslutat oss för att stanna över natten här och fortsätta segla tidigt nästa dag. Efter hoppilandaren tog vi oss in till Immigration och Customs. Vi fick hjälp omgående men fick till vår förvåning betala ganska mycket pengar för arbetet. När de var klara berättade de att vi hade fått betala för övertid. Detta trots att vi läst att de hade öppet när vi var där.

Bequia är en väldigt populär ö både bland seglare och turister som kommer med flyg. Många väljer att stanna här länge. För oss skulle det bara bli denna enda kväll och natt. Denna gång. Jans födelsedag var det dessutom!

Vi gick en promenad runt i byn och satte oss först på en servering som var full av folk och liv och sedan på en servering längs med strandpromenaden. Efter solnedgången blev det middag i båten. Färsk lättstekt tonfisk med massa smör och vitlök. Sååå gott!

Trädet är målat för att passa in med butiken

Dinghy-dock utanför en av alla serveringar

Födelsedagsbarnet njuter av solnedgången

Morgonen därpå laddade vi för en ca ett och ett halvt dygns segling mot Dominica. Vi skulle passera tre stora öar vilka alla skulle komma att påverka vinden för oss. Även denna segling hade vi vindar på över sjutton sekundmeter i byarna. Första ön vi passerade var St Vincent, vi seglade ganska nära land, och i lä bakom ön stannade vinden ibland plötsligt av helt för att lika plötsligt komma tillbaka igen. Den bytte dessutom riktning åtskilliga gånger. Vad vi fascineras av under segling är det otroligt rena och klarblå havet som känns overkligt men är så svårt att fånga på bild.

Vi försökte få fisk och det nappade två gånger, tyvärr slet fiskarna, som troligen var riktigt stora, med sig dragen

Ett brak hördes och solcellpanelerna i aktern lossade från ett fäste. Vi fick surra fast dem tills vi kom in i en vik

De kommande öarna seglade vi långt väster om men även då stannade vinden av stundtals och vågorna blev mindre. Vi passerade både St Lucia, Martinique och nästan hela Dominica, på vilka vi skymtade de höga bergen från avstånd på Vilja. Mellan dessa öar drog vinden in ordentligt. Vi märkte båda två av att vi tyvärr hade förlorat våra sjöben från Atlant-seglingen. Det var svårt att röra sig i den kraftigt lutande båten och sömnen blev det inte så mycket med. Under nattpassen kom det riktigt kraftiga regnskurar ett par gånger men under sprayhooden kunde vi hålla oss torra. Trots det uppskattar jag nattpassen. Det är skönt och rofyllt att sitta ensam ute i mörkret. Månsken och stjärnhimmel är så vackert att titta på.

Dagen därpå anlände vi till Portsmouth i norra Dominica. En otroligt häftig och vacker ö. Våra upplevelser här kommer i nästa inlägg

Grenada med Prickley bay och vidare till Carriacou

Frangipani eller Tempelblomma – en bedårande vacker blomma med god söt lukt som ofta blommar på bara grenar

Vi kom fram till Grenada och Prickley bay på tisdag morgon, precis som planerat. Natten hade gått bra men att komma fram är ju alltid en skön känsla. Strax akter om där vi la till vid en boj, låg båten Moonshadow med kapten Paul från England. Moonshadow var en av oss båtar i Viking Explorer. Det var verkligen kul att träffas igen och prata segling över några öl i sittbrunnen. Atlantöverfart, erfarenheter, upplevelser och vidare planer var också självklara samtalsämnen.

Nu väntade flera dagar med båtfix som ropade efter oss och därför behövde tas tag i omgående. Båten slits ordentligt när den används hela tiden och både hård vind och stark sol går hårt åt båten.

Så här kan det se ut i sittbrunnen när stuvutrymmen töms pga reparationer

Trots värmen, över trettio grader i skuggan dagtid, så har Jan tagit långa promenader. En dag gick han imponerande femtontusen steg i hettan. Reservdelar skulle köpas och en del på watermakern skulle lämnas in för reparation. Watermakern har krånglat i stort sett sedan Las Palmas även om den reparerats och fungerat tillfälligt. Så vattenransonering har varit en del av vår vardag i många månader. Senaste gångerna vi använt den har den låtit mest som en stenkross och vi har fått stänga av den så inte ännu mer skulle gå sönder. När den nu blev reparerad och åter satt på plats i båten var det som ljuv musik i våra öron när stenkross-ljudet hade bytts ut mot ett svagt regelbundet surrande i stället. Nu kan vi äntligen göra eget vatten igen! Förutom watermakern har även ena toaletten reparerats, storseglet lagats och en del andra saker sytts och fixats….jobben tar aldrig slut

Eftersom det är väldigt varmt här i Karibien, dryga 30 grader i skuggan dagtid, så orkar vi, naturligt nog, inte jobba på så hårt. Nattsömnen påverkas självkkart också av värmen. Jag älskar verkligen värme men att sova utan AC är riktigt riktigt varmt. Speciellt i förpiken där luften, i princip, står helt stilla. En räddning, är att vi nu även har den lilla akterkabinen till förfogande. Där kan vi öppna 2 fönster och få tvärdrag. Underbart! Det ger dessutom flera graders lägre temperatur. ..Underverk för sömnen!

Vår lilla, någorlunda svala, akterkoj med två sovplatser…..och en tvättmaskin som sällan används

Söndag morgon lämnade vi Grenada och Prickley Bay för fortsatt segling norrut mot Carriacou. Det är en betydligt torrare ö som tillhör Grenada men geografiskt ligger i Grenadinerna i Södra små Antillerna. Här bor endast tio tusen invånare och det sägs att dessa är de vänligaste i hela Karibien.

Den väl skyddade Tyrrell bay, där många seglare stannar långa tider

Getter syns överallt, både på stränder och på gator

Vi anlände Tyrrell Bay sent söndag kväll i kolsvart mörker och vindar upp mot tolv sekundmeter. Vi vågade oss inte långt in i viken då det låg många båtar för ankar där, utan vi ankrade längst ut med ficklampa som hjälpmedel för att se så vi inte kom för nära någon annan båt. Seglingen hit gick bra trots kryss i nordostlig vind men den sista biten fick vi ta hjälp av motorn för att inte behöva komma in sent på natten. ”Hoppilandaren”, ett litet glas mörk rom, kändes välförtjänt när Vilja låg tryggt förankrad.

Och dagtid…Några av alla segelbåtar syns ute i viken

När vi vaknade nästa morgon beslöt vi oss för att flytta till viken norrut, utanför huvudorten Hillsborough. Det var en kort resa och väl framme var vi endast 2 båtar i viken. Skönt att slippa ha hundra andra båtar runtomkring oss. Det känns mycket ner autentiskt så. Nu väntade lata dagar på Carriacou med utflykter och besök på små serveringar

Vi tog jollen in till land och Hillsborough visade sig vara en jättesöt lugn liten by med många färgglada charmiga hus och ett flertal serveringar längs med vattnet där mat och rompunch serverades. Precis en sådan plats vi uppskattar.

Stranden i Hillsborough hade flera sittplatser i skuggan

Hus i alla färger. Pastell och klara starka färger är båda delarna populärt. Speciellt i färgkombinationer vi är ovana vid

Lugnt och stilla, helt utan stress, trafik och massa segelbåtar

På gatorna säljs frukt, grönsaker, kläder och allt möjligt krimskrams mm

Snart går solen ner och denna dagen har nått sitt slut

Tyvärr blev det en del svallvågor nästa dag så det blev svårt att ta sig in till byn med jollen. Därför flyttade vi oss tillbaka till Tyrrell bay igen efter någon natt. Härifrån har vi gjort ett flertal utflykter med buss. Bland annat tillbaka till Hillsborough och till Tibeau gravplats på nordöstra sidan av Carriacou. På denna gravplats försvinner gravarna ner i vågorna ut i havet pga sanderosion. Några gravar är fortfarande kvar och vad vi hört så begravs det fortfarande människor här. Det var både tragiskt och väldigt udda men samtidigt också fridfullt vackert på ett konstigt sätt.

En enkel och mysig servering vid stranden

Vi blir serverade med utsikt ut över havet

Var sin kall Carib smakade gott i värmen

Ägaren på serveringen tillverkade små båtmodeller. Carriacou är känt för sitt båtbyggande av stora segelbåtar i gammal tradition

Båtbyggande i Windward, Carriacou (lånad bild)

Tibeau gravplats, där gravarna sakta försvinner ner i havet pga sanderosion

Det är stillssmt sakralt på ett konstigt vis

Har hört sägas att gravplatsen än idag används för att begrava de döda

Vid gravplatsen sitter en man i ett dött träd och fiskar

Första dagen i Hillsborough träffade vi norska Henning och brittiska Debbie som bor i sina båtar här i Carriacou stora delar av året. De har tipsat oss om olika roliga arrangemang. Bl a till Paradise Beach Club där vi målade våra båtnamn på träbitar som sedan hängs upp på serveringen. En jättekul grej och ett minne från oss på Vilja till Carriacou. Fredag kväll var vi på Lambi Queen och ett ställe som heter Fig and Bluggoe där det spelades livemusik. En riktigt trevlig kväll med bra musik och nya bekanta.

Så här nöjda var vi när vi var kkara med vår skylt

Några av alla båtskyltar som målats under åren. Det var kul att leta efter båtnamn vi kände

Vi njöt av varsin Pina Colada vid strandkanten

Promenad på den vita sandstranden med det turkosa vattnet

En förmiddag tog vi jollen en kort resa till mangrovesjön som var i ena änden av Tyrrell Bay. Då hamnar man mitt i, vad som sägs vara, ett av få orörda ekozoner i området. Här växer det en massa ostron på rötterna som numera är förbjudna att plocka. Under orkansäsongen får båtar läggas här korta stunder då de är skyddade från orkanvindarna här inne.

Del av mangroveområdet sett från ovan (lånat foto)

Mangroven växer ute i havsvattnet och har ett otroligt rotsystem även ovan vattnet

Jan körde och för att skydda sig mot soken har zinkpasta smorts in i ansiktet

Här syns några av alla ostron som växer på det invecklade rotsystemet

Båtar får bara ligga i mangroveområdet under en pågående orkan men en del båtar har lämnats där till sitt öde

Vi hade tänkt segla vidare till Petit Martinique, som är landet Grenadas nordligaste ö, men vinden var tyvärr för tillfället både för stark och från fel riktning. Så seglingen fortsatte måndag morgon den korta sträckan till Union Island i stället. Ett nytt land – St Vincent o Grenadinerna. Vilket blir nästa inlägg

Seglingen går vidare

Då var det dags för en lite längre segling igen. Vi sitter ombord på Vilja i solnedgången och lämnar Tobago bakom oss. Den otroligt behagliga segling vi har framför oss mot Grenada där vi räknar med att vara imorgon bitti. Vi har vinden in från nordost, snett akterifrån, så Vilja förs angenämnt fram av både vind, vågor och medström. Det enda som hörs är vågorna som slår mjukt mot stäven och lite kluckande i kölvattnet. Det är nästan så man gungar, som ett litet barn, till sömns. Fast än är det för tidigt att somna. Vi har fiskespöt ute i förhoppning att få en Mahi Mahi innan mörkret faller. Har vi tur så nappar det

Vi är från idag endast två kvar ombord. Jan och jag. Så nattpassen kommer vi sitta ensamma på. Men det blir nog bara behaglig ensamtid en den ljumma vinden där man kan sitta och filosofera och njuta av stjärnhimlen

Den senaste veckan har vi njutit för fullt på Tobago och dess vikar på karibiska sidan av ön. Vi lämnade Scarborough och tog oss till Charlotteville, i Man O War bay, där vi stannade tre nätter. Det var en otroligt charmig och vilsam liten by dit en del båtar väljer att angöra efter en Atlant-segling. Vi la till vid en boj och tog det lugnt innan vi tog oss in till byn. Där stod tullaren och väntade på oss. Han ville se våra papper och vi fick följa med en kort promenad till ett kontor där han stämplade och gav oss skriftligt intyg på bay-hopping. Ett tillstånd som behövs för att få lov att ankra i de olika vackra vikarna på Tobago.

Vi njöt av byn, folkvimlet på kajen, en kall öl (eller fler….) och av att kunna ta jollen in till en pir. Första och enda stället vi haft den möjligheten på Tobago. Och speciellt efter allt svall dagarna innan så kändes det extra skönt och som en enorm och välkommen frihet. Det fanns dessutom vatten på bryggan så både kläder och vi själva fick oss en härlig tvätt.

Det börjar skymma och folk samlas vid enda puben

Charlotteville är en jättemysig och pittoresk by

Fiskelyckan var stor när de drog in ett nät fullt av fiskar

Mörkt turkost vatten och en av de färgglada fiskebåtarna som det finns många av på Tobago

De är svåra att fånga på bild, de små sköldpaddorna som dyker upp runt båten varje dag

Från Man O War bay(Charlotteville) seglade vi en kort bit till den vackra Englishmans bay. En halvmåneformad strand som räknas som kanske Tobagos vackraste. Här fanns ingen pir och vågorna bröt en bra bit ut så vi fick simma in till stranden. I trettiogradigt vatten är ju det inga problem.

En vacker strand med Vilja liggandes i viken

Två nätter blev det där innan vi fortsatte till nästa mål – Castara. Den söta byn, vi varit i tidigare, som klättrar upp på berget från strandkanten och där vår vän Lars bor under vintern. Det blev ännu ett kärt möte och vi var både på bonfire-afton, eldar som tändes på stranden och på lunch hemma hos Lars. Det stora äventyret blev varje gång vi skulle ta jollen in och ut från båten till stranden. Det kändes som det var med livet som insats varje gång och vi fick några rejäla vågor som bröt över jollen så vi blev totalt blöta från topp till tå. Vi lärde oss och åkte in i badkläder, hoppade ur jollen innan den var helt inne vid stranden och simmade sedan både in- och ut till jollen, som vi drog upp på stranden med ett långt rep.

En av de tre eldarna på Castaras ”Bonfire-afton”

Lunch hos Lars och sedan tittade vi på finalen av Mello

Tiden går fort när man har det bra. Igår blev det dags att segla tillbaka till Charlotteville och idag har Linda mönstrat av och vi har lämnat Tobago. Tobago är en ö som verkligen levt upp till förväntningarna och mer därtill. Vänliga och hjälpsamma människor, vackra vikar utan den minsta trängsel, charmiga små byar, knappt några turister o inte fullt lika dyrt som resten av Karibien. Kommer gärna tillbaka hit

Välskött litet hus med strandtomt och havsutsikt

Att sitta mitt under en palm kan vara farligt – både kokosnötter och palmblad kan trilla i huvudet

Om några veckor är det mango-säsong. Skörden ser ut att bli riklig

Älskar alla färgglada fiskebåtar med finurliga namn

Så måste vi självklart tacka Linda som varit med oss sedan vi ankom till Grenada efter Atlant-överfarten. Tyvärr fick du avbryta tidigare än planerat pga ditt knä men du har varit en engagerad och positiv medlem ombord. Du tog dig villigt an att ta både fiskeansvar och ansvar för generator och watermaker. Du har varit otroligt intresserad av att lära dig allt ombord i båten. Och du jobbade dig tappert igenom den hårda seglingen vi hade när vi lämnade Grenada, trots att du aldrig gjort någon längre segling tidigare. Starkt gjort.

I jollen I Scarborough, en morgonöl på J’ouvert på Trinidad, bad i vattenfall och jolletur till St George i Grenada

Linda o Victor vinkar till avsked när de tar in på hotel, skymningssegling mot Trinidad, en öl i Scarborough och Linda o Victor.

Nu är natten här, månen skiner på havet som glittrar magiskt och vi är ensamma ute på det stora havet. Tröttheten smyger sig på och det skall bli skönt att snart få krypa till kojs efter fyra timmars nattvakt för att vakna upp när vi närmar oss Prickley bay på Grenada

Tobago

Måndag eftermiddag lämnade vi Grenada för att segla söderut mot Tobago

Vi lämnar St George och Grenada bakom oss

Vi sitter på nattvakt nu. Tre timmar varje pass. Det är en tuff segling så vi beslutade att vara två på varje vakt. Stundtals blåser det upp mot trettiotvå knops motvind ( sexton sekundmeter). Vågorna går höga och vinden viner i rigg och segel. Vatten slår över båten och sköljer ner i sittbrunnen med duschar av saltvatten. Vi är ensamma på havet. Inte så många båtar väljer att gå söderut från Grenada utan de flesta seglar norrut, kortare etapper. I Karibien med ett pärlband av tropiska öar med vita sandstränder och vajande palmer. Detsamma väntar oss på Tobago. Ser fram emot att komma dit. Känns exotiskt.

Då vinden blåser från ost har vi behövt kryssa med några timmar mellan varje slag. Seglingen går sakta, sakta framåt mot vårt mål då vi vid vartannat slag pressas att gå nästan i kurs tillbaka mot Grenada igen. Framför oss, norr om Trinidad. har vi ett stort område med gas- och oljeriggar. Det vill vi helst passera öster om. Det är mörkt ute nu då den stjärnklara himmelen har bytts ut mot moln och regnskurar. Som tur är så har månen dykt upp bland molnen i stället vilket ger oss en fingervisning om hur vi skall hålla kursen.

Det har varit en extremt jobbig natt med i stort sett ingen sömn. En av de tuffaste seglingarna sedan vi lämnade fastlandet i Europa. De få timmar vi legat i sängen har båten gungat och lutat så mycket så vi bokstavligt talat har lyft från madrassen ett flertal gånger. Att över huvud taget ta sig upp i sängen var ett motionspass i den kraftigt krängande båten. Likaså att gå på toaletten. Men sedan ett par timmar har vågornas höjd och aggressivitet lagt sig och vi ser land i dimman och molnen framför oss. Efterlängtat land. Har vi tur kan vi ankra innan mörkrets ankomst.

Framme

Strax före mörkret närmade vi oss Castara beach där vi möttes av Lars Soold, en vän till oss. Han kom ut i en fiskebåt vars förare visade oss vägen till bästa ankringsplatsen. Det blev ett glatt och härligt återseende här på andra sidan Atlanten. Kul!

Hoppilandare när vi lagt till i viken vid Castara/Tobago

Kvällen tillbringades på en bar/restaurang med karaoke där vi blev välkomnade med en god och färgstark rompunch. Det blev mycket sång, flöjtspelande och dans under kvällen innan vi tog oss tillbaka till Vilja för en välbehövlig natts sömn. Och oj vad gott vi sov. Nästa morgon skulle vi ordna med att cleara in båt och oss i besättningen.

Vi hade fått till oss att vi kunde åka med bil till huvudstaden, Scarborough, och immigration där, så Jan och jag åkte iväg med bil på de smala och ringlande vägarna genom regnskog och små byar i fyrtio minuter tills vi kom fram till hamnen och immigration för privatbåtar och kryssningsfartyg i Scarborough. Vi blev hänvisade genom, vad som kändes som, en trång liten bakväg och upp till andra våningen. Där stod det att vi skulle banka på dörren, vilket vi gjorde. En kvinna tittade ut och vi sa vårat ärende. Fyrtiofem minuter senare kom en annan kvinna ut som bryskt talade om för oss att alla i besättningen skulle följa med samt att båten skulle vara med. I tidigare hamnar räckte det att kaptenen gjorde allt pappersarbete. Därav vårat val att endast åka två personer. Så, det blev att åka direkt tillbaka till Castara och segla söderut. En resa på ca fyra timmar. Navigeringen var svår i mörkret men vi lyckades hitta runt ön och även att lägga till vid en boj

Vi var lite nervösa för om myndigheterna skulle acceptera att vi clearar in 2 dagar efter ankomst…kanske vi skulle bli bannlysta? Eller hamna i fängelse?

Var det i en av dessa fängelsecellerna vi skulle bli inlåsta?

Hälsomyndigheterna ville möta oss och garantera att vi var friska. Och de kom till oss nästa dag och stämplade i alla våra papper. Härligt! Vi var friska och välkomna. Därefter gick vi till immigration där allt gick supersmidigt. Vidare till tullen. Mannen där var otroligt hjälpsam. Vi deklarerade in allt vi hade i båten o han skulle följa med ombord o dubbelkolla. På vägen mot båten sa han att han inte behövde gå ombord utan han vände och allt var klart. Vi var därmed laglig inne i Trinidad/ Tobago.

Så här glada var vi när vi var lagligt inklarerade och kunde ta oss tillbaka till Vilja

Det blev en lång segling tillbaka till Castara där vi ankrade i mörkret. Dagen efter tog vi jollen in till stranden o det höll på att sluta riktigt illa. Vågorna blev höga o bröt kraftigt mot stranden så Jan, som var i vattnet o höll båten hamnade under skrovet och trycktes ner i sanden mellan båt o sand. Det såg riktigt läskigt ut. Allt gick, som tur var, bra. Några rivsår och en svullen ankel är väl att betrakta som tur i oturen. Vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt…..

Med Lars på hans balkong och frukost på en servering i byn

Efter en natt i Castara seglade vi söderut till en vik som heter Mount Irivine Bay där vi låg natt till lördag. Det är otroligt vackert i vikarna här och i stort sett inga andra båtar. Ljuvligt!

Efter en tur till baren inne på beachen tar vi jollen ut till Vilja igen⁸

Nu seglar Vilja västerut i den stjärnklara natten. Imorgon räknar vi med att vara framme på Trinidad där karnevalen 2023 väntar oss

Jan kontrollerar att storseglet ser bra ut

Atlanten!

Nu är vi på väg! Klockan 12.10 i tisdags lämnade vi bryggan i Mindelo! Konstigt nog har det inte känts något speciellt i kroppen. Största nervositeten har varit själva avfärden i den blåsiga o ryckiga hamnen, men det gick jättebra. Så nu ser vi inte land på minst 2 veckor.Overklig känsla! Vi har satt oss i en liten båt och skall segla över ett av de stora världshaven.

Besättningen på S/Y Embla hjälper oss iväg o vinkar av oss. De lämnade strax efter oss

Seglingen var väldigt behaglig de första timmarna. Vilja skjutsades fram i 6-8 knop på bara genuan av vinden från NO och vi gungade skönt. Nästan så man somnade. Tänk om det kunde vara så här i hela 2 veckor, sa vi.

Men…den glädjen byttes mot något helt annat. Vinden började snurra från alla håll och kanter, vågorna kom också från alla håll och krockade med varandra. Vi hade en fruktansvärt jobbig eftermiddag, kväll o natt framför oss. Farten var ofta så låg så vi snarare gled bakåt eller i sidled än seglade framåt. Alla båtar i fältet rapporterade samma sak över VHF-radion.

Det gick i princip inte att förflytta sig i båten. Maten fick bli en sallad, för att laga mat var totalt omöjligt. Jag satt på durken (golvet) i sittbrunnen och hackade grönsaker för det var enda stället jag slapp att hålla i mig.

Nu på morgonen dag 2 är vi inte längre i en vindskugga bakom Kap Verde utan nordostpassaden skjutsar oss åter framåt i en behaglig fart utan så stora vågor. Solen tittar också fram så det känns som att vi har en härlig dag framför oss

Den utsikt vi kommer ha i 2 veckor…Minst…

Vi är inne på dag 3 och håller bra fart, fortfarande med bara genuan uppe. Ingen fiskelycka ännu tyvär

Havet är ganska rufft med vågor på uppemot 3-4 meter så matlagningen är fortfarande ganska svår. Men igår blev det, trots det, 2 lagade måltider.

Tiden rullar på, vi sover o vilar en del på dagarna. Sitter o pratar o spejar efter valar. Enda havsdjuren vi sett är de åtskilliga flygfiskar som strandat uppe på däck o måste plockas bort varje dag

Helt otroligt att jag kan sitta här långt ute till havs o skriva! Men det är långsamt o absolut inte tillförlitligt så detta blir ett kort inlägg. Jan o hela besättningen hälsar att vi har det bra ⛵️⛵️⛵️

Mindelo, Kap Verde

Tiden går sååå fort! Vi kom hit till Mindelo på Sao Vicente, ön näst längst västerut på Kap Verde i torsdags efter lunch. Det var riktigt blåsigt innan ankomst och när vi kom ”bakom en udde” strax innan hamnen trodde vi att det skulle lugna sig…men…vi tog verkligen fel, där drog det i bortemot 35 knop från bergen (16-17 sekundmeter) o från olika håll dessutom. Tilläggningen blev nog inte den vackraste men vi kom på plats i alla fall

Vi fick hjälp in till Viking-bryggan och ligger någorlunda bra här…det är iaf en brygga. Det rycker o sliter något fruktansvärt, knapar från bryggan har rykt, nästan alla ”dämpare” på rep har gått av (3 för oss) o natt till igår rök även en akterförtöjning. Vi går på bryggan som om vi är kraftigt berusade, vi vinglar fram och tillbaka ftån ena sidan till den andra. Kort sagt så är detta ett riktigt blåshål. Men ett charmigt blåshål.

Det är oavsett jättekul att ha kommit hit. Första gången för mig på Kap Verde. Vi har promenerat runt i stan, varit på fiskmarknad och grönsaksmarknad, pratat med lokalbefolkning, varit o hört på livemusik och bara strosat runt. Härligt att känna att vi verkligen är ute o reser. Detta är sååå annorlunda från Europa. Cuba har vi alla tänkt några gånger…utan att någon av oss faktiskt varit där ännu

Älskar alla färgglada väggar o målningar på fasader. En del hus är riktigt slitna medan andra hålls i bra skick. Befolkningen verkar inte ha så gott om pengar men de verkar klara sig. Det känns dyrt i supermarkets o på marknaderna…men, kanske får jag ett turistpris. Svårt att pruta utan några som helst kunskaper i det portugis-creolska språket.

Förutom strosande så har det varit mycket jobb med båten. Kommer nog fortgå hela tiden…Köket fungerade ju inte alls på överfarten hit då glas, kryddor, skålar, konservburkar o you name it flög ut så fort en kökslucka öppnades. Nu har vi sträckt och fäst elastiska snören med olika fästen. Hoppas det funkar. Har sagt att jag vägrar laga mat under samma förhållanden igen…..tror det togs på alvar…En massa annat jobb är också gjort med t ex watermakern, Glomex, fönster mm mm. O nu simmar en dykare under båten o rensar o fixar

I lördags anordnade en båtgranne en tjejdag på ett hotell här aldeles nära. Vi var 12 tjejer från olika båtar som njöt av lugnet, solen och en god lunch med en massa prat o skratt. Kul att släppa allt från båten ett tag o bara njuta, vi tjejer. Tror killarna blev lite avundsjuka samtidigt som de unnade oss denna eftermiddag

Några timmar senare, samma kväll, var det välkomstfest för Viking Explorer på Floating bar här I Marinan. En massa spännande snacks och plockmat stod framme, livemusik, caiprinha i mängder o en biljett till en gindrink på mörk gin serverades. Det var otroligt roligt och avslappnat. Alla bjöd på sig själva, dansade o hade kul 😊Vissa la sig redan runt 21 o andra höll igång till runt 03…

Dagen efter var nog ett par i besättningen ganska trötta o arbetslusten var inte på topp. Men ett minne blev det ☺️Förutom att ingen minns var de faktiskt var någonstans….

Igår och idag har inköp gjorts…grönsaker, ägg, frukt, nudlar, fisk mm mm. Känner mig delvis lurad på priset av en del medan andra känns helt ok. Dyrt för att faktiskt vara i ett relativt fattigt land måste jag ändå säga.

Den största känslan här är att vi lämnat Europa o har kommit till en helt annan kultur. Något jag verkligen älskar! På Kanarieöarna var allt så organiserat o välordnat medan det här är mer manjana o enkelt. Det är många barn som går runt på gatan o vill hjälpa till för lite småpengar. Men jag har fått till mig att ingen här är utan mat i alla fall

Förutom oss långseglare så är det kryssningsfartyg inne någon gång ibland. Detta är ju ingen turistig ö med charterresor, en massa hotell o välanpassat för de turister som önskar mer bekvämlighet. Snarare en levande by där befolkningen lever sina liv oavsett turister eller ej. Visst…självklart finns det de som lever på att hjälpa o serva oss långseglar. Plus de som säljer taxiresor o diverse lokalt producerade souvenirer till, framförallt, kryssningsgästerna….svårt att få plats ned souvenirer i en segelbåt

Solnedgång bakom berget med hamnen i förgrunden

Vi hade stora planer på en rundresa på ön med antingen taxi eller lokalbuss. Men tyvärr har tiden runnit iväg så det finns inte tid. Lite har vi i alla fall sett

Imorgon är den STORA avfarten…vi skall verkligen korsa Atlanten. Känns overkligt

Oväder och förberedelser

Dagen D närmar sig med stormsteg! Nästa vecka lämnar vi bryggan och seglar vi iväg. Äntligen! Nu börjar det kännas lite pirr i kroppen och vi börjar ta in att vi faktiskt skall iväg på vårt livs äventyr. Har tidigare inte riktigt förstått att vi faktiskt skall segla över Atlanten för det har legat så långt fram i tiden. Men nu är det snart verklighet. Idag om en vecka lämnar vi bryggan och Europa. Första stoppet blir Kap Verde o efter ett par dagar där bär det av rakt västerut ut på öppet hav och vi skall korsa ett av världens största hav i en lite båt. Häftig känsla!

Smak på äventyr fick vi redan natt till tisdag efter jul, när ett, eller flera, oväder drog in över Kanarieöarna. Läste om det i ett flertal svenska tidningar t o m. Vindarna satte in rätt mot vår brygga runt klockan 02 på natten. Brygga T ligger längst ut på piren och mitt i öppningen in i hamnen så vi låg minst sagt illa till när vinden drog rakt in. För att ligga på sämsta bryggan så hade vår båt, Vilja, plus båten bredvid oss de bästa platserna. Vi förstärkte självklart med ett flertal förtöjningar och kunde sedan lägga tiden på räddningsauktioner på andra båtar i nöd i stället.

Redan tidigt under natten släppte några knapar (fästen för förtöjning) från bryggan. 3 stora båtar varav 2 obemannade började driva iväg. På den bemannade båten lyckades de snabbt kapa några förtöjningar så de hängde kvar i en förtöjning och kunde därmed rädda sig kvar vid vår brygga. De andra två lämnade utan besättning och drev mot bryggan innanför oss ca 50 meter bort. Där blev det aktivitet så de drivande båtarna inte skulle krossa de båtar som låg på den bryggan. På ett mirakulöst sätt lyckades de baxa in de två båtarna utan, vad vi vet, några större skador.

Tidigt på natten startade i stort sett alla båtar som låg på lovartsidan sina motorer och körde för fullt – med förtöjningarna kvar. Detta för att försöka hålla sig borta från bryggan vilket annars skulle leda till skador på båtarna. Vädrets makter är otroliga och då blir vi riktigt små. Förtöjningar låg kors och tvärs över bryggan och även draggar hade använts eftersom fästena hade släppt. Flytbryggan gungade upp och ner och det var svårt att hålla sig på benen både på grund av de stora rörelserna men också på grund av alla förtöjningar som spändes och slackades, man behövde kliva över. Vi var rädda att hela flytbryggan skulle släppa från piren och då skulle 50 båtar flyta iväg med den.

Två båtar från Viking Explorer vars besättning inte var på plats, började få problem då de inte hade motorerna startade och kunde därmed inte hålla sig ute från bryggan. Den ena av dem låg redan och dunkade in mot bryggan. Några på bryggan lyckades hitta nycklar och kunde starta motorerna. Det hjälpte den ena båten men den andra ville inte räta upp sig och ännu fler fendrar trycktes ned mellan båt och brygga. Efter många timmars jobb fick vi, till slut, ut båten några meter.

Förtöjningar åt alla håll o kanter i ett spindelnät

När knapparna rök fick draggar plockas fram för förtöjning

En övergiven båt som höll på att slås I spillror

Räddningsaktion för en båt vars ägare inte var på plats

Samtidigt hörde vi på VHF:en om både privatbåtar och stora tankbåtar i nöd. Många ropade med skräck i rösten.Räddningsbåtarna hade fullt upp att göra och fick prioritera de som var i mest behov av hjälp. Även en båt på vår brygga ropade efter hjälp, något man normalt endast brukar göra ute till havs, men detta var inte en normalt. Och det säger en del om situationen för några av båtarna på vår brygga.

Ingen låg säker…En grannbåt kan åsamka stora skador

Längst in på bryggan ligger en övergiven jättestor segelbåt. Seglet hade delvis rullat ut och fladdrade och smällde hårt i vinden. Det är ordentligt trasigt nu. Båten vreds in mot stenarna i piren och ett hål båten haft redan innan blev betydligt större där den låg och dunkade ovanpå och mot bryggan. Båten lutade också kraftigt mot stenpiren där den riskerade att slås i spillror. Poliser kom till bryggan och spärrade av för allmänheten då vår brygga, brygga T, och framförallt den övergivna båten ansågs vara en stor fara. Endast vi med båtar på bryggan blev ditsläppta med order om att hålla oss långt borta från båten som riskerade att kapsejsa.

Ett hål fanns redan men det blev betydvärre och båten blev an fara för både andra båtar o människor i närheten. Polisen spärrade av.

Det är ledsamt att se

Efter ett halvt dygn började det lugna ner sig. Då såg vi ett gult dis närma sig från söder. Calima – sand från Sahara var på ingång – dessutom skulle det blåsa upp igen kommande natt. Prognosen var också kraftigt regn med åska. Vi hade tur – vinden blev betydligt mildare än föregående natt och regnet med åskoväder nådde aldrig hamnen där vi ligger. Det blev därmed en välbehövlig natts sömn efter föregående natts sömnlösa. Nästa morgon hade båten däremot täckts av ett tunt lager gul Sahara-sand. Men med vattenkran på bryggan gick det att spola bort det mesta av sanden i alla fall. Det blev med andra ord ett stort äventyr redan innan avsegling. Vilket vi läst om även i ett flertal svenska tidningar.

Natten efter kom Calima o la ett lager av Sahara-sand på båten

Flera tidningar hade långa artiklar i Sverige

Förutom detta hektiska dygn går tiden åt till förberedelser och åter förberedelser. Samt vardagssysslor. Listor med saker vi skall hinna med skrivs, bockas av och fylls på igen. Det är självklart en massa fix med båten både utvändigt och invändigt. Det är full aktivitet på de flesta båtar på bryggan…något skall svetsas och annat slipas, det klättras upp i riggar, översyn av säkerhet och skeppsapotek, Oljebyte på motorer, gasflaskor fylls för kommande matlagning, diverse detaljer förbättras och förstärks, nät för grönsaker o frukt hängs upp, en örtvägg har installerats, storhandlande görs o mat stuvas mm mm. Arbetet tar nog aldrig slut så nu är det prioritering som gäller.

Puts av trä o sömnad längre bort på bryggan

Vårt grönsaksnät skall fixas för att passa upphängningen

En av alla båtar med någon upphissad längst upp i masten

Vi har varit o storhandlat minst 4 gånger nu och stuvutrymmet börjar ta slut. Nu lyfts t o m plattorna i durken upp ( båtens golv) och därunder stuvas en hel del mat o dryck undan. Snart finns knappt en centimeter kvar där inget är stuvat. Det känns som att båten sjunker djupare och djupare ner i vattnet för varje lass som kommer hit. Och det är sant att den faktiskt sjunkit några centimeter, det syns på vattenlinjen.

Ännu en storhandlade…detta var på julafton

Jan skymtar bakom några av våra lådor med mat som fraktas till båten

Vardagssysslor har vi självklart även här i båten på bryggan. Tvätta kläder är en av dem. Det luktade lite mögel i något skåp så det blev att tvätta o skölja alla kläder. Samt skura skåp. Så nu luktar det jättegott! Laga mat och diska är en annan och att försöka hålla ytorna tomma från saker är ännu ett evighetsjobb.

Den mesta tiden tillbringar vi i och runt båten men vi rör oss självklart runt också. Trots att Las Palmas är en ganska stor stad och med mycket trafik så finns det vackra platser häromkring. Framför allt hamnen med alla dess båtar. Nästan dagligen är det någon båt som ger sig iväg på längre resor – antingen till Kap Verde eller direkt över Atlanten utan stopp på vägen. Men även stranden på andra sidan med dess liv o rörelse är värd några besök.

Ute på vår pir. Brygga T är den första härifrån på vänster sida

Utanför hamnen ligger 100-tals båtar på svaj

På andra sidan ligger stranden Las Canteras

Och nästan dagligen kommer det äventyrslystna ut på bryggan. De söker plats ombord på en segelbåt som skall över Atlanten. Äventyret lockar dem och några kommer ibland spelandes och sjungandes med gitarr på magen. Visst hade det varit underbart med gitarrspel hela överfarten. Vi är fullt manskap redan men det hade ändå varit ett stort steg att ta med en helt främmande människa som inte har referenser eller dokumenterad erfarenhet.

En sjungande och gitarrspelande lycksökare som sökte efter båt att följa med

Förutom fix o vardagssysslor har vi även testat att göra hemgjord creme fraiche och satt en vetesurdeg. Nästa sak att testa är att göra yoghurt på torrmjölkspulver

Surdegen tog sig inte men creme fraiche blev jättegod. Yoghurt har jag endast lyckats med på mjölk med lång hållbarhet – torrmjölken funkade inte

Vi tar oss självklart tid till lite mys på fördäck med kall öl o chips och lagar god mat i båten. Moules frites och stekta småsardiner på grekiskt vis bl a. Riktigt gott båda delarna

Innan jul åt vi middag med gänget på Viking Explorer och därefter blev det efterfest på Vilja. Kul med nya vänner som ger sig ut på samma äventyr som vi gör!

Nu är det dags att fortsätta arbetet så mycket blir klart innan nyår.

GOTT NYTT ÅR 🍾🎊🍾🎊🍾