vinteribåt – Sida 4 – Levermittliv

Stopover on Grand Cayman

Önskan att få utforska ännu en ö o ännu ett land gjorde att vi la kursen mot Grand Cayman dag sex på vår segling från Curaçau. Vi har tiden för oss och definitivt ingen brådska så det skulle nästan kännas snopet att inte segla den lilla omvägen. Med den fart vi hade skulle vi komma in strax före midnatt och att angöra en ny och okänd hamn i mörkret är något vi helst undviker. Så vi lät storseglet fortsätta vara revat och drog in rullgenuan för att minska farten betydligt. Strax efter midnatt styrde vi dessutom ut på en omväg för att anpassa fart o distans så vi skulle komma fram tidigt nästa morgon i stället.

The desire to explore yet another island and yet another country made us set course for Grand Cayman on day six of our sailing from Curaçau. We have the time to ourselves and definitely no rush, so it would almost feel silly not to sail the small detour. At the rate we were going we would be in just before midnight and touching a new and unknown port in the dark is something we prefer to avoid. So we left the mainsail furled and pulled in the furling genoa to reduce the speed considerably. Shortly after midnight, we also steered out on a detour to adjust speed and distance so we would arrive early the next morning instead.

Vilket vi också gjorde. I gryningen ropade vi upp Port authority på VHF:en och fick direktioner om vart vi skulle gå. Vi kom fram och hittade en av de gratis bojar som öarna har lagt ut för att skydda korallrev mm från ankare. Strax bakom oss kom det in tre stora kryssningsfartyg. Under våra dagar på Caymanöarna skulle vi bli vana vid dessa kryssningsfartyg. Många varje dag. En båt från port authority kom bort till oss och några otroligt vänliga anställda lämnade papper till oss att fylla i och körde oss sedan in till customs och immigration och därefter tillbaka till Vilja igen. Allt gick fort och det var endast glada miner från de vi kom i kontakt med.

Which we did too. At dawn we called the Port authority on the VHF and received directions about where to go. We arrived and found one of the free mouringbuoys that the islands have put out to protect coral reefs etc from anchors. Three large cruise ships came in just behind us. In a few days in the Cayman Islands we would get used to these cruise ships. A boat from the port authority came over to us and some incredibly friendly employees gave us papers to fill out and then drove us in to customs and immigration and then back to Vilja again. Everything went quickly and there were only happy faces from those we came into contact with.

Vi var mycket trötta efter att knappt ha sovit föregående natt så den dagen slappade vi mest i båten.

We were very tired after barely sleeping the previous night so that day we mostly relaxed in the boat.

Georgetown är en stad som skilde sig mycket från de vi blivit vana vid i Karibien. Husen var milda o snarare grå i färgen, och den streetart vi fascinerades över framförallt i Willhemstad lyste med sin frånvaro. Då det varje dag var många kryssningsfartyg inne så kryllade det av turister, flest amerikanare, överallt. Många åkte på utflykter inåt land, till kritvita stränder eller ut med glasbottomboats. Men det var fortfarande överfullt på restauranger, barer och gator.

Georgetown is a city that was very different from the ones we are used to in the Caribbean. The houses were mild or rather gray in color and the street art we were fascinated by, especially in Willhemstad, shone with its absence. As there were many cruise ships in every day, it was teeming with tourists, mostly Americans, everywhere. Many went on excursions, to chalk-white beaches or out on glass-bottom boats. But it was still overcrowded in restaurants, bars and streets.

A lot of big fishes, really big, close to the dinghy dock

Evening on Vilja and and one cruiseship is still there

Personligen föredrar jag platser där det inte finns några turister alls men det var ändå en erfarenhet och upplevelse att få en aning om vad kryssningsturister upplever när de ligger i hamn.

Personally, I prefer places where there are no tourists at all but it was still an experience to get an idea of what cruise tourists experience when they are in port.

Vi promenerade runt en del i Georgetown, men staden var för oss inte en stad vi kommer minnas speciellt. Vi ville däremot göra en utflykt på ön. Så vi tog en lokalbuss norrut till Seven mile beach. En ofantligt lång kritvit strand med turkost kristallklart vatten. Stranden kantades från norr till söder av stora lyxresorter och mindre boutiquehotell. Men stranden är öppen för alla och även många från lokalbefolkningen söker sig hit för bad och rekreation. Vi vandrade längs stranden med sandalerna i handen, badade länge i det ljumma havet och tog var sin kall och superdyr öl. Allt är dyrt här. Ofantligt dyrt. Tur vi har en massa mat i båten för annars hade inte vår budget hållit så länge.

For us, Georgetown was not a city we will remember, but we wanted to make an excursion on the island. So we took a local bus north to seven mile beach. An incredibly long chalk white beach with turquoise crystal clear water. The beach was lined from north to south by large luxury resorts and smaller boutique hotels. But the beach is open to everyone and even many from the local population come here for swimming and recreation. We walked along the beach with sandals in hand, swam for a long time in the warm sea and each had a cold and super expensive beer. Everything is expensive here. Incredibly expensive. Lucky we have a lot of food in the boat because otherwise our budget wouldn’t have lasted this long.

The most expensive beer so far – around 7 euro and that was not in a bar

Seven mile beach

Efter denna utflykt kände vi att vi ville vidare. Honduras var och är målet och där hoppas vi att vi kommer stanna betydligt längre.

Vi checkar ut från Caymanöarna på lördagen och dagen efter planerade vi att sticka iväg ganska tidigt

After this excursion we felt that we wanted to move on. Honduras was and is the goal and we hope that we will stay much longer there.

We check out of the Cayman Islands on Saturday and the next day we planned to leave quite early

Vi seglar ut mot öppet hav än en gång. Seglingen är mycket bekväm med slör snett in i aktern. Vi håller en hög fart, uppemot åtta knop, och det känns härligt. Vi säger båda två att det nästan är synd att seglingen bara blir drygt två dygn denna gång. Älskar friheten! Älskar det meditativa! Älskar känslan att vara på väg till något nytt och spännande!

We sail out to the open sea once more. Sailing is very comfortable with the sail slanting in the stern. We maintain a high speed, up to eight knots, and it feels great. We both say that it’s almost a shame that the sailing will only be a little over two days this time. Love the freedom! Love the meditative! Love the feeling of being on the way to something new and exciting!

Det dröjer inte lång stund innan vi får napp på vårt fiskesnöre. En liten kamp blev det men fisken, en gulfenad tonfisk, är inte så jättestor så den ger snart upp och följer med skvalpandes på vattenytan. Det kommer bli minst två fantastiskt goda middagar. Troligen grillad tonfisk med en massa vitlök och kanske koriander.

It doesn’t take long before we get a hold of our fishing line. There was a small fight, but the fish, a yellowfin tuna, is not very big, so it soon gives up and follows along, splashing on the surface of the water. There will be at least two fantastically good dinners. Probably grilled tuna with a lot of garlic and maybe cilantro.⁸

The tuna has stopped fight against us

Denna första kväll på andra etappen seglar vi in i solnedgången som är rakt framför fören av vår båt. Lika magiskt som alltid med dessa solnedgångar och färgspelet på himmelen.

Vi seglar sedan in i mörkret. Det näst intill kompakta mörkret. Ännu fyra timmar efter solnedgången har månen inte dykt upp på himmelen. Det är så mörkt att det knappt går att se handen framför sig. En trollbindande känsla och känslan av att vara ett med havet och mörkret infinner sig. Det är fullt av stjärnor som formar sig till alla stjärntecken. Tänk att man förr navigerar efter stjärnorna ute på de stora haven. En kunskap inte många besitter idag.

This first evening of the second leg we sail into the sunset which is directly in front of the bow of our boat. As magical as always with these sunsets and the play of colors in the sky.

We thereafter sail into the dark. The near-compact darkness. Four hours after sunset, the moon has not appeared in the sky. It is so dark that you can barely see your hand in front of you. A mesmerizing feeling and the feeling of being one with the sea and the darkness sets in. It is full of stars that form into all the signs of the zodiac. Imagine that you used to navigate by the stars out on the great oceans. A knowledge not many possess today.

Sailing into the sunset

Andra seglingsdagen flöt på i en fortsatt behaglig segling. Molnigare o mer varierad vindstyrka. Timmarna passerade och strax blev det kväll igen. Strax före midnatt började det regna lite smått men väldigt snabbt blev det störtregn och vinden gick plötsligt upp mot arton sekundmeter. En squall hade kommit över oss. Snabbt in med det mesta av rullfocken och vi fick handstyra båten. Autopiloten orkade inte med vindbyarna så den släppte styrningen av den kurs vi programmerat in. Allt gick över på ett par minuter och sedan var det lugn och ro igen. Vinden återgick till ca fem till sju sekundmeter och vi surfade fram i den härliga slör vi haft hela tiden. Under natten såg det ut att komma fler squalls men ingen som kom över oss.

The second day of sailing flowed by in a continued pleasant sailing. Cloudier and more varied wind strength. The hours passed and soon it was evening again. Just before midnight it started to rain a little bit but very quickly it turned into a downpour and the wind suddenly rose to eighteen meters per second. A squall had come over us. Quickly in with most of the furling jib and we had to steer the boat by hand. The autopilot couldn’t cope with the gusts so it let go of the course we programmed. Everything was over in a couple of minutes and then it was calm and quiet again. The wind returned to about five to seven meters per second and we surfed forward in the lovely veil we had the whole time. During the night it looked like more squalls were coming but none that came over us.

Sedan någon timma har vi sett land. Guanaja, den nordostligaste av Bay Islands ligger där framför oss. Spännande med ett nytt land att utforska – även om det tyvärr endast kommer bli öarna och inte fastlandet. I nästa inlägg blir det mer om Honduras.

For about an hour we have seen land. Guanaja, the most north-eastern of the Bay Islands lies there in front of us. Exciting with a new country to explore – although unfortunately it will only be the islands and not the mainland. In the next post, there will be more about Honduras.

A small Tropical Island outside the bigger one

Sailing towards Honduras

Idag ( onsdag), äntligen, är all väntan över! 11.25 lämnade vi vår ankarplats på Curaçau för att starta denna säsongs äventyr på riktigt. Med båttutan i högsta hugg åkte vi ut ur Spaanse water ut på öppet hav. Många båtar tutade tillbaka och önskade oss Fair winds. Underbar känsla att ge sig ut på äventyr.

Today (Wednesday), finally, alll waiting is over! At 11.25 we left our anchorage in Curaçau to start this season’s adventure for real. With the boat horn at full blast we sailed out of Spaanse water out into the open sea. Many boats honked back and wished us fair winds. Wonderful feeling to go on an adventure.

Leaving Curaçau

Vi har som mål att segla till några småöar norr om Honduras, Roatan, Guanaja och Utila, som alla tillhör Honduras. Seglingen dit är lika lång som en halv Atlantsegling men vi kanske gör ett stopp på vägen. Det beror på hur seglingen blir och hur vindarna är. Det viktigaste är att vi håller en kurs långt utanför Nicaragua och fastlandet Honduras. Det är två oroliga länder där det inte är ovanligt att fiskebåtar långt utifrån land bestämmer sig för att borda segelbåtar för att komma åt de värdesaker som finns ombord. Inte så kul att vakna med en pistol mot huvudet – vilket vi läst händer en del båtar.

We aim to sail to some small islands north of Honduras, Roatan, Guanaja and Utila, all of which belong to Honduras. The sail there is as long as half an Atlantic sail, but we might make a stop on the way. It depends on how the sailing is and how the winds are. The most important thing is that we keep a course well outside of Nicaragua and mainland Honduras. These are two troubled countries where it is not unusual for fishing boats far from land to decide to board sailboats to access the valuables on board. Not so fun waking up with a gun to your head – which we’ve read happens to some boats.

Sailing into the sunset on our way towards Honduras

Tredje dagen ute till havs nu och vi njuter. Vinden var svag i början men nu blåser det åtta till tio sekundmeter och vi håller en bra fart. Ca sju knop i genomsnitt. Vi är ute på ett ganska oroligt och skummande hav. Vågorna går relativt höga, upp mot tre meter, och de kommer från alla håll och kanter vilket gör seglingen ganska rullig. Men Vilja är trygg och seglar på bra. Hon lutar inte nämnvärt eftersom vi har vinden in snett från aktern så livet ombord är ändå ganska bekvämt. Visst blir det lite småjobbigt att laga mat när båten rullar men det går ändå riktigt bra. Att vara ute på havet är så meditativt. Det går att sitta i timmar och bara titta ut över havet och vågorna som glittrar i solskenet på dagen och i månskenet på natten. Vi är ensamma här ute på havet där det tydligen inte ens är någon trafik för lastfartyg eller tankfartyg. Under ett dygns tjogofyra timmar ser vi högst ett fartyg på AIS:en. Och de båtar vi ser där är så långt ifrån oss så vi inte kan se dem med blotta ögat. Det enda vi ser är hav, himmel, moln och en och annan fågel. Vi väntar fortfarande spänt på att få se valar komma upp mot båten. Vi har fortfarande inte sett valar tydligt sedan vi lämnade Sverige för snart ett och ett halvt år sedan. Delfiner har vi sett många, speciellt i Europa men sedan vi lämnade Curaçau har inga delfiner sökt upp oss och lekt runt båten.

Third day out at sea now and we’re enjoying it. The wind was weak at the beginning, but now it blows eight to ten meters per second and we keep a good speed. About seven knots on average. We are out on a rather choppy and foamy sea. The waves are relatively high, up to three meters, and they come from all directions and edges, which makes sailing quite rough. But Vilja is confident and sailing well. She doesn’t lean significantly because we have the wind slanting in from the stern, so life on board is still quite comfortable. Of course, it becomes a bit of a chore to cook when the boat is rolling, but it still goes really well. Being out at sea is so meditative. You can sit for hours just looking out over the sea and the waves glistening in the sunshine by day and the moonlight by night. We are alone out here at sea where apparently there is not even any traffic for cargo ships or tankers. During the twenty-four hours of a day, we see a maximum of one vessel on the AIS. And the boats we see there are so far from us that we cannot see them with the naked eye. The only thing we see is sea, sky, clouds and the occasional bird. We are still anxiously waiting to see whales coming up to the boat. We still haven’t seen whales clearly since we left Sweden almost a year and a half ago. We have seen many dolphins, especially in Europe, but since we left Curaçau no dolphins have sought us out and played around the boat.

Vad gör man då alla dessa timmar? Först hela dagarna o sedan sju timmar ensam på vakt på natten

So what do you do all these hours? First all day and then seven hours alone on duty at night

Konstigt nog går tiden fort och det är väldigt fridfullt och meditativt. Ljudet av havets brus och vågornas kluckande mot båten samt seglens fladdrande är en skön bakgrundsmusik. Det är en fantastisk möjlighet att bara vara och begrunda livet. Man får mycket tid med sig själv, vilket kan tyckas jobbigt för många. Men det är en nyttig lärdom att våga möta sig själv och sina tankar.

Strangely, time passes quickly and it is very peaceful and meditative. The sound of the roar of the sea and the lapping of the waves against the boat and the flapping of the sails is a nice background music. It’s a great opportunity to just be and contemplate life. You get a lot of time with yourself, which can seem difficult for many. But it is a useful lesson to dare to face yourself and your thoughts.

Annars går tiden till att läsa böcker, lyssna på böcker, plugga spanska, läsa guideböcker och annan facklitteratur, sortera foton på mobilen, förbereda och laga mat och trimning av segel mm. Har vi tur får vi napp på vårt fiskesnöre och då är vi fort uppe på akterdäck och drar in fisken som sedan rensas direkt. Vi har fått två fiskar än så länge o nu är det dag tre. På natten är det otroligt fridfullt att titta på månskenet, speciellt nu när det är fullmåne, och njuta av stjärnhimmelen.

Otherwise, the time is spent reading books, listening to books, studying Spanish, reading guidebooks and other non-fiction, sorting photos on the mobile phone, preparing and cooking food and trimming sails, etc. If we’re lucky, we get a bite of our fishing line and then we’re quickly up on the aft deck and pull in the fish, which is then cleaned immediately. We have caught two fish so far and now it is day three. At night, it is incredibly peaceful to look at the moonlight, especially now that it is full moon, and enjoy the starry sky.

A lovely shower and needed after a few days sailing

Dag fem, söndag. Mitt i natten vaknade jag, Kristin, av att det stänkte in vatten i akterkojen. Det visade sig vara en stor våg som slog in akterifrå över båten och blötte ner både kapten Jan och allt som fanns i sittbrunnen. Vattnet slog inte in så högt men det skummade av havsvatten runt fötterna och ett litet fönster till akterkojen från sittbrunnen stog öppet. Inget allvarligt hände mer än att dynor blev blöta.

Day five, Sunday. In the middle of the night, I, Kristin, woke up to water splashing into the aft berth. It turned out to be a big wave that swept starboard over the boat and soaked both Captain Jan and everything in the cockpit. The water didn’t come in very high, but there was a foam of sea water around the feet and a small window to the aft berth from the cockpit was open. Nothing serious happened other than the cushions getting wet.

The small window where the water came in to the bed

På morgonen hördes ett ”Besättningen upp på däck”. Kaptenen ropade och det tog inte många sekunder innan jag var uppe. Vi var inne i en åskskur och vinden hade hastigt tilltagit. Rullgenuan behövde rullas in betydligt och om vinden skulle fortsätta tillta skulle rev behövas dras in på storseglet. Motorn på båten var startad för att hjälpa till att hålla upp båten. Autopiloten orkade inte riktigt med utan att båten svängde aldeles för mycket från sida till sida. Regnet öste ner och vi blev genomgått även under biminins skyddande tak. Eftersom det blåste mycket kom regnet in på snedden akterifrån vilket betydde att det inte fanns något bra skydd för oss.

In the morning a ”Crew up on deck” was heard. The captain called and it didn’t take many seconds before I was up. We were in a thunderstorm and the wind had picked up rapidly. The furling genoa needed to be furled in significantly and if the wind continued to pick up, reefs would need to be pulled in on the mainsail. The engine on the boat was started to help hold the boat up. The autopilot couldn’t quite cope without the boat swinging far too much from side to side. The rain poured down and we were passed even under the bimini protective cover. As it was very windy, the rain came in on the slant from the stern which meant there was no good protection for us.

Lika plötsligt som regnet kom, lika hastigt försvann det. Vi behövde, som tur var, inte gå upp på däck och fixa reven utan kunde segla vidare med storseglet fullt ute och rullfocken kraftigt inrullad. Som belöning fick vi en häpnadsväckande vacker och färgrik regnbåge snett framför oss. Det var t o m en dubbel regnbåge där vi såg hela regnbågen från ena sidan till den andra och den kändes otroligt nära. Nästan så vi skulle kunna ta på den. Allteftersom regn och oväder försvann så försvann även denna regnbåge.

As suddenly as the rain came, it disappeared just as quickly. Fortunately, we did not have to go on deck and fix the reef, but could sail on with the mainsail fully furled and the furling jib heavily furled. As a reward, we got a stunningly beautiful and colorful rainbow slanted in front of us. There was even a double rainbow where we saw the entire rainbow from one side to the other and it felt incredibly close. Almost so we could touch it. As the rain and storm disappeared, so did this rainbow.

Ut på dagen mötte vi en annan nöjesbåt på riktigt nära håll. Det var en oceangående motorbåt med ett irländskt par som tog sig runt på de stora haven i sakta mak. De fick sakta in farten ännu mer så de inte skulle köra på oss mitt ute på det stora havet. Vi passerade varandra med ca etthundra meters avstånd. De var på väg mot Panama och skulle upptäcka Pacifiksidan av Centralamerika.

Later in the day, we met another pleasure boat at close range. It was an ocean-going motorboat with an Irish couple cruising the big seas at a leisurely pace. They had to slow down even more so they wouldn’t run into us in the middle of the big ocean. We passed each other about a hundred meters away. They were on their way to Panama and would discover the Pacific side of Central America.

Efter lunch hade vi passerat halva sträckan till Honduras och Roatan. Detta firade vi med ett glas vitvin som smakade riktigt gott här ute på havet. Resten av dagen och natten rullade på med behaglig segling och inga incidenter.

After lunch we had passed half the distance to Honduras and Roatan. We celebrated this with a glass of white wine, which tasted really good out here at sea. The rest of the day and night rolled on with pleasant sailing and no incidents.

Dag sex måste vi bestämma oss för om vi seglar rätt till Roatan eller om vi seglar till Caymanöarna för att avbrott i seglingen och för att få se även Caymanöarna. Väder och vind kommer bli avgörande faktorer men vi har ju alltid lust att upptäcka en ny ö och ett nytt land. Nu väntar vi på att Starlink skall komma igång så att vi kan få en överblick över kommande veckas väder.

On day six we have to decide if we sail straight to Roatan or if we sail to the Cayman Islands to break the sailing and see the Cayman Islands as well. Weather and wind will be decisive factors, but we always want to discover a new island and a new country. Now we are waiting for Starlink to start so that we can get an overview of the next week’s weather.

Curaçau, an Island with a lot to offer

För två veckor sedan seglade vi, tidigt på morgonen, från Bonaire till Curaçau. Men till skillnad från Povel Ramels låt ”Måste vägen till Curaçau gynga så” hade vi en behaglig segling med slör nästan hela vägen. Det är en underbar känsla att vara ute på havet.

Two weeks ago we sailed, early in the morning, from Bonaire to Curaçau. But unlike Povel Ramel’s song ”Must the road to Curaçau swing so”, we had a pleasant sailing with a veil almost all the way. It’s a wonderful feeling to be out at sea.

Vi kom fram till ”vattensystemet” Spaanse water på sydsidan ön vid lunchtid och hittade en plats att släppa ankar bland ett flertal andra segelbåtar. Många har tillbringat orkansäsongen här och väntar nu på rätt väderfönster för fortsatt segling. Det är också därför vi har seglat hit. De flesta är på väg mot Colombia/ Panama eller NO mot de nordligaste Östkaribiska öarna medan vi siktar mot NV eftersom Centralamerica är vårat nästa mål

We arrived at the Spaanse water system on the southcoast of the Island at lunchtime and found a place to drop anchor among several other sailboats. Many have spent the hurricane season here and are now waiting for the right weather window to continue sailing. That is also why we have sailed here. Most are heading towards Colombia/Panama or NE towards the northernmost Eastern Caribbean islands while us aiming towards the NW though Centralamerica is our next goal.

There is an oil rig just outside Spaanse water that we see very clear

Spaanse water eller Spanish water på engelska är fullt av liv. Förutom alla segelbåtar, som ligger här, är det mängder av turbåtar som utgår härifrån till olika fina vikar runtomkring på ön. Många med hög musik och fulla av partyglada ungdomar. Här är också fullt av aktiviteter som mindre segelbåtar, vattenskotrar, vindsurfare och sightseeing båtar. Längs med strandkanten finns otaliga flotta hus det ena mer lyxigt än det andra.

Spaanse water or Spanish water in English is full of life. In addition to all the sailboats that are located here, there are lots of tour boats that depart from here to various nice bays around the island. Many with loud music and full of party-happy young people. Here is also full of activities such as smaller sailing boats, jet skis, windsurfers and sightseeing boats. Along the shore are countless luxury houses, one more luxurious than the other.

Here are some of the houses. Which one do you want?

Efter att ha varit på Bonaire med sitt otroligt klara vatten blev det lite av en nedtur att komma hit till det brungröna vattnet utan någon sikt och med lerbotten. Här i Spaanse water är det aldrig så kristallklart vatten men det har regnat en hel del senaste tiden och regnet har dragit med sig jord från land ner i vattnet. Därav att det ser trist ut nu. Så här i Spaanse water blir det tyvärr inget badande. Synd eftersom det fortfarande är väldigt hett och de svalkande doppen känns som en befrielse. Men på hela sydsidan av Curaçau är det fullt av vikar med lika kristallklart och dykarvänligt vatten som på Bonaire.

After being on Bonaire with its incredibly clear water, it was a bit of a let down to come here to the brownish green water with no visibility and with a muddy bottom. The water is never very chrystalclear here in Spaanse water, but it has rained a lot recently and the rain has dragged soil from the land into the water. So here in Spaanse water, unfortunately, there will be no bathing. A shame because it’s still very hot and the cooling dips feel like a release. But the entire south side of Curaçau is full of bays with water as crystal clear and diver-friendly as on Bonaire.

Huvudstaden på Curaçau heter Willhemstad och är en riktigt färgglad och charmig stad. Vi har vandrat runt några gånger och hänförts av alla färger på husen och den rikliga konsten. Willhemstad är känd för sin mångfald av streetart. Det går t o m att ta guidade vandringar genom staden med beskrivningar av all streetart målad av konstnärer. Förutom all konst är Willhemstad fullt av otroligt färgglada hus och staden är numera upptaget i UNESCOS världsarvslista. Det sägs att det var en tidig holländsk guvernör som beordrade att husen skulle målas i alla kulörer utom vitt då han fick huvudvärk av att solljuset reflekterade i det vita. Om detta är sant vet man självklart inte

The capital of Curaçao is called Willhemstad and is a really colorful and charming city. We have wandered around a few times and been enthralled by all the colors of the houses and the abundant art. Willhemstad is known for its diversity of street art. It is even possible to take guided walks through the city with descriptions of all street art painted by artists. In addition to all the art, Willhemstad is full of incredibly colorful houses and the city is now on the UNESCO World Heritage List. It is said that it was an early Dutch governor who ordered the houses to be painted in all colors except white because he got a headache from the sunlight reflecting off the white. Of course, we don’t know if this is true.

Colours everywhere on the old Dutch houses

Art of three harts made of small lockers for love. There is a heart-shaped padlock with the initials of King Willem-Alexander of the Netherlands and his wife Maxima from their honeymoon here, among the padlocks

Ön har också en mörk historia då Curaçau var centrum för slavhandel under en längre tid. Ungefär 273000 passerade ön.

We fit in among all the other colors. Here in the knee of Chichi

Curaçau och Willhemstad är också känd för sin flytbro, Queen Emma Bridge, som förenar de två stadsdelarna Punda och Otrobanda. Otrabanda betyder ”the other side” på det lokala språket Papiamento. Bron är precis i inloppet till staden och när en båt, stor som liten, skall passera hängs en orange flagga upp. Tio minuter senare startar en motor i ett litet hus i ena änden av bron och hela bron flyttas åt sidan så båtar kan passera. När bron är öppen går det en färja mellan stadsdelarna.

Curaçau and Willhemstad is also known for its floating bridge that connects the two neighborhoods of Punda and Otrobanda. Otrabanda means ”the other side” in the local language Papiamento. The bridge is right at the entrance to the city and when a boat, big or small, is going to pass, an orange flag is hung up. Ten minutes later, an engine starts in a small house at one end of the bridge and the entire bridge is moved aside to allow boats to pass. When the bridge is open, a ferry runs between the districts.

The floating Queen Emma Bridge that swings when a boat want to pass

Here the so called ”Swinging old Lady” are in action. It’s one-of-a-kind bridge like this in the world

Efter en vecka i Spaanse water, utan ett enda dopp i havet, styrde vi söderut mot Klein Curaçau. Tyvärr var det både motström och stark motvind så vi valde att gå in i Fuik baai i stället. En perfekt skyddad vik mot vind och vågor där man oftast ligger helt ensam. Men…på söndagar vallfärdar lokalbefolkningen hit med egna båtar och partybåtar. Vi la till i lugnet före lunch en söndag och undrade lite på skoj var festen var någonstans. Strax därefter kom den ena båten efter den andra. Alla med hög musik i sina stora högtalare. De backade in mot stranden och partyt var igång. Det dansades, badades, grillades och vattenskotrarna körde runt för fullt. Vi låg för ankare bara ett tiotal meter bort och förundrades över hur en så lugn plats totalt förändrades på någon timma. Alla båtar med sin egen musik på högsta volym Under kvällen styrde båtarna hemåt igen och vid 22-tiden hade vi viken för oss själva. Vi njöt av lugnet, det mycket klarare vattnet och av att bara vara i ett par dagar innan vi var tvungna att styra tillbaka till Spaanse water igen. Vårt ankartillstånd gällde bara i tre nätter.

After a week in Spaanse water, without a single dip in the sea, we headed south towards Klein Curaçau. Unfortunately there was both a strong current against us and a strong headwind so we chose to enter Fuik baai instead. A perfectly protected bay against wind and waves where you usually lie completely alone. But…on Sundays the locals make a pilgrimage here with their own boats and party boats. We added In the quiet before lunch on a Sunday and wondered a bit for fun where the party was. Soon after, one boat after another arrived. All with loud music in their big speakers. They backed into the beach and the party was on. There was dancing, swimming, barbecuing and the jet skis were driving around at full speed. We were at anchor only ten meters away and marveled at how such a peaceful place completely changed in a few hours. All boats with their own music at maximum volume During the evening the boats steered home again and at 10pm we had the bay to ourselves. We enjoyed the calm, the very clear water and stayed for a couple of days before we had to steer back to Spaanse water again. Our anchor permit was only valid for three nights.

Dagen därpå tog OCC:s (Ocenaseglarklubben) port officer, Victor, med sig oss och Ingrid och Peter från S/Y Ocean Deva på en fantastisk rundtur runt ön. Vi åkte bland annar delvis i röd lera till nationalparken Shete Boka till Vodocaves Kueba di brua och Hato plains. Där vandrade vi runt i ett grottsystem med fantastiska bergsformationer och fladdermöss hängande i taket. Vi upplevde det extremt vilda havet som slogs in mot klipporna och på ett ställe sägs det att ön andas, detta ställe heter Watamulas. Förutom detta såg vi otaliga ödlor, massa grönska på en ö som sägs endast bestå av kaktusar, ett flertal lokala fågelarter och horder av får. Vi stannade också till vid den vackra stranden Grote Knip och vid en utkikspunkt där bergen var översvallade av grönska. Ett hus fanns där och det sägs att den äldre mannen som bor där äger all marken och att dem är till salu. Dessutom hann vi med en god lunch med fantastisk utsikt. Det var en underbar heldag som gett oss minnen från Curaçau för livet. Tack Victor!

The following day the OCC (Ocean Sailing Club) port officer, Victor, took us and Ingrid and Peter from S/Y Ocean Deva on a fantastic tour around the island. We went together in red mud to Shete Boka National Park to Vodocaves Kueba di brua and Hato plains. There we wandered around a cave system with fantastic rock formations and bats hanging from the ceiling. We experienced the extremely wild sea crashing against the rocks and in one place the island is said to breathe, this place is called Watamulas. In addition to this, we saw countless lizards, lots of greenery on an island that is said to consist only of cacti, several local bird species and hordes of sheep. We also stopped at the beautiful Grote Knip beach and at a lookout point where the mountains were awash with greenery. One house was there and it is said that the elderly man who lives there owns all the land and that it is for sale. In addition, we had time for a good lunch with a fantastic view. It was a wonderful full day that gave us memories of Curaçao for a lifetime. Thanks Victor!

On the north side the sea was really wild

Beautiful beach Grote Knip on the southwest side

Ingrid, Peter, Victor, Jan and me Kristin

We heard that it was no other plants than Cactus on Curaçau but we found the Island really green

Vi har bara skummat på ytan av vad Curaçau har att erbjuda men nu inväntar vi ett väderfönster för fortsatt segling norrut. Båten är full med mat och vatten och vi är klara för en kanske upp mot vad som kan bli en halv Atlntsegling i distans och tid. Det skall bli underbart att komma ut på havet igen. Överseglingarna ger lugn och sinnesro. Det är en obeskrivlig känsla att släppa taget om allt och färdas med vindens hjälp mot nya platser. Mer om denna översegling när vi kommit fram till nästa land och plats.

We have only skimmed the surface of what Curaçau has to offer but now we await a weather window to continue sailing north. The boat is full of food and water and we are ready for a perhaps up to what could be half an Atlantic sailing in distance and time. It will be wonderful to get out to sea again. The crossings bring calm and peace of mind. It is an indescribable feeling to let go of everything and travel with the help of the wind towards new places. More about this crossing when we get to the next country and place.

Lovely days at the sea

Söndag klockan 09.45, lokal tid, lättade vi äntligen ankar efter exakt fyra veckor på Grenada med extrem värme, mycket jobb och, senaste veckorna, även en del badande o socialt umgänge. Vilken härlig känsla det var att zick-zacka sig ut mellan alla båtar och veta att vi nu är på väg ut på nya äventyr!

Sunday at 09.45, local time, we finally lifted anchor after exactly four weeks in Grenada with extreme heat, a lot of work and, in recent weeks, also some swimming and socializing. What a wonderful feeling it was to zig-zag out between all the boats and know that we are now on our way out on new adventures!

On our way

Strax utanför Prickley bay får vi syn på två stora Leatherback sköldpaddor som simmade i maklig takt i vattenytan innan de dök ner i vattnet igen. Samtidigt var det en flock med Fregattfåglar som segelflög en bit ovanför oss, spanande efter byte. Att komma så nära naturen och alla de djur som lever i havet, på land och i luften är alltid lika fascinerade.

Just outside Prickley bay, we see two large Leatherback turtles that were swimming at a leisurely pace in the surface of the water before diving back into the water. At the same time, there was a flock of Frigatebirds gliding a bit above us, scouting for prey. Getting so close to nature and all the animals that live in the sea, on land and in the air are always just as fascinating.

Vi hissade våra segel och lämnade ett lite molnigt Grenada. Därefter satte vi kurs rakt västerut mot Bonaire. En av öarna i den grupp öar som kallas ABC. Inte så konstigt eftersom de heter Aruba, Bonaire och Curacau. För många är de mer kända som Nederländska Antillerna. Vinden var, åtminstone i början, fem till sex meter i sekunden och kom från Sydost vilket har gav oss en mycket behaglig slör i ca fem knop.

We hoisted our sails and left a slightly cloudy Grenada. We then set course due west towards Bonaire. One of the islands in the group of islands known as ABC. Not so strange because they are called Aruba, Bonaire and Curacau. To many, they are better known as the Netherlands Antilles. The wind was, at least in the beginning, five to six meters per second and came from the Southeast, which gave us a very pleasant veil at about five knots.

Väderprognosen säger att vi, under de tre till fem dagar seglingen kommer ta, både kan hamna i stiltjebälten och i åskskurar. Förhoppningsvis klarar vi oss undan åtminstone åskskurarna. När vi tittar söderut ser det väldigt mörkt ut på himmelen och tittar vi i våra väderappar så har vi ett stort åskområde för om oss som vi troligen missar om vi håller igen lite på farten.

The weather forecast says that, during the three to five days the sailing will take, we can both end up in calm belts and in thunderstorms. Hopefully we can avoid the thunderstorms at least. When we look south it looks very dark in the sky and if we look in our weather apps we have a large area of thunderstorms around us which we will probably miss if we slow down a bit.

On the radar you can see the thunderstorms very good. They look like ”Islands”. We are the black boat and the yellow and blue are thunderstorms or heavy rain

Några timmar senare inser vi att vi inte behövt oroa oss för att farten varit för hög i alla fall. Vinden avtog nästan helt och vi gled fram i ca 1 knop i flera timmar. Till sist fick vi starta motorn eftersom de svaga vindarna skulle fortsätta i minst ett och ett halvt dygn framöver. Det känns alltid tråkigt att förstöra lugnet och att endast höra ljudet från vind o segel, knarrandet från teakdurken och skvalp mot båten, med att starta motorn och höra den brumma. Men vi behöver komma framåt då vi hoppas hinna se lite av ABC och eventuellt Colombia innan vi seglar norrut om några veckor.

A few hours later we realize that we didn’t have to worry about the speed being too high anyway. The wind died down almost completely and we glided along at about 1 knot for several hours. Finally we had to start the engine as the light winds would continue for at least a day and a half to come. It always feels sad to destroy the peace and to only hear the sound of wind and sails, the creak of the teak colander and the splash against the boat, starting the engine and hearing it hum. But we need to get ahead as we hope to see a bit of ABC and possibly Colombia before we sail north in a few weeks.

Första natten på vakt känns helt magisk. Luften bjuder på drygt trettio grader och med svag bris känns det oerhört behagligt. Det är en obeskrivlig frihetskänsla att sitta i mörkret på en liten båt ute på öppet hav. Månen, som är halv denna natt, skiner ovanför oss och det glittrar i havet. En del stjärnor ser vi också men molntäcket skymmer de flesta. Det kommer med all säkerhet åtskilliga fler nätter, och många kommer troligen ge oss en Vintergata vi sent kommer glömma.

The first night on duty feels absolutely magical. The air is around thirty degrees and with a light breeze it feels extremely pleasant. It is an indescribable feeling of freedom to sit in the dark on a small boat out on the open sea. The moon, which is half this night, shines above us and the sea sparkles. We also see some stars, but the cloud cover obscures most of them. There are certainly many more nights to come, and many will likely give us a Milky Way we won’t soon forget.

During the night we have lifejacket and a lifeline hooked from the lifejacket to a hook on the boat

Lite spänning bjuder den tidiga natten på också. Tack vare att vi har systemet AIS kan vi se alla andra båtar som är uppkopplade och de kan se oss. Ett lastfartyg närmade sig oss med full fart snett akterifrån. Det såg ut som de skulle gå akter om oss men när det bara var en kvart kvar till vi skulle vara riktigt nära varandra anropade jag dem på VHF för att få bekräftat att de sett oss. De svarade på första anrop och säkerställde att de såg oss och att vi kunde hålla kvar vår kurs. Alltid skönt att få det bekräftat i mörkret. Vilja är endast en lite myra jämfört med ett fraktfartyg med en längd på etthundrasjuttioen meter o tjugotvå meter bred. Det var en stor koloss som passerade väldigt nära akter om oss strax efter anropet. Även i mörkret kunde jag se hela båten med blotta ögat.

The early night offers some excitement as well. Thanks to having the AIS system, we can see all other boats that are connected and they can see us. A cargo ship approached us at full speed obliquely from astern. It looked like they were going after us but when there was only a quarter of an hour left until we would be really close together I called them on the VHF to confirm that they had seen us. They answered the first call and made sure they saw us and that we could stay on course. Always nice to have it confirmed in the dark. Vilja is only a small ant compared to a freighter with a length of one hundred and seventy-one meters and a width of twenty-two meters. There was a large colossus that passed very close astern of us shortly after the call. Even in the dark I could see the whole boat with the naked eye.

This is how it looked on the AIS. We are the black boat.

Not good on photo, but you can see the lanterns of the ship that was close to us

Dagen började med att vi äntligen kunna stänga av motorn runt 07.45 på morgonen. Det blåste då runt tre till fyra meter i sekunden och vi seglade i ca tre knop. Med lite långsammare fart åkte vi inte ifrån vinden utan fick lite bris på oss. Vilket var ljuvligt! Vi insåg, efter några timmar, beräknande och planerande, att vi skulle komma fram till Bonaire mitt i natten nästa natt, om vi fortsatte med denna behagliga segling så vi beslöt oss för att starta motorn igen och hoppas på att vinden någon gång skulle komma. I kvällningen är det fortfarande endast mycket svaga vindar. Eftersom det blåst så lite har dagen varit enormt varm och svettig. Det har inte funnits någon plats på båten där vi sluppit att svetten droppar från hela kroppen. På eftermiddagen beslöt vi oss för att det var dags för en dusch. Bli av med allt svett och smuts och få känna sig fräsch, åtminstone några minuter. Det var en av de ljuvligaste duschar någonsin! Att få vatten över hela kroppen, tvåla in sig och rensa kroppen in i varje por med en skrubb var obeskrivligt skönt! Tänk att en så naturlig sak, som vi verkligen tar för givet, kan vara så underbar!

The day started with finally being able to turn off the engine around 07.45 in the morning. The wind was then around three to four meters per second and we sailed at about three knots. With a slightly slower speed, we did not ride away from the wind, but got a little breeze on us. Which was lovely! We realized, after a few hours, calculating and planning, that if we continued this pleasant sailing we would arrive at Bonaire in the middle of the night the next night so we decided to start the engine again and hope that the wind would come sometime. In the evening there are still only very weak winds. Because there was so little wind, the day was extremely hot and sweaty. There has been no place on the boat where we have escaped the sweat dripping from the whole body. In the afternoon we decided it was time for a shower. Get rid of all the sweat and dirt and feel fresh, at least for a few minutes. It was one of the loveliest showers ever! Getting water all over your body, soaping yourself up and cleaning your body into every pore with a scrub was indescribably nice! Think that such a natural thing, which we really take for granted, can be so wonderful!

We have been fishing every day – still no Mahi Mahi

Andra dagen har varit riktigt varm. Vinden var, som väntat, i princip obefintlig. Den lilla vind, som trots allt fanns, kom akterifrån så den körde vi ifrån, kan man säga. Det har varit slöa timmar i sittbrunnen. Det är så meditativt att sitta och titta ut över det oändliga havet mot horisonten. Färgerna skiftar i oräkneliga nyanser av blått och grått under dagen. Beroende på moln och hur solen står. Personligen har jag en förkärlek till det silver-, kristall- och guldglittrande havet strax innan solnedgången. En stund innan det övergår i solnedgångens alla färgstarka nyanser av gult, orange, rött, rosa, cerice och lila. Vilket självklart alltid är ett fantastiskt skådespel

The second day has been really hot. The wind was, as expected, basically non-existent. The small wind, which was there after all, came from the stern so we ran away from it, you could say. It has been lazy hours in the cockpit. It is so meditative to sit and look out over the endless sea towards the horizon. The colors shift in countless shades of blue and gray during the day. Depending on clouds and how the sun is. Personally, I have a fondness for the silver, crystal and gold glittering sea just before sunset. A moment before it turns into all the colorful shades of yellow, orange, red, pink, cerise and purple of the sunset. Which of course is always a fantastic spectacle

Vi hade turen att få se några riktigt stora delfiner hoppa helt upp ur havet en bit från båten. Vi satt med förväntan och hoppades att de skulle komma närmre Vilja och leka med båten. Men tyvärr var de inte intresserade av oss denna gång utan hoppade och simmade bort ifrån oss i stället.

We were lucky enough to see some really big dolphins jumping completely out of the sea a short distance from the boat. We sat with anticipation and hoped that they would come closer to Vilja and play with the boat. But unfortunately they weren’t interested in us this time and jumped and swam away from us instead.

Solnedgången dag två var magisk. Kanske inte så färgstark men det stora brinnande klotet gled sakta ner mot horisonten på en nästintill molnfri himmel. Men strax innan den gick ner var det som att den la sig o vilade i en mjuk bädd, ett smalt molntäcke som såg ut som bomull. Därefter gled den ner under molnen och försvann sakta ner bakom horisonten. En enastående upplevelse som ger ro in i själen.

The sunset on day two was magical. Perhaps not so colorful, but the great burning orb slid slowly down towards the horizon in an almost cloudless sky. But just before it went down, it was as if it lay down and rested in a soft bed, a thin blanket of clouds that looked like cotton. Then it slipped below the clouds and slowly disappeared behind the horizon. A unique experience that brings peace to the soul.

Tredje dagen lider mot sitt slut. Middagen, fisktacos på Barracuda, är avnjuten, disken diskad och nattvakterna har precis börjat. Jag har vakt från 19.00 till ca 01.30. Där tar Jan vid och är uppe resten av natten. Detta vaktsystem fungerar bra för oss. Jan har bra sömn och somnar ganska lätt. Han sover i den lite svalare sittbrunnen i stället för inne i båten. Jag har valt att sova i akterkabinen som är den svalaste platsen inne i båten.

The third day is drawing to a close. Dinner, fish tacos at Barracuda, is enjoyed, the dishes are washed and the night shifts have just begun. I am on duty from 19.00 to about 01.30. There, Jan takes over and stays up the rest of the night. This guard system works well for us. Jan sleeps well and falls asleep quite easily. He sleeps in the slightly cooler cockpit instead of inside the boat. I have chosen to sleep in the aft cabin, which is the coolest place inside the boat.

Nu väntat en natt då vinden förhoppningsvis kommer tillbaka så det blir lite mer segling innan ankomsten till Bonaire

Och vinden kom…runt elva på kvällen steg vinden till över fyra meter pr sekund. Båda seglen släpptes ut för fullt och vi kunde stänga av motorn. Åh, vilken lättnad! Vi fick i stort sett lika bra fart med segel som med motor. Och det är ju segla vi vill och älskar. Om några timmar ankommer vi Bonaire.

And the wind came…around eleven in the evening the wind rose to over four meters per second. Both sails were let out fully and we were able to turn off the engine. Oh, what a relief! We got pretty much as good speed with sail as with engine. And it is sailing that we want and love. In a few hours we will arrive in Bonaire.

Bonaire’s guest flag is hoisted up the mast

Celebrating that we have reached Bonaire

Grenada and flying back to Sweden

Det är de sista skälvande dagarna på seglingen för mig. Åtminstone på denna sidan av orkansäsongen. Sedan får vi se vad som händer i höst. Så nu gäller det att passa på att njuta för fullt av sol, värme, hav, segling och det fria och bekymmerslösa livet.

These are the last shaky days of sailing for me. At least on this side of hurricane season. Then we’ll see what happens this fall. So now it’s time to take the opportunity to fully enjoy the sun, heat, sea, sailing and the free and carefree life.

I tisdags checkade vi ut från St Vincent och Grenadinerna på Canouan för att segla den korta sträckan ner till Carriacou. Där vi skulle checka in i Grenada. Det var en behaglig segling och det var skönt att vara ute på havet igen och höra kluckandet mot båten när vi seglade fram i ca fem knop. Nu på väg söderut har vi i stort sett slör, alltså att vinden kommer in snett akterifrån, plus ofta strömmen med oss. Det är fortfarande nordostpassaden som råder med sina åtta till tolv sekundmeter vind. Undantaget är när vi kommer i lä för en ö. Då vet man aldrig hur vindarna rör sig och det kommer många kastvindar ner från de höga bergen.

On Tuesday we checked out of St Vincent and the Grenadines on Canouan to sail the short distance down to Carriacou. Where we would check into Grenada. It was a pleasant sail and it was nice to be out at sea again and hear the clack of the boat as we sailed along at about five knots. Now on our way south, we have pretty much a veil, meaning that the wind comes in obliquely astern, plus often the current with us. It is still the northeast trade wind that prevails with its eight to twelve meters per second wind. The exception is when we come in the lee of an island. Then you never know how the winds move and there are many gusts coming down from the high mountains.

On the way from Canouan to Carriacou

På Carriacou mötte vi Henning från Norge som vi träffade senast vi var i Tyrrell bay. Och på kvällen gick vi till baren Lambi Queen där många samlats för att vinka av amerikanen Bill som lämnade sin båt o flög tillbaka till USA dagen efter.

At Carriacou we met Henning from Norway who we met the last time we were in Tyrrell bay. And in the evening we went to the Lambi Queen bar where many people gathered to wave to the American Bill who left his boat and flew back to the USA the next day.

Vi stannade två nätter på Carriacou. Det blev inga utflykter denna gång utan endast inhandling av lite mat och rengöringsmedel för att försöka undvika mögelangrepp när Vilja kommer lämnas ensam på land i värmen i sommar.

We stayed two nights at Carriacou. There were no excursions this time, but only the purchase of some food and cleaning agents to try to avoid mold attacks when Vilja will be left alone on land in the heat this summer.

Tyrrell bay where we stayed on our way north and now came back to on the way south again

Från Tyrrel bay tog vi oss lite norrut igen till den lilla ön Petit Martinique som är Grenadas nordligaste utpost. Hit är det inte många båtar som tar sig så det är en mycket orörd och autentiskt ö med vänlig lokalbefolkning. Vi tog jollen in till land och promenerade den enda vägen genom byn och sedan stranden tillbaka till jollen. Knappt en bil körde på vägen och det var väldigt lugnt. Förutom hög musik från ett antal små barer. Här i Karibien älskar de verkligen hög musik.

From Tyrrel bay we went a little north again to the small island of Petit Martinique, which is Grenada’s northernmost outpost. Not many boats get here, so it is a very untouched and authentic island with friendly locals. We took the dinghy ashore and walked the only road through the village and then the beach back to the dinghy. Hardly a car drove on the road and it was very quiet. As well as loud music from a number of small bars. Here in the Caribbean they really love loud music.

We arrived the small and untuched island of Petite Martinique

White sand and a bay with only two sailboats, one from Denmark and Vilja. Plus, of course, local fishingboats

På vår korta promenad såg vi minst fem kyrkogårdar mellan husen och getter promenerande runt mitt i gatan. Ofta är getterna bundna i korta rep från sitt ena ben för att de inte skall springa runt överallt. Det är slutet av den torra säsongen nu och det lilla gräs som finns är torrt och brunt så getterna kan inte leva ett så välmående och roligt liv.

On our short walk we saw at least five cemeteries between the houses and goats walking around the middle of the street. Often the goats are tied in short ropes from one of their legs to keep them from running around everywhere. It is the end of the dry season now and what little grass there is is dry and brown so the goats cannot live such a prosperous and happy life.

Only small houses on this authentic Island

Längs med stranden såg vi ett antal båtar som höll på att byggas. Invånarna här lever främst av båtbygge men även av fiske. För längesedan var smuggling ett annat vanligt sätt att försörja sig på ön.

Along the beach we saw a number of boats being built. The inhabitants here live mainly by boat building but also by fishing. Long ago, smuggling was another common way of making a living on the island.

Building boats is a long tradition on this Island

Vi stannade en natt på Petite Martinique och hade sedan ännu en behaglig segling söderut. Denna gång blev målet ön Ronda som ligger mitt emellan Carriacou och Grenada. Det är en obebodd ö som mest är känd för att ligga i utkanten av undervattensvulkanen Kick’em Jenny. Kick’em Jenny bildar ett djuphavsberg med en höjd på cirka 1300 meter över havsbottnen. Toppen ligger omkring 180 meter under havsytan. Det är en vulkan som haft många utbrott upp genom åren. Det första dokumenterade var 1939 och det senaste var så sent som 2017. Runt vulkanen är det en säkerhetszon där man inte får passera med båt. Utanför denna säkerhetszon finns ännu en zon. Vid utbrott får man inte röra sig med båt inom denna zon heller. Vår ankarplats två nätter på Ronda Island var tio meter utanför den yttre säkerhetszonen.

We stayed one night at Petite Martinique and then had another pleasant sail south. This time the target was the island of Ronda, which lies midway between Carriacou and Grenada. It is an uninhabited island best known for being on the edge of the underwater volcano Kick’em Jenny. Kick’em Jenny forms a deep-sea mountain with a height of approximately 1300 meters above the seabed. The top is about 180 meters below sea level. It is a volcano that has had many eruptions over the years. The first documented was in 1939 and the latest was as late as 2017. Around the volcano there is a safety zone where you are not allowed to pass by boat. Outside this safety zone there is yet another zone. In the event of an eruption, you may not move by boat within this zone either. Our anchorage for two nights on Ronda Island was ten meters outside the outer safety zone.

We are getting closer to Ronda Island and the submarine volcano namned Kick’em Jenny. The mountain behind Jan is called Kick’em Jenny Rock.

The red symbol up right is Vilja on the border to the outer safety zone

Here, deep under the water is the active submarine vulcanoe

Beautiful moonshine in our bay at Ronda Island

Sailing from Tyrrel bay to Ronda Island

Vi kom fram till Clark Court bay på Grenada söndag eftermiddag. Och nästa dag lämnades livflotten, som tidigare ramlat i vattnet, in för kontroll och ompackning. Viktigt att den funkar innan nästa längre överfart.

We arrived at Clark Court bay on Grenada Sunday afternoon. And the next day the life raft, which had previously fallen into the water, was handed in for inspection. It is important that it works before the next longer crossing.

Efter att livflotten blivit inlämnad gick vi den korta vägen till Prickley bay. Till skillnad från de senaste veckornas behagliga seglingar så blev detta en hoppig och blåsig tur. Det var skönt att den bara varade i en knapp timme. Nu ligger vi på boj i Prickley bay och flera A4-sidor med arbetsuppgifter väntar för Jan. Hela båten skall gås igenom och fixas både inuti, ovanpå, utanpå och under vattenytan. I ca tre veckor kommer Vilja ligga i vattnet och sedan väntar ca tre veckor på land med Jan boendes ombord. Jan flyger hem till Sverige den 18:e juni. Igår tog vi ner två stora segel som vi packade ihop bäst vi kunde för att lämna in dem för översyn. All mat vi har stuvad gås igenom och mycket vacuumförpackas och läggs ner i stora plastlåda för att minska risken för att små kryp skall ta sig in i båten och maten och för att minska risken för mögel. Båten kommer stå tom uppe på land i över tre månader så mycket kan tyvärr hända i värmen och fukten.

After the life raft was handed in, we took the boat the short way to Prickley bay. In contrast to the pleasant sailings of the past few weeks, this turned out to be a bouncy and windy trip. It was nice that it only lasted about an hour. Now we are moored in Prickley bay and several A4 pages of tasks await Jan. The entire boat must be inspected and fixed both inside, on top, outside and below the water surface. For about three weeks Vilja will lie in the water and then about three weeks on land with Jan staying here. He’ll leave for Sweon the 18:th of June. Yesterday we took down two large sails which we packed up as best we could to hand them in for inspection. All the food we have stowed is gone through and much is vacuum packed and put into large plastic boxes to reduce the risk of small insects getting into the boat and the food and to reduce the risk of mould. The boat will be empty on land for over three months, so unfortunately a lot can happen in the heat and humidity.

The main sail on the way to be taken down and of the boat to be

A lot of food is stapled in first Vacuum and the plasticboxes

Själv åker jag till flygplatsen idag, onsdag, och flyger hem till Göteborg och jobbet. Det kommer bli en omställning att plötsligt, efter ett halvår, ha tider att passa och ett arbete att gå till. Tur det är maj månad och en härlig båtsäsong väntar i Sverige bland de röda klipporna i Bohuslän. Inte så dumt det heller…

I myself go to the airport today, Wednesday, and fly home to Gothenburg and work. It will be an adjustment to suddenly, after six months, have times to fit in and a job to go to. Lucky it’s the month of May and a wonderful boating season awaits in Sweden among the red rocks in Bohuslän. Not so bad either…

Relaxing time with snorkel, sun, swimming…and one or two lobster….!

Sedan sist har vi verkligen gått in för att koppla av, njuta och bara vara. Helt underbart! Vi har enbart rört oss korta sträckor med S/Y Vilja och i stället legat stilla så länge vi har känt för det. Vi är i paradiset! Turkosblått vatten i flera nyanser, kritvita sandstränder, vajande palmer, vänliga leenden och den hjälpsamma lokalbefolkningen, kall öl hos Rastaman’s, färgglada hus och båtar med allsköns underfundiga namn, solnedgångar med otroliga färgskiftningar från silver och guld till brandgult, rosa, lila, djupt rött och allt däremellan, snorkling och simning med sköldpaddor och rockor och sist men inte minst hummermiddagar. Allt man bara kan drömma om!

Since last time we have really gone in to relax, enjoy and just be. Absolutely wonderful! We have only moved short distances with S/Y Vilja and instead lay still for as long as we felt like it. We are in paradise! Multi-hued turquoise water, chalky white sandy beaches, swaying palm trees, friendly smiles and helpful locals, cold beer at Rasta Robert’s, colorful houses and boats with all sorts of quirky names, sunsets with incredible color shifts from silver and gold to fiery yellow, pink, purple, deep red and everything in between, snorkeling and swimming with turtles and rays and last but not least lobster dinners. Everything you can only dream of!

The shell is called Lambi here and is very popular to eat

White sand, palmtrees and blue water – paradise

Om vi tar det från början så seglade vi iväg på förmiddagen från Mustique mot Mayreau. Vi hade fiskelinan ute och strax innan Mayreau rasslade det till. Napp! Vi rullade in och rullade in men fisken spjärnade emot. Efter ett tag gick det lättare och vi såg fisken i vattenbrynet den sista biten. En tonfisk, såg det ut som. Och det var det…men gissa om vår förvåning när vi bara fick upp en tredjedels fisk… Under fiskens kamp mot fiskelinen har den blivit anfallen av en betydligt större fisk. En haj kanske? Den var ganska rakt avbiten så det var en stor fisk som ville dela tonfisken med oss. Vår första tonfisk på hela resan, lite snopet var det. Men det blev fyra tjocka skivor som räcker till två middagar för oss på det som var kvar av tonfisken. Lättgrillad med en massa vitlök och smält smör. Mums!

If we take it from the beginning, we sailed away in the morning from Mustique towards Mayreau. We had the fishing line out and just before Mayreau rattled it. Pacifier! We reeled in and reeled in but the fish braced against. After a while it got easier and we saw the fish at the water’s edge the last bit. A tuna, it looked like. And that was it… but guess our surprise when we only caught a third of the fish… During the fish’s struggle against the fishing line, it was attacked by a much larger fish. A shark perhaps? The cut was quite straight so it was a big fish that wanted to share the tuna with us. Our first tuna of the whole trip, it was a bit snotty. But there were four thick slices, enough for two dinners for us, on what was left of the tuna. Lightly grilled with lots of garlic and melted butter. Yum!

One third of a tuna left for us …I’m glad it was the tuna and not one of us that the big fish (shark?) ate

Väl framme vid den lilla ön Mayreau la vi till för ankar på den sydligaste viken, Saline bay. En lugn vik och by med ett flertal, i dagsläget, mest stängda barer och restauranger. Det har ju blivit lågsäsong här och på många platser, utom de mest turistiga, märks det tydligt. Ön är den minsta till ytan i Grenadinerna, bara 2×4 km och har endast ca 270 ⁰invånare. Det finns bara en enda väg på ön. Elektricitet kom hit så sent som 2002. Vi tog en promenad först på den vackra, stora och orörda stranden för att sedan ta oss upp för den otroligt branta och långa vägen i den lilla byn. Från toppen var det fantastisk utsikt mot Tobago Cayes dit vi skulle komma några dagar senare. På tillbakavägen stannade vi till och tog varsin öl hos Rasta Man. Han har haft serveringen i över trettio år och har byggt allt själv. Mest av drivved och spillmaterial Det började med en liten servering som idag ringlar sig runt i flera snirkliga rum, gångar och våningar. Högst upp var det utsikt över havet.

Once at the small island of Mayreau, we anchored in the southernmost bay, Saline bay. A quiet bay and village with several, currently most closed bars and restaurants. It has become low season here and in many places, except the most touristy, it is clearly noticeable. The island is the smallest by surface in the Grenadines, only 2×4 km and has only about 270 inhabitants. There is only one road on the island.We took a walk first on the beautiful and large unspoilt beach and then took us up the incredibly steep and long road in the small village. From the top there was a fantastic view towards the Tobago Cayes where we would arrive a few days later. On the way back we stopped and each had a beer at Rastaman’s He has owned the restaurant for over thirty years and has built everything himself. Mostly from driftwood and waste material. It started with a small bar that today coils around in several winding rooms, corridors and floors. At the top there was a view of the sea.

The beautiful beach in Saline bay, Mayreau

Only we and some local people who enjoyed the shade and the children enjoyed the clear and warm water

Rastaman’s bar. On the top of the entrance is a small sailboat

Efter ett par dagar i Saline bay tog vi den ca femton minuter långa turen till viken längst i norr på Mayreau, Salt Whistle bay. En liten vik som är ett givet stopp för oräkneliga katamaraner och då framförallt hyrkatamaraner med kapten. Nästan alla registrerade på Martinique och därmed hade fransk flagga. Här var det trångt om utrymmet och båtarna snurrade runt åt olika håll i den nyckfulla vinden. En stor hyrkatamaran med fransk kapten hamnade väldigt nära oss. Kaptenen var inte helt nöjd och förstod även vår oro men det fanns inte så mycket plats för dem att flytta sig till. Som plåster på såret fick vi två flaskor gott franskt vin av kaptenen 🙂

After a couple of days in Salima, we took the approximately fifteen ⁹9minute trip to the bay in the far north of Mayreau, Salt Whistle bay. A small bay that is a given stop for countless catamarans and above all rentalcatamarans with a captain. Almost all registered in Martinique and thus had the French flag. Here the space was tight and the boats spun around in different directions in the capricious wind. A large rental catamaran with a French captain ended up very close to us. The captain was not entirely happy and also understood our concern but there was not much room for them to move to. As a plaster on the wound, we were given two bottles of good French wine by the captain 🙂

Two really good bottles of french wine we got as a ”plaster” from the captain who anchored too close to us

A lot of catamarans this day who enjoyed the colours of dawn…crowded

A palmtree in the middle of a suncoloured cloud

Många väljer att äta bbq lobster inne på en av serveringarna här men vi avstod och åt i stället vår mat ombord på Vilja. De dagar vi låg här njöt vi av en massa bad i ovanligt lugnt vatten och otroliga solnedgångar. Sådan avkoppling!

Many choose to eat bbq lobster inside one of the servings here, but we refrained and instead ate our dinnrs onboard at Vilja. The days we were here we enjoyed a lot of swimming in unusually calm water and incredible sunsets. Such relaxation!

Colorful sarongs for sale hanging between the palmtrees

The only time so far with this calm water since we arrived to carribean

It’s not always sun….a quiet heavy downpours suddenly showed up

But…not long time after the sunset started

Beautiful colours with the sun glowing towards the palmtrees a
nd the dark sky behind them

Two people sitting on sup-boards in the beautiful colours

Nästa stopp var också väldigt nära, ca en halvtimma. Tobago Cays – en plats alla pratar om och nämner som en av höjdpunkterna i denna del av Karibien. Det är fem obebodda riktigt små öar som omges av ett stort hästskoformat rev från nästan alla håll utom nordost. Vi åkte hit med höga förväntningar och undrade om de skulle infrias. Vilket det gjorde! En boatboy hänvisade oss till en mooringboj där vi skulle ligga i minst två nätter. Rakt väster om oss fanns bara det stora revet som bromsade nordostpassaden från Afrika som fortfarande blåser med 7 – 12 sekundmeter. De sista dagarna har vinden iofs stundtals dragit in från ost och sydost.

The next stop was also very close, about half an hour. Tobago Cays – a place everyone talks about and mentions as one of the highlights of this part of the Caribbean. There are five unhabited really small islands that are surrounded by a large horseshoe shaped reef from almost every direction except the northeast. We went here with high expectations and wondered if they would be met. And they did! A boatboy directed us to a mooring buoy where we would stay for at least two nights. Directly to the west of us there was only the large reef which slowed down the northeast trade wind from Africa which is still blowing at 7 – 12 meters per second. In the last few days, the wind has sometimes moved in from the east and south-east.

Efter ankomst och den sedvanliga hoppilandaren satte vi oss i jollen för att utforska området. Med oss hade vi badkläder och snorkelutrustning. Vi gick iland på en kritvit sandstrand där det var ett avspärrat område för snorkling. Det kan verkligen behövas då många båtar, både jollar och enorma katamaraner, kör väldigt fort mellan de båtar som redan lagt sig på svaj. Farligt eftersom många snorklar runt sin båt och lätt kan bli påkörda. Vi fortsatte jolleturen utan att ha snorklat, ut på det fascinerade turkosblå vattnet och sedan in i ett sund mellan två små öar. Här satte vi på oss snorkelutrustningarna och gav oss ut. Det var första av ett flertal gånger som vi snorklade och simmade tillsammans med sköldpaddor och rockor. Vilken upplevelse! Vi åkte tillbaka till båten lyckliga och glada.

After arrival and the customary hop-on hop-off, we got into the dinghy to explore the area. We had swimwear and snorkel gear with us. We went ashore on a chalky white sandy beach where there was a restricted area for snorkeling. It can really be needed as many boats, both dinghies and huge catamarans, drive very fast between the boats that have already laid down. Dangerous because many people snorkel around their boat and can easily get hit. We continued the dinghy trip without snorkeling, out on the mesmerizing turquoise water and then into a strait between two small islands. Here we put on the snorkel equipment and set out. It was the first of several times that we snorkeled and swam together with turtles and rays. What an experience! We went back to the boat happy and excited.

The dinghy and Jan in the middle of absolutely stunning turquoise water

It’s amazing to be so close to the turtles. And they don’t care at all that we were there

Efter denna första snorkling var vi ute minst två gånger om dagen och snorklade. Dessa gånger blev det i snorkelområdet ute vid den kritvita stranden. Så urhäftigt att vara bara några centimeter från sköldpaddorna som inte brydde sig ett dugg om oss. De största var nog runt sjuttio centimeter i diameter medan de mindre var runt trettiofem centimeter. De dyker ner till botten där de livnär sig av ett sjögräs som växer där. Efter ett tag simmar de upp för att hämta luft för att sedan dyka ner igen. I detta naturreservat känner de sig trygga och det är regulationer hur vi, besökare, får röra oss.

After this first snorkel we were out at least twice a day snorkelling. These times it was in the snorkel area out by the chalk-white beach. So awesome to be inches away from the turtles who didn’t give a damn about us. The largest were probably around seventy centimeters in diameter, while the smaller ones were around thirty-five centimeters. They dive down to the bottom where they feed on a seaweed that grows there. After a while they swim up to get air and then dive back down. In this nature reserve, they feel safe and there are regulations on how we, visitors, are allowed to move.

A white strip of sand in the turquoise water. Here is the snorkellingarea

I have just started to snorkel. It works good thanks to the snorkellingmask

One of a whole lot of turtles just beside us

To take a film and photos underwater with our new gopro is exciting

Andra kvällen beslöt vi oss äntligen för att äta grillad languster på stranden! Säsongen är till sista april och nu var det bara två dagar kvar. Visst var det dyrt och visst känns det lite som en turistfälla men oj vad vi njöt! Boatboyen ”Free Willy” hämtade oss strax innan solnedgång och vi njöt var vår rompunch i solnedgången. Strax därefter serverades vi var sin stor langusterhalva tillsammans med en uppsjö av tillbehör. Gissa om vi kände oss lyxiga där vi satt med fötterna i kritvit sand, solnedgång och languster! Vi njöt länge och väl innan vi kördes tillbaka till Vilja igen. Det var t o m så mycket mat så det fick bli en doggey-bag med resterna som blev en god lunch nästa dag.

The second night we finally decided to eat grilled lobster on the beach! The season is until the end of April and now there were only two days left. Sure it was expensive and sure it feels a bit like a tourist trap but oh how we enjoyed it! The boatboy ”Free Willy” picked us up just before sunset and we enjoyed our rum punch in the sunset. Soon after, we were each served a half large lobster together with a plethora of side dishes. Guess if we felt luxurious sitting with our feet in chalky white sand, sunset and lobster! We enjoyed ourselves for a long time before we were driven back to Vilja again. There was even so much food that it had to be a doggy bag with the leftovers, which made a good lunch the next day.

På min födelsedag seglade vi lite norrut till ön Canouan. Där var det en stor härlig vik med glest av båtar så att hitta ankringsplats var lätt. Strax efter ankomst kom en lokal fiskare upp mot oss och frågade om vi önskade köpa fisk eller hummer. Vi funderade en kort stund och beslöt oss för en nästan två kilos languster som han erbjöd sig att koka för oss. En stund senare kom han ut med en fortfarande varm languster som vi tänkte gratinera på kvällen som födelsedagsmiddag. Jag har ätit languster en gång i mitt liv tidigare och nu skulle det bli två på två dagar…tala om lyxliv!

On my birthday we sailed a little north to the island of Canouan. There was a large, lovely bay with few sailboats, so finding an anchorage was easy. Shortly after arriving, a local fisherman came up to us and asked if we wanted to buy fish or lobster. We thought for a while and decided on an almost two kilo lobster which he offered to cook for us. A while later he came out with a still-warm lobster, which we intended to bbq in the evening as a birthday dinner. I have eaten lobster once in my life before and now it would be two in two days…talk about luxury living!

Vi åkte in till byn på Canouan. En riktigt sömnig och tillbakadragen by. Det känns som att Canouan, med ett läge mitt emellan de populära öarna Tobago Cayes i söder och Bequia i norr har svårare för att dra till sig turister. Samtidigt blir det väldigt genuint och autentiskt på en ö som denna.

We went into the village of Canouan. A really sleepy and withdrawn village. It feels like Canouan, with a location midway between the popular islands of Tobago Cayes in the south and Bequia in the north, has a harder time attracting tourists. At the same time, it becomes very genuine and authentic on an island like this.

One of all beautiful flower. But it’s getting pretty dry here now so it’s not as green anymore

På eftermiddagen, efter att ha badat i det tjugoåttagradiga turkosblå havet, njöt vi av ett glas rödvin med salta kex och mögelost framme på däck. Några timmar senare gratinerade vi vår languster, som vi delat i två, på grillen på båten. Vi beslöt att fira båda våra födelsedagar då Jan fyllde år sista mars och blev inte så firad då eftersom vi seglade nästa hela dagen

In the afternoon, after swimming in the twenty-eight degree turquoise sea, we enjoyed a glass of red wine with salty crackers and blue cheese on the front deck. A few hours later, we grilled our lobster, which we split in two, on the grill on the boat. We decided to celebrate both of our birthdays as Jan’s birthday at the end of March and was not so celebrated then because we were sailing the next whole day

Not every year i swim in the sea on my birthday. But it’s easy when it’s 28 degrees

The lobster we bought from a lokal fisherman. He boiled it for us and we put on butter and garlic before bbq in the grill onboard

A 51 meter long andv10 mwter wide sailboat sailing away in the sunset

Efter två nätter här på Canouan kommer vi segla söderut. På söndag måste vi vara tillbaka på Grenada för att jag skall flyga hem och Jan skall fixa en massa med båten samt förbereda den för att lyftas i några månader på Grenada under orkansäsongen. Så nu är det bara att fortsätta njuta den tid som är kvar

After two nights here on Canouan we will sail south. On Sunday we have to be back in Grenada for me to fly home and Jan to fix a lot with the boat and prepare it to be lifted for a few months in Grenada during the hurricane season. So now it’s just a matter of continuing to enjoy the time that’s left.

Grenadinerna och ändrade planer

Vi seglade vidare från Carriacou norrut. Det var en kort sträcka till Union Island som är den sydligaste ön man kan checka in på i landet St Vincent och Grenadinerna. Grenadinerna består av ca 600 öar, alla ganska små, som sträcker sig i ett pärlband mellan Grenada och St Vincent.
Vi ankrade I Chatham bay och Jan begav sig iväg på en promenad för att komma till huvudorten Clifton, för att checka in oss. Det var en vandring på över 6 km enkel väg som startade med en brant backe upp till vägen. Väl uppe lyckades han få skjuts av en bil som stannade. Självklart mot betalning. Incheckningen sedan var inga problem.

Vid solnedgången träffade vi båten Zig Zag med besättning och vi tog en sundowner på en av barerna inne på stranden. Det är alltid lika härligt att sitta vid strandkanten och titta ut över havet och båtarna samtidigt som solen går ner.

Det är vanligt i Karibien med dessa skyltar

Nästa dag gjorde vi ännu en kort segling. Denna gång till paradisön Mayreau. En liten ö med ca 270 invånare som ligger väster om naturreservatet Tobago Keyes. Mayreau har flera vackra vikar och vi valde att börja med viken där hotellet Mayreau Beach Club ligger. Vi åkte in med jollen och blev välkomnade att bada i deras tre pooler och utnyttja solstol och dusch. Där beställde vi var vår tropisk drink och njöt i flera timmar. Vattnet i poolerna var varmt och utsikten bedårande. Verkligen en lyxig dag att njuta av och minnas framöver. Speciellt en grå o blåsig novemberdag

Passionsfrukt mojito och Hurricane – sååå lyxigt och gott

Törstiga fåglar dricker vatten ur poolen

Vår plan var att stanna ganska länge på Mayreau och Tobago Keyes och sedan segla långsamt norröver så långt vi skulle hinna innan vi behövde vända och segla tillbaka till Grenada. Vi pratade lite om planerna och upp kom förslaget att göra helt tvärtom. Sträcksegla norrut till Dominica och sedan ta oss söderut i maklig takt.

Eftersom vi seglade söderut till Trinidad och Tobago direkt efter Atlant-överfarten ligger vi långt efter alla våra båtvänner från Viking Explorer som seglade norrut. Vi kände nu att vi ville träffa åtminstone några av dem.
Sagt och gjort. Nästa dag satte vi segel och visste att vi skulle ha runt två dygns segling framför oss. Dessutom med ganska kraftig vind snett in i fören. Det kändes lite snopet att lämna Mayreau och paradisöarna utan att egentligen ha sett dem. Men de ligger ju kvar när vi seglar ner igen. På vägen var vi tvungna att gå in till Bequia för att checka ut oss eftersom vi skulle lämna landet. Seglingen var tidvis ganska blåsig med upp mot sjutton meter per sekund men vid det här laget har vi erfarit att vi kan lita på S/Y Vilja och vi kände oss trygga. Vi passerade både Canouan och Mustique på långt håll.

Ca 15.00 tog vi en boj på Bequia. Under dagen hade vi beslutat oss för att stanna över natten här och fortsätta segla tidigt nästa dag. Efter hoppilandaren tog vi oss in till Immigration och Customs. Vi fick hjälp omgående men fick till vår förvåning betala ganska mycket pengar för arbetet. När de var klara berättade de att vi hade fått betala för övertid. Detta trots att vi läst att de hade öppet när vi var där.

Bequia är en väldigt populär ö både bland seglare och turister som kommer med flyg. Många väljer att stanna här länge. För oss skulle det bara bli denna enda kväll och natt. Denna gång. Jans födelsedag var det dessutom!

Vi gick en promenad runt i byn och satte oss först på en servering som var full av folk och liv och sedan på en servering längs med strandpromenaden. Efter solnedgången blev det middag i båten. Färsk lättstekt tonfisk med massa smör och vitlök. Sååå gott!

Trädet är målat för att passa in med butiken

Dinghy-dock utanför en av alla serveringar

Födelsedagsbarnet njuter av solnedgången

Morgonen därpå laddade vi för en ca ett och ett halvt dygns segling mot Dominica. Vi skulle passera tre stora öar vilka alla skulle komma att påverka vinden för oss. Även denna segling hade vi vindar på över sjutton sekundmeter i byarna. Första ön vi passerade var St Vincent, vi seglade ganska nära land, och i lä bakom ön stannade vinden ibland plötsligt av helt för att lika plötsligt komma tillbaka igen. Den bytte dessutom riktning åtskilliga gånger. Vad vi fascineras av under segling är det otroligt rena och klarblå havet som känns overkligt men är så svårt att fånga på bild.

Vi försökte få fisk och det nappade två gånger, tyvärr slet fiskarna, som troligen var riktigt stora, med sig dragen

Ett brak hördes och solcellpanelerna i aktern lossade från ett fäste. Vi fick surra fast dem tills vi kom in i en vik

De kommande öarna seglade vi långt väster om men även då stannade vinden av stundtals och vågorna blev mindre. Vi passerade både St Lucia, Martinique och nästan hela Dominica, på vilka vi skymtade de höga bergen från avstånd på Vilja. Mellan dessa öar drog vinden in ordentligt. Vi märkte båda två av att vi tyvärr hade förlorat våra sjöben från Atlant-seglingen. Det var svårt att röra sig i den kraftigt lutande båten och sömnen blev det inte så mycket med. Under nattpassen kom det riktigt kraftiga regnskurar ett par gånger men under sprayhooden kunde vi hålla oss torra. Trots det uppskattar jag nattpassen. Det är skönt och rofyllt att sitta ensam ute i mörkret. Månsken och stjärnhimmel är så vackert att titta på.

Dagen därpå anlände vi till Portsmouth i norra Dominica. En otroligt häftig och vacker ö. Våra upplevelser här kommer i nästa inlägg

Grenada med Prickley bay och vidare till Carriacou

Frangipani eller Tempelblomma – en bedårande vacker blomma med god söt lukt som ofta blommar på bara grenar

Vi kom fram till Grenada och Prickley bay på tisdag morgon, precis som planerat. Natten hade gått bra men att komma fram är ju alltid en skön känsla. Strax akter om där vi la till vid en boj, låg båten Moonshadow med kapten Paul från England. Moonshadow var en av oss båtar i Viking Explorer. Det var verkligen kul att träffas igen och prata segling över några öl i sittbrunnen. Atlantöverfart, erfarenheter, upplevelser och vidare planer var också självklara samtalsämnen.

Nu väntade flera dagar med båtfix som ropade efter oss och därför behövde tas tag i omgående. Båten slits ordentligt när den används hela tiden och både hård vind och stark sol går hårt åt båten.

Så här kan det se ut i sittbrunnen när stuvutrymmen töms pga reparationer

Trots värmen, över trettio grader i skuggan dagtid, så har Jan tagit långa promenader. En dag gick han imponerande femtontusen steg i hettan. Reservdelar skulle köpas och en del på watermakern skulle lämnas in för reparation. Watermakern har krånglat i stort sett sedan Las Palmas även om den reparerats och fungerat tillfälligt. Så vattenransonering har varit en del av vår vardag i många månader. Senaste gångerna vi använt den har den låtit mest som en stenkross och vi har fått stänga av den så inte ännu mer skulle gå sönder. När den nu blev reparerad och åter satt på plats i båten var det som ljuv musik i våra öron när stenkross-ljudet hade bytts ut mot ett svagt regelbundet surrande i stället. Nu kan vi äntligen göra eget vatten igen! Förutom watermakern har även ena toaletten reparerats, storseglet lagats och en del andra saker sytts och fixats….jobben tar aldrig slut

Eftersom det är väldigt varmt här i Karibien, dryga 30 grader i skuggan dagtid, så orkar vi, naturligt nog, inte jobba på så hårt. Nattsömnen påverkas självkkart också av värmen. Jag älskar verkligen värme men att sova utan AC är riktigt riktigt varmt. Speciellt i förpiken där luften, i princip, står helt stilla. En räddning, är att vi nu även har den lilla akterkabinen till förfogande. Där kan vi öppna 2 fönster och få tvärdrag. Underbart! Det ger dessutom flera graders lägre temperatur. ..Underverk för sömnen!

Vår lilla, någorlunda svala, akterkoj med två sovplatser…..och en tvättmaskin som sällan används

Söndag morgon lämnade vi Grenada och Prickley Bay för fortsatt segling norrut mot Carriacou. Det är en betydligt torrare ö som tillhör Grenada men geografiskt ligger i Grenadinerna i Södra små Antillerna. Här bor endast tio tusen invånare och det sägs att dessa är de vänligaste i hela Karibien.

Den väl skyddade Tyrrell bay, där många seglare stannar långa tider

Getter syns överallt, både på stränder och på gator

Vi anlände Tyrrell Bay sent söndag kväll i kolsvart mörker och vindar upp mot tolv sekundmeter. Vi vågade oss inte långt in i viken då det låg många båtar för ankar där, utan vi ankrade längst ut med ficklampa som hjälpmedel för att se så vi inte kom för nära någon annan båt. Seglingen hit gick bra trots kryss i nordostlig vind men den sista biten fick vi ta hjälp av motorn för att inte behöva komma in sent på natten. ”Hoppilandaren”, ett litet glas mörk rom, kändes välförtjänt när Vilja låg tryggt förankrad.

Och dagtid…Några av alla segelbåtar syns ute i viken

När vi vaknade nästa morgon beslöt vi oss för att flytta till viken norrut, utanför huvudorten Hillsborough. Det var en kort resa och väl framme var vi endast 2 båtar i viken. Skönt att slippa ha hundra andra båtar runtomkring oss. Det känns mycket ner autentiskt så. Nu väntade lata dagar på Carriacou med utflykter och besök på små serveringar

Vi tog jollen in till land och Hillsborough visade sig vara en jättesöt lugn liten by med många färgglada charmiga hus och ett flertal serveringar längs med vattnet där mat och rompunch serverades. Precis en sådan plats vi uppskattar.

Stranden i Hillsborough hade flera sittplatser i skuggan

Hus i alla färger. Pastell och klara starka färger är båda delarna populärt. Speciellt i färgkombinationer vi är ovana vid

Lugnt och stilla, helt utan stress, trafik och massa segelbåtar

På gatorna säljs frukt, grönsaker, kläder och allt möjligt krimskrams mm

Snart går solen ner och denna dagen har nått sitt slut

Tyvärr blev det en del svallvågor nästa dag så det blev svårt att ta sig in till byn med jollen. Därför flyttade vi oss tillbaka till Tyrrell bay igen efter någon natt. Härifrån har vi gjort ett flertal utflykter med buss. Bland annat tillbaka till Hillsborough och till Tibeau gravplats på nordöstra sidan av Carriacou. På denna gravplats försvinner gravarna ner i vågorna ut i havet pga sanderosion. Några gravar är fortfarande kvar och vad vi hört så begravs det fortfarande människor här. Det var både tragiskt och väldigt udda men samtidigt också fridfullt vackert på ett konstigt sätt.

En enkel och mysig servering vid stranden

Vi blir serverade med utsikt ut över havet

Var sin kall Carib smakade gott i värmen

Ägaren på serveringen tillverkade små båtmodeller. Carriacou är känt för sitt båtbyggande av stora segelbåtar i gammal tradition

Båtbyggande i Windward, Carriacou (lånad bild)

Tibeau gravplats, där gravarna sakta försvinner ner i havet pga sanderosion

Det är stillssmt sakralt på ett konstigt vis

Har hört sägas att gravplatsen än idag används för att begrava de döda

Vid gravplatsen sitter en man i ett dött träd och fiskar

Första dagen i Hillsborough träffade vi norska Henning och brittiska Debbie som bor i sina båtar här i Carriacou stora delar av året. De har tipsat oss om olika roliga arrangemang. Bl a till Paradise Beach Club där vi målade våra båtnamn på träbitar som sedan hängs upp på serveringen. En jättekul grej och ett minne från oss på Vilja till Carriacou. Fredag kväll var vi på Lambi Queen och ett ställe som heter Fig and Bluggoe där det spelades livemusik. En riktigt trevlig kväll med bra musik och nya bekanta.

Så här nöjda var vi när vi var kkara med vår skylt

Några av alla båtskyltar som målats under åren. Det var kul att leta efter båtnamn vi kände

Vi njöt av varsin Pina Colada vid strandkanten

Promenad på den vita sandstranden med det turkosa vattnet

En förmiddag tog vi jollen en kort resa till mangrovesjön som var i ena änden av Tyrrell Bay. Då hamnar man mitt i, vad som sägs vara, ett av få orörda ekozoner i området. Här växer det en massa ostron på rötterna som numera är förbjudna att plocka. Under orkansäsongen får båtar läggas här korta stunder då de är skyddade från orkanvindarna här inne.

Del av mangroveområdet sett från ovan (lånat foto)

Mangroven växer ute i havsvattnet och har ett otroligt rotsystem även ovan vattnet

Jan körde och för att skydda sig mot soken har zinkpasta smorts in i ansiktet

Här syns några av alla ostron som växer på det invecklade rotsystemet

Båtar får bara ligga i mangroveområdet under en pågående orkan men en del båtar har lämnats där till sitt öde

Vi hade tänkt segla vidare till Petit Martinique, som är landet Grenadas nordligaste ö, men vinden var tyvärr för tillfället både för stark och från fel riktning. Så seglingen fortsatte måndag morgon den korta sträckan till Union Island i stället. Ett nytt land – St Vincent o Grenadinerna. Vilket blir nästa inlägg

Seglingen går vidare

Då var det dags för en lite längre segling igen. Vi sitter ombord på Vilja i solnedgången och lämnar Tobago bakom oss. Den otroligt behagliga segling vi har framför oss mot Grenada där vi räknar med att vara imorgon bitti. Vi har vinden in från nordost, snett akterifrån, så Vilja förs angenämnt fram av både vind, vågor och medström. Det enda som hörs är vågorna som slår mjukt mot stäven och lite kluckande i kölvattnet. Det är nästan så man gungar, som ett litet barn, till sömns. Fast än är det för tidigt att somna. Vi har fiskespöt ute i förhoppning att få en Mahi Mahi innan mörkret faller. Har vi tur så nappar det

Vi är från idag endast två kvar ombord. Jan och jag. Så nattpassen kommer vi sitta ensamma på. Men det blir nog bara behaglig ensamtid en den ljumma vinden där man kan sitta och filosofera och njuta av stjärnhimlen

Den senaste veckan har vi njutit för fullt på Tobago och dess vikar på karibiska sidan av ön. Vi lämnade Scarborough och tog oss till Charlotteville, i Man O War bay, där vi stannade tre nätter. Det var en otroligt charmig och vilsam liten by dit en del båtar väljer att angöra efter en Atlant-segling. Vi la till vid en boj och tog det lugnt innan vi tog oss in till byn. Där stod tullaren och väntade på oss. Han ville se våra papper och vi fick följa med en kort promenad till ett kontor där han stämplade och gav oss skriftligt intyg på bay-hopping. Ett tillstånd som behövs för att få lov att ankra i de olika vackra vikarna på Tobago.

Vi njöt av byn, folkvimlet på kajen, en kall öl (eller fler….) och av att kunna ta jollen in till en pir. Första och enda stället vi haft den möjligheten på Tobago. Och speciellt efter allt svall dagarna innan så kändes det extra skönt och som en enorm och välkommen frihet. Det fanns dessutom vatten på bryggan så både kläder och vi själva fick oss en härlig tvätt.

Det börjar skymma och folk samlas vid enda puben

Charlotteville är en jättemysig och pittoresk by

Fiskelyckan var stor när de drog in ett nät fullt av fiskar

Mörkt turkost vatten och en av de färgglada fiskebåtarna som det finns många av på Tobago

De är svåra att fånga på bild, de små sköldpaddorna som dyker upp runt båten varje dag

Från Man O War bay(Charlotteville) seglade vi en kort bit till den vackra Englishmans bay. En halvmåneformad strand som räknas som kanske Tobagos vackraste. Här fanns ingen pir och vågorna bröt en bra bit ut så vi fick simma in till stranden. I trettiogradigt vatten är ju det inga problem.

En vacker strand med Vilja liggandes i viken

Två nätter blev det där innan vi fortsatte till nästa mål – Castara. Den söta byn, vi varit i tidigare, som klättrar upp på berget från strandkanten och där vår vän Lars bor under vintern. Det blev ännu ett kärt möte och vi var både på bonfire-afton, eldar som tändes på stranden och på lunch hemma hos Lars. Det stora äventyret blev varje gång vi skulle ta jollen in och ut från båten till stranden. Det kändes som det var med livet som insats varje gång och vi fick några rejäla vågor som bröt över jollen så vi blev totalt blöta från topp till tå. Vi lärde oss och åkte in i badkläder, hoppade ur jollen innan den var helt inne vid stranden och simmade sedan både in- och ut till jollen, som vi drog upp på stranden med ett långt rep.

En av de tre eldarna på Castaras ”Bonfire-afton”

Lunch hos Lars och sedan tittade vi på finalen av Mello

Tiden går fort när man har det bra. Igår blev det dags att segla tillbaka till Charlotteville och idag har Linda mönstrat av och vi har lämnat Tobago. Tobago är en ö som verkligen levt upp till förväntningarna och mer därtill. Vänliga och hjälpsamma människor, vackra vikar utan den minsta trängsel, charmiga små byar, knappt några turister o inte fullt lika dyrt som resten av Karibien. Kommer gärna tillbaka hit

Välskött litet hus med strandtomt och havsutsikt

Att sitta mitt under en palm kan vara farligt – både kokosnötter och palmblad kan trilla i huvudet

Om några veckor är det mango-säsong. Skörden ser ut att bli riklig

Älskar alla färgglada fiskebåtar med finurliga namn

Så måste vi självklart tacka Linda som varit med oss sedan vi ankom till Grenada efter Atlant-överfarten. Tyvärr fick du avbryta tidigare än planerat pga ditt knä men du har varit en engagerad och positiv medlem ombord. Du tog dig villigt an att ta både fiskeansvar och ansvar för generator och watermaker. Du har varit otroligt intresserad av att lära dig allt ombord i båten. Och du jobbade dig tappert igenom den hårda seglingen vi hade när vi lämnade Grenada, trots att du aldrig gjort någon längre segling tidigare. Starkt gjort.

I jollen I Scarborough, en morgonöl på J’ouvert på Trinidad, bad i vattenfall och jolletur till St George i Grenada

Linda o Victor vinkar till avsked när de tar in på hotel, skymningssegling mot Trinidad, en öl i Scarborough och Linda o Victor.

Nu är natten här, månen skiner på havet som glittrar magiskt och vi är ensamma ute på det stora havet. Tröttheten smyger sig på och det skall bli skönt att snart få krypa till kojs efter fyra timmars nattvakt för att vakna upp när vi närmar oss Prickley bay på Grenada

Tillbaka till Tobago

Store bay på Tobago dit vi kom när vi lämnat Trinidad

Efter karnevalen stannade vi ett par dagar på Trinidad för att fixa lite med båten. Det finns alltid en massa saker att ta tag i. Nu hade vi t ex upptäckt att det gått en reva i storseglet och en kraftig öljett hade slitits loss. Troligen resultat av den riktigt tuffa seglingen från Grenada till Tobago tidigare. Diesel behövdes också. Vi fick fylla 8 20-litersdunkar i två omgångar och transportera ut till båten o sedan fylla på för hand. Det tog sin lilla tid men billigt var det. Drygt 6 kronor litern

En del segelbåtar i Marinan Chaguaramas på Trinidad är inte så väl omhändertagna…

Vi lämnade Trinidad tidigt fredag morgon och visste att vi hade en jobbig segling med motvind och stark motström. Sträckan i sig var inte så lång men den tog tid…

När man lämnar Trinidad är man väldigt nära Venezuela och i området finns både olje- och gasfält. Vi blev passerade av en jättestor oljerigg som blev transporterad på ett specialkonstruerat fartyg.

Venezuela, som idag räknas till ett av de farligare länderna att segla till. Bl a pga pirater

Den stora oljeriggen passerar nära oss på väg till ett oljefält

Seglingen var svår, speciellt när mörkret kom. Vi hade ca 3 knops sidoström på ena slaget så vi drev kraftigt västerut igen och vi ville ju österut. Dessutom var det mängder av starka lampor, lanternor, strålkastare och blinkande bojar som ingen av dem syntes på våra instrument. Pga den svåra situationen beslutade vi att vara två på varje vakt. När vi under natten märkte att vi inte kom närmre Tobago trots att vi pressade Vilja så högt mot vinden vi kunde samt att det var väldigt stor fartygstrafik så startade vi motorn och hade den på ända tills vi kom fram till Store bay tidigt på morgonen. Där kastade vi ankar och checkade in i Scarborough på Tobago igen. Viken hade riktigt turkosblått vatten och man såg botten tydligt även på 11 meters djup. Precis så exotiskt som vi önskade

På eftermiddagen åkte vi in till stranden och träffade vänner vi mött på Viking Explorer. Ella-Katrin och Jonas från båten Indian Summer. Det var underbart att sitta på en bar aldeles vid havet, ta en öl och sitta och prata.

På Store bay träffade vi Ella-Katrin och Jonas på Bagos bar

Dagen därpå var det fullt program. Först en promenad längs med stranden på förmiddagen.

Runtom i Karibien växer detta giftiga träd ”Marinellaträdet”. Det är ett av världens giftigaste träd och alla delar av trädet kan vara dödligt giftigt, speciellt frukten. Därav sätts skyltar upp på vart och ett av dem

Båten till vänster långt där ute är S/Y Vilja

Stillaliggande båtar ockuperas av diverse sjöfåglar. Även stora pelikaner

På eftermiddagen skulle vi till byn Buccoo bay där det skulle vara det stora evenemanget ”Getrace festival” och även ”krabbrace”. Det var i denna lilla by getracet startade och det har varit en populär sport ända sedan 1925. Getracet startade som den ”fattiga mannens” motsvarighet till hästrace. Getracet var i flera lopp och varje lopp inleddes med nationalsången. TV var t o m där och filmade för en lokal tv-kanal. Varje lopp varade bara i ca 10 sekunder och det syntes att getterna hade varit med tidigare. Mellan heaten var det underhållning av blandad kvalitet…

En av de större getterna. Han blev slagen av en riktigt envis get som först vägrade gå till startbåset

Jonas, Ella-Katrin, Victor,Linda o Jan på getrace

Ett av loppen på getracet

Senare på kvällen väntades evenemanget Sundayschool. Det är en enorm gatufest med hög soca-musik, dans och stor partystämning. En man spelade på steelpan när soca-musiken inte strömmade ut från högtalarna. På gatorna serverades streetfood och människor strömmade hit från stora delar av Tobago för att delta. Gammal som ung.

Även de äldre med käpp var med o dansade

En lång dag kan göra även den bästa trött

Vi var inte tillbaka i båten förrän långt efter midnatt och nästa dag väntade nya äventyr. En rundresa med bil och guiden Dexter skulle ta oss runt på ön. Det blev besök i flera av vikarna och byarna längs med, framförallt, Tobagos karibiska sida, en kort vandring genom regnskog till ett litet vattenfall och en underbar lunch uppe i bergen med mängder av kolibrier som flög runt oss

Det låter verkligen som man måste köra försiktigt med det namnet på viken

Total grönska i utkanten av en regnskog, där vi var

Färgsprakande saronger i Englishmans bay

Lunchbuffen är uppdukad och vi åt med strålande utsikt över skog och hav och med mängder av kolibrier flygande runt oss

Bad I ett litet vattenfall i utkanten av regnskogen

En av alla kolibrier som flög runt oss vid lunchen

Nästa dag mönstrade Victor av. Han och flickvännen Linda skulle bo på hotell i två nätter innan Victor skulle flyga hem.

Det har varit så kul att ha haft dig med ombord, Victor, i två månader. Du var med oss ända från Las Palmas via Cap Verde och Grenada till Trinidad/Tobago. Visst har du varit lite trött på morgonen några gånger men du har verkligen engagerat dig i seglingen, navigeringen och allt tekniskt ombord i båten. Dessutom har du hissats högt upp i masten några gånger för att fixa saker. Något vi andra helst sluppit. Du har bidragit med bland annat gott humör, engagemang, en massa fix med båten, ivrig på att gå fram på däck och jobba och du har inte tackat nej till en fest när det erbjudits. Tack för att du varit med oss på S/Y Vilja

Nyårsafton i Maspalomas på Gran Canaria. En riktigt stor öl på Cap Verde, surfing i Las Palmas och högst upp i masttoppen för fix

Vila i sittbrunnen, återförenad med Linda, alltid villig att gå fram på däck och jobba och de röda shortsen efter att ha korsat Atlanten

De kommande dagarna kom det in otroligt mycket stora vågor som bröt kraftigt mot strandkanten. Detta gjorde att det var omöjligt för oss att ta oss in till land från Vilja. Efter 2 dygn bestämde vi oss för att ta båten runt till huvudorten Scarborough igen eftersom vi behövde komma in till land för att checka ut och Linda skulle komma tillbaka till oss. Väl där la vi till vid en liten boj, hämtade upp Linda som stog på piren och väntade och gick sedan för att handla mat.

Blått i olika nyanser när vi lämnar Store bay för Scarborough

Dagen därpå satte vi med gott humör igång med en massa fix i båten igen. Mitt under arbetets gång kommer en fiskebåt till oss och skriker ” You are drifting” Och, mycket riktigt, vi har drivit iväg en bra bit och är endast knappt 20 meter från en stor pir där båten skulle ha slagits ordentligt om de inte varnat oss. Vi fick verkligen eld i baken, startade motorn, sprang fram på däck för att skära loss flytbojen så inte tampen skulle hamna i propellern och gasade för fullt för att undkomma piren. Pust! Allt gick bra och vi lade oss vid en ny liten boj, som kändes aldeles för klen för S/Y Vilja som väger 16 ton. Arbetet ombord påbörjades igen men strax därefter inser vi att vi driver iväg, ännu en gång. Start av motor igen och vi kunde denna gång släppa tampen från bojen. Nu vågade vi inte lita på någon mer boj utan släppte i ankaret i stället. Mitt under dessa händelser skadade Linda knät så hon fick ta sig in till sjukhuset i Scarborough och vi kunde därmed inte lämna hamnen. Dessutom behövde vi checka ut. Det är lite krångligt i Trinidad/Tobago att vi måste till immigration och tullen för att checka ut varje gång man förflyttar sig. Men gör man som de säger, ler och är trevlig så får vi bra hjälp med det och tullarna är nöjda vad vi än har med på båten så länge det inte är vapen!

Efter dessa strapatser riktar vi in oss på att segla från Scarborough till Karibiska sidan av Tobago igen. Längst bort o i östra änden ligger Charlotteville där nästa inlägg börjar.