Idag lämnar vi Tonga. Och inte bara Tonga utan våra underbara vänner Kelly och Dan på Magic och Birgitta och Lasse på Aura. Det är med tårar i ögonen som vi, nästan samtidigt, lämnar sista ankringen på Tonga. Vi seglar norrut och de seglar söderut. Hoppas verkligen att vi ses igen. Vi kommer följa varandra på sociala medier men det blir ju aldrig detsamma. Igår kväll samlades vi allihop på Vilja för en sista sundowner tillsammans. Det blev många kramar.
Today we leave Tonga. And not only Tonga but our wonderful friends Kelly and Dan on Magic and Birgitta and Lasse on Aura. It is with tears in our eyes that we, almost simultaneously, leave the last anchorage on Tonga. We sail north and they sail south. I really hope we see each other again. We will follow each other on social media but it will never be the same. Last night we all gathered at Vilja for one last sundowner together. There were many hugs.
Vi seglar på i bra fart nu. Halvvind i ca 9 m/s och över sju knop i snitt. Vi vill inte segla för fort för då kommer vi fram till Wallis mitt i natten. Detta pyttelilla land med knappt 12.000 invånare, ungefär som Åre kommun. Det skall bli spännande att komma dit och att få uppleva en så ödslig plats. Första dygnet här ute på havet kan bli lite rulligt och sista dygnet är det risk för åska. Vi kommer, framöver, segla i områden med ostabila vindar som både ändrar styrka och riktning samt större risk för åska och många squalls.
We are sailing at a good speed now. Light wind at about 9 m/s and over seven knots on average. We don’t want to sail too fast because then we will arrive at Wallis in the middle of the night. This tiny country with barely 12,000 inhabitants, about the same size as Åre municipality. It will be exciting to get there and to experience such a desolate place. The first day out here at sea can be a bit rough and the last day there is a risk of thunderstorms. We will, in the future, sail in areas with unstable winds that both change strength and direction and a greater risk of thunderstorms and many squalls.
Det är sövande att befinna sig ombord på Vilja som rullar i vågorna. Klockan är nästan midnatt och det var längesedan mörkret omslöt oss. Jag sitter på vakt och har två timmar kvar. Har precis avslutat en ljudbok och börjat på en ny. Tankarna snurrar och det börjar gå upp för mig att vi är helt ensamma här ute på denna del av Stilla Havet. Svindlande känsla. I ett drygt halvår framåt kommer vi segla där knappt någon annan seglare befinner sig. Och havet är stort. Väldigt stort.
It’s soporific to be on board Vilja, rolling in the waves. It’s almost midnight and it’s been a long time since darkness enveloped us. I’m on watch and have two hours left. I’ve just finished an audiobook and started a new one. My thoughts are spinning and it’s starting to dawn on me that we’re completely alone out here in this part of the Pacific. A dizzying feeling. For the next six months or so, we’ll be sailing where hardly any other sailors are. And the sea is big. Very big.
Drygt ett dygn på väg nu. Vi ser fram emot Wallis som skall vara ”a hidden gem”. Men liten smolk i bägaren. Axeln till propellern är lös o Jan oroar sig. Måste vi ändra våra planer? Var kan vi lyfta båten? Hur många timmar kan vi köra med motorn? Borde vi ha stannat på Tonga o fått det fixat? Många frågor o vi ser på alternativ. Kanske tillbaka till Tonga? Kanske till Fiji? Eller mer eller mindre sträcksegla till Lombok i Indonesien? Inget av det lockar o alla alternativ betyder att vi missar alla de platser jag drömmer om. Öde atoller i fjärran o knappt besökta länder.
Just over a day on the road now. We are looking forward to Wallis which is supposed to be ”a hidden gem”. But a small smol in the cup. The shaft to the propeller is loose and Jan is worried. Do we have to change our plans? Where can we lift the boat? How many hours can we run with the engine? Should we have stopped in Tonga and had it fixed? Many questions and we are looking at alternatives. Maybe back to Tonga? Maybe to Fiji? Or more or less a long-distance sail to Lombok in Indonesia? None of that appeals and all the alternatives mean that we miss all the places I dream of. Deserted atolls in the distance and barely visited countries.
Sista natten drar vi ner på farten för att komma in på morgonen och inte i totalt mörker. Redan långt innan vi är framme kan vi se att himmelen lyses upp av alla lampor på den lilla ön. Vi tar oss igenom passet och kör sedan för motor fram till första ankringsplatsen – framför containerhamnen. Vi är enda segelbåten här. Underbar och konstig känsla! Det är lördag morgon och vi vet inte om vi kan checka in under helgen. Och om vi inte kan det, måste vi då vara kvar i båten i två dygn? Vi sjösätter jollen och tar oss in till land och tullen som har ett kontor här. Det ser stängt ut men inne i ett rum sitter en man. Jan knackar på dörren och han öppnar. Det är en säkerhetsvakt som knappt pratar engelska. Detta är ju franskt territorie och eftersom turismen knappt existerar är det få som pratar engelska. Vakten ringer polisen och en timma senare kommer de och vi fyller i två papper.Sedan är det klart. Snabbaste och enklaste incheckningen på flera år. Vi är ju i ”Frankrike” så passen stämplas inte och vi får obegränsat med tid här. Vi frågar om det är mycket turism på ön och de svarar stolt ”Förra månaden var det 5 båtar här”
On the last night we slow down to get in the morning and not in total darkness. Long before we arrive we can see that the sky is lit up by all the lights on the small island. We make it through the pass and then motor to the first anchorage – in front of the container port. We are the only sailboat here. Wonderful and strange feeling! It is Saturday morning and we don’t know if we can check in during the weekend. And if we can’t, do we have to stay in the boat for two days? We launch the dinghy and make our way to the shore and the customs office, which has an office here. It looks closed but inside a room there is a man. Jan knocks on the door and he opens it. It is a security guard who barely speaks English. This is French territory and since tourism barely exists, few people speak English. The guard calls the police and an hour later they come and we fill out two papers. Then it’s done. Fastest and easiest check-in in years. We are in ”France” so our passports are not stamped and we have unlimited time here. We ask if there is a lot of tourism on the island and they proudly answer ”Last month there were 5 boats here”
Vi promenerar till en supermarket under tiden som vi väntar på polisen. Det är dyrt här. Jättedyrt. Ett blomkålshuvud 90 kronor, 1 liter grädde 125 kronor, en liten camenbert 70 kronor, en liten påse chips 85 kronor mm mm. Vi kan inte förstå hur de klarar sig på sina relativt låga löner.
We walk to a supermarket while we wait for the police. It’s expensive here. Very expensive. A head of cauliflower 90 kronor, 1 liter of cream 125 kronor, a small camembert 70 kronor, a small bag of chips 85 kronor etc. etc. We can’t understand how they manage on their relatively low salaries.
Wallis o Futuna består av 3 öar. På Wallis bor ca 8000 människor, som Mellered ungefär. På Futuna, som ligger ett helt dygns segling SV, bor ca 4000 och på sista ön, Alofi, bor det 1 enda människa. Här finns massor med sevärdheter och dykningen skall vara fin med orörda koraller. Fast det finns varken bussar eller hyrbilar så det är svårt att ta sig runt. Lastfartyget kommer två gånger i månaden med förnödenheter. I huvudstaden, Mata Utu, finns två matbutiker, en järnvaruhandel och några klädbutiker. Det är väldigt tomt överallt, ingen trafik och inga människor ute på gatorna.
Wallis and Futuna consist of 3 islands. About 8000 people live on Wallis, about the same as Mellered. About 4000 people live on Futuna, which is a full day’s sailing south, and only 1 person lives on the last island, Alofi. There are lots of attractions here and the diving is supposed to be nice with untouched coral. However, there are no buses or rental cars, so it is difficult to get around. The cargo ship comes twice a month with supplies. In the capital, Mata Utu, there are two grocery stores, a hardware store and a few clothing stores. It is very empty everywhere, no traffic and no people on the streets.
När vi är klara med incheckningen tar vi oss till vår ankringsplats. Planen är att besöka minst tre. Denna är vid två småöar en liten bit från Mata Utu men fortfarande möjligt att ta jollen in. Eftersom det är helg är det några båtar där med lokalbefolkningen som vill njuta av bad och vattenlek. Vi tar jollen in och njuter av tillvaron och ser på barnen som leker på land och i vattnet. De verkar ganska blyga för de tar inte kontakt med oss och vågar inte riktigt se oss i ögonen.
When we are done with the check-in we make our way to our anchorage. The plan is to visit at least three. This one is by two small islands a little way from Mata Utu but still possible to take the dinghy in. Since it is the weekend there are a few boats there with locals who want to enjoy swimming and water games. We take the dinghy in and enjoy life and look at the children playing on land and in the water. They seem quite shy because they do not make contact with us and do not really dare to look us in the eye.
Vår plan är att flytta till nästa ankring, som skall ha fantastisk snorkling måndag eftermiddag. Måndagen kommer och regnet öser ner, samtidigt blåser det mycket med vitt skum på relativt höga vågor. Det är därför omöjligt att flytta oss. Tyvärr håller regn och blåst i sig i flera dagar så vistelsen på Wallis blir inte riktigt som vi tänkt oss.
Our plan is to move to the next anchorage, which should have fantastic snorkeling on Monday afternoon. Monday comes and the rain pours down, at the same time it blows a lot with white foam on relatively high waves. It is therefore impossible to move us. Unfortunately the rain and wind persist for several days so the stay on Wallis will not be quite as we had imagined.
Vi pratar också om hur vi skall göra med reparation av båten. När vi lämnade Tonga trodde vi att vi skulle kunna lyfta Vilja i Sorong i Indonesien men på vägen fick vi beskedet att det inte går. Vilja är för tung och djupgående. Det förändrar förutsättningarna mycket eftersom det i så fall är ca 7000nm innan vi kan lyfta på Lombok. Och dit har vi inte tänkt oss att komma förrän om 1,5 år. Vi funderar över alternativen och landar på att det bästa är att segla söderut igen, till Fiji. Viktor, Jans son har beställt reservdelen och postar den dit, vi pratar med marinan och med en mekaniker.
We also talk about what to do with the repair of the boat. When we left Tonga we thought we could lift Vilja in Sorong in Indonesia but on the way we got the news that it wouldn’t work. Vilja is too heavy and deep. That changes the conditions a lot because in that case it’s about 7000nm before we can lift off at Lombok. And we don’t plan to get there for another 1.5 years. We think about the alternatives and decide that the best thing is to sail south again, to Fiji. Viktor, Jan’s son, has ordered the spare part and is mailing it there, we talk to the marina and a mechanic.
Därmed lämnar vi Wallis utan att egentligen ha sett något. Tyvärr. Men cyklonsäsongen har börjat och Fiji är i riskzonen. Därför vill vi skynda oss dit, få Vilja reparerad och sedan segla norrut igen. Där är det cyklonfritt.
So we leave Wallis without really having seen anything. Unfortunately. But the cyclone season has started and Fiji is in the risk zone. That’s why we want to hurry there, get Vilja repaired and then sail north again. It’s cyclone-free there.
Seglingen ner kommer ta ca fyra dygn, sedan är det sex-sju dygn norrut till Tuvalu, som är vårt nästa mål. Så hela denna extratur kommer ta två till tre veckor. Vår försäkring gäller inte från idag, 1 november, på namngivna cykloner. Vi får verkligen hoppas att det inte kommer en som den på Jamaica den närmsta tiden.
The sailing down will take about four days, then it’s six-seven days north to Tuvalu, which is our next destination. So this whole extra trip will take two to three weeks. Our insurance does not apply from today, November 1, to named cyclones. We really hope that there won’t be one like the one in Jamaica in the near future.
Det är en ganska behaglig segling. Lite rulligt, framförallt första dygnet, men 15-20 knops vind i snitt. Bara några få squalls på nätterna och inget åskoväder rakt över oss. Det är nästan fullmåne så nätterna blir upplysta av havet och himmelen som glittrar i silver och kristall. Dagarna flyter på och vi läser, njuter och kopplar av. Ett par gånger om dagen sätter vi på Starlinken och får möjlighet att hämta väderprognoser, läsa mail och ha lite kontakt med omvärlden.
It’s a pretty pleasant sail. A little rough, especially the first day, but 15-20 knots of wind on average. Only a few squalls at night and no thunderstorms directly above us. It’s almost a full moon so the nights are lit up by the sea and the sky that sparkles in silver and crystal. The days flow by and we read, enjoy and relax. A couple of times a day we turn on the Starlink and get the opportunity to get weather forecasts, read emails and have some contact with the outside world.
”Sailboat dead ahead of us. Fiji Navalship intend to board you!”Ett skepp från kustbevakningen ropar upp oss på vhf. De ropar inte vårat namn och vi kan inte se någon båt vare sig med blotta ögat eller på plottern. Först. Vi svarar ändå och ser samtidigt att ett fartyg tornar upp sig snett föröver. Vi tar snabbt ner seglen, startar motorn och lägger oss stilla. Strax därefter kommer en större gummijolle med sex personer ombord mot oss. Varav tre kommer ombord. De andra tre cirklar runt oss i jollen som för att vakta att vi inte smiter iväg eller blir aggresiva. De berättar att de sett oss ett tag och att de skall göra en rutinkontroll. Det har smugglats en hel del narkotika från Central- och Sydamerika via Stilla havets nationer med segelbåtar till Australien och Nya Zealand så vi förstår varför. En man går ner i båten och kontrollerar i diverse skåp, lådor och vrår, en sitter och småpratar med oss och en står på vakt i aktern. Vi vet ju att vi inte har något olovligt med oss och känner oss ganska avslappnade. Efter ca en halvtimma är mannen nere i båten klar, de tar oss i hand och tackar för att de fick komma ombord och för att vi samarbetat. Sedan fortsätter vi mot marinan.
”Sailboat dead ahead of us. Fiji Navalship intend to board you!” A ship from the coast guard calls us on VHF. They don’t call our name and we can’t see any boat either with the naked eye or on the plotter. First. We answer anyway and at the same time see a ship towering diagonally ahead. We quickly lower the sails, start the engine and lie still. Shortly afterwards, a larger rubber dinghy with six people on board comes towards us. Three of whom come aboard. The other three circle around us in the dinghy as if to make sure we don’t run away or become aggressive. They tell us that they’ve seen us for a while and that they’re going to do a routine check. A lot of drugs have been smuggled from Central and South America via the Pacific nations on sailboats to Australia and New Zealand so we understand why. A man goes down into the boat and checks various cupboards, drawers and nooks, one sits and chats with us and one stands guard in the stern. We know that we have nothing illegal with us and feel quite relaxed. After about half an hour the man down in the boat is ready, they shake our hands and thank us for letting them come aboard and for our cooperation. Then we continue towards the marina.
Vilket välkomnande hit till Vuda marin på Fiji! 10 personer står och sjunger o spelar musik i säkert 15 minuter! Känner oss så tacksamma o välsignade. Har aldrig varit med om något liknande. Önskar vi skulle ha mer tid här på Fiji men vi vill ju bara reparera och sedan segla norrut igen. Går det på tre dagar är vi nöjda. Men…visst önskar vi att vi hade mer tid, minst två månader för att utforska detta fantastiska och vackra land. Med otroliga människor.
What a welcome to Vuda Marine in Fiji! 10 people standing and singing and playing music for probably 15 minutes! Feeling so grateful and blessed. Never experienced anything like it. Wish we had more time here in Fiji but we just want to repair and then sail north again. If it goes in three days we are happy. But…we certainly wish we had more time, at least two months to explore this amazing and beautiful country. With incredible people.
Sedan kommer byråkratin….först ca 15 sidor papper att fylla i. Därefter genomgång av all mat vi har ombord. I alla skåp. Och kvinnan som är med mig är inte nådig. Vi har ju provianterat för att segla mot Tuvalu o har frysen proppfull av kött och fisk. O kylen full av mejerivaror. Grönsaker har vi också i mängder. Speciellt lök o Vitlök. Brukar ha mycket av det. Kvinnan som är med mig tar allt….absolut allt av kött. T o m konserver med kött. Hon pratar med verklig avsky om griskött som bacon och salami. Som förgiftar Fiji, enligt henne. Mat för säkert 2000 kronor, och som vi inte kommer kunna få tag på här, bara försvinner o slängs. Dessutom alla grönsaker. Som tur är får vi behålla all mejeri i alla fall. Jag tömmer ur det ena skåpet efter det andra i hennes åsyn o hon väljer vad vi får behålla. Några skåp blir plomberade o vi får behålla men inte öppna när vi är här i Fiji, men det mesta förs bort, konfiskeras. Alkoholen får vi behålla men det mesta av den blir plomberat. O det är ju inga större problem. Vi skall inte vara här länge och alkohol klarar vi oss utan. Nu öser regnet ner. Lite av den känsla vi har efter att ha fått så mycket mat konfiskerat. Känns jättetråkigt. Men det är vad det är o vi får respektera varje lands regler.
Then comes the bureaucracy…first about 15 pages of paper to fill out. Then a review of all the food we have on board. In all the cupboards. And the woman who is with me is not merciful. We have provisions to sail to Tuvalu and have the freezer full of meat and fish. And the fridge full of dairy products. We also have vegetables in abundance. Especially onions and garlic. Usually have a lot of it. The woman who is with me takes everything…absolutely all meat. Even canned meat. She speaks with real disgust about pork like bacon and salami. Which poisons Fiji, according to her. Food worth probably 2000 kronor, and which we will not be able to get here, just disappears and is thrown away. Also all the vegetables. Luckily, we get to keep all the dairy anyway. I empty one cupboard after another in her sight and she chooses what we get to keep. Some lockers are sealed and we are allowed to keep them but not open them while we are here in Fiji, but most of it is taken away, confiscated. We can keep the alcohol but most of it will be sealed. Oh, that’s no big problem. We won’t be here long and we can do without alcohol. Now the rain is pouring down. A little bit of the feeling we have after having so much food confiscated. Feels really sad. But it is what it is and we have to respect each country’s rules.
Första kvällen går vi på restaurangen på marinan. Det är så underbart att få maten serverad och att sitta vid ett bord och äta isf att ha tallriken i knät och försöka äta samtidigt som båten rullar och lutar. Nu hoppas vi att allt kommer gå smidigt, att reparationen går bra och att vi förhoppningsvis kan segla vidare om tre dagar igen.
The first evening we go to the restaurant at the marina. It is so wonderful to have the food served and to sit at a table and eat instead of having the plate in your lap and trying to eat while the boat rolls and tilts. Now we hope that everything will go smoothly, that the repairs go well and that we can hopefully sail on again in three days.
Levermittliv 